torsdag 16 januari 2014

Hon är jag

När du talar om och berömmer denna fantastiska kvinna
vänder jag mig om,
i hopp om att jag ska få se en skymt av henne också,
men jag känner, i varje brännmärkt ärr i mitt inre
att det är mig du tittar på,
att det är min defekta kropp
din vilande blick strålar kärlek mot.
När jag tittar i mina minnens ryggsäck,
finns där ingen som någonsin har tittat på mig
som du gör just då,
det är som om du ser något mer
som väcker tvivel till liv inom mig
för hur skulle jag kunna vara hon
hur kan det vara mig du tittar så kärleksfullt på
som om jag vore något dyrbart
knäppa, flummiga defekta och konstiga jag.

Hur kan du se henne
en fantastisk kvinna
och hur skulle hon kunna vara jag
trots att jag redan blottat en del av mitt ångestodjur
trots att jag varnat dig för monsterna och demonerna
nej vänta lite nu, det stämmer inte
hur skulle jag kunna vara hon
du tittar på som en dyrbar skatt
som du önskar behålla i ditt liv
och inte bara som ett objekt för dig
att avreagera din kåthet på,
eller någon som ska ha middagen färdig åt dig
och ett välstädat hem.
Hur kan jag vara hon
Som i ångest dör av självföraktet i spegelns blick
men som föds på nytt i kärleksljuset som reflekteras från din,
de där glädjestrålande ögonen
som tittar på mig som att jag verkligen betydde något för dig
hur kan du tolerant välja att se kärleken i mig,
även när jag riktar kalla stålspjut av ångest mot din hals,
en försvarsmekanism min rädsla ibland tar till,
hur kan du trots kvävningsrädsla
vara han som strålar kärlek tillbaka,
som smälter dessa ångestspjut till mjukt formade pärlor
som du lindar runt din hals och min 
för att du vill se oss omfamna varandra istället.

Hur kan du stå kvar så stolt och upprätt,
trots att nederbörd av ångestladdad rädsla piskar dig,
trots kyliga ord som mina demoner kräks ut,
en kyla som jag avskyr och som göder självförakt i mig
för jag försöker vara stark, men för att jag faller så lätt ibland,
en svidande käftsmäll ibland fullt tillräcklig, en hård örfil
för att jag ska bränna mina vingar och falla
från himmel till helvete,
en mjuk röst
”Men Jessika, Det är okej att känna så”

Du, du smäller inte i dörrar,
du skriker inte på mig
du står där trygg som en riddare
med empati och ödmjukhet
och om så själv osäker och rädd,
väljer du att vara en trygg person, väljer att skjuta ditt åt sidan en stund
för att just då väljer du att din uppgift är att vara ett stöd för mig,
en uppgift du går in för, tar på största allvar
du väjer att prioritera mig
för att jag ska känna mig trygg, för att jag ska kunna ta mig ur det jobbiga
och skratta tillsammans med dig igen
och återigen slås jag omkull av,
hur jag kan vara så viktig för någon, viktig för dig.

Du tittar på mig
och du ser mig
accepeterar sådant hos mig
jag själv ibland har så svårt att acceptera.
Du lyssnar till varje ord, verkligen lyssnar
på riktigt
och även när jag blarrar osammanhängande nonsens
upprepar mig grundligt i min egen förvirring,
som om jag har hakat fast, för att jag inte vet hur jag ska ta mig vidare
visar du tålamod, och försöker hjälpa mig att hitta det jag söker
istället för att gå därifrån
drar till dig, känner in,
motargumenterar pessimism med optimism och rationalitet,
när du tycker jag är för hård mot mig själv.
Projicerar tillbaka värmande meningar,
kärleksord
tittar på mig med din grönglittriga blick,
fortfarande,
bara tittar om än något bekymmersam, tittar
som om jag vore det vackraste som fanns där för dig att beskåda,
bland det mest fantastiska du sett
sen kysser du mig, på ett sätt
som raderar alla otillräcklighetskänslor inom mig,
som om jag vore värd all den kärlek du sänder till mig.

För att jag ska hitta tillbaka till det du vet egentligen är jag,
mitt bättre kärleksfulla jag
och hela det som jag vill ska vara jag,
den kärleksfulla glädjespriderskan
som man känner ett förtroende
och en glädje inför
trots hennes velande och något splittrade
flummiga natur.

Förlåt mig att du på så kort tid
har fått erfara så mycket ur mitt register,
det är bara det, att hela du
känns så mycket i mig på något sätt.

Jag blir nog lite skrämd när jag inte vet hur jag ska värja mig
för jag är inte van vid att få ta sådan plats hos någon,
jag har tidigare under flera år
aldrig fått vara så betydellsefull och viktig för någon man,
som vad du har fått mig att känna mig, på bara ett par månader
så förlåt mig om jag har svårt att smälta och förstå,
svårt att ta till mig
att jag skulle kunna vara, 
att jag är hon
som föder dina kärleksfulla blickar
jag är henne, hon
hon är jag
det är jag
jag