Visar inlägg med etikett berättarglädje. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett berättarglädje. Visa alla inlägg

tisdag 15 oktober 2019

Brevet


På väg till köket,  sin vana trogen
längtandes,
morgonrutin,
mörkrostat kaffe med mjölk,
stannar tvärt i hallen
när synen når henne,
på golvet,
nåbart bara en bit framför henne,
kuvertet,
beskedet som kommer,
kommer att påverka, styra
hur hon lever
sitt liv.

Sväljer nervöst
går fram på skakiga ben,
tar upp det,
trycker det varsamt mot sitt bröst
brevet doftar drömmar
och hon andas hoppets stoft
över det liv som ligger framför,
på väg
vidare ut i köket,
mot perkolatorn.



Skrivet med skrivpuffs ord Kuvert som inspiration.





onsdag 9 oktober 2019

Man omkom vid kraftig explosion i Eriksmåla




















Hon sprang för sitt liv och hjärtat bultade hårt i bröstet. När som helst nu skulle huset flyga i luften, det var för sent att ångra sig. Det skulle skapa tidningsrubriker. Det var trots allt inte ofta det exploderade i Smålands djupa skogar. Hon log med hela ansiktet där hon sprang. Äntligen fri tänkte hon. Smidig som en gasell över Afrikas slätter sprang hon med lätta steg över den breda gamla grusvägen. Alla som kände henne, visste att hon var ute och sprang sin dagliga runda vid tiden då olyckan skulle ske, ingen skulle misstänka henne. För hon hade aldrig utåt visat att deras äktenskap var dåligt. Hon hade aldrig berättat för någon.

De närmsta grannarna bodde flera kilometer bort i skogen och kunde inte veta vad som försiggick på hennes makes marker. Och även om hon hade gjort så att smällen skulle vara kraftig och inte lämna så mycket efter sig att utreda, hade hon varit noga med att inte lämna några spår. Föga anade hon att det skulle finnas bildbevis på henne när hon sprang ifrån huset. Hon såg aldrig den kamouflerade mannen som sin vana trogen stod gömd i skogens grönska med kameran redo. Hon visste inte att han hade ett helt rum fullt med upptejpade bilder på henne i alla möjliga vinklar. Men hon skulle snart bli smärtsamt varse.





Skriven med bilden ovan ifrån skrivpuffs sida som inspiration. 


torsdag 20 juni 2019

Det hemliga rummet

Hon tittade på den gamla tingesten där den hängde på en murad liten vägg över en igenvuxen gammal damm, nött och rostig efter tidens tand. Den hade överraskat henne då man inte först upptäckte den där den hängde i sitt hemliga rum i trädgården, med välvuxna buskage runt omkring. Hur gammal den var visste hon inte, möjligtvis att den var antik hon var inte så duktig på sådana där saker.  Hon gillade att man hade gjort ett hemligt rum i trädgården där man kunde försvinna bort ifrån alla måsten ett tag och sitta vid dammen som hon skulle göra vacker igen, och bara vara. Gnomen hade troligtvis hängts där för att bringa lycka till den stora trädgården som hörde till det gamla huset, och en gång i tiden när den fungerade och vatten forsade ur dess mun, hade den nog varit väldigt vacker. Fast hon tyckte att den var vacker nu också i sin trasighet och slitenhet. "Ett krackelerat ansikte åt en krackelerad själ" Tänkte hon. Det var något med ansiktsuttrycket som förförde hennes sinnen. Ett lugn hon längtade efter. Var det möjligt att finna frid i smärtan?
Det var dags att börja om nu. Skriva ett nytt kapitel, och ett bättre sånt än det som hade varit. Det gamla bönehuset som hade blivit ombyggt till bostad men sin fantastiska trädgård, gav henne en sådan hemmakänsla. En dragningskraft som talade till varenda cell i hennes kropp om att det var hon som hörde hemma där. Hon och ingen annan. Trollbands hon av huset med sina synliga takbjälkar, breda träplankor till golv, och den murade eldstaden, var det ingenting mot känslan hon fick i den vackra trädgården som hade anlagts på baksidan av den gamla byggnaden. "Ljuvlig, helt ljuvlig" tänkte hon. Som om alla hundraåriga böner i den gamla byggnaden hade helgat platsen med dyrbar kärlek och gjort det till ett eget paradis på jorden, och hon visste nu att det var hennes livsuppgift att få fortsätta att vårda platsen och ge den, den kärlek den behövde och förtjänade. "Det är jag som ska ge den här trädgården den kärlek den behöver, kosta vad det kosta vill! Du ska bli min" Viskade hon och blickade på det slitna gamla ansiktet innan hon vände på klacken för att gå därifrån. När en vindpust plötsligt kom likt en andedräkt ifrån ingenstans, och smekte hennes kind såg hon det som att gnomen gav henne sin välsignelse och hon gick vidare runt i trädgården och förfördes av den söta blommiga doften växterna förde med sig. Hon hörde inte skrattet som ljöd genom buskarna eller den obehagliga rösten som sa "Det är inte jag som ska bli din, det är du som ska bli MIN!" .










Uppgiften ifrån skrivpuff:
Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) med inspiration av fotot



tisdag 15 januari 2019

Förströelsen


Jag hade yrat iväg mig i en dagdröm igen. Det hände allt oftare nu för tiden att jag gjorde det. Undflydde min egen vardag och dess tråkiga problem med drömmarnas rusande yrsel. Världar utan gränser att försvinna i, där precis allting var möjligt. Där jag kunde vara den jag ville vara, obunden av mina egna tillkortakommanden. Och med ens stod åter min egen sorgliga situation livslevande för mina ögon. Jag hade kämpat så hårt för att vårda mina relationer i livet, men min trasiga själ gjorde mig stört omöjlig att ha att göra med någon längre period. Jag var för komplicerad helt enkelt och ingen uthärdade att stanna vid min sida tillräckligt länge, för att se bortom min trasighet och ta reda på vem jag verkligen var. Bortom min giftiga tunga, som i självförsvar talade skadegörande nervgift till andra. Ingen brydde sig om att ta reda på vad jag drömde om och vad jag ville med mitt liv och de människor som jag så gärna ville ha däri. Jag var för alltid dömd till att vara knäppskallen! Och likaså fördömd till ensamhet. Nog såg jag till att ge mig ut på upptäcktsfärd i livet emellanåt. Jag såg till att utsättas för möten med andra människor, något som både fascinerade mig och skrämde vettet ur mig. Men ingen stod ut med att lyssna till det osammanhängande klagosvammel mitt hjärta nynnade på, till följd av den brustna själens tårar. Det gjorde dem bara obekväma och fick dem att skruva nervöst på sig, och innan vi ens hade hunnit lära känna varandra var personen ifråga lika bortflugen, som en flyttfågel under vinterhalvåret. Kvar var jag. Ensam. Alltid lika ensam. Och jag skyllde allt på min egen mamma som med sitt hat och sin egen trasighet hade förstört mig ifrån mitt första andetag. För jag var aldrig menat att bli annat än en fläck på ett lakan efter två människors älskog, men jag hade valt livet istället. Det uppskattades inte av modern och hon var aldrig sen med att påpeka det för mig så fort hon fick tillfälle den jävla ragatan! Jag var arg på henne för att hon alltid hade fått mig att känna att jag inte var önskvärd här i livet. Som om jag skulle ha fötts värdelös och helt omöjlig att älska, som att felet skulle ha varit mitt, och inte hennes. Jag var rasande på henne, för att hon aldrig kom till insikt och lärde sig något om sig själv och sitt eget mående. För att hon inte förstod hur elak hon var. Jag suckade uppgivet för mig själv, vem var jag att döma henne egentligen, som själv aldrig kom underfund med hur jag skulle tackla min egen trasighet. Jag som drev runt i gränslösa skimrande drömvärldar istället. En ny dröm kastade sig över mig igen, som så ofta nu för tiden. Plötsligt stod där uppklädda herrar och damer i de mest färggranna klänningar. Överallt sågs människor skratta och klappa takten till musiken. Jag kände hur den bjöd upp mig till en befriande dans och runtomkring mig stod de vackra människorna och applåderade uppmuntrande åt mig medan jag gav mig hän åt de rytmiska tonerna och försvann iväg, bort i den berusande dimman och dess välkomnande befrielse.




Dagens utmaning på skrivpuff var att ta en bok som man just nu läser och välja en mening i mitten på sida 30 i den boken. Min mening blev:
"Och med ens stod åter min egen sorgliga situation livslevande för mina ögon." Sidan 30 i Knut Hamsuns bok, svält. 

onsdag 18 juli 2018

Ljudet av sprickorna


Nu var gränsen för länge sedan övertrampad, när han satt och raderade foton och meddelanden ifrån hennes telefon utan hennes tillåtelse. Som att han hade rätt att bestämma vad som fanns på hennes telefon och inte. Rätt att bestämma vad hon skulle tycka om och inte tycka om. Hennes bilder, som hon tyckte om, som var en del av henne och hennes liv. Som att det var världens självklaraste sak att han hade rätt att avgöra och att hon bara skulle finna sig i att bli behandlad på det sättet. Trampad på, om och om igen. Hon bet sig hårt i underläppen, men sa inte ett ljud. Att skrika hjälpte inte hade hon fått lära sig, det var ett språk han inte förstod och det ledde aldrig någonstans. Hon slickade i sig det metallsmakande blodet som pulserade ifrån den sönderbitna läppen, reste sig upp och lämnade rummet.

Den smygande tystnaden blev mer och mer tilltagande. Smög sig in överallt i skrymslen och vrån i deras hem. Vilandes, påtaglig överallt som vore den ett fysiskt väsen. Kvar fanns bara ljudet av väggklockans eviga tickande, som dunkade obönhörligt i öronen på henne och fick hennes hjärta att rusa.

När han satt framför datorn en kväll gick hon ut till hallen och tog på sig sina ytterkläder. Hon tålde inte att se honom längre. Det hörs ingenting när skavsår letar sig in mellan något som en gång brukade vara vackert. "Ljudet av kärlek som går sönder har han ännu inte uppfunnit, skaparen." Tänkte hon bittert, öppnade dörren och gick ut.    





Skrivet med inspiration ifrån skrivpuffs ord: sönder.

måndag 16 juli 2018

Odågan


Hon hade precis hällt det kokande vattnet över pulverkaffet och skulle gå till köksbordet när hon kände hur den strök sig mot hennes ben, katten. Hon kände en stark vilja att sparka till den, hårt. Väldigt hårt. Istället gick hon och satte sig. Det skulle säkert kännas lite bättre bara hon fick sitt kaffe.

Det hade varit hans idé att dom skulle skaffa en katt. Han hade tjatat och tjatat trots hennes invändningar hade han inte gett sig. Han hade stått där med sina bruna rådjursliknande ögon och kommit med alla möjliga argument för varför varje hem behövde en katt för att kunna kallas för ett hem. Så hon hade varit en idiot och gett med sig för hans skull. Och en dag hade han kommit hem med ett grått litet yrväder med gröna ögon. Han hade gett henne namnet Smaragd, för att hennes ögon var så gröna. Hon hade tyckt att det var urfånigt men låtit honom hållas utan att säga något. Hon brydde sig inte om vad den hette den lilla krabaten. Hon kallade den för odågan.

Hon var ingen djurmänniska. Det hade hon aldrig varit. Djur var söta, men inget hon ville omge sig med hemma, en plats där det var meningen att hon skulle trivas. Hennes farhågor besannades. Överallt hade de där korta små djävulshåren letat sig in i hennes hem, överallt. Det fick henne att känna avsmak. Inte kunde man känna sig fräsch när även de nytvättade kläderna var fulla av dem. Och två soffor hade den klöst sönder för henne, odågan. Flertalet blomkrukor hade fått bytas ut då de gått i golvet när hon ville upp på fönsterbrädan. Där brukade hon sitta för att längtansfullt titta ut. Drömma sig iväg. Tillslut hade hon slutat att köpa nya krukor och nya växter. Och slutat att bry sig så mycket om sitt hem överhuvudtaget. Vad var det för mening när kattskrället bara förstörde det hon tyckte var vackert ändå. Hon fann det omöjligt att trivas där hemma längre.Allt var förstört.

Konstigt nog så hade det inte varit lika viktigt för honom att ta den med sig när han lämnade henne för en annan. Då var inte Smaragd den dyrbara ädelsten som hon först hade verkat vara för honom, då var hon lika totalt oviktig som hon själv. "Undrar om hon känner sig lika sviken som mig" mumlade hon medan hon smuttade på pulverkaffet som fortfarande var skållhett.  Men hon trodde inte katter kände känslor på det sättet.

Ändå kände hon en viss förening med odågan, ett slags systerskap, när mannen övergivit dem. Och nog var det Smaragd som hade legat där hos henne när hon hade gråtit ut sitt krossade hjärta. Den varma lilla kroppen hade känts tröstefull mot det iskalla sveket som brände. De hade till och med ätit glass tillsammans hon och odågan. Under de veckorna då de mer eller mindre bodde tillsammans i sängen. Direkt ur paketet hade det frossats.  

"Djävulshåren"Tänkte hon när hon gick bort till kylskåpet och hämtade en bit kokt skinka som hon böjde sig ner och gav till odågan. "Om det inte vore för de där djävulshåren!"  

lördag 21 april 2018

Befrielsen.


Uppfläkt på bordet i en salig röra, låg mitt trasiga hjärta, i en hög av nedkladdade papper. Jag hade äntligen gjort det, formulerat meningar av lidandet inifrån. På spisen stod orörd mat kvar i sina kastruller. En fluga cirkulerade envist omkring i den sura doften. Jag satt där orörlig på kökssoffan. Jag var oförmögen att komma ihåg när jag hade ätit något senast. Det hade kostat mycket att öppna dörren till minnets brunn och det hade fört mig långt långt bort. Hur länge jag hade varit borta i mig själv det visste jag inte och ärligt talat så brydde jag mig inte heller. Det enda som betydde något var orden som bildade meningarna som talade min själs röst. Att skriva det hade varit en förutsättning för min fortsatta existens. Jag var bara där, som en krukväxt som smälte samman med inredningen i det instängda dunklet. Överallt så långt jag kunde se i rummet stod det kvarlämnade kaffeslattar. Jag visste inte ens att jag ägde så många muggar. Min kaffebryggare hade fått arbeta flitigt åt mig den senaste tiden, den saken var uppenbar. Jag satt bara där orörlig, iakttagande i kökssoffan bakom den tjocka sammetsgardinen som jag dragit för fönstret, för att förtydliga min isolering ifrån omvärlden. Jag visste inte vad som skulle hända nu, nu när jag hade gjort det. Nu när jag hade skrivit det som jag så länge hade behövt berätta.

Sätter man ett pris på sin själs lidande och sitt hjärtats tårar? Var det kanske inte för min överlevnad som jag hade skrivit orden? För att jag skulle kunna fortsätta att andas. Jag visste redan att jag ansågs vara lite egen i kvarteret där jag bodde. Jag som köpte mina kläder på second hand och klädde mig på ett personligt och i mångas ögon opassande sätt. "Ni skulle bara veta!" tänkte jag och blickade ner på papperna framför mig. Många kanske skulle ha brytt sig om vad andra skulle tycka och tänka men inte jag. Jag hade aldrig levt efter deras normer och jag tänkte verkligen inte börja nu.  
Okontrollerat bullrade ett skratt upp i halsen på mig och spred sig ut i tystnaden och det fortsatte en evighet. Flugan blev överrumplad av att jag till sist bröt tystnaden, och den satte sig förvånat på mitt köksbord. Visste jag inte bättre hade jag trott att den kände mig som en vän. I kroppen slog hjärtat ett extra tacksamt slag.  Jag är fri, till sist.




Skrivet kring meningen:  "Jag var bara där, som en krukväxt" ifrån skrivpuffs skrivutmaning.  



onsdag 28 februari 2018

Den lilla djävulen


Hon blickar upp ifrån sin inredningstidning och tittar på de båda pojkarna som leker tillsammans. Hon vet att man inte ska favorisera barn men Josef är faktiskt ännu vackrare än Kian. Mycket vackrare. Det är något speciellt med hur hans mörka lockar faller ner över ansiktet, likt en lejonman och hans guldbruna ögon som glöder nästan likt bärnsten när han är lycklig. Hans fulländade små händer. Hans söta små läppar, och hans lekfulla öppna personlighet. Så nyfiken på allt och alla. Så snäll. Likt en liten ängel.

Kian, den förstfödde väcker inte samma ömhet i hennes hjärta. Han är också fin men inte i närheten av Josef. Inte änglalik. Det är något med den pojken som får henne att rysa i hela kroppen. Något med hans mörka, nästintill svarta ögon som väcker en känsla av obehag inom henne. Likt ett avgrundsdjupt mörker, en oändlig tomhet. Kian med sitt ljusa tjocka kortklippta hår är mer resignerad,  han är väldigt duktig på att måla och han kommer ihåg saker och berättelser man berättar för honom.Visst är dom söta där dom leker tillsammans. Men ändå, det är något med honom. En känsla hon inte vill erkänna ens för sig själv, men hon är rädd för sin förstfödde son. "Du är död. Jag har dödat dig nu!" Utbrister Kian glatt. " Nu kan mamma o pappa bara älska mig igen, som dom älskade mig innan du ens var född" Fortsätter han ivrigt.

Kian, har med ens förvandlats till Kain. Ja, Kain vore ett mycket mer passande namn för den pojken. Likt han som enligt bibeln begick det första mordet i mänsklighetens historia.
"Kian, vi älskar er pojkar båda två lika mycket. Sådär säger vi inte till varandra!" Ryter hon ifrån. "Nu städar ni undan här, så ska vi ha fruktstund och sen ska jag läsa eran favoritsaga för er. "Mamma det är okej, vi lekte bara!" Protesterar Josef. "Seså, det är iallafall dags för fruktstund nu så se till att plocka upp efter er pojkar!"  "Okej mamma" Säger Kian och iakttar henne med sina mörka ögon så att hon får kalla kårar längs med ryggraden. Han kommer aldrig att glömma bort det ögonblicket, hon ser det på honom. Ondska bor i de där mörka ögonen. Kain vore ett mycket mer passande namn på den pojken. Den lilla djävulen.  



Skrivet utifrån skrivpuffs ord: är faktiskt ännu vackrare än.

tisdag 27 februari 2018

De lyckliga två




Utanför är det ingen som vet någonting. Inga ögon ser vad som händer bakom stängda dörrar. Ser märken, kläder lätt kan dölja. Man ska inte skada andra människor. Människor man älskar. Sånt gör man bara inte. Så får det inte gå till. Dom man älskar vill man visa kärlek, vill man göra lyckliga, vill man visa respekt. Smärtan kom kraftigt och intensivt över henne. Hon la handen över sitt bröst, varje andetag kändes omöjligt att bära. Men hon fortsatte att andas. Fortsatte att leva. Det var en smärta som ständigt plågade henne ofta nu för tiden, den satt där som en klump i bröstet och trodde att dem var bästa vänner. Ångest kallades det och den hade varit hennes följeslagare mer eller mindre hela hennes liv. Hon hatade det.

Hon skruvade otåligt på sig där hon satt på sitt favoritfik. Tänk om någon såg det fasansfulla, det vidriga som hade hänt med henne. Tänk om någon såg vem hon egentligen var och hur hon egentligen mådde. Hon hoppades inte att någon skulle komma fram och fråga hur det var med henne. Idag var hon inte säker på att hon skulle lyckas ljuga. Idag skulle hon nog öppna sig som en bok. För lögnen och fasaden var en fruktansvärd kraftansträngning att upprätthålla. Tänk om någon såg igenom henne och såg sanningen.

Hon visste inte när gränsen för det förbjudna hade överträtts. Hon visste inte hur det gick till när hjärnan plötsligt förvandlade någon till en person den inte brukade vara, eller ville kännas vid att vara. När passerades gränsen och varför? Hur kunde två människor som älskade varandra någonsin hitta tillbaka till det som hade varit mellan dem, innan det fasansfulla hände? "Jag älskar honom" viskade hennes hjärta ut i det tysta. Och hon visste att han också älskade henne. Så varför kunde det inte få stanna så? "Varför...åh varför var det tvunget att finnas våld!?"

Hon klarade inte mer. Hon tog på sig sin långa rock och skyndade ner för den mörka spiraltrappan ut i vinterkylan, och hon drog in den iskalla luften i hela sig som om hennes liv hängde på det. Hon hade varit så dum som hade gått till det gamla fiket ifrån början. Hon klarade inte av det idag, hur mycket hon än älskade det där gamla haket.

Tänk om någon såg sanningen. Allt hon ville var att gömma sig för omvärlden. Hon orkade inte möta folk just nu. Blicken var stadigt fäst ner i marken. Hennes fötter jobbade snabbt och lätt utifrån stan, hon var tvungen att komma bort, tvungen att komma hem. Hem till tryggheten innanför de betonggråa lägenhetsväggarna. Hem, dit där ingen kunde se vad som hände, där ingen skulle kunna lyckas få reda på sanningen genom att bara titta på henne. Som om någon hade röntgenblick och kunde se igenom hennes kläder, igenom hennes skinn.

"Äntligen!" Tänkte hon när lägenhetsdörren gled igen bakom henne och hon sjönk ihop likt en sopsäck innanför den med tårarna rinnande längs med kinderna. Hon var ensam hemma. Han skulle inte komma hem ifrån jobbet förrän efter klockan fem. "Jag älskar honom!" viskade hennes hjärta. Och hon bad en stilla bön ut i tystnaden om att monstret skulle hålla sig borta ikväll,och att allt skulle få bli bra igen.

Hennes hjärta skulle gå sönder för all framtid och det skulle inte finnas någon återvändo om hon la händer på honom en gång till, eller spottade på honom ur vansinne. Kunde hon inte kontrollera sig själv nu, skulle allt vara förlorat. Skulle hon vara förlorad för alltid.


Skrivet kring skrivpuffs ord: Utanför.



söndag 25 februari 2018

Drömmen om Grekland.


Hon stod och putsade kotlettraden som butiken hade marknadsfört som fläskytterfilé och som hon hade köpt till ett förmånligt pris eftersom att det var kort datum på den. Hon tittade ofta efter de röda lapparna på färskvarorna när hon var ute och handlade. Bra både för miljön som hon ville skulle räcka till framtida generationer, och för hennes egen överlevnad. Livet som pensionär hade visat sig  att bli en ständig kamp för att få pengarna att räcka till räkningar, mat, och att kunna hitta på något roligt med systern, väninnorna och barnbarnen. Men samhället brydde sig inte om en pensionerad änka, som hade jobbat flitigt och betalat skatt i hela sitt liv. Pensionen kändes som ett hån som skrattade henne elakt rakt i ansiktet. Hon och Bertil hade räknat med att få vara tillsammans den här tiden i livet, men ödet ville annorlunda och en hjärtinfarkt hade tagit honom för sex år sedan. Så hon hade berövats sin älskade man och hon hade lämnats ensam med att klara sig på en undermålig pension. Som tur var, var hon ekonomisk. Det var sällan hon slängde något i matväg och 20-tals huset hon och Bertil hade köpt tillsammans i sin ungdom, tillät henne att bo ganska billigt då nästan hela lånet var avbetalat.

Hon gnuggade in kotlettraden i härliga kryddor och slängde på några rejäla smörklickar och lite färsk timjan innan hon satte in den i ugnen. Hennes tvillingsyster skulle komma på middag och stanna över natten då deras flyg skulle avgå tidigt imorgon bitti. Dom skulle ut och resa bara dom två, få lite kvalitetstid tillsammans. "Zakynthos... Grekland. Äntligen kommer jag!" Utbrast hon glatt och tog en mun ifrån vinglaset som stod på arbetsbänken intill henne. Det var en dröm som hade funnits i henne sedan hon var ung. Hon hade sett bilder ifrån detta paradis när hon var en liten tös och bestämt att en dag skulle hon åka dit. Sen hade saker i livet kommit emellan och det hade aldrig blivit av.

Sen, igår eftermiddag, hade hennes tvillingsyster ringt och överraskat henne genom att berätta att om hon hade några planer den närmsta veckan så fick hon minsann avboka dem, för att hon hade  minsann bokat två flygbiljetter. Sen hade dom suttit och diskuterat över telefon och de hade även bokat ett hotell med "All inclusive", för att komma undan så prisvärt som möjligt. Som hennes syster hade sagt kunde dom ändå välja att äta på andra restauranger om dom skulle känna för det.

Så hon hade inte protesterat, det gällde att passa på när man fick en sådan chans. Hon blev varm i hjärtat när hon tänkte tillbaka på hur hennes syster hade insisterat på att få bjuda henne på flygbiljetten. "Älskade fina syster!" Tänkte hon medan hon blandade ner salladsosten i sin grekiska bondsallad, kvällen till ära. "Imorgon... Imorgon äter jag den äkta varan, med äkta feta och supergoda oliver" tänkte hon och log förnöjsamt. Hela köket uppfylldes av en angenäm doft ifrån kotlettraden i ugnen och radion spelade den gamla låten Carlifonia Blue med Roy Orbison. Förväntningarna var höga. Det här skulle bli en upplevelse hon skulle bära med sig så länge hon levde. Det var en stund av lycka för henne.

Mobilen låg urladdad i handväskan som hängde i hallen. Hon hade glömt att ta upp den och sätta den på laddning när hon hade varit och handlat tidigare under dagen. Så signalerna gick aldrig fram. Signalerna av samtalet, samtalet som skulle komma att förändra allt.



Skrivet utifrån skrivpuffs ord: Passa på

fredag 23 februari 2018

Den gamla koranen


Det var med stor vördnad som han tog upp den välanvända gamla koranen som låg på sidobordet intill hans favoritfåtölj. "Jiddo.(Farfar)" viskade han ut i tystnaden och tittade på de slitna bruna läderpärmarna med dess guldiga ornament. Han tryckte den ömt mot sitt hjärta sedan lyfte han den till sina läppar och kysste den, precis som han kom ihåg att hans farfar brukade göra när han hade läst i den, därefter brast han ut i våldsam gråt, när saknaden blev honom övermäktig.  

Han var inte girig, så när hans farfar hade dött, hade han inte som en del av de andra barnbarnen varit intresserad av att ärva någonting pengamässigt värdefullt. Han hade älskat sin farfar och hela hans stora varma hjärta med hela sitt väsen. De hade varit som bästa vänner. Så han hade frågat sin pappa om han kunde få sin farfars koran, och några andra boktitlar ur hans bokhyllor, som han visste var hans farfars favoritböcker. Så hans pappa hade fixat detta åt honom utan några större problem, när det gällde bodelningen var det ingen annan i släkten som var intresserad av gamla böcker och varsin koran hade alla redan. Kareem hade redan läst sin farfars favoritböcker och diskuterat dom tillsammans med honom när han levde. Men han ville ha dom ändå för hans farfar var bibliofil precis som han själv hade blivit tack vare honom och för att han kunde minnas honom genom att läsa om hans favoriter.

Han mindes sin farfar som en varm, rolig och ödmjuk men auktoritär människa, de flesta som träffade honom kom att älska honom. Han hade alltid en berättelse eller två redo för den som ville höra. Skratten samsades med doften ifrån det arabiska kaffet och vattenpipan mellan husets gamla tavelprydda väggar. Hans farfar stora tjocka lockiga hår levde sitt eget liv och hans väl tilltagna mustach som växte över hans smala överläpp gav hans ansikte karaktär. Ögonen var brungröna och strålade visdom, och trots svårigheter och smärtsamma förluster brann de av en levnadsglädje som inte gick att ta miste på. Hans skratt var bullrigt och hördes lång väg. OCh så många gånger hade de ögonen strålat kärlek mot Kareem. Och så många gånger hade skrattet bullrat bara för honom när han och hans farfar hade delat hemligheter med varandra.

Koranen efter hans farfar hade varit viktig för Kareem även att han hade sin egen. För gud var viktig för hans farfar och dom hade haft så många samtal om gud och tro. Kareem hade alltid trott på en gud, även om han hade blivit fostrad in islam så hade valet att stanna kvar där varit hans eget. Han hade haft en period när han läst på om andra religioner och han hade debatterat med så många olika muslimer och kristna och judar och lyssnat till många olika lärda. Men ateism var inte hans grej och islam var den religion där han kände sig hemma, sen fick andra välja det där dom kände sig hemma.  Man kan inte tvinga någon till att bli muslim eller till att tro på någonting överhuvudtaget, om personen själv inte har viljan i sig. Är det inte äkta i hjärtat, är det inte till för gud ändå. Och hans farfars berättelser om saker han sett och upplevt i sitt liv hade fått Kareem att sakna att växa upp i ett land där kärleken till gud var varm och vördnadsfull. Där kärleken till gud var någonting vackert och inte något man blev idiotförklarad och hatad för. Men ingenting skulle få ta hans tro ifrån honom, oavsett vad människor tyckte eller tänkte. Den var en del av honom, Allahu akbar, (Gud är störst.) Och definitivt större än trångsynta aggressiva människor.

Kareem hade under hela sitt liv älskat att lyssna till sin farfars berättelser. Genom dessa berättelser hade han inte bara lärt känna sin farfar och andra människor utan även sitt ursprung. Han hade lärt känna sitt hemland Palestina som han hade lämnat tillsammans med sin familj och sina syskon när han bara var några månader gammal. Han hade lärt känna landet där hans hjärta slog sina första slag, landet där han tog sina första andetag, landet som tillhörde honom men som hade stulits ifrån honom och hans folk.

Så han hade suttit med sin farfar och druckit det kardemumma kryddade arabiska kaffet, låtsats att han tyckte om det, tills han en dag älskade det. Han hade suttit där, han hade frågat ut sin farfar, och han hade lyssnat om och om igen hundratals gånger tills han kunde varenda detalj och berättelserna blev en del av honom och han en del av dem. De fanns där inom honom som en dyrbar skatt. Och han skulle skriva ner dom en dag när tiden var redo, Inshalla (ske Guds vilja)  Han skulle skriva sin farfars och sitt folks berättelse. För att de berättelserna tillhörde också honom.




Skrivet med inspiration ifrån skrivpuffs ord: Tillhöra.
Med reservation för eventuelle småändringar, då jag inte hunnit bearbeta den än.

torsdag 8 februari 2018

Brusten morgon


Kritiken träffade henne som ett slag i magen. Hon hade aldrig varit särskilt bra på att ta kritik, hon hade blivit bättre på det när hon blev äldre men riktigt bra på det skulle hon nog aldrig komma att bli. Självkänslan därinne som skulle hålla henne uppe på benen trygg i sig själv med en ömsint kärlek till sin egen existens, var trasig sedan barnsben och dväljdes tillsammans med hennes alltför brustna hjärta på en sluten anstalt, i ett rum av mörker någonstans långt därinom henne.   
"Jaja livet går vidare" muttrade hon knappt hörbart och tog en stor klunk av sitt nattsvarta morgonkaffe, rättade till glasögonen och fortsatte att ögna igenom sin tidning medan radion spelade en glad melodi ifrån sin plats på fönsterbrädan.  



Skrivet ifrån skrivpuffs dagliga ord: Kritik. 

fredag 5 januari 2018

Hotet


Jag vaknar förstenad. Kan inte röra mig. Min kropp känns som att den skulle väga flera hundra ton och den pressas ner i madrassen som om något stort osynligt satt på den. Jag kämpar och kämpar för att få igång kroppen men jag är fast, totalt förlamad och kroppen fortsätter att tryckas ner i madrassen. Jag vill skrika i panik. Men ingenting händer. Jag hör hur jag skriker inom mig men ifrån mina läppar hörs inte ett ord. Jag är totalförlamad och oförmögen att kommunicera.. "Sömnparalys jag har träffat dig förut. Jag vet vad som händer när du kommer på ovälkommet besök" tänker jag och får inte lika stark panik som första gången det hände men paniken jag känner är tillräckligt stark och obehaget är fruktansvärt.

Plötsligt blir jag varse om att någon har tagit vår lägenhetsnyckel. Nu skenar hjärtat iväg som om det försöker slå sig ur kroppen på mig. Det är någon i hallen och jag kan känna hur det hotfulla kommer närmre. Jag försöker förgäves att kasta huvudet fram och tillbaka för att bryta min förlamning. Jag skriker för allt vad jag är värd på min fästman som ligger bredvid mig men som jag inte kan vända mig till. "Älskling! Det kommer emot oss älskling. Det är någon eller något i lägenheten älskling. Jag kan inte röra mig älskling. Snälla hjälp mig! Barnet älskling, låt det inte komma nära barnet" Jag skriker i panik men utåt hörs bara gnyende, knappt hörbara.
  
Så ser jag den i skenet utav julgransbelysningen, hur den står där i dörröppningen in mot sovrummet och betraktar mig. En stor svart diffus gestalt som kunde den ta vilken form som helst. Som något stort demonliknande i ett moln av svart rök och den kommer emot mig och jag vet där jag ligger att den vill mig illa. Det är något hotfullt med hela dess uppenbarelse och den har kommit för min skull.  Paniken eskalerar när jag vill fly men ligger förlamad. Steg för steg närmar den sig. Den som vill mig illa. Jag känner hur den utstrålar ren och skär ondska. Demonen. Måtte den inte ta barnet, min vackra lilla dotter. "Älskling den kommer emot mig!" Jag ropar hans namn om och om igen. Högre och högre tillslut hörs mina gnyende högre. Min röst börjar bryta igenom. Ditt namn kommer ut väldigt sluddrigt över mina läppar, men det är ditt namn som kommer ut. Plötsligt släpper det, samtidigt som du har förstått att jag vill ha kontakt med dig. Vilken lättnad. Jag kan röra min kropp igen. Demonen är borta och jag vänder mig hastigt mot dig och kryper in i din famn. Du tror att jag har drömt en mardröm. Men jag berättar att jag haft en sömnparalys igen. Men att denna gången hade det varit annorlunda, jag hallucinerade och det var som hämtat ur en Stephen King bok och jag var otroligt rädd.

   Varelsen är borta, men synen av den sitter kvar på min näthinna och obehaget sitter kvar inombords länge länge. Jag ligger vaken tills det blir ljust ute, innan jag tillslut lyckas somna om. 









Lika obehagligt varje gång. Dock första gången jag hallucinerar under någon av mina sömnparalyser.

torsdag 4 januari 2018

Slutet

Tomheten
efter den utlästa boken
var fruktansvärd
mötet med verkligheten igen
brutalt smärtsam.


Skrivet utifrån skrivpuffs ord: efter.

torsdag 19 oktober 2017

Jodå åka ut i världen på äventyr och leva sitt liv det kunde hon göra minsann tösabiten. Men att förbarma sig över mig som blev lämnad ensam kvar med min oro, det gick inte för sig, nejdå!  Höra av sig och säga att man mår bra, det var tydligen något man skulle dra ut på så länge det bara gick. Att en annan fick ligga där i sängen och vrida och vända på sig i oro, det togs det ingen hänsyn till. Den kväll när hon rest till bergen kunde jag inte somna. Inte alls. Ja det gick nog åt säkert 30 cigaretter och ett halvkilo mörkrostat kaffe den natten. Det var fasansfullt. Jag satt där på min inglasade balkong och tittade ut över ett snötäckta landskapet som gnistrade i gatlampornas sken. Det var säkert jättevackert och stjärnklart, jodå det måste ha varit väldigt vackert och stillsamt men tror ni att jag kunde njuta av det? Nej aldrig får jag lugn och ro nu för tiden när det ska ut o resas hit och dit. Allt jag kunde se den natten, det var hur bussen hon reste med däruppe på de där smala bergsvägarna kom för nära kanten, tappade greppet och försvann ner över branten. Dom har ju inga vägräcken i de där länderna."Obegripligt! Det är fullkomligt obegripligt att någon vill ge sig ut där!" Det vet man ju minsann hur dom kör dom där utlänningarna. Dom är för bövelen inte riktigt kloka.

Så där satt jag alltså, men varken nikotin eller sobril kunde stilla min oro. Mina händer skakade så att jag spillde ut en hel del kaffe över det lilla bordet och mitt nattlinne i siden. Vilket vidrigt slöseri med så fina bönor. Oförlåtligt! Bara för att tösabiten vägrade höra av sig så fort hon kommit fram. Dagen efter fick jag ett sms om att hon kommit fram oskadd, jodå då gick det plötsligt bra att höra av sig. Hon hade inte orkat höra av sig tidigare för hon hade varit trött när de hade kommit fram till vandrarhemmet och somnat på en gång skrev hon. Jodå det kan man ju förstå. Att vara ute på äventyr och leva sitt liv måste vara väldigt tröttsamt. Ja det var väll tur att hon fick sova iallafall. Lilla trötta tösabiten. Men att jag som en gång burit henne i min kropp inte fick sova alls, det var det minsann ingen som tog någon hänsyn till. Nejdå, inte bry sig om sin mamma inte.

Jag undrar så vad det ska bli av den där däkan. Jag har minsann gjort mitt allt för att vara ett stöd för henne och lära henne att följa sitt hjärta genom livet. Jag lever och andas för henne, trots att hon nog är lite speciell den där tösen. Jodå och lite för överviktig har hon alltid varit också, och inte särskilt vacker. Nej det kan man inte påstå, egentligen ganska ful faktiskt. En på tok för stor näsa, sen smala ögon och liten mun. Hon har alltid sett lite enfaldig ut tösabiten.Det har hon fått efter sin far jodå. Han var också allt lite enfaldig och fruktansvärt ful när han levde. Men någon hade jag ju varit tvungen att gifta mig med och han var snäll och hade en trygg ekonomi och vi skrattade mycket tillsammans. Eller var det jag som skrattade mycket åt honom, han var ju trots allt lite enfaldig karln jag minns inte så noga.  Men hon har alltid haft en speciell utstrålning tösen, som har fått en att bortse ifrån att hon är ful.

Att skaffa karlar har aldrig varit något problem för henne ändå konstigt nog, nejdå det har varit den ena romansen efter den andra.

Men att stadga sig och ge mig barnbarn det har hon inte lyckats med. Nejdå jag får sitta där och lyssna längtansfullt medan mina väninnor i bokklubben berättar om sina barnbarn. Dom har alla barnbarn, flera stycken var, faktiskt! Men inte jag inte. Nej min dotter ska ut och resa hon. Se världen. Uppleva saker. Det är tydligen sådant som är viktigt nu för tiden. Ja jag får väl tacka min skapare för att hon iallafall inte är lesbisk. Alla måste vi gå svår egen väg, och man kanske inte kan begära av henne att hon ska förstå vilket mirakel det är att få ge och älska ett litet liv, för att sen överösa det med kärlek genom livet. Hon är trots allt lite speciell tösabiten, det är hon.  


Övning ifrån sidan skrivpuff: ta en valfri bok och slå upp en sida mitt i boken och välj en mening. 
Sidan 177 i Zahiren av Paulo Coelho: "På kvällen när hon rest till bergen kunde jag inte somna."



lördag 14 oktober 2017

Andas

Andas
måste andas
inte glömma bort att
andas
och le
det är viktigt,
inte visa dom
att det gör ont
inte visa dom
hur dåligt
man egentligen mår

andas.

Skrivet med skrivpuffs ord andas som inspiration.

torsdag 12 oktober 2017

Överraskningen

Barnen står tätt tillsammans deras kinder är precis rosiga i kylan och ögonen lyser likt stjärnhimlar på dom. Elsa har ett leende som tar upp hela hennes ansikte. Båda trampar otåligt med fötterna på den snöfyllda marken. De båda tvillingsystrarna viskar, delar hemligheter med varandra som bara är för dem. Att de redan är ensamma därute är inget de reflekterar över. Ingen får höra deras hemligheter så de tar inga risker. De har lovat sin mamma att stå alldeles stilla därutanför husdörren medan de väntar på sin pappa. Hon sa att han ska ha med sig en överraskning till dem när han kommer och att det är därför han kommer hem senare än vanligt. De hade skyndat sig att få på sig sina ytterkläder och springa ut.
"Jag tror att jag dör nu!" Utbrister Jenny glatt där de står. "Det är ju inte ens julafton än!"


"Kommer han inte snart?" Frågar Elsa otåligt och hinner knappt avsluta meningen förrän de ser sin pappa komma lunkande i snön. "Pappa pappa vi är här skynda dig!" Skriker Jenny som nästan exploderar av nyfikenhet. "Det är inte sant! En valp. Jenny det är en valp!" tjuter Elsa när deras pappa kommer innanför grinden och hon ser det bruna lilla knytet han har i famnen och de båda springer honom överlyckliga till mötes. 

Skrivet kring orden Barnen står tätt tillsamman ifrån skrivpuffs blogg.

torsdag 25 februari 2016

Kärleken talar sitt eget språk


Åh vad det sticker i era ögon,
när jag går hand i hand,
med min älskade,
vad de kulturella och religiösa skillnaderna
kliar ert förstånd till vansinne
för att ni med era fördomsfulla ögon
ser ytteligare en arab, och det skrämmer er
för alla vet ju hur araber är,
så ni dömmer ut min älskade
redan innan ni har träffat honom,
han får ingen chans att visa er
sin fantastiska personlighet
för ni är rädda för muslimer,
tror att det ni ser på tv och läser i manipulerad media
är den enda sanning som finns,
ni tror att alla muslimer
är kvinnoförtryckare och terrorister
det gör ont i hela mig
att ni är så inskränkta,
men det är ni som går miste om
att lära känna kärleksfulla fina människor
säg vad ni vill
jag vet att
kärleken talar sitt eget språk,
inte människans
kärleken bryr sig inte
om kulturella skillnader
och så länge han väljer mig
och jag väljer honom
så är det också han och jag
som ska välja att ta striderna
som kan uppstå mellan oss,
inte ni
ni behöver inte tycka synd om mig
när jag går hand i hand med min älskade
den här ”svenska vikingen”
har hittat sitt hjärtas kung, glädje
i en vacker palestinier
och när han sjunger för mig på arabiska
så dör mitt hjärta av glädje,
när han skrattar
bubblar min själ över
överväldigas
och i hans kyss försvinner jag helt
i hans famn är jag totalt förlorad
och så länge jag väljer honom
och han väljer mig
och kärleken växer i oss,
kan inget i världen, förutom döden
skilja oss åt.


tisdag 16 februari 2016

En strimma hopp

Jag skrek på min Gud, som jag tyckte hade övergivit mig,
jag skrek på mina systrar och jag vredgades något alldeles vansinnigt
mot min älskade
jag var ensammast i världen i mitt mörker
allt kändes så fruktansvärt tungt,
jag såg ingen annan utväg
än att jag var tvungen att försvinna
jag, som var hon den otillräckliga,
det fasansfulla aggressiva monstret,
som hade fått den sista glädjen i hjärtat söndertrasad
det fanns verkligen ingenting kvar bland skärvorna
allt var svart, och jag var vansinnigt förlorad
och aldrig tidigare i mitt liv
har jag någonsin blivit så rädd för mig själv
jag var övertygad om,
att nu hade jag förlorat förståndet precis
Monstret måste dö!
Men så,
mitt i all hopplöshet
mitt i helvetet, från ingenstans
en strimma hopp,
en liten tunn strimma, knappt förnimbar
men ljuset ifrån den blev överväldigande
för mitt destruktiva ångestmörker
det var som att livsglädjen på nytt
försiktigt sträckte sig fram och omfamnade mig,
och mitt söndertrasade hjärta
fick ömt omfamna livsglädjen igen
jag påmindes om kärleken, som finns överallt runtomkring mig,
omkring oss, att den inte alls var onåbar någonstans långt borta,
utan närvarande just nu här, i livet
i mig,
Gud fick mig att känna, att han fanns där och bar mig
och han viskade till min själ, påminde mig kärleksfullt
att jag har en plats här, och den är inte förgäves,
den är oerhört värdefull,
jag är en kraftfull skapelse
och jorden behöver mina andetag, min kärlek
jag har utrymme att finnas här i hela mitt jag
och min väg tillbaka till mig själv, och mitt bästa jag,
blir nog inte helt problemfri, fortfarande finns mycket som gör ont
fortfarande finns mycket mörker
men jag möter det inte ensam
det finns kärlek
och från och med idag, är mina steg inte vacklande, är mina steg
fast beslutsamma,
från och med idag
andas jag hoppfullt igen.


Det finns en kärlek som bär i oss alla.  

tisdag 18 mars 2014

Det finns ljus

 
                                        Bild lånad från google

                                                               
                                          Bild lånad från google


Det är okej att känna sig nedstämd. Det är okej att känna, ilska, ångest, frustration och ledsenhet. Ledsamhet drabbar oss i livet ibland. Det är så. Slår till en likt en svidande örfil, när man minst anar det. Det hör till. Det är sånt som händer. Det är okej att känna som man känner. Man måste inte låsas vara glad, för att uppehålla en positiv inställning. Det är bättre att vara ärlig och sann mot sig själv än att lägga lock på eller förneka det man känner inom sig. Det kan inte hjälpa en att läka.

Va rädd om dig själv. Du är viktig, och likväl som du förväntar dig att andra ska behandla dig väl, behöver du också behandla dig själv kärleksfullt. Som du vore både den kärleksfulla föräldern och det kärlekstörstande barnet. Du är alla delar. Det här är din tid. Det är nu du tar plats. Döm inte dig själv för hårt, om du ibland reagerar på sätt som du inte vill. Om du ibland faller tillbaka till gamla tankemönster du trodde du stoppat i minnernas ryggsäck. Spöken kommer fram ibland. Sår rivs upp av nya omständigheter.

Acceptera för att läka. Du är du. Du är en fantastisk skapelse. En underbar individ. Du är kärlek. Detta har ingenting med hur mycket du tjänar att göra, hur många vänner du har, om du har alla de senaste och modernaste ägodelarna eller om du så är hemlös. Att du är en fantastisk och kärleksfull individ, kvarstår. Det förändras inte, och dessa egenskaper tas inte ifrån dig för att du stöter på prövningar eller besvikelser. Du är den du är ändå.

Hopplöshet är en jobbig känsla, jag vet. Ge inte upp din kamp! Ta inte ifrån dig själv ditt existensberättigande, för att du har förlorat dig själv. Du finns kvar där, om så även iu det nattsvartaste mörker. Du kommer att hitta dig själv igen. Du kommer att ta nya steg framåt, och återigen känna att grunden du står på är stadig. Det finns alltid ljus i mörkret. Om inte synligt för dig, så en bit längre fram. Kärleken finns där för dig. Den strålar genom hela dig och omkring dig, även när du inte känner det. För att den är en del av dig och för att du är en del av den.

Man är inte mindre hjälte/hjäthinna för att man förlorar sig själv ibland. Åh även den bästa av hjältar eller hjälthinnor har någon gång förlorat en strid. De lärde sig av situationen. Tog till sig av det som gjorts och vad som kunde gjorts annorlunda och fortsatte sin strävan för att nå sina mål.

Ledsamhet drabbar oss ibland. Och det är viktigt att känna att det är okej. De finns de där som är redo att lyssna till dig och dina känslor. De som överröser dig med omtanke och kärlek. När lyssnade du till dina känslor senast?

Det är så i livet ibland bara. Känn in det. Jag har inga svar på, varför vissa drabbas mer än andra. Men det är min övertygelse om, att man aldrig är ensam med det jobbiga man går igenom, även att man känner sig ensam. Och att det är viktigt att omfamna sig själv och acceptera sig själv i alla lägen. Acceptans för healing innifrån och ut.Ett steg i taget. Vissa kliv framåt måste få ta tid, men även det minsta kliv framåt är ändå ett steg framåt. Känn in den vetskapen. Du är duktig och du är i rörelse framåt. Din framtid. Din dröm. Ditt liv. Ditt andetag. Du, ditt liv. Din tid. Din stund att ta plats.  

Kanske finns det tröst nog i att veta att livet ibland gör ont, och att det är okej. För på ett eller annat sätt blir det alltid bättre igen. På ett eller annt sätt börjar man om på nytt.  Det finns ljus i mörkret, likt solen värmer en och fyller en med ny energi efter regnets rening. Återkommer glädje, ljus och mening efter renande tårar och besvikelse. Som en nyfödd fenix som reser sig ur askan.

Du är du. Du är en fantastisk och unik skapelse. Det tas aldrig ifrån dig.

Lite tankar som jag kände att jag ville dela.

Av kärlek <3 <3 <3

Jessika Poeten Johnsson