Visar inlägg med etikett mina alster. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mina alster. Visa alla inlägg

torsdag 16 januari 2020

Så väldigt svag


Jag hoppar till som ett skrämt djur,
när posten landar på hallgolvet
ljudet gör mig nervös, 
samma sak med telefonen
den måste vara på ljudlös
så att jag inte hör när någon ringer
för det kan vara någon viktig, som jag älskar,
någon jag egentligen vill prata med
men inte orka möta,
nu när jag är svag och nedbruten
och har hela mitt livs trasighet uppfläkt
som ett olagbart lapptäcke på soffbordet,
jag kan inte hantera trasigheten
inte heller mig själv
det som gör ont
just nu.

Jag skyr ensamheten
som ofrivilligt bjuder in mig till att vältra mig i smärtan,
om och om igen.
Där står jag med min präktiga offerkofta, nattsvart
i oversize modell,
fulgråter som fan och ältar
samtidigt som ringsignalens ton försvinner iväg till ljudet 
av mina egna skrämda hjärtslag
som pulserar i öronen,
där jag lyssnar till mitt eget lidande
i hjärtats outhärdliga klagosång 
och tittar på skärmen som slocknar.

Jag orkar inte.
Orkar inte vara stor
orkar inte vara duktig och stark
orkar inte med min saknad
orkar inte med att jag inte kan hantera mina känslor.
orkar inte möta omtänksamheten och kärleken
som hela mitt väsen så desperat skriker efter.

Jag är en fegis i min förtvivlan
jag orkar inte ta några beslut
just nu.
Jag vill inte prata om dig,
inte nu
fast du egentligen är den jag vill prata mest om,
jag vill inte sätta ord på
hur mycket jag saknar dig,
orkar inte förklara, sätta ord på smärtan
orkar heller inte ljuga och säga att allt är bra.

Orkar inte berätta,
hur ont det gör att prata med dig i telefonen
hur ont det gör när jag hör rösten som jag älskar
rösten som brukar vara en del av min trygghet och vardag,
din röst, den som fortfarande är din
men som inte är du
just nu.
SATANS JÄVLA SKITSJUKDOM!
Kan en rödhake vara sann sig själv,
om dess sång sjungs ur en kajas strupe?

jag orkar inte stanna kvar
där jag är
jag orkar heller inte
lämna,
jag orkar inte fatta detta stora beslut själv,
jag orkar heller inte,
höra någon säga åt mig vad jag ska göra.

Hjälp mig snälla!
För jag är inte redo,
och ensam är inte stark i velande ångestskrud
så jag gömmer mig jag
där jag kan få vara liten
och bara vara jag
och vara , åh
så väldigt svag.


tisdag 15 oktober 2019

Brevet


På väg till köket,  sin vana trogen
längtandes,
morgonrutin,
mörkrostat kaffe med mjölk,
stannar tvärt i hallen
när synen når henne,
på golvet,
nåbart bara en bit framför henne,
kuvertet,
beskedet som kommer,
kommer att påverka, styra
hur hon lever
sitt liv.

Sväljer nervöst
går fram på skakiga ben,
tar upp det,
trycker det varsamt mot sitt bröst
brevet doftar drömmar
och hon andas hoppets stoft
över det liv som ligger framför,
på väg
vidare ut i köket,
mot perkolatorn.



Skrivet med skrivpuffs ord Kuvert som inspiration.





tisdag 8 oktober 2019

Ruvande ondska


"Hur känns det nu?" Frågade han, dom, frågade alla. Alltid, hela jävla tiden. Det var ett evigt tjatande på dom. Som om medicinen var någon jäkla mirakelkur som skulle skingra mörkret och utplåna tårarna, som genom ett trollslag.  Åh nej, så enkelt var det minsann inte det visste hon, hon hade varit med förr. Och hon borde vara tacksam som hade människor  där som brydde sig, men just nu orkade hon inte med dom, och framförallt orkade hon inte med sig själv. Varje andetag var en svidande förbannelse, och obehaget i bröstet som en hård kall klump. Det var en jävla plåga som släppte loss dunklets demoner som lurade i det växande mörkret. Hjärtat galopperade fortare än en skenande häst i bröstet på henne. Rädslan var förlamande. "Lite bättre!" Ljög hon och la på luren. Muntorrheten var olidlig och tungan kändes som en sandpapper i munnen på henne. Han var allt ett älskvärt litet äckel den där, det skulle hon medge. Men hon hade det bättre där, ensam tillsammans med mörkret satt hon i den nedsläckta lägenheten och lurade på honom, någon, vem som helst som var dum nog att komma i vägen för henne.


Skriven med inspiration av skrivpuffs ord: Medicin.

måndag 7 oktober 2019

Det hemliga landet


"God morgon lilla gumman!" Sa pappa Lennart och tittade upp ifrån tidningen han satt och läste ur. "Pappa jag hade världens bästa dröm inatt!" Sa lilla Maja och klättrade upp i pappas knä och gav honom en puss. "Vet du, jag träffade farfar inatt och mormor också!"
"Berätta."
"Jag vet att det inte var längesedan farfar dog. Men han var inte död i min dröm pappa, inte mormor heller. Han hade bara rest till en annan värld och där bodde han i ett jättestort gult hus tillsammans med mormor och andra släktingar som är döda ifrån jorden. De hade alla en våning var att bo på så det var ett väldigt högt hus. En del bodde hela familjer tillsammans, och i en del precis som farfars fanns det rum som stod och väntade på oss. Men farfar sa att dom kan vänta länge än, så det är ingen brådska. För även om dom saknar oss, så har dom det bra och roligt tillsammans. Ingen är ensam där i deras värld, förutom när man vill vara ensam förstås. Och dom har en jättestor trädgård till huset med massvis med blommor,och där växer ett stort lila träd med guldfärgade blad, där det växer diamantfrukter på, som smakar precis som ens favoritgodis. Det kallas livets träd och farfar säger att mormor brukar koka saft på dom fina frukterna.

Ibland händer det att trädet sjunger, och sången sprider sig sen ifrån trädets rosa hjärta och sen vidare ut i grenverket som regnbågsfärgade virvelvindar som flyger genom världen, himmeln, rymden och evigheten. Och när stjärnorna hör sången så börjar dom att dansa och skratta lyckligt. Det är det vackraste trädet och den vackraste sång man någonsin kan tänka sig pappa. Mormor sa att när stjärnorna dansar brukar de släppa glittrigt stjärnstoff  över hela deras trädgård, så mormor brukar samla upp det och sen använder hon det för att sticka koftor, halsdukar och mössor med. Det blir glittrigt och jättefint. Och när man bär de kläderna blir man inte ledsen eller rädd längre. Jag bad mormor sticka en tröja till dig, för att du har varit mycket ledsen sen farfar dog, men hon sa att det tyvärr inte fanns någon postförbindelse mellan våra världar. Men visst skulle hon sticka en tröja att ha i beredskap ifall du skulle komma dit och hälsa på precis som jag gjorde inatt!" Åh sen lekte jag med deras hoppetossa." "Vad är en hoppetossa?" frågar pappa och tittar förundrat på sin lilla dotter. "Deras husdjur såklart. Fluffy, han är jättesöt. Han ser ut som en annorlunda ekorre, fast större och med jättelånga öron och ännu längre svans! Och pälsen är fluffig och lika orange som en apelsin. Och dom kallas hoppetossor för att dom studsar fram lätt som en plätt som studsbollar. Dom finns i alla möjliga färger och dom brukar använda regnbågar som rutschkanor. Sen åt farfar, jag och mormor nybakta kanelbullar och drack diamantfruktssaft tills jag plötsligt vaknade."
"Det var en fin och rolig dröm du hade Maja, tack för att du delar den med mig."
"Pappa. tror du att den världen finns därute någonstans?"
"Jag vet inte, det är inget som har synts på forskarnas satellitbilder. Det är nog en värld man bara kan besöka i drömmarna precis som du gjorde." svarar pappa Lennart och tittar ömt på Maja.
"Hmm" säger Maja aningen besviket. Pappa Lennart ändrar sig snabbt.
"Det är nog en hemlig värld Maja, så måste det vara. Det är därför forskarna inte har upptäckt den ännu!"
"Ja, hemlig värld!" Utbrister Maja glatt och hoppar ner ifrån pappas knä och springer mot sitt rum. "Jag är den som vet. Jag är den första som fick åka dit, jag ska måla teckningar så att du får se hur det ser ut!" Ropar Maja entusiastiskt där hon skyndar till sitt rum. "Bra idé! ropar pappa.
Hon har bra fantasi hans lilla Maja tänker han, och en bra historieberättare är hon också precis som hennes farfar hade varit. Det hög till i hjärtat av saknad. Men snart log pappa Lennart drömskt med hela ansiktet. Hur barnsligt det än var, så var det en trösterik tanke att se sin pappa sitta där i trädgården tillsammans med svärmor Gullvi och dricka diamantfruktsaft och äta bullar, omgiven av vackra blommor och en apelsinorange hoppetossa.




Inspirerad av skrivpuffs ord: Satellit.

söndag 6 oktober 2019

Galenskap


Genomskinlig är jag inför dig
jag talar utan att du lyssnar, 
egentligen.
Du som brukade lyssna så bra,
finnas där för mig 
under alla mina ångestmörka timmar.

Du tittar knappt åt mig längre, du
som brukade smeka min kropp med din blick
innan vi förenades till en, älskade
stirrar nu ändlöst in i skärmen.

Genomskinlig är jag nu
som luft framför dig,
men du behöver mig inte längre
för att kunna andas.

OCH,
jag vill rycka den där jävla smartphonen ur händerna på dig,
jag vill kasta den HÅRT
in i väggen,
så att den faller i bitar,
miljontals små vassa skärvor,
likt mitt trasiga hjärta
mitt framför ögonen
på dig.

Men ett sådant beteende,
skulle klassas
som fulländad galenskap.




Inspirerad av skrivpuffs ord: Genomskinlig.

torsdag 20 juni 2019

Det hemliga rummet

Hon tittade på den gamla tingesten där den hängde på en murad liten vägg över en igenvuxen gammal damm, nött och rostig efter tidens tand. Den hade överraskat henne då man inte först upptäckte den där den hängde i sitt hemliga rum i trädgården, med välvuxna buskage runt omkring. Hur gammal den var visste hon inte, möjligtvis att den var antik hon var inte så duktig på sådana där saker.  Hon gillade att man hade gjort ett hemligt rum i trädgården där man kunde försvinna bort ifrån alla måsten ett tag och sitta vid dammen som hon skulle göra vacker igen, och bara vara. Gnomen hade troligtvis hängts där för att bringa lycka till den stora trädgården som hörde till det gamla huset, och en gång i tiden när den fungerade och vatten forsade ur dess mun, hade den nog varit väldigt vacker. Fast hon tyckte att den var vacker nu också i sin trasighet och slitenhet. "Ett krackelerat ansikte åt en krackelerad själ" Tänkte hon. Det var något med ansiktsuttrycket som förförde hennes sinnen. Ett lugn hon längtade efter. Var det möjligt att finna frid i smärtan?
Det var dags att börja om nu. Skriva ett nytt kapitel, och ett bättre sånt än det som hade varit. Det gamla bönehuset som hade blivit ombyggt till bostad men sin fantastiska trädgård, gav henne en sådan hemmakänsla. En dragningskraft som talade till varenda cell i hennes kropp om att det var hon som hörde hemma där. Hon och ingen annan. Trollbands hon av huset med sina synliga takbjälkar, breda träplankor till golv, och den murade eldstaden, var det ingenting mot känslan hon fick i den vackra trädgården som hade anlagts på baksidan av den gamla byggnaden. "Ljuvlig, helt ljuvlig" tänkte hon. Som om alla hundraåriga böner i den gamla byggnaden hade helgat platsen med dyrbar kärlek och gjort det till ett eget paradis på jorden, och hon visste nu att det var hennes livsuppgift att få fortsätta att vårda platsen och ge den, den kärlek den behövde och förtjänade. "Det är jag som ska ge den här trädgården den kärlek den behöver, kosta vad det kosta vill! Du ska bli min" Viskade hon och blickade på det slitna gamla ansiktet innan hon vände på klacken för att gå därifrån. När en vindpust plötsligt kom likt en andedräkt ifrån ingenstans, och smekte hennes kind såg hon det som att gnomen gav henne sin välsignelse och hon gick vidare runt i trädgården och förfördes av den söta blommiga doften växterna förde med sig. Hon hörde inte skrattet som ljöd genom buskarna eller den obehagliga rösten som sa "Det är inte jag som ska bli din, det är du som ska bli MIN!" .










Uppgiften ifrån skrivpuff:
Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) med inspiration av fotot



söndag 10 februari 2019

Beslutsångest

Valet är svårt
grubblerierna plågar mig om nätterna
stressar mig om dagarna,
överväger noga
fram och tillbaka, om och om igen
hjärtklappning
jag väljer nog fel
hur jag än gör.


Skrivpuffs ord: Överväga

torsdag 19 juli 2018

Onda andetag



Ont
gör morgonens första andetag
demonerna smyger trofast runt
inom
livnär sig på att förgifta
mitt innersta
mitt egna jag
sveket bränner fortfarnde
rykande färskt i mitt hjärta
varför
åh varför
kunde jag bara inte få somna om,
slippa känna mer,
somna in.

onsdag 18 juli 2018

Mardröm

Jag slukas hellre av helvetets eldar
låter de sveda min kropp till oigenkännlighet
om och om igen
än lever en evighet i paradiset
tillsammans med dig.

Ljudet av sprickorna


Nu var gränsen för länge sedan övertrampad, när han satt och raderade foton och meddelanden ifrån hennes telefon utan hennes tillåtelse. Som att han hade rätt att bestämma vad som fanns på hennes telefon och inte. Rätt att bestämma vad hon skulle tycka om och inte tycka om. Hennes bilder, som hon tyckte om, som var en del av henne och hennes liv. Som att det var världens självklaraste sak att han hade rätt att avgöra och att hon bara skulle finna sig i att bli behandlad på det sättet. Trampad på, om och om igen. Hon bet sig hårt i underläppen, men sa inte ett ljud. Att skrika hjälpte inte hade hon fått lära sig, det var ett språk han inte förstod och det ledde aldrig någonstans. Hon slickade i sig det metallsmakande blodet som pulserade ifrån den sönderbitna läppen, reste sig upp och lämnade rummet.

Den smygande tystnaden blev mer och mer tilltagande. Smög sig in överallt i skrymslen och vrån i deras hem. Vilandes, påtaglig överallt som vore den ett fysiskt väsen. Kvar fanns bara ljudet av väggklockans eviga tickande, som dunkade obönhörligt i öronen på henne och fick hennes hjärta att rusa.

När han satt framför datorn en kväll gick hon ut till hallen och tog på sig sina ytterkläder. Hon tålde inte att se honom längre. Det hörs ingenting när skavsår letar sig in mellan något som en gång brukade vara vackert. "Ljudet av kärlek som går sönder har han ännu inte uppfunnit, skaparen." Tänkte hon bittert, öppnade dörren och gick ut.    





Skrivet med inspiration ifrån skrivpuffs ord: sönder.

måndag 16 juli 2018

Odågan


Hon hade precis hällt det kokande vattnet över pulverkaffet och skulle gå till köksbordet när hon kände hur den strök sig mot hennes ben, katten. Hon kände en stark vilja att sparka till den, hårt. Väldigt hårt. Istället gick hon och satte sig. Det skulle säkert kännas lite bättre bara hon fick sitt kaffe.

Det hade varit hans idé att dom skulle skaffa en katt. Han hade tjatat och tjatat trots hennes invändningar hade han inte gett sig. Han hade stått där med sina bruna rådjursliknande ögon och kommit med alla möjliga argument för varför varje hem behövde en katt för att kunna kallas för ett hem. Så hon hade varit en idiot och gett med sig för hans skull. Och en dag hade han kommit hem med ett grått litet yrväder med gröna ögon. Han hade gett henne namnet Smaragd, för att hennes ögon var så gröna. Hon hade tyckt att det var urfånigt men låtit honom hållas utan att säga något. Hon brydde sig inte om vad den hette den lilla krabaten. Hon kallade den för odågan.

Hon var ingen djurmänniska. Det hade hon aldrig varit. Djur var söta, men inget hon ville omge sig med hemma, en plats där det var meningen att hon skulle trivas. Hennes farhågor besannades. Överallt hade de där korta små djävulshåren letat sig in i hennes hem, överallt. Det fick henne att känna avsmak. Inte kunde man känna sig fräsch när även de nytvättade kläderna var fulla av dem. Och två soffor hade den klöst sönder för henne, odågan. Flertalet blomkrukor hade fått bytas ut då de gått i golvet när hon ville upp på fönsterbrädan. Där brukade hon sitta för att längtansfullt titta ut. Drömma sig iväg. Tillslut hade hon slutat att köpa nya krukor och nya växter. Och slutat att bry sig så mycket om sitt hem överhuvudtaget. Vad var det för mening när kattskrället bara förstörde det hon tyckte var vackert ändå. Hon fann det omöjligt att trivas där hemma längre.Allt var förstört.

Konstigt nog så hade det inte varit lika viktigt för honom att ta den med sig när han lämnade henne för en annan. Då var inte Smaragd den dyrbara ädelsten som hon först hade verkat vara för honom, då var hon lika totalt oviktig som hon själv. "Undrar om hon känner sig lika sviken som mig" mumlade hon medan hon smuttade på pulverkaffet som fortfarande var skållhett.  Men hon trodde inte katter kände känslor på det sättet.

Ändå kände hon en viss förening med odågan, ett slags systerskap, när mannen övergivit dem. Och nog var det Smaragd som hade legat där hos henne när hon hade gråtit ut sitt krossade hjärta. Den varma lilla kroppen hade känts tröstefull mot det iskalla sveket som brände. De hade till och med ätit glass tillsammans hon och odågan. Under de veckorna då de mer eller mindre bodde tillsammans i sängen. Direkt ur paketet hade det frossats.  

"Djävulshåren"Tänkte hon när hon gick bort till kylskåpet och hämtade en bit kokt skinka som hon böjde sig ner och gav till odågan. "Om det inte vore för de där djävulshåren!"  

måndag 2 juli 2018

Krackelering


Jag har lagt all min kraft i oss. Investerat mig trasig för det jag ville vi skulle få uppnå. För det jag ville att vi skulle bli. För framtiden jag drömde om för oss, familjen vi skapat. I den bästa av världar ville jag se oss skörda frukterna tillsammans, av den tid och kraft vi har lagt ner för att få se våra drömmar besannas. För att vi fortsatte att välja varandra, även när de själsliga såren smärtade rykande färska. Även när det inte alltid kändes självklart.

Subtilt smyger sig krackeleringarna genom fasaden. En gnagande oro som lämnar en mage i uppror och ett hjärta i rusning. Små små knappt märkbara förändringar. I hur dina ögon ser på mig. I ditt humör. I ditt röstläge. I hur hård du kan kännas. Kall, du som brukar vara varm. Hjärtlig. Som om luften i dina andetag tappar kraft utan att du ens är medveten om det.

Och jag är så fruktansvärt rädd att jag förlorar dig till sjukdomen igen. Rädd för att se hur drömmarna pulveriseras till oigenkännlighet. Rädd för att jag inte klarar av att gå igenom det med dig en gång till, utan att vara trasig till bortom reparerbart. Kroppsligt och själsligt. För all tid.

Rädd, åh så fruktansvärt rädd.



Skrivet med inspiration ifrån skrivpuffs ord: Rädd.

torsdag 12 april 2018

Eskapisten


"Jag har inga svar att ge dig, svaren du söker finns inom dig" sa han när han vände sin gudomliga bredaxlade ryggtavla mot mig och gick sin väg sådär charmigt som bara han kunde. "Kliché!" ropade jag efter honom. Hans otroliga närvaro, hans sätt att se varenda liten detalj var så oerhört attraherande för mig och jag fick bita mig hårt i underläppen för att inte springa efter honom och kasta mig över honom. Ett sådant beteende vore ytterst opassande, men impulsen bultade starkt. Min fläskläpp skulle nog bestå i ett par dagar framöver. "Där ängslan, tankarna och känslorna sitter fastnaglade i samma snurrande karusell. Snurrar runt runt runt tills jag blir alldeles yr" mumlade jag för mig själv i sorlet ifrån uteserveringen jag satt på. "Hur ska jag kunna hitta några svar i det trasslet jag bär omkring på?" tänkte jag och tog ytterligare en mun kaffe och tände en cigarett. Det här skulle bli en lång dag.

 Skrivet ifrån skrivpuffs dagliga ord : svar. 

söndag 4 mars 2018

Trotjänaren


Vit var tingesten som innehöll det gift som påverkade hela hennes liv. En trotjänare som tillgivet stod på hennes nattduksbord intill ett glas vatten. Vit var pillerburken som skulle dämpa svärtan. Hennes privata skattgömma, som hjälpte besvärliga dagar att bli lite mer lättbesegrade. "Spelar roll vad den har för färg, det kunde inte bli mer ovidkommande din enfaldiga jävel!" Mumlade hon för sig själv när hon med en van handrörelse skakade ut en tablett i sin hand. Piller först, toalettbesök sen och därefter kaffe, den eviga slentrianmässiga morgonrutinen. Alltid samma sak, som om det vore lika självklart som att andas. Därefter kunde det skilja sig vilt mellan dagarna, det var bara att leva sig igenom dom allt eftersom att dom kom. Det var inte mer att göra. Man visste aldrig i förväg hur en dag skulle komma att bli eller hur främmande man skulle känna sig inför allt. Ett visste man, att de började alla med pillerburken, den som var vit.  Den som skulle få livet att kännas lite mindre miserabelt och lite mer värt att leva."Halleluja!" Det var lika osmakligt som tunt kyrkkaffe alltihop och någonstans luktade det bitter lögn. 


Skrivpuffs ord: vit. 
Nja jag vet inte det känns nog som dagens försök är lite trevande och ofullständigt men det var vad jag lyckades få ner just nu då det inte har blivit så mycket sömn inatt. Får se hur det känns när jag läser om det om en stund.

lördag 3 mars 2018

Stort


Att mötas av ditt leende
smälter mitt hjärta,
får det att rinna ut
i kärleksfulla andetag,
alltid och för evigt för dig.

Lätt väger din lilla kropp i famnen min,
men något så oerhört tungt,
väger du.
Med ögonkontakt förenas vi,
 i vår egen värld av kärlek,
bekräftar vi varandra
bortom ord.


Skrivet ifrån skrivpuffs dagliga ord: Stort. 

onsdag 28 februari 2018

Den lilla djävulen


Hon blickar upp ifrån sin inredningstidning och tittar på de båda pojkarna som leker tillsammans. Hon vet att man inte ska favorisera barn men Josef är faktiskt ännu vackrare än Kian. Mycket vackrare. Det är något speciellt med hur hans mörka lockar faller ner över ansiktet, likt en lejonman och hans guldbruna ögon som glöder nästan likt bärnsten när han är lycklig. Hans fulländade små händer. Hans söta små läppar, och hans lekfulla öppna personlighet. Så nyfiken på allt och alla. Så snäll. Likt en liten ängel.

Kian, den förstfödde väcker inte samma ömhet i hennes hjärta. Han är också fin men inte i närheten av Josef. Inte änglalik. Det är något med den pojken som får henne att rysa i hela kroppen. Något med hans mörka, nästintill svarta ögon som väcker en känsla av obehag inom henne. Likt ett avgrundsdjupt mörker, en oändlig tomhet. Kian med sitt ljusa tjocka kortklippta hår är mer resignerad,  han är väldigt duktig på att måla och han kommer ihåg saker och berättelser man berättar för honom.Visst är dom söta där dom leker tillsammans. Men ändå, det är något med honom. En känsla hon inte vill erkänna ens för sig själv, men hon är rädd för sin förstfödde son. "Du är död. Jag har dödat dig nu!" Utbrister Kian glatt. " Nu kan mamma o pappa bara älska mig igen, som dom älskade mig innan du ens var född" Fortsätter han ivrigt.

Kian, har med ens förvandlats till Kain. Ja, Kain vore ett mycket mer passande namn för den pojken. Likt han som enligt bibeln begick det första mordet i mänsklighetens historia.
"Kian, vi älskar er pojkar båda två lika mycket. Sådär säger vi inte till varandra!" Ryter hon ifrån. "Nu städar ni undan här, så ska vi ha fruktstund och sen ska jag läsa eran favoritsaga för er. "Mamma det är okej, vi lekte bara!" Protesterar Josef. "Seså, det är iallafall dags för fruktstund nu så se till att plocka upp efter er pojkar!"  "Okej mamma" Säger Kian och iakttar henne med sina mörka ögon så att hon får kalla kårar längs med ryggraden. Han kommer aldrig att glömma bort det ögonblicket, hon ser det på honom. Ondska bor i de där mörka ögonen. Kain vore ett mycket mer passande namn på den pojken. Den lilla djävulen.  



Skrivet utifrån skrivpuffs ord: är faktiskt ännu vackrare än.

tisdag 27 februari 2018

De lyckliga två




Utanför är det ingen som vet någonting. Inga ögon ser vad som händer bakom stängda dörrar. Ser märken, kläder lätt kan dölja. Man ska inte skada andra människor. Människor man älskar. Sånt gör man bara inte. Så får det inte gå till. Dom man älskar vill man visa kärlek, vill man göra lyckliga, vill man visa respekt. Smärtan kom kraftigt och intensivt över henne. Hon la handen över sitt bröst, varje andetag kändes omöjligt att bära. Men hon fortsatte att andas. Fortsatte att leva. Det var en smärta som ständigt plågade henne ofta nu för tiden, den satt där som en klump i bröstet och trodde att dem var bästa vänner. Ångest kallades det och den hade varit hennes följeslagare mer eller mindre hela hennes liv. Hon hatade det.

Hon skruvade otåligt på sig där hon satt på sitt favoritfik. Tänk om någon såg det fasansfulla, det vidriga som hade hänt med henne. Tänk om någon såg vem hon egentligen var och hur hon egentligen mådde. Hon hoppades inte att någon skulle komma fram och fråga hur det var med henne. Idag var hon inte säker på att hon skulle lyckas ljuga. Idag skulle hon nog öppna sig som en bok. För lögnen och fasaden var en fruktansvärd kraftansträngning att upprätthålla. Tänk om någon såg igenom henne och såg sanningen.

Hon visste inte när gränsen för det förbjudna hade överträtts. Hon visste inte hur det gick till när hjärnan plötsligt förvandlade någon till en person den inte brukade vara, eller ville kännas vid att vara. När passerades gränsen och varför? Hur kunde två människor som älskade varandra någonsin hitta tillbaka till det som hade varit mellan dem, innan det fasansfulla hände? "Jag älskar honom" viskade hennes hjärta ut i det tysta. Och hon visste att han också älskade henne. Så varför kunde det inte få stanna så? "Varför...åh varför var det tvunget att finnas våld!?"

Hon klarade inte mer. Hon tog på sig sin långa rock och skyndade ner för den mörka spiraltrappan ut i vinterkylan, och hon drog in den iskalla luften i hela sig som om hennes liv hängde på det. Hon hade varit så dum som hade gått till det gamla fiket ifrån början. Hon klarade inte av det idag, hur mycket hon än älskade det där gamla haket.

Tänk om någon såg sanningen. Allt hon ville var att gömma sig för omvärlden. Hon orkade inte möta folk just nu. Blicken var stadigt fäst ner i marken. Hennes fötter jobbade snabbt och lätt utifrån stan, hon var tvungen att komma bort, tvungen att komma hem. Hem till tryggheten innanför de betonggråa lägenhetsväggarna. Hem, dit där ingen kunde se vad som hände, där ingen skulle kunna lyckas få reda på sanningen genom att bara titta på henne. Som om någon hade röntgenblick och kunde se igenom hennes kläder, igenom hennes skinn.

"Äntligen!" Tänkte hon när lägenhetsdörren gled igen bakom henne och hon sjönk ihop likt en sopsäck innanför den med tårarna rinnande längs med kinderna. Hon var ensam hemma. Han skulle inte komma hem ifrån jobbet förrän efter klockan fem. "Jag älskar honom!" viskade hennes hjärta. Och hon bad en stilla bön ut i tystnaden om att monstret skulle hålla sig borta ikväll,och att allt skulle få bli bra igen.

Hennes hjärta skulle gå sönder för all framtid och det skulle inte finnas någon återvändo om hon la händer på honom en gång till, eller spottade på honom ur vansinne. Kunde hon inte kontrollera sig själv nu, skulle allt vara förlorat. Skulle hon vara förlorad för alltid.


Skrivet kring skrivpuffs ord: Utanför.



söndag 25 februari 2018

Processen

Snälla,
Ställ inga frågor.
Det blir nog bra,
någon gång.

Processer tar tid.

Någon gång
blir det nog
bra.

Drömmen om Grekland.


Hon stod och putsade kotlettraden som butiken hade marknadsfört som fläskytterfilé och som hon hade köpt till ett förmånligt pris eftersom att det var kort datum på den. Hon tittade ofta efter de röda lapparna på färskvarorna när hon var ute och handlade. Bra både för miljön som hon ville skulle räcka till framtida generationer, och för hennes egen överlevnad. Livet som pensionär hade visat sig  att bli en ständig kamp för att få pengarna att räcka till räkningar, mat, och att kunna hitta på något roligt med systern, väninnorna och barnbarnen. Men samhället brydde sig inte om en pensionerad änka, som hade jobbat flitigt och betalat skatt i hela sitt liv. Pensionen kändes som ett hån som skrattade henne elakt rakt i ansiktet. Hon och Bertil hade räknat med att få vara tillsammans den här tiden i livet, men ödet ville annorlunda och en hjärtinfarkt hade tagit honom för sex år sedan. Så hon hade berövats sin älskade man och hon hade lämnats ensam med att klara sig på en undermålig pension. Som tur var, var hon ekonomisk. Det var sällan hon slängde något i matväg och 20-tals huset hon och Bertil hade köpt tillsammans i sin ungdom, tillät henne att bo ganska billigt då nästan hela lånet var avbetalat.

Hon gnuggade in kotlettraden i härliga kryddor och slängde på några rejäla smörklickar och lite färsk timjan innan hon satte in den i ugnen. Hennes tvillingsyster skulle komma på middag och stanna över natten då deras flyg skulle avgå tidigt imorgon bitti. Dom skulle ut och resa bara dom två, få lite kvalitetstid tillsammans. "Zakynthos... Grekland. Äntligen kommer jag!" Utbrast hon glatt och tog en mun ifrån vinglaset som stod på arbetsbänken intill henne. Det var en dröm som hade funnits i henne sedan hon var ung. Hon hade sett bilder ifrån detta paradis när hon var en liten tös och bestämt att en dag skulle hon åka dit. Sen hade saker i livet kommit emellan och det hade aldrig blivit av.

Sen, igår eftermiddag, hade hennes tvillingsyster ringt och överraskat henne genom att berätta att om hon hade några planer den närmsta veckan så fick hon minsann avboka dem, för att hon hade  minsann bokat två flygbiljetter. Sen hade dom suttit och diskuterat över telefon och de hade även bokat ett hotell med "All inclusive", för att komma undan så prisvärt som möjligt. Som hennes syster hade sagt kunde dom ändå välja att äta på andra restauranger om dom skulle känna för det.

Så hon hade inte protesterat, det gällde att passa på när man fick en sådan chans. Hon blev varm i hjärtat när hon tänkte tillbaka på hur hennes syster hade insisterat på att få bjuda henne på flygbiljetten. "Älskade fina syster!" Tänkte hon medan hon blandade ner salladsosten i sin grekiska bondsallad, kvällen till ära. "Imorgon... Imorgon äter jag den äkta varan, med äkta feta och supergoda oliver" tänkte hon och log förnöjsamt. Hela köket uppfylldes av en angenäm doft ifrån kotlettraden i ugnen och radion spelade den gamla låten Carlifonia Blue med Roy Orbison. Förväntningarna var höga. Det här skulle bli en upplevelse hon skulle bära med sig så länge hon levde. Det var en stund av lycka för henne.

Mobilen låg urladdad i handväskan som hängde i hallen. Hon hade glömt att ta upp den och sätta den på laddning när hon hade varit och handlat tidigare under dagen. Så signalerna gick aldrig fram. Signalerna av samtalet, samtalet som skulle komma att förändra allt.



Skrivet utifrån skrivpuffs ord: Passa på

torsdag 8 februari 2018

Brusten morgon


Kritiken träffade henne som ett slag i magen. Hon hade aldrig varit särskilt bra på att ta kritik, hon hade blivit bättre på det när hon blev äldre men riktigt bra på det skulle hon nog aldrig komma att bli. Självkänslan därinne som skulle hålla henne uppe på benen trygg i sig själv med en ömsint kärlek till sin egen existens, var trasig sedan barnsben och dväljdes tillsammans med hennes alltför brustna hjärta på en sluten anstalt, i ett rum av mörker någonstans långt därinom henne.   
"Jaja livet går vidare" muttrade hon knappt hörbart och tog en stor klunk av sitt nattsvarta morgonkaffe, rättade till glasögonen och fortsatte att ögna igenom sin tidning medan radion spelade en glad melodi ifrån sin plats på fönsterbrädan.  



Skrivet ifrån skrivpuffs dagliga ord: Kritik.