Visar inlägg med etikett tankar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tankar. Visa alla inlägg

måndag 26 november 2018

Dagen då månen slocknade


Jag minns inte vad det var för en dag, den där dagen när månens ljus slocknade och sången i bröstet tvärt tystnade. Jag minns bara att det var en ovanligt mörk oktoberdag och vindarna som drog fram var isande kalla och bistra mot min känsliga hy. Jag stod där vid den småländska hamnen i vad som kändes som en evighet och blev våt av det fina regnet. Tittade på de mörka vågorna som vilt men metodiskt böljade in mot land. Kylan kändes skön, trygg på något sätt mot mitt inre som var i totalt kaos. Jag har alltid varit en sådan person som tål kyla, för inget får mig att frysa mer, likt ett hårt kallt hjärta.

Jag minns att jag fick höra att jag är stark. att jag är rätt kvinna att klara av den här situationen som jag har hamnat i. Kanske är jag rätt stark, jag vill tro det, men jag vet inte. Det var sagt med väldigt mycket kärlek till mig jag vet det men jag minns att jag tänkte att det var något dom hävde ur sig bara. Egentligen var dom nog bara väldigt glada över att det inte var dom som var i min... Vår situation. För dom hade ju allt gått bra.  

Stark, ja kanske, jag kommer bara ihåg att livet tog slut ett par sekunder där och då, det gjorde det så klart inte men det kändes så, och jag minns hur smärtan kramade om hjärtat så att det stannade till och det flimrade framför ögonen. Jag ville bara skrika av förtvivlan och säga att nu räcker det ta mig fan! Jag vill inte bära det här oket på mina axlar också. Jag vill inte. Jag orkar inte. kan någon väcka mig ur denna mardröm? Det kändes som livselixiret rann ur mig, om så bara för ett par sekunder.

Jag tänker tillbaka på första gången jag kände dig sparka i mig efter det där tillväxtultraljudet, det som bara skulle vara en rutin för att se hur du växte eftersom att din storasyster var en lättviktsbebis när hon föddes. Ultraljudet som ändrade allt och som gjorde det så smärtsamt tydligt, men den bistra sanningen är, att alla barn föds inte friska. Så när jag kände dig sparka och böka runt därinne, kändes det inte längre på samma sätt. Hur jag fylldes av förtvivlan och ledsenhet över dina rörelse under min hud, istället för glädjen och längtan jag innan fyllts med. Nu blev det bara en smärtsam påminnelse om mardrömmen jag ville vakna upp ur. För jag visste inte hur du mådde därinne i mig. Ovisshetens vassa tänder slet mitt inre i stycken, trasade sönder något kolossalt. Min son....Vår son... Vad händer dig och varför?

Jag fulgrät likt ett barn och hulkade förtvivlat när jag slogs av tanken på att det skulle ha gjort ont på dig. Att du skulle ha märkt skillnad före och efter detta hände dig. Där du låg i min livmoder och växte till dig. Jag vet att bebisars hjärna inte är lika utvecklade som våra, men jag vet inte hur medvetna dom är, så kanske att du märkte att något gick galet med dig där inne? Kanske att du fick ont i ditt lilla huvud när hjärnblödningen drabbade dig? Jag fick skaka av mig den tanken, dels för att jag aldrig kommer att få svaren på de frågorna, mest för att det blev för outhärdligt för mitt mammahjärta att tänka så. För en hjärnblödning har du haft, hur mycket jag än önskade att det inte var så. Och det ändrar inte kärleken jag känner till dig.

Det finns en tacksamhet också mitt ibland all smärta, att detta upptäcktes, hur ont det än gör i din pappa och mig att inte veta hur något kommer att bli. Så finns det en plan för dig nu, när du kommer till världen. Och det gör ont i mammahjärtat att tänka att dom ska ta dig ifrån mig när du har kommit till världen och lägga dig i en operationssal och karva i din nyfödda lilla kropp. Men en otrolig tacksamhet i att dom gör allt dom kan för att hjälpa dig och göra det bästa för dig nu när det är som det är. Oron som kommer smygande ibland. Läkarna är väldigt duktiga på sjukhuset vi ska läggas in på, när du kommer att förlösas till världen. Men en operation kommer alltid med en viss risk, och narkos för en liten nyfödd, jag skulle ljuga om jag sa att tanken inte skrämmer mig emellanåt.

Jag minns hur jag brukade sitta och fantisera och dagdrömma om ditt utseende. Att jag brukade undra över om du och din storasyster skulle vara lika eller inte. Om man skulle kunna se på er att ni var syskon. Jag är fortfarande nyfiken på dig sonen min, och jag har en känsla av att du kommer att vara mörkhårig som din pappa. Men mest nu funderar jag över hur mycket men du kommer att ha fått av din hjärnblödning och ditt vätskefyllda huvud. 

Det är en sorg i mig att det inte kunde få vara normalt med dig som med din syster. Det gör ont i mig att vi ska ligga på ett sjukhus långt hemifrån dit ingen familj har möjlighet att komma och besöka oss. För att överösa dig med kärlek och önska dig välkommen till världen och välkomna dig till familjen. Det gör ont i mig, och det tänker jag inte ljuga om. Det gör något så förbannat ont, och ovissheten i att inte veta hur du kommer att må tär på både din pappa och mig.

Jag längtar bara tills allt det här ska vara över nu.
Längtar bara tills du finns här hos oss, och vi får landa i vilken verklighet det än blir.
Och när allt det här är över och, allt förhoppningsvis har gått bra, så ska du ligga hos mig i min famn min älskade son och höra hur mitt hjärta slår, sjunger kärlekssånger för dig och din storasyster. Och du ska känna dig varmt välkommen till vår familj, vårt andra lilla mirakel, och kanske att er pappa ska få se sin måne lysa upp på nytt, när allt det här är över.   






Med inspiration av skrivpuffs ord: Familj.

Jag har inte bearbetat texten utan bara flödesskrivit, så vissa förändringar kan komma att göras senare. Var mest lycklig över att jag fick lite tid över att skriva igen. Lämna gärna en kommentar den som känner för det. 

onsdag 18 juli 2018

Mardröm

Jag slukas hellre av helvetets eldar
låter de sveda min kropp till oigenkännlighet
om och om igen
än lever en evighet i paradiset
tillsammans med dig.

onsdag 16 april 2014

Striden mot fröken vämjelig

Tårarna
tar tag i mig, skakar mig våldsamt
Lämnar mig usken idag,
ikväll
är jag liten, vredgad till tårar i mitt självförakt. Fröken vämjelig, jorå här är hon minsann igen. Usch och fy.
Tårar, för att jag spyr spik och korsfäster andra på det kors jag byggt åt mig själv.
För att jag vill vara den vackra och den älskande, den kärleksfulle. För att jag har funnit puzzelbitar, 
för att jag har limmat ihop krossade skärvor, kännt mig hel för en stund, för att se vissa skärvor lossna, falla bort och fattas mig. 

Jag försöker verkligen att vara snäll mot mig själv, omfamna mitt hjärta, min själ , men ikväll ser jag inte med kärleksögon, ikväll ser jag bara fröken vämjelig och jag gillar inte det jag ser. Och det gör ont, när han, min älskade kärleksfullt förklarar hur fantastisk han tycker att jag är, att jag inte kan se mig själv i de orden, att det klingar som en lögn i mig. Det gör ont att jag inte håller med honom, när jag inget hellre vill, än att se mig med hans kärleksfulla blick. Hur kan det vara mig den tittar åt. Kommer den att tröttna på det den ser? 

Man känner sig lätt liten, ensam och vilse när man slarvat bort kärleken till sig själv. Därför skakas jag av tårar, för att det gör ont att se och känna det kärleksfulla inom en, men utan någon kärlek till övers att omfamna den del inom sig, gör ont att kväva det som man vill se växa.

Så känner jag mig vilsen, ledsen och ensam ikväll. Det är okej, man måste få vara hela färgspektrat, måste tillåta sig att känna in det som skaver och gör ont också, det är okej. Precis som det ska vara. Känn in, andas. Släpp taget. Bli fri. Befria det som gör ont, inte tygla. 

Varje stund är ett nytt ögonblick, en ny möjlighet till att börja om med sig själv och sitt liv. Sprida kärlek till sig själv och vidare ut till sin omgivning i universum. 

Jordens barn, kärlek finns i överflöd åt alla och en var, det är det enda som växer ju mer man "slösar" med det. Så gråt om du behöver gråta, befria det som gör ont för att släppa in det nya. Men kom ihåg att du är innesluten, du är kärlek även i dina mörka stunder, även när det gör ont. Det flödar till dig och genom dig just nu, hela tiden i varje andetag är du en älskad och värdefull varelse.

Värfefull och älskad, 
fortfarande liten, men med en känsla av att vara lite starkare.
Acceptans, acceptera hela sin färgskala, alla känslor behövs, snart har jag återfått tilltron till mig själv, snart känner jag glädje och kärlek till mig själv igen.
Tills dess, tänker jag vara rädd om min sköra själ, mitt hjärta.
Tänker jag känna tillit till att jag kan visa mig själv tålamod och acceptans. I grunden av mig själv, visheten och vetskapen, där någonstans finns kärnan med min kärlek till mig själv. Snart växer sig kärnan stark igen, jag är kraftfull. Jag är kärlek.
Mina tårar tar inte bort min rätt att vara älskad. Trasighet, tar olika lång tid att laga,
men går att reparera.

Jag äger inte makten eller rätten, att säga upp kärleken till mig själv,
jag äger plikten och skyldigheten att behandla mig själv lika kärleksfullt, respektfullt och tålmodigt
som jag behandlar mina medmänniskor.

Andas in, känn in
kärlek
värme
glädje.

Jag älskar dig,
du är älskad
du är liv, du är vacker och underbar
du är kärlek.



Av kärlek <3<3<3
Jessika Poeten Johnsson

tisdag 18 mars 2014

Det finns ljus

 
                                        Bild lånad från google

                                                               
                                          Bild lånad från google


Det är okej att känna sig nedstämd. Det är okej att känna, ilska, ångest, frustration och ledsenhet. Ledsamhet drabbar oss i livet ibland. Det är så. Slår till en likt en svidande örfil, när man minst anar det. Det hör till. Det är sånt som händer. Det är okej att känna som man känner. Man måste inte låsas vara glad, för att uppehålla en positiv inställning. Det är bättre att vara ärlig och sann mot sig själv än att lägga lock på eller förneka det man känner inom sig. Det kan inte hjälpa en att läka.

Va rädd om dig själv. Du är viktig, och likväl som du förväntar dig att andra ska behandla dig väl, behöver du också behandla dig själv kärleksfullt. Som du vore både den kärleksfulla föräldern och det kärlekstörstande barnet. Du är alla delar. Det här är din tid. Det är nu du tar plats. Döm inte dig själv för hårt, om du ibland reagerar på sätt som du inte vill. Om du ibland faller tillbaka till gamla tankemönster du trodde du stoppat i minnernas ryggsäck. Spöken kommer fram ibland. Sår rivs upp av nya omständigheter.

Acceptera för att läka. Du är du. Du är en fantastisk skapelse. En underbar individ. Du är kärlek. Detta har ingenting med hur mycket du tjänar att göra, hur många vänner du har, om du har alla de senaste och modernaste ägodelarna eller om du så är hemlös. Att du är en fantastisk och kärleksfull individ, kvarstår. Det förändras inte, och dessa egenskaper tas inte ifrån dig för att du stöter på prövningar eller besvikelser. Du är den du är ändå.

Hopplöshet är en jobbig känsla, jag vet. Ge inte upp din kamp! Ta inte ifrån dig själv ditt existensberättigande, för att du har förlorat dig själv. Du finns kvar där, om så även iu det nattsvartaste mörker. Du kommer att hitta dig själv igen. Du kommer att ta nya steg framåt, och återigen känna att grunden du står på är stadig. Det finns alltid ljus i mörkret. Om inte synligt för dig, så en bit längre fram. Kärleken finns där för dig. Den strålar genom hela dig och omkring dig, även när du inte känner det. För att den är en del av dig och för att du är en del av den.

Man är inte mindre hjälte/hjäthinna för att man förlorar sig själv ibland. Åh även den bästa av hjältar eller hjälthinnor har någon gång förlorat en strid. De lärde sig av situationen. Tog till sig av det som gjorts och vad som kunde gjorts annorlunda och fortsatte sin strävan för att nå sina mål.

Ledsamhet drabbar oss ibland. Och det är viktigt att känna att det är okej. De finns de där som är redo att lyssna till dig och dina känslor. De som överröser dig med omtanke och kärlek. När lyssnade du till dina känslor senast?

Det är så i livet ibland bara. Känn in det. Jag har inga svar på, varför vissa drabbas mer än andra. Men det är min övertygelse om, att man aldrig är ensam med det jobbiga man går igenom, även att man känner sig ensam. Och att det är viktigt att omfamna sig själv och acceptera sig själv i alla lägen. Acceptans för healing innifrån och ut.Ett steg i taget. Vissa kliv framåt måste få ta tid, men även det minsta kliv framåt är ändå ett steg framåt. Känn in den vetskapen. Du är duktig och du är i rörelse framåt. Din framtid. Din dröm. Ditt liv. Ditt andetag. Du, ditt liv. Din tid. Din stund att ta plats.  

Kanske finns det tröst nog i att veta att livet ibland gör ont, och att det är okej. För på ett eller annat sätt blir det alltid bättre igen. På ett eller annt sätt börjar man om på nytt.  Det finns ljus i mörkret, likt solen värmer en och fyller en med ny energi efter regnets rening. Återkommer glädje, ljus och mening efter renande tårar och besvikelse. Som en nyfödd fenix som reser sig ur askan.

Du är du. Du är en fantastisk och unik skapelse. Det tas aldrig ifrån dig.

Lite tankar som jag kände att jag ville dela.

Av kärlek <3 <3 <3

Jessika Poeten Johnsson

tisdag 18 februari 2014

Namnlös.

Inte ens i drömmens värld, vågade jag öppna min mun och säga min åsikt
ta striden och svare emot,
tala för mig och de mina,
han satt där överlägset flinande, och med sina härskartekniker
förklarade han för oss andra vid bordet,
att det minsann var han som hade rätt, att det skulle bli som han sagt,
att det inte fanns något motstånd att tala om,
att det lilla motstånd som fanns aldrig skulle kunna segra
de andra vid bordet instämmde nickande.

Men min själ skrek NEJ
mitt hjäta skrek NEJ, det är inte sant du ljuger
mitt sunda förnuft skrek LÖGNARE
hela min kropp spände sig
men mina läppar höll tyst,
jag teg, oförmögen att hitta argument nog att bemöta hans struntprat
oförmögen att lita till att någon av dem
skulle lyssna på vad jag skulle ha att säga.

Ynklighet, ditt namn,
mitt ansikte
för av hela min kropp och själ,
för mina systrar och bröder ville jag svara emot
men till och med i drömmen valde jag att kuvas
så jag teg.

Jag badar i självföraktet som jag lämnas ensam med,
över min egen feghet,
nästa gång jag möts av han och hans likars hånflin,
ge mig styrkan jag behöver i mig själv
för att använda mig av mina ord,
och att även om jag inte hittar argumenten jag behöver
så i alla fall visa kurage nog att framföra min åsikt,
att inte tappa rösten.

För i mina drömmar är det motstånd han han nämner som obefitnligt
starkt och kraftfullt, livfullt och i högsta grad levande
något jag ser överallt omkring mig, i det lilla och det stora,
och jag vet att kan jag drömma det,
kan det bli verklighet.

torsdag 26 september 2013

Den nattliga läromästaren

Jag hade känt mig vilsen under dagen.. Bitvis hade jag varit riktigt lycklig och gett av mig själv. Kunant lyfta människor och fått dom att skratta. Känt mig behövd och värdefull. Men på ett annat sätt samtidigt, som om att hela jag är en diffus dimma som det inte riktigt går att greppa om. Jag är inget som går att ta på. Inget som tillhör mig, som förknippas med mig. Som att jag inte kan nöja mig med att bara vara jag. Jag måste åstadkomma något bra också. Få en klapp på axeln för att jag har varit duktig. Som att jag inte kan tillföra något.

Klockan är halv två på natten. Jag har varit hos en värdefull vän och druckit te och pratat i några timmar. Hon har lyssnat och pratat och vi har varit glada tillsammans, skrattat. Glittrande ögon i värmeljusens inbjudande sken. Inneslutande mjuk kärleksdimma. Hemmakänsla. Trygghet och lycka fyller mig. Jag är ett mirakel.  Under kvällen  har vi även påmint oss om våra rädslor och att vi är duktiga som kämpar vidare trots det. Växer oss starka, lär av livets läxa.. Försöker ta till oss tryggheten, drivkraften bakom. Vi är starkare än våra rädslor.. Jag blev påmind om vikten av att ha "pissdagar" emellanåt, för att kunna känna harmoni och lycka andra dagar. Yin o yan, sol o måne, natt o dag etc etc

Så nu går jag genom ett nedsläckt köping.. Det käns magiskt att se hur belysningen skäner ett annat liv. Kastar ljus över vinklar på byggnader och träd som man inte ser under dagtid. Bara gatubelysningen, stjärnorna, träden och jag och lägenhetslängornas talanade tystnad. När jag börjar närma mig mitt hem, är det lite mörkare runtomkring och jag svänger runt gaveln på en av lägenhetslängorna, en sträcka jag alltid brukar gå natt som dag, in till en mörk bakgård/innegård. Och innan jag hinner runda nästa gavel fylls jag av en väldig obehagskänsla och när jag svänger sista biten runt andra gaveln och reagera är den där. Jag ser det svarta djuret stå där, spänd med vartenda muskel i sin kropp redo för att kasta stig över mig.. En dobermann redo för attack. Den har fixerat mig med sin blick och vit löddrande fradga väller ur den öppna munnen när hunden morrar åt mig och jag ser de gulbleka tänderna glittra i sin salivglans.., Jag stannar upp vacklar till och vill vända mig om och springa. Hjärtat vill plötsligt slå sig ur bröstet på mig och jag känner pulsen i tinningarna och jag vill fly för mitt liv. Jag får ont i magen och jag fylls av mörker och obehagskänslor.. Det käns hotfullt och jag vill hem till tryggheten..

Lika fort som synen kommit till mig har den försvunnit. Jag blinkar till och tittar ut i mörkret framför mig. I den mörka buskens dans i vinden, ögnar igenom, söker av men den finns inte där.. Den fanns aldrig annat än inom mig och jag börjar återigen gå framåt men känslan i magen och hjärtat vill inte försvinna. Jag brukar inte vara rädd för speciella hundraser så men sen börjar jag ta in det. Det kommer till mig. Hunden var inte min fiende, det var inte hunden som var ett hot mot min hälsa. Det vackra respektfulla djuret kom som min läromästare. Plötsligt bara vet jag att det är så, hunde ville mig något.

Jag skyndar på stegen upp för trapporna hemma skyndar in till bokhyllan och slår upp dobermann i Djurens språk av solöga: "Säg ifrån och visa vad du vill. Du bestämmer över ditt eget liv. Min gåva till dig är att ta tillvara din egen självbestämmelserätt. Här gäller dett att fatta egna beslut utifrån dig själv." Tack där fick jag det. Hela känslan av att hunden inte var hotet. Den kom som min vän. Den visade sig ilsekn, för att stunden krävde det. Jag behövde bli rädd för att vakna upp. För om hela dagen varit en diffus dimma. Så kom djuret till mig med en påminelse om att jag är en kraftfull skapare som kan påverka mitt liv. Åh det största hotet jag har mot mig själv, är jag själv när jag vägrar att lyssna till mina egna behov och handla utifrån mina förutsättningar.

Så jag tackar djuret som kom till mig i den mörka natten. Min nattliga läromästare,en reflektion skapad ur mig själv. Jag tackar för att det gång på gång visar sig för mig att jag inte är ensam i min helande självförverklingsresa i livet. Livet är fantastisk och fantastiska saker kan hänsa oss om vi tillåter oss att tro att det är möjligt. Det finns magi i vardagen. Varför skulle en enkel kvinna som jag annars se en hund som egentligen inte existerar, lika tydligt som den gjorde det. För att sedan kunna lägga färdigt mitt puzzel. Gå över gränser, sudda bort diffushet och luddighet. Tillåtas att se glasklart och i själens djupa brunn se glittrande stjärnstoff.

onsdag 28 augusti 2013

Regnbågshjärta



Jag älskar mig själv. Jag är min egen kärleksfulla förälder och coach. Jag ser med kärleksfulla ögon på mig själv och väljer att ge mig själv ömhet, kärlek och respekt.Jag accepterar de brister jag har, som egenskaper som bidrar till att jag skiljer mig ifrån mängden. Att dessa egenskaper gör mig unik och att jag tillåts att stråla för den jag är. Jag älskar alla delar av mig...Jag är kraftfull och stark och det finns ingenting som jag inte klarar av. Jag accepterar att jag ibland i mitt liv har tillåtit mig själv att styras av  räsdsla. För att jag bär med mig vetskapen om, att det är där som jag har behövt vara just då. Det är där min prcosses har befunnit sig vid det tillfället.. Det är okej. Men nu är jag stark. Jag strålar av kvinnlig kraft. Ett strålande kärleksljus. En underbar själ som förtjänar så mycket gott.

Härmed tänker jag som är så modig, bestämma mig för att bli ännu modigare. Jag ska ta mig ännu längre. Jag ska ta mig ännu djupare in i mig själv och djupare runt omkring mig. Jag tänker stå som min egen gudinna och jag tänker skapa det liv jag vill ha och vet med mig att jag förtjänar.  Jag har stått och velat i dörrkarmen länge nog utan att våga gå över tröskeln. Tvivlat mig fördärvad på mig själv och mina egenskaper och analyserat sönder vartenda tanke, fastnat i detta beteendemönster utan att våga kliva ut. Utan att tillåta mig att våga chansa. Jag ska samla mod nu, så insikten når hela vägen in till mitt hjärta. Jag tänker inte längre låta min rädsla kontrollera mig. Jag tänker tygla rädslan och kontrollera mitt liv. Ska jag någonsin avstå ifrån något, så ska det vara för att jag känner att det är något som jag inte behöver eller vill ha i mitt liv. Det ska inte vara av rädsla, nej aldrig rädsla. Jag ska också bli maskmat eller aska en gång, min tid är nu.
Jag är en sprudlande, kreativ och kärleksfull människa som bär på mycket känslomässig visdom. Jag tänker fortsätta stråla omtanke, skina starkare än aldrig någonsin förr i mina färger. För jag känner kraften inom mig, jag känner förändringsprocessen för att den är min. Processen är min, jag är processen. Jag känner förändringen så som den nu är och vart den är påväg att leda mig. Fyller mig med längtan och glädjefylld förväntan. Jag är skaparen.

Jag älskar livet. JAG ÄLSKAR LIVET! Det är en underbar gåva och det finns så mycket kärlek och glädje. Jag älskar mig själv. JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV!! Hela virriga, sprudlande, vackra, kraftfulla, flummiga, visa, tokiga, nördiga, klantiga, grubblande mig. Jag älskar att skratta. Jag har roligt med mig själv och människor som jag väljer att ha runtomkring mig i mitt liv. Ja, jag är redo. Jag kröner mig själv till drottning med omedelbar verkan. Från och med nu och till mitt sista andetag. En bedårande vacker drottning med regnbågshjärta som inte förtjänar något mindre än det bästa i sitt liv. En sagolik vardagshistoria att hämta hopp och kraft ur. Ett mirakel ibland så många andra.

Det här är min tid.. Min tid är nu. Jag älskar mitt liv just där jag befinner mig precis nu. Jag har kanske inte allt som jag skulle vilja ha i mitt liv. Men jag har ingen anledning att känna besvikelse, min resa har fört med sig mycket. Jag blickar aldrig mer bakåt med ångest, utan bara för att ta med mig lärdommar. Jag är nu, min tid är nu. Det förgångna äger jag inte längre jag fokuserar min kraft på nuet och drömmer min framtid. Min dröm är viktig. Jag är viktig. Jag tänker fylla mig med min dröm, så att jag lever min sanning. Min resa har fört med sig så mycket, har fört mig så långt. Jag är stolt över mig själv och min bedrift. Det jag har, det som har gjort mig till den jag är. Allt det jag hitills skapat kan jag känna stolthet och glädje inför, just därför att det har lett mig dit jag är idag. Jag har tagit och gett mig själv en själslig kärleksfull omfaning. Jag är kärlek, jag är glädje. Jag älskar mig, och jag älskar min resa.  Jag tänker tillåta mig att stråla fritt i min färgprakt. Likt en gudomlig drottning, en gudinna. Mitt hjärta, mitt regnbågshjärta pulserar min energifulla levnadsessense, det är jag och det är vackert.

Jag vill skratta glädje, jag vill gråta av glädje, jag vill skrika och hoppa. För min kamp har varit lång och bitvis helvetesjobbig och svår, men jag börjar andas fritt nu. De sår och den ledsenhet som jag har burit inom mig så länge på min resa. Har jag inte längre grävt över och försökt glömma. Jag har grävt och karvat mig djupare in i ibland de köttiga sårslamsorna och jag har baddat mina sår.. Jag har tillåtit mig att känna in dom, låtit dom sprida sig i mig tills hela jag har värkt, tills jag har sett varje litet smärtsamt jack. Varje rispa.  Men detta har jag läkt, med kärlek till mig själv. Med förståelse för att jag har reagerat som jag har gjort i vissa situationer. Genom att älska alla delar av mig oavsett och oberoende av vad min omgivning tycker. Genom att fylla mig själv med acceptans för de sidor jag inte alltid uppskattar hos mig själv, istället för ångest.
 Jag har i sanning förlåtit och skapat mig en ny stabil och balanserad grund. Jag är här idag och jag älskar mig själv, älskar att få vara här. Jag är tacksam för all visdom och alla lärdommar som givits mig genom mina erfarenheter. Jag känner glädje över att det har fått mig att känna mig själv så som jag är. Jag står här nu. Ståtlig, stark och med ett brinnande mod.

Jag tror mig veta att det är dags nu. Att jag kan vara så pass trygg i mig själv, att jag innerst inne vet. Att steget vidare inte borde skrämma mig. Att jag kan tillåta mig själv att fortsätta min förändringsprocess, min pånyttfödelse. Åh om jag brinner passion nu, är det ändå dags för Fenix att träda fram. Ta klivet över tröskeln. Nej, det är inte rädsla jag tänker fylla mig själv med längre, det är min glädje. Det är det rosa, det gula ,det gröna ,det blåa, det lila, det turkosa, det röda och orangea. Det är mod och ett hav av beslutsamhet. Energi! Kraft!

Kraftfull! Likt en stenbock som spänner vartenda muskel i sitt språng i de branta bergen, likt en järv med klorna utfällda och salivglittrande tänder, likt ett lejons majestätiska rytande, likt en älgs resliga ståtlighet, likt en katts otroliga smidighet och en fågels frihet där den flyger, likt en fjärils lätta vingslag. Tänker jag tillåta mig att vara mig själv. Tänker jag tillåta mig att vara mitt rätta kraftfulla jag. Leva i min fulla kapacitet utifrån varje situation resan för med sig. Den sanning jag lever ska stråla ifrån mitt regnbågshjärta. Min glittrande dröm, ska vara min kristallgnistrande sanning..

onsdag 21 augusti 2013

Som små droppar


Bilden lånad ifrån google.



Som små droppar glänsande i sin vackra fullänständighet. Som längtar så efter att få höra till. Längtar efter att få vara sig själva, att få uppfylla sin innersta önskan, sitt väsens dröm. Dropparna kan tyckas vara identiska. För de är alla uppbyggda på samma sätt. Men i varje liten droppe, finns en egen önskan. Varje liten en är fylld av sina egna färgsammansättning som syns när solen lyser igenom. Strålar med sin engen energi.

 Varje droppe, lika viktig för en törstig moder jord. Hon gör ingen skillnad, för hon behöver dom alla.
Som en kaskad av regnbågar i regnvått bladverk. Droppar som gnistrar som vore de ädelstensar. Stannar upp. Förundras över naturens magiska sfär. Ett fulländat tempel vart än man går.Stannar upp, får kraft att ta nya djupa andetag. Påminna sig om att det är nuet som gäller. Det är nuet som man lever i, och ska fokusera på. Vi vet ingenting om vi är garanterade någon morgondag. Åh fårvi morgondagen i gåva, är det nu vi kan börja lägga grunden för den. Men se dig omkring. Visst har du det bra? Det kan finnas saker eller personer omkring dig som du saknar, en längtan efter att det vore på ett annat sätt. Det är inte fel att ha drömmar. Vår fantasi måste få måla drömmar så att våra själar få vara kreativa och så vi kan skapa oss mål och fylla oss med positiv längtan. Längtan. Härliga ord. Se till att saknaden inte tar överhand. Se till att även om du just nu inte lever din dröm. Tacksamhet. Ja, jag vet det pratas mycket om tacksamhet. Kanske låter det som tjat i dina öron. Det borde det inte göra. Det är för din skull det nämns. Just din. För att du när andas in ditt djupa andetag mår så mycket bättre om du fyller dig med tacksamhet. Låter glädjen över det du har sprida sig som en löpeld i ditt varande istället för att räkna upp allt det du vill ha. Framförallt om det gäller ägodelar, matriella ting. Visst får man unna sig att bli glad över materiella ting, men inte ska hela vår liv vägas på en lyckovåg med materiella prylar. Vi kan inte köpa oss lyckliga. Gå inte på den illusionen. Dom ljuger för dig. Den lycka du bär med dig får du själv skapa. För köpt lycka är sällan långvarig.

Kom ihåg när du målar dina drömmar. Att de är i sanning med dig. Att drömmarna tillhör dig och inte pressnade föräldrar eller bästa vännens förväntningar. Inte samhällets syn på vad som passar normenutan måla dina drömma med de färger som är dina. Med det liv som pulserar i ditt hjärtas slag. Ditt liv din målarduk. Din väg, dina skor att trampa ut. Du. Just du, just nu. Du det finns människor du älskar och skulle göra vad som helst för. Glöm inte bort dig själv. Du är den viktigaste personen i ditt liv. Du förtjänar all din kärlek och respekt. Du förtjänar din ömhet och din längtan. Du borde aldrig se på dig själv med fördomar. Låna in kärleken i din blick när du tittat på dig själv. Wow vilken fulländad skapelse. Vilken unik kreativ färgsammansättning. Tänk inte ens tanken att försöka måla dig en kopi av någon. Inspiratörer och förebilder är till för att du ska kunna måla de färger du har i dig ännu starkere och med mer glädje. Inte för att du ska måla över dina färger med någon annans.. Det vore ett brott mot dig själv och skulle kosta dig mycket smärta innan du återigen skulle tillåta dig att ta fram dig själv.


Så vem är du? Känner du dig själv? Om inte, varför är du nyfiken på främlingen som går där på andra sidan gatan, sitter intill dig på bussen om du inte är nyfiken på dig själv? Vad som finns där inom dig? Hur ska du helhjärtat kunna gräva dig in i en djupare relation med någon främling om du inte ved vad du själv har att ge av dig själv? Kom ihåg att din färgsättning är unik. Kanske finns det färger med som du inte gillar. Försök inte dölja dessa färger med att måla över dom, för det får dom inte att försvinna! Acceptera att dessa färger som du inte gillar också är en del av dig. Åh ingen del av dig borde döljas. Sen gäller det att fylla sig själv med glädje och kärlek. Livsmål som får en att vilja andas varje nytt andetag. Som får en att vilja sprudla i varje utandning. Då kommer de färger som du gillar, lysa starkast. Du kommer känna, att du är den du vill vara. Att det är en otrolig glädje att få leva som just dig. Åh du kommer inte suckande klaga över att livet är meningslöst. För du kommer att veta att livet har prövningar. Ibland mer än vad man orkar med. Men du kommer veta med dig. Att det är en del av ditt konstverk, en del av din resa och det kommer inte förgöra dig om du inte tillåter det. Det kommer få dig att stärka det du bär inom dig och få dig att lysa av gudomlig kraft. Din fulla mäktiga kapacitet.

Som små små droppar. Så lika varandra men så unika i sin egen sammansättning. Så rinner en droppe, faller och upplöses i havet. Förenar sig med oceanen och är föralltid en del av en större helhet. Droppen och havet har alltid hört ihop. Droppen välkommnar denna förening där den inte längre är en droppe. Där dess energi kan pulsera fritt utanför några fysiska former. Där den inte längre behöver anpassa sig till några fysiska former. Utan där den tillåts att vara fri. Där, som det finns grännslöst mycket kärlek. Där, där man kommer ihåg värdet av varje liten droppe. För även oceanen började byggas av en enda droppe. Så oceanen vet, hur viktig vart enda en av dom är. Därför strömmar oceanen med sin kärlek genom moder jord. Föreningen behövs för balansen i helheten.


Du är just som den, den första droppen som skapade oceanen. Du är viktig och din insats gör skillnad. För varje liten en, varje liten livsdröm är av betydelse. Du kan uträtta underverk om du tillåter dig att tro på dig själv. Tro på att du hör till och att du är ren stark kärlek. Att ur dig kan vad som helst födas till liv. Även den minsta av droppar kan uträtta underverk. Våga vara din egen konstnär. Våga måla ditt hjärtas drömmar.




söndag 11 augusti 2013

En resa i mitt inre



Jag grät innan, jag grät när vi packade ihop och jag jag stortjöt när jag tog din förkrossade kropp i min famn. Sedan med min min haka mot din axel, min mun mot din hals. Fann jag styrka, ett inre lugn som kom över mig och mina tårar byttes mot kärlek och trygghet. All kärlek min kropp och min själ någonsin kunde frambringa överförde jag till dig i den omfaningen medan jag talade lugna ord i ditt öra. Ord jag visste att du skulle ha svårt att ta till dig av för dom måste komma när du är redo att känna det, men som jag visste att du ändå behövde höra. För att jag älskar dig så mycket att ibland tror jag inte att hjärtat ska orka bära så mycket. Jag skulle nog kunna älska sönder mitt hjärta av min kärlek till dig. Det kändes så fint att jag mitt i detta känslomässiga tumult kunde ge dig den stunden, jag tror att du kände det, jag tror min styrka och mitt lugn rörde en bit av ditt inre, för du upplevdes lugnare efteråt.

Sen när jag vände min tårvåta blick mot honom, där han stod så fin i solens sken. När min egen förtvivlan och ledsenhet runnit över i hjärtat, för att det inte alls blivit som vi hade tänkt oss.För att jag hade längtat så länge efter dig. Efter att få skratta med dig. För att jag hade sett fram emot att få användning för min äventyrslystnad, För att jag hade tänkt att det skulle vara ett äventyr man pratade om hela livet. För att det var något vi skulle göra tillsammans som familj. För första gången på så länge, vi tre.. 

För att jag sänker min gard så bra och tillåter mig att dra till mig och på mig känslor av otillräcklighet när jag inte kan frälsa bort din smärta. När jag inte kan hela dig med min kärlek.  Då vände jag mig till honom, för att jag kände mig besviken och sårad trots att jag vet att det inte var avsiktligt och trots att jag vet att jag ibland är alldelles för känslig så var det så jag upplevde det hela. Utan att försöka spela dramaqueen. Då, ja just då, när han sa åt mig att inte vara ledsen. Att det blir så ibland och att allt kommer lösa sig. När han som har svårt för att utrycka sig i ord och känslor ödmjukt försöker och tar en under sitt beskydd genom att vara en stadig klippa. När man kände sig som ett ledset litet barn som söker uppmärksamhet och tröst hos sina föräldrar. Då växte den hjälte han alltid har varit i mina ögon, sig ännu större. Åh jag tittade på honom med ännu kärleksfullare blick och jag överväldigades av den tacksamhet som flödade genom min kropp. För att han var ett sådant stöd. För att han visade så tydligt att han fanns där trots allt. Om något tafatt och förvirrad ibland, så fanns han där. Finns han där. För dig och för mig. Med sin fumliga omfamning. Om så fummlig, så inte dessto mindre en omfamning. Åh vad jag strålade kärlek mot honom just då..

Åh när vi sedan körde över landsgränsen, när vi la kommun efter kommun bakom oss. Reste vidare och lämnade det, lämnade dig, Så spelade det ingen roll att jag blev irritabel mot honom ibland för att jag ibland kanske ville mer än honom. För att jag var trött på att han inte hyste samma äventyrslystnad. Åh blev han irriterad på mig så nog släppte vår irritation lika snabbt. För ibland är vi så lika varandra. Åh ibland så olika varandra som vi någonsin kan bli, men alltid förenade genom blodsband. Kärlek. Åh tvivlade jag någonsin innan på att han gör allt vad han kan för att finnas till för oss. så ska jag aldrig tvivla mer. Åh även om jag ibland kunde önska att vår relation såg annorlunda ut, var djupare. Så ska jag aldrig förkasta det fina som finns mellan oss. Aldrig förkasta eller vara otacksam för att han finns. För att han finns där som en trygg klippa. Även om han känner sig otillräcklig ibland, även om han inte alltid vet allt om allt eller förstår just vad vi behöver. Även om han inte känner oss så bra som vi skulle önska att han gjorde så finns han där. Han finns där. Men jag vet ifrån mitt hjärtas och själs röst, att han gör vad han kan. Åh mer skulle jag aldrig begära av någon annan. Det är något med hur jag fylls av vördnad och respekt när jag ser hans uppenbarelse framför mig. Ett ton med ömhet som pulserar ut i varje liten spor, liten cell och sendan vidare ut.

Så det blev allt tydligare där vi åkte på vår färd, där våra ögon matades med det ena storslagna intrtycket efter det andra. Naturens magiska skönhet.. Som en saga. Där vi färdades längs med vägarna fick jag lyfta honom så att han tog sig igenom sina rädslor och han lyfte mig och hjälpte mig att ta mig igenom en del av mina rädslor. För när han var tveksam var jag tvungen att vara frammåt och var jag tveksam var det han som sa precis det jag behövde höra eller distraherade mitt tankekaos genom att prata om annat. Så genom dalar, intill forsar, älvar och öppna slätter. Intill sjöar blev det glasklart för mig att det här var en resa som sträckte sig längre och bortom det fysiska.Nog var resan fysisk, men den var också så mycket mer. Det här handlade om mer än att bara lägga en väldans massa mil bakom sig. Det handlade om honom och mig. Det handlade om föräldraskap och dotterskap. Om att knyta an, om att komma närmre och lära sig se positivt trots att allt känns nattsvart. Att lära sig och ta tillvara på det man har runtomkring sig. Åh att inte se ner på olikheter utan hitta styrkan hos varje individ och ta sig vidare tillsammans. Åh framförallt så handlade det om personlig utveckling och kärlek. Det visade sig att det skulle handla mer om hjärtats och själens resa, än kroppens fysiska resa.

Att även med besvikelsens förkrossande tårar, så kan man se sig omkring och istället för att låta besvikelsen äta upp en innifrån så räknar man upp allt man är tacksam för istället. Så räknar man upp alla små kärlekstecken och alla små små vardagsmirakel som kan vara så små att de knappt syns, men som finns där mitt framför ögonen på en trots allt. Allt har en mening. Jag är tacksam över att jag lyssnade på min intuition. Jag är tacksam över att han helt spontant erbjöd sig att resa. Han som trivs bäst i hemmets lugna vrå. Jag är tacksam för att jag får den hjälp jag behöver, innan jag ens vet att jag behöver den.

Jag är tacksam för att ni finns i mitt liv, ni min underbara familj. Som trots att vi driver varandra till vansinne och ledsenhet ibland ändå finns där för för varandra med vår kärlek och att vi gör vad vi kan för varandra. För det är det familjen finns för. Inte för att man ska vara lika varandra hela tiden. Ibland kan en familj rymma många olika personligheter men allt är precis som det är meningen att det ska vara, Man kan inte kontrollera och styra någon annan, bara hur man själv är mot sina medmänniskor och hur man tillåter sig att reagera.
Jag har min familj, min medfödda och de vänner jag själv fått vara med och välja och jag hyser så mycket kärlek och tacksamhet till er alla.

Tack för att ni är med mig och berrikar mig med glädje och vishet på min resa... För att ni hyser kärlek för mig. Mitt hjärta svämmar över av kärlek och tacksamhet. Tack!


Med kärlek Jessi <3