Visar inlägg med etikett text. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett text. Visa alla inlägg

tisdag 18 mars 2014

Det finns ljus

 
                                        Bild lånad från google

                                                               
                                          Bild lånad från google


Det är okej att känna sig nedstämd. Det är okej att känna, ilska, ångest, frustration och ledsenhet. Ledsamhet drabbar oss i livet ibland. Det är så. Slår till en likt en svidande örfil, när man minst anar det. Det hör till. Det är sånt som händer. Det är okej att känna som man känner. Man måste inte låsas vara glad, för att uppehålla en positiv inställning. Det är bättre att vara ärlig och sann mot sig själv än att lägga lock på eller förneka det man känner inom sig. Det kan inte hjälpa en att läka.

Va rädd om dig själv. Du är viktig, och likväl som du förväntar dig att andra ska behandla dig väl, behöver du också behandla dig själv kärleksfullt. Som du vore både den kärleksfulla föräldern och det kärlekstörstande barnet. Du är alla delar. Det här är din tid. Det är nu du tar plats. Döm inte dig själv för hårt, om du ibland reagerar på sätt som du inte vill. Om du ibland faller tillbaka till gamla tankemönster du trodde du stoppat i minnernas ryggsäck. Spöken kommer fram ibland. Sår rivs upp av nya omständigheter.

Acceptera för att läka. Du är du. Du är en fantastisk skapelse. En underbar individ. Du är kärlek. Detta har ingenting med hur mycket du tjänar att göra, hur många vänner du har, om du har alla de senaste och modernaste ägodelarna eller om du så är hemlös. Att du är en fantastisk och kärleksfull individ, kvarstår. Det förändras inte, och dessa egenskaper tas inte ifrån dig för att du stöter på prövningar eller besvikelser. Du är den du är ändå.

Hopplöshet är en jobbig känsla, jag vet. Ge inte upp din kamp! Ta inte ifrån dig själv ditt existensberättigande, för att du har förlorat dig själv. Du finns kvar där, om så även iu det nattsvartaste mörker. Du kommer att hitta dig själv igen. Du kommer att ta nya steg framåt, och återigen känna att grunden du står på är stadig. Det finns alltid ljus i mörkret. Om inte synligt för dig, så en bit längre fram. Kärleken finns där för dig. Den strålar genom hela dig och omkring dig, även när du inte känner det. För att den är en del av dig och för att du är en del av den.

Man är inte mindre hjälte/hjäthinna för att man förlorar sig själv ibland. Åh även den bästa av hjältar eller hjälthinnor har någon gång förlorat en strid. De lärde sig av situationen. Tog till sig av det som gjorts och vad som kunde gjorts annorlunda och fortsatte sin strävan för att nå sina mål.

Ledsamhet drabbar oss ibland. Och det är viktigt att känna att det är okej. De finns de där som är redo att lyssna till dig och dina känslor. De som överröser dig med omtanke och kärlek. När lyssnade du till dina känslor senast?

Det är så i livet ibland bara. Känn in det. Jag har inga svar på, varför vissa drabbas mer än andra. Men det är min övertygelse om, att man aldrig är ensam med det jobbiga man går igenom, även att man känner sig ensam. Och att det är viktigt att omfamna sig själv och acceptera sig själv i alla lägen. Acceptans för healing innifrån och ut.Ett steg i taget. Vissa kliv framåt måste få ta tid, men även det minsta kliv framåt är ändå ett steg framåt. Känn in den vetskapen. Du är duktig och du är i rörelse framåt. Din framtid. Din dröm. Ditt liv. Ditt andetag. Du, ditt liv. Din tid. Din stund att ta plats.  

Kanske finns det tröst nog i att veta att livet ibland gör ont, och att det är okej. För på ett eller annat sätt blir det alltid bättre igen. På ett eller annt sätt börjar man om på nytt.  Det finns ljus i mörkret, likt solen värmer en och fyller en med ny energi efter regnets rening. Återkommer glädje, ljus och mening efter renande tårar och besvikelse. Som en nyfödd fenix som reser sig ur askan.

Du är du. Du är en fantastisk och unik skapelse. Det tas aldrig ifrån dig.

Lite tankar som jag kände att jag ville dela.

Av kärlek <3 <3 <3

Jessika Poeten Johnsson

söndag 11 augusti 2013

En resa i mitt inre



Jag grät innan, jag grät när vi packade ihop och jag jag stortjöt när jag tog din förkrossade kropp i min famn. Sedan med min min haka mot din axel, min mun mot din hals. Fann jag styrka, ett inre lugn som kom över mig och mina tårar byttes mot kärlek och trygghet. All kärlek min kropp och min själ någonsin kunde frambringa överförde jag till dig i den omfaningen medan jag talade lugna ord i ditt öra. Ord jag visste att du skulle ha svårt att ta till dig av för dom måste komma när du är redo att känna det, men som jag visste att du ändå behövde höra. För att jag älskar dig så mycket att ibland tror jag inte att hjärtat ska orka bära så mycket. Jag skulle nog kunna älska sönder mitt hjärta av min kärlek till dig. Det kändes så fint att jag mitt i detta känslomässiga tumult kunde ge dig den stunden, jag tror att du kände det, jag tror min styrka och mitt lugn rörde en bit av ditt inre, för du upplevdes lugnare efteråt.

Sen när jag vände min tårvåta blick mot honom, där han stod så fin i solens sken. När min egen förtvivlan och ledsenhet runnit över i hjärtat, för att det inte alls blivit som vi hade tänkt oss.För att jag hade längtat så länge efter dig. Efter att få skratta med dig. För att jag hade sett fram emot att få användning för min äventyrslystnad, För att jag hade tänkt att det skulle vara ett äventyr man pratade om hela livet. För att det var något vi skulle göra tillsammans som familj. För första gången på så länge, vi tre.. 

För att jag sänker min gard så bra och tillåter mig att dra till mig och på mig känslor av otillräcklighet när jag inte kan frälsa bort din smärta. När jag inte kan hela dig med min kärlek.  Då vände jag mig till honom, för att jag kände mig besviken och sårad trots att jag vet att det inte var avsiktligt och trots att jag vet att jag ibland är alldelles för känslig så var det så jag upplevde det hela. Utan att försöka spela dramaqueen. Då, ja just då, när han sa åt mig att inte vara ledsen. Att det blir så ibland och att allt kommer lösa sig. När han som har svårt för att utrycka sig i ord och känslor ödmjukt försöker och tar en under sitt beskydd genom att vara en stadig klippa. När man kände sig som ett ledset litet barn som söker uppmärksamhet och tröst hos sina föräldrar. Då växte den hjälte han alltid har varit i mina ögon, sig ännu större. Åh jag tittade på honom med ännu kärleksfullare blick och jag överväldigades av den tacksamhet som flödade genom min kropp. För att han var ett sådant stöd. För att han visade så tydligt att han fanns där trots allt. Om något tafatt och förvirrad ibland, så fanns han där. Finns han där. För dig och för mig. Med sin fumliga omfamning. Om så fummlig, så inte dessto mindre en omfamning. Åh vad jag strålade kärlek mot honom just då..

Åh när vi sedan körde över landsgränsen, när vi la kommun efter kommun bakom oss. Reste vidare och lämnade det, lämnade dig, Så spelade det ingen roll att jag blev irritabel mot honom ibland för att jag ibland kanske ville mer än honom. För att jag var trött på att han inte hyste samma äventyrslystnad. Åh blev han irriterad på mig så nog släppte vår irritation lika snabbt. För ibland är vi så lika varandra. Åh ibland så olika varandra som vi någonsin kan bli, men alltid förenade genom blodsband. Kärlek. Åh tvivlade jag någonsin innan på att han gör allt vad han kan för att finnas till för oss. så ska jag aldrig tvivla mer. Åh även om jag ibland kunde önska att vår relation såg annorlunda ut, var djupare. Så ska jag aldrig förkasta det fina som finns mellan oss. Aldrig förkasta eller vara otacksam för att han finns. För att han finns där som en trygg klippa. Även om han känner sig otillräcklig ibland, även om han inte alltid vet allt om allt eller förstår just vad vi behöver. Även om han inte känner oss så bra som vi skulle önska att han gjorde så finns han där. Han finns där. Men jag vet ifrån mitt hjärtas och själs röst, att han gör vad han kan. Åh mer skulle jag aldrig begära av någon annan. Det är något med hur jag fylls av vördnad och respekt när jag ser hans uppenbarelse framför mig. Ett ton med ömhet som pulserar ut i varje liten spor, liten cell och sendan vidare ut.

Så det blev allt tydligare där vi åkte på vår färd, där våra ögon matades med det ena storslagna intrtycket efter det andra. Naturens magiska skönhet.. Som en saga. Där vi färdades längs med vägarna fick jag lyfta honom så att han tog sig igenom sina rädslor och han lyfte mig och hjälpte mig att ta mig igenom en del av mina rädslor. För när han var tveksam var jag tvungen att vara frammåt och var jag tveksam var det han som sa precis det jag behövde höra eller distraherade mitt tankekaos genom att prata om annat. Så genom dalar, intill forsar, älvar och öppna slätter. Intill sjöar blev det glasklart för mig att det här var en resa som sträckte sig längre och bortom det fysiska.Nog var resan fysisk, men den var också så mycket mer. Det här handlade om mer än att bara lägga en väldans massa mil bakom sig. Det handlade om honom och mig. Det handlade om föräldraskap och dotterskap. Om att knyta an, om att komma närmre och lära sig se positivt trots att allt känns nattsvart. Att lära sig och ta tillvara på det man har runtomkring sig. Åh att inte se ner på olikheter utan hitta styrkan hos varje individ och ta sig vidare tillsammans. Åh framförallt så handlade det om personlig utveckling och kärlek. Det visade sig att det skulle handla mer om hjärtats och själens resa, än kroppens fysiska resa.

Att även med besvikelsens förkrossande tårar, så kan man se sig omkring och istället för att låta besvikelsen äta upp en innifrån så räknar man upp allt man är tacksam för istället. Så räknar man upp alla små kärlekstecken och alla små små vardagsmirakel som kan vara så små att de knappt syns, men som finns där mitt framför ögonen på en trots allt. Allt har en mening. Jag är tacksam över att jag lyssnade på min intuition. Jag är tacksam över att han helt spontant erbjöd sig att resa. Han som trivs bäst i hemmets lugna vrå. Jag är tacksam för att jag får den hjälp jag behöver, innan jag ens vet att jag behöver den.

Jag är tacksam för att ni finns i mitt liv, ni min underbara familj. Som trots att vi driver varandra till vansinne och ledsenhet ibland ändå finns där för för varandra med vår kärlek och att vi gör vad vi kan för varandra. För det är det familjen finns för. Inte för att man ska vara lika varandra hela tiden. Ibland kan en familj rymma många olika personligheter men allt är precis som det är meningen att det ska vara, Man kan inte kontrollera och styra någon annan, bara hur man själv är mot sina medmänniskor och hur man tillåter sig att reagera.
Jag har min familj, min medfödda och de vänner jag själv fått vara med och välja och jag hyser så mycket kärlek och tacksamhet till er alla.

Tack för att ni är med mig och berrikar mig med glädje och vishet på min resa... För att ni hyser kärlek för mig. Mitt hjärta svämmar över av kärlek och tacksamhet. Tack!


Med kärlek Jessi <3