Dagen då månen slocknade

Jag minns inte vad det var för en dag, den där dagen när månens ljus slocknade och sången i bröstet tvärt tystnade. Jag minns bara att det var en ovanligt mörk oktoberdag och vindarna som drog fram var isande kalla och bistra mot min känsliga hy. Jag stod där vid den småländska hamnen i vad som kändes som en evighet och blev våt av det fina regnet. Tittade på de mörka vågorna som vilt men metodiskt böljade in mot land. Kylan kändes skön, trygg på något sätt mot mitt inre som var i totalt kaos. Jag har alltid varit en sådan person som tål kyla, för inget får mig att frysa mer, likt ett hårt kallt hjärta.

Jag minns att jag fick höra att jag är stark. att jag är rätt kvinna att klara av den här situationen som jag har hamnat i. Kanske är jag rätt stark, jag vill tro det, men jag vet inte. Det var sagt med väldigt mycket kärlek till mig jag vet det men jag minns att jag tänkte att det var något dom hävde ur sig bara. Egentligen var dom nog bara väldigt glada över att det inte var dom som var i min... Vår situation. För dom hade ju allt gått bra.  

Stark, ja kanske, jag kommer bara ihåg att livet tog slut ett par sekunder där och då, det gjorde det så klart inte men det kändes så, och jag minns hur smärtan kramade om hjärtat så att det stannade till och det flimrade framför ögonen. Jag ville bara skrika av förtvivlan och säga att nu räcker det ta mig fan! Jag vill inte bära det här oket på mina axlar också. Jag vill inte. Jag orkar inte. kan någon väcka mig ur denna mardröm? Det kändes som livselixiret rann ur mig, om så bara för ett par sekunder.

Jag tänker tillbaka på första gången jag kände dig sparka i mig efter det där tillväxtultraljudet, det som bara skulle vara en rutin för att se hur du växte eftersom att din storasyster var en lättviktsbebis när hon föddes. Ultraljudet som ändrade allt och som gjorde det så smärtsamt tydligt, men den bistra sanningen är, att alla barn föds inte friska. Så när jag kände dig sparka och böka runt därinne, kändes det inte längre på samma sätt. Hur jag fylldes av förtvivlan och ledsenhet över dina rörelse under min hud, istället för glädjen och längtan jag innan fyllts med. Nu blev det bara en smärtsam påminnelse om mardrömmen jag ville vakna upp ur. För jag visste inte hur du mådde därinne i mig. Ovisshetens vassa tänder slet mitt inre i stycken, trasade sönder något kolossalt. Min son....Vår son... Vad händer dig och varför?

Jag fulgrät likt ett barn och hulkade förtvivlat när jag slogs av tanken på att det skulle ha gjort ont på dig. Att du skulle ha märkt skillnad före och efter detta hände dig. Där du låg i min livmoder och växte till dig. Jag vet att bebisars hjärna inte är lika utvecklade som våra, men jag vet inte hur medvetna dom är, så kanske att du märkte att något gick galet med dig där inne? Kanske att du fick ont i ditt lilla huvud när hjärnblödningen drabbade dig? Jag fick skaka av mig den tanken, dels för att jag aldrig kommer att få svaren på de frågorna, mest för att det blev för outhärdligt för mitt mammahjärta att tänka så. För en hjärnblödning har du haft, hur mycket jag än önskade att det inte var så. Och det ändrar inte kärleken jag känner till dig.

Det finns en tacksamhet också mitt ibland all smärta, att detta upptäcktes, hur ont det än gör i din pappa och mig att inte veta hur något kommer att bli. Så finns det en plan för dig nu, när du kommer till världen. Och det gör ont i mammahjärtat att tänka att dom ska ta dig ifrån mig när du har kommit till världen och lägga dig i en operationssal och karva i din nyfödda lilla kropp. Men en otrolig tacksamhet i att dom gör allt dom kan för att hjälpa dig och göra det bästa för dig nu när det är som det är. Oron som kommer smygande ibland. Läkarna är väldigt duktiga på sjukhuset vi ska läggas in på, när du kommer att förlösas till världen. Men en operation kommer alltid med en viss risk, och narkos för en liten nyfödd, jag skulle ljuga om jag sa att tanken inte skrämmer mig emellanåt.

Jag minns hur jag brukade sitta och fantisera och dagdrömma om ditt utseende. Att jag brukade undra över om du och din storasyster skulle vara lika eller inte. Om man skulle kunna se på er att ni var syskon. Jag är fortfarande nyfiken på dig sonen min, och jag har en känsla av att du kommer att vara mörkhårig som din pappa. Men mest nu funderar jag över hur mycket men du kommer att ha fått av din hjärnblödning och ditt vätskefyllda huvud. 

Det är en sorg i mig att det inte kunde få vara normalt med dig som med din syster. Det gör ont i mig att vi ska ligga på ett sjukhus långt hemifrån dit ingen familj har möjlighet att komma och besöka oss. För att överösa dig med kärlek och önska dig välkommen till världen och välkomna dig till familjen. Det gör ont i mig, och det tänker jag inte ljuga om. Det gör något så förbannat ont, och ovissheten i att inte veta hur du kommer att må tär på både din pappa och mig.

Jag längtar bara tills allt det här ska vara över nu.

Längtar bara tills du finns här hos oss, och vi får landa i vilken verklighet det än blir.

Och när allt det här är över och, allt förhoppningsvis har gått bra, så ska du ligga hos mig i min famn min älskade son och höra hur mitt hjärta slår, sjunger kärlekssånger för dig och din storasyster. Och du ska känna dig varmt välkommen till vår familj, vårt andra lilla mirakel, och kanske att er pappa ska få se sin måne lysa upp på nytt, när allt det här är över.   

Med inspiration av skrivpuffs ord: Familj.
Jag har inte bearbetat texten utan bara flödesskrivit, så vissa förändringar kan komma att göras senare. Var mest lycklig över att jag fick lite tid över att skriva igen. Lämna gärna en kommentar den som känner för det. 

Onda andetag

Ont

gör morgonens första andetag

demonerna smyger trofast runt

inom

livnär sig på att förgifta

mitt innersta

mitt egna jag

sveket bränner fortfarnde

rykande färskt i mitt hjärta

varför

åh varför

kunde jag bara inte få somna om,

slippa känna mer,

somna in.

Mardröm

Jag slukas hellre av helvetets eldar
låter de sveda min kropp till oigenkännlighet
om och om igen
än lever en evighet i paradiset
tillsammans med dig.

Ljudet av sprickorna

Nu var gränsen för länge sedan övertrampad, när han satt och raderade foton och meddelanden ifrån hennes telefon utan hennes tillåtelse. Som att han hade rätt att bestämma vad som fanns på hennes telefon och inte. Rätt att bestämma vad hon skulle tycka om och inte tycka om. Hennes bilder, som hon tyckte om, som var en del av henne och hennes liv. Som att det var världens självklaraste sak att han hade rätt att avgöra och att hon bara skulle finna sig i att bli behandlad på det sättet. Trampad på, om och om igen. Hon bet sig hårt i underläppen, men sa inte ett ljud. Att skrika hjälpte inte hade hon fått lära sig, det var ett språk han inte förstod och det ledde aldrig någonstans. Hon slickade i sig det metallsmakande blodet som pulserade ifrån den sönderbitna läppen, reste sig upp och lämnade rummet.

Den smygande tystnaden blev mer och mer tilltagande. Smög sig in överallt i skrymslen och vrån i deras hem. Vilandes, påtaglig överallt som vore den ett fysiskt väsen. Kvar fanns bara ljudet av väggklockans eviga tickande, som dunkade obönhörligt i öronen på henne och fick hennes hjärta att rusa.

När han satt framför datorn en kväll gick hon ut till hallen och tog på sig sina ytterkläder. Hon tålde inte att se honom längre. Det hörs ingenting när skavsår letar sig in mellan något som en gång brukade vara vackert. "Ljudet av kärlek som går sönder har han ännu inte uppfunnit, skaparen." Tänkte hon bittert, öppnade dörren och gick ut.    

Skrivet med inspiration ifrån skrivpuffs ord: sönder.

Odågan

Hon hade precis hällt det kokande vattnet över pulverkaffet och skulle gå till köksbordet när hon kände hur den strök sig mot hennes ben, katten. Hon kände en stark vilja att sparka till den, hårt. Väldigt hårt. Istället gick hon och satte sig. Det skulle säkert kännas lite bättre bara hon fick sitt kaffe.

Det hade varit hans idé att dom skulle skaffa en katt. Han hade tjatat och tjatat trots hennes invändningar hade han inte gett sig. Han hade stått där med sina bruna rådjursliknande ögon och kommit med alla möjliga argument för varför varje hem behövde en katt för att kunna kallas för ett hem. Så hon hade varit en idiot och gett med sig för hans skull. Och en dag hade han kommit hem med ett grått litet yrväder med gröna ögon. Han hade gett henne namnet Smaragd, för att hennes ögon var så gröna. Hon hade tyckt att det var urfånigt men låtit honom hållas utan att säga något. Hon brydde sig inte om vad den hette den lilla krabaten. Hon kallade den för odågan.

Hon var ingen djurmänniska. Det hade hon aldrig varit. Djur var söta, men inget hon ville omge sig med hemma, en plats där det var meningen att hon skulle trivas. Hennes farhågor besannades. Överallt hade de där korta små djävulshåren letat sig in i hennes hem, överallt. Det fick henne att känna avsmak. Inte kunde man känna sig fräsch när även de nytvättade kläderna var fulla av dem. Och två soffor hade den klöst sönder för henne, odågan. Flertalet blomkrukor hade fått bytas ut då de gått i golvet när hon ville upp på fönsterbrädan. Där brukade hon sitta för att längtansfullt titta ut. Drömma sig iväg. Tillslut hade hon slutat att köpa nya krukor och nya växter. Och slutat att bry sig så mycket om sitt hem överhuvudtaget. Vad var det för mening när kattskrället bara förstörde det hon tyckte var vackert ändå. Hon fann det omöjligt att trivas där hemma längre.Allt var förstört.

Konstigt nog så hade det inte varit lika viktigt för honom att ta den med sig när han lämnade henne för en annan. Då var inte Smaragd den dyrbara ädelsten som hon först hade verkat vara för honom, då var hon lika totalt oviktig som hon själv. "Undrar om hon känner sig lika sviken som mig" mumlade hon medan hon smuttade på pulverkaffet som fortfarande var skållhett.  Men hon trodde inte katter kände känslor på det sättet.

Ändå kände hon en viss förening med odågan, ett slags systerskap, när mannen övergivit dem. Och nog var det Smaragd som hade legat där hos henne när hon hade gråtit ut sitt krossade hjärta. Den varma lilla kroppen hade känts tröstefull mot det iskalla sveket som brände. De hade till och med ätit glass tillsammans hon och odågan. Under de veckorna då de mer eller mindre bodde tillsammans i sängen. Direkt ur paketet hade det frossats.  

"Djävulshåren"Tänkte hon när hon gick bort till kylskåpet och hämtade en bit kokt skinka som hon böjde sig ner och gav till odågan. "Om det inte vore för de där djävulshåren!"  

Krackelering

Jag har lagt all min kraft i oss. Investerat mig trasig för det jag ville vi skulle få uppnå. För det jag ville att vi skulle bli. För framtiden jag drömde om för oss, familjen vi skapat. I den bästa av världar ville jag se oss skörda frukterna tillsammans, av den tid och kraft vi har lagt ner för att få se våra drömmar besannas. För att vi fortsatte att välja varandra, även när de själsliga såren smärtade rykande färska. Även när det inte alltid kändes självklart.

Subtilt smyger sig krackeleringarna genom fasaden. En gnagande oro som lämnar en mage i uppror och ett hjärta i rusning. Små små knappt märkbara förändringar. I hur dina ögon ser på mig. I ditt humör. I ditt röstläge. I hur hård du kan kännas. Kall, du som brukar vara varm. Hjärtlig. Som om luften i dina andetag tappar kraft utan att du ens är medveten om det.

Och jag är så fruktansvärt rädd att jag förlorar dig till sjukdomen igen. Rädd för att se hur drömmarna pulveriseras till oigenkännlighet. Rädd för att jag inte klarar av att gå igenom det med dig en gång till, utan att vara trasig till bortom reparerbart. Kroppsligt och själsligt. För all tid.

Rädd, åh så fruktansvärt rädd.

Skrivet med inspiration ifrån skrivpuffs ord: Rädd.

Morgonskådespel

Stor och hotfull satt den där i trädet utanför mitt köksfönster, kråkan. Ett par centimeter ovanför låg ett stort skatbo och dess ägare kämpade nu för sina liv för att få iväg inkräktaren. Den ena på en gren ovanför och den andra på en gren underifrån kråkan. De väsnades och gjorde utfall med jämna mellanrum. Dramatiken var äkta. Snabbt fann jag sympati med de båda skatorna som kämpat och lagt ner tid för att bygga sig sitt bo och som nu riskerade att förlora allt. "Det tar tid att bygga nya drömmar" mumlade jag medan jag följde skådespelet därutanför.

Men det var något med kråkan som fängslade mig. Sättet kråkan satt där på, alldeles stilla, oberörd medan de två skatorna flaxade omkring och skrek. Alldeles stilla satt den, med ett respektingivande lugn. Som om den fann skatornas kamp lustig. Som om den övervägde om hotet var äkta eller om allt bara var en lek.

"Den tjuvaktiga kråkan är det aldrig någon som säger!" sa jag eftertänksamt och gnuggade mina trötta ögon. Lagom till att jag tittade ut igen såg jag kråkan flyga iväg genom luften över hustaken. Iväg bort mot nya mål. Något hade fått den att ge sig av till sist. Den ena skatan tog sig in i boet och den andra satt kvar utanför på grenen och vaktade. Ordningen var återställd.

Skrivet kring skrivpuffs dagliga ord: sättet. 

Befrielsen.

Uppfläkt på bordet i en salig röra, låg mitt trasiga hjärta, i en hög av nedkladdade papper. Jag hade äntligen gjort det, formulerat meningar av lidandet inifrån. På spisen stod orörd mat kvar i sina kastruller. En fluga cirkulerade envist omkring i den sura doften. Jag satt där orörlig på kökssoffan. Jag var oförmögen att komma ihåg när jag hade ätit något senast. Det hade kostat mycket att öppna dörren till minnets brunn och det hade fört mig långt långt bort. Hur länge jag hade varit borta i mig själv det visste jag inte och ärligt talat så brydde jag mig inte heller. Det enda som betydde något var orden som bildade meningarna som talade min själs röst. Att skriva det hade varit en förutsättning för min fortsatta existens. Jag var bara där, som en krukväxt som smälte samman med inredningen i det instängda dunklet. Överallt så långt jag kunde se i rummet stod det kvarlämnade kaffeslattar. Jag visste inte ens att jag ägde så många muggar. Min kaffebryggare hade fått arbeta flitigt åt mig den senaste tiden, den saken var uppenbar. Jag satt bara där orörlig, iakttagande i kökssoffan bakom den tjocka sammetsgardinen som jag dragit för fönstret, för att förtydliga min isolering ifrån omvärlden. Jag visste inte vad som skulle hända nu, nu när jag hade gjort det. Nu när jag hade skrivit det som jag så länge hade behövt berätta.

Sätter man ett pris på sin själs lidande och sitt hjärtats tårar? Var det kanske inte för min överlevnad som jag hade skrivit orden? För att jag skulle kunna fortsätta att andas. Jag visste redan att jag ansågs vara lite egen i kvarteret där jag bodde. Jag som köpte mina kläder på second hand och klädde mig på ett personligt och i mångas ögon opassande sätt. "Ni skulle bara veta!" tänkte jag och blickade ner på papperna framför mig. Många kanske skulle ha brytt sig om vad andra skulle tycka och tänka men inte jag. Jag hade aldrig levt efter deras normer och jag tänkte verkligen inte börja nu.  

Okontrollerat bullrade ett skratt upp i halsen på mig och spred sig ut i tystnaden och det fortsatte en evighet. Flugan blev överrumplad av att jag till sist bröt tystnaden, och den satte sig förvånat på mitt köksbord. Visste jag inte bättre hade jag trott att den kände mig som en vän. I kroppen slog hjärtat ett extra tacksamt slag.  Jag är fri, till sist.

Skrivet kring meningen:  "Jag var bara där, som en krukväxt" ifrån skrivpuffs skrivutmaning.  

Eskapisten

"Jag har inga svar att ge dig, svaren du söker finns inom dig" sa han när han vände sin gudomliga bredaxlade ryggtavla mot mig och gick sin väg sådär charmigt som bara han kunde. "Kliché!" ropade jag efter honom. Hans otroliga närvaro, hans sätt att se varenda liten detalj var så oerhört attraherande för mig och jag fick bita mig hårt i underläppen för att inte springa efter honom och kasta mig över honom. Ett sådant beteende vore ytterst opassande, men impulsen bultade starkt. Min fläskläpp skulle nog bestå i ett par dagar framöver. "Där ängslan, tankarna och känslorna sitter fastnaglade i samma snurrande karusell. Snurrar runt runt runt tills jag blir alldeles yr" mumlade jag för mig själv i sorlet ifrån uteserveringen jag satt på. "Hur ska jag kunna hitta några svar i det trasslet jag bär omkring på?" tänkte jag och tog ytterligare en mun kaffe och tände en cigarett. Det här skulle bli en lång dag.

 Skrivet ifrån skrivpuffs dagliga ord : svar. 

Cigaretten

Hon drog ett djupt halsbloss där hon satt på balkongen, och med det sänkte sig genast ett visst lugn inom henne. Smaken i munnen var vidrig, det var den alltid vid första ciggen på länge. Hon borde inte hålla på med den där skiten det var hon väl medveten om, hon var ju inte ens rökare, egentligen. Luktade fan gjorde det också. Det var bara ibland när nerverna levde sitt eget liv utanför hennes kontroll som hon brukade köpa ett paket eller två, en väldigt destruktiv men trösterik självhjälp. Bloss efter bloss satt hon där som i trance och lyssnade till ett stillsamt droppande, som skapades av den smältande snön som letade sig ner genom luften ifrån taket och landade i en kruka med smältvatten, som snart rann över. Snön var tvungen att smälta för att lämna plats åt nästa årstid. Konstant droppande, en avskedshymn för vintern. Efter en olidligt lång väntan, blir det nog vår till sist ändå.   

Skrivet efter skrivpuffs ord: Vår

Trotjänaren

Vit var tingesten som innehöll det gift som påverkade hela hennes liv. En trotjänare som tillgivet stod på hennes nattduksbord intill ett glas vatten. Vit var pillerburken som skulle dämpa svärtan. Hennes privata skattgömma, som hjälpte besvärliga dagar att bli lite mer lättbesegrade. "Spelar roll vad den har för färg, det kunde inte bli mer ovidkommande din enfaldiga jävel!" Mumlade hon för sig själv när hon med en van handrörelse skakade ut en tablett i sin hand. Piller först, toalettbesök sen och därefter kaffe, den eviga slentrianmässiga morgonrutinen. Alltid samma sak, som om det vore lika självklart som att andas. Därefter kunde det skilja sig vilt mellan dagarna, det var bara att leva sig igenom dom allt eftersom att dom kom. Det var inte mer att göra. Man visste aldrig i förväg hur en dag skulle komma att bli eller hur främmande man skulle känna sig inför allt. Ett visste man, att de började alla med pillerburken, den som var vit.  Den som skulle få livet att kännas lite mindre miserabelt och lite mer värt att leva."Halleluja!" Det var lika osmakligt som tunt kyrkkaffe alltihop och någonstans luktade det bitter lögn. 

Skrivpuffs ord: vit. 
Nja jag vet inte det känns nog som dagens försök är lite trevande och ofullständigt men det var vad jag lyckades få ner just nu då det inte har blivit så mycket sömn inatt. Får se hur det känns när jag läser om det om en stund.

Stort

Att mötas av ditt leende

smälter mitt hjärta,

får det att rinna ut

i kärleksfulla andetag,

alltid och för evigt för dig.

Lätt väger din lilla kropp i famnen min,

men något så oerhört tungt,

väger du.

Med ögonkontakt förenas vi,
 i vår egen värld av kärlek,

bekräftar vi varandra

bortom ord.

Skrivet ifrån skrivpuffs dagliga ord: Stort. 

Tårtkalaset

Hon la upp tårtan på sitt vackraste tårtfat, det där antika i pressat glas med fot, som hon hade kommit över för ett par år sedan. Sen ställde hon den på sin plats på bordet bredvid vasen med tulpanerna. Hon hade dukat bordet med dom röda gamla moccakopparna som pryddes med en guldkant, koppar som endast användes till detta speciella tillfälle. Det skulle drickas starkt kaffe som kontrast till den söta marsipantårtan, som dagen till ära var täckt med ett rosa marsipanlock. Vännerna som redan dykt upp satt förnöjsamt till bords och pratade med varandra och skrattade, det var en högtidlig känsla i rummet. Det var femte året i rad nu som dom träffades och firade denna dag tillsammans, som dom smålänningar dom var. Det gällde att ta vara på tillfällena att festa till livet lite extra. Piffa till vardagen. Det gällde att ta sig tid att träffa dom som var viktiga och betydde någonting för en. Vad kunde vara ett bättre sätt att tillbringa en torsdag på än med nära vänner och ett tårtkalas, nej det var svårslaget. Kaffet ställdes fram innan värdinnan satte sig till bords hon också. Där skulle dom sitta och prata till långt in på kvällen som dom brukade göra när dom umgicks.

"Vassegoda då, ta lite tååta denna fössta tossdan i mass!" Inflikade hon och kalaset började.

Skrivet kring skrivpuffs ord: gamla.

Den lilla djävulen

Hon blickar upp ifrån sin inredningstidning och tittar på de båda pojkarna som leker tillsammans. Hon vet att man inte ska favorisera barn men Josef är faktiskt ännu vackrare än Kian. Mycket vackrare. Det är något speciellt med hur hans mörka lockar faller ner över ansiktet, likt en lejonman och hans guldbruna ögon som glöder nästan likt bärnsten när han är lycklig. Hans fulländade små händer. Hans söta små läppar, och hans lekfulla öppna personlighet. Så nyfiken på allt och alla. Så snäll. Likt en liten ängel.

Kian, den förstfödde väcker inte samma ömhet i hennes hjärta. Han är också fin men inte i närheten av Josef. Inte änglalik. Det är något med den pojken som får henne att rysa i hela kroppen. Något med hans mörka, nästintill svarta ögon som väcker en känsla av obehag inom henne. Likt ett avgrundsdjupt mörker, en oändlig tomhet. Kian med sitt ljusa tjocka kortklippta hår är mer resignerad,  han är väldigt duktig på att måla och han kommer ihåg saker och berättelser man berättar för honom.Visst är dom söta där dom leker tillsammans. Men ändå, det är något med honom. En känsla hon inte vill erkänna ens för sig själv, men hon är rädd för sin förstfödde son. "Du är död. Jag har dödat dig nu!" Utbrister Kian glatt. " Nu kan mamma o pappa bara älska mig igen, som dom älskade mig innan du ens var född" Fortsätter han ivrigt.

Kian, har med ens förvandlats till Kain. Ja, Kain vore ett mycket mer passande namn för den pojken. Likt han som enligt bibeln begick det första mordet i mänsklighetens historia.

"Kian, vi älskar er pojkar båda två lika mycket. Sådär säger vi inte till varandra!" Ryter hon ifrån. "Nu städar ni undan här, så ska vi ha fruktstund och sen ska jag läsa eran favoritsaga för er. "Mamma det är okej, vi lekte bara!" Protesterar Josef. "Seså, det är iallafall dags för fruktstund nu så se till att plocka upp efter er pojkar!"  "Okej mamma" Säger Kian och iakttar henne med sina mörka ögon så att hon får kalla kårar längs med ryggraden. Han kommer aldrig att glömma bort det ögonblicket, hon ser det på honom. Ondska bor i de där mörka ögonen. Kain vore ett mycket mer passande namn på den pojken. Den lilla djävulen.  

Skrivet utifrån skrivpuffs ord: är faktiskt ännu vackrare än.

De lyckliga två

Utanför är det ingen som vet någonting. Inga ögon ser vad som händer bakom stängda dörrar. Ser märken, kläder lätt kan dölja. Man ska inte skada andra människor. Människor man älskar. Sånt gör man bara inte. Så får det inte gå till. Dom man älskar vill man visa kärlek, vill man göra lyckliga, vill man visa respekt. Smärtan kom kraftigt och intensivt över henne. Hon la handen över sitt bröst, varje andetag kändes omöjligt att bära. Men hon fortsatte att andas. Fortsatte att leva. Det var en smärta som ständigt plågade henne ofta nu för tiden, den satt där som en klump i bröstet och trodde att dem var bästa vänner. Ångest kallades det och den hade varit hennes följeslagare mer eller mindre hela hennes liv. Hon hatade det.

Hon skruvade otåligt på sig där hon satt på sitt favoritfik. Tänk om någon såg det fasansfulla, det vidriga som hade hänt med henne. Tänk om någon såg vem hon egentligen var och hur hon egentligen mådde. Hon hoppades inte att någon skulle komma fram och fråga hur det var med henne. Idag var hon inte säker på att hon skulle lyckas ljuga. Idag skulle hon nog öppna sig som en bok. För lögnen och fasaden var en fruktansvärd kraftansträngning att upprätthålla. Tänk om någon såg igenom henne och såg sanningen.

Hon visste inte när gränsen för det förbjudna hade överträtts. Hon visste inte hur det gick till när hjärnan plötsligt förvandlade någon till en person den inte brukade vara, eller ville kännas vid att vara. När passerades gränsen och varför? Hur kunde två människor som älskade varandra någonsin hitta tillbaka till det som hade varit mellan dem, innan det fasansfulla hände? "Jag älskar honom" viskade hennes hjärta ut i det tysta. Och hon visste att han också älskade henne. Så varför kunde det inte få stanna så? "Varför...åh varför var det tvunget att finnas våld!?"

Hon klarade inte mer. Hon tog på sig sin långa rock och skyndade ner för den mörka spiraltrappan ut i vinterkylan, och hon drog in den iskalla luften i hela sig som om hennes liv hängde på det. Hon hade varit så dum som hade gått till det gamla fiket ifrån början. Hon klarade inte av det idag, hur mycket hon än älskade det där gamla haket.

Tänk om någon såg sanningen. Allt hon ville var att gömma sig för omvärlden. Hon orkade inte möta folk just nu. Blicken var stadigt fäst ner i marken. Hennes fötter jobbade snabbt och lätt utifrån stan, hon var tvungen att komma bort, tvungen att komma hem. Hem till tryggheten innanför de betonggråa lägenhetsväggarna. Hem, dit där ingen kunde se vad som hände, där ingen skulle kunna lyckas få reda på sanningen genom att bara titta på henne. Som om någon hade röntgenblick och kunde se igenom hennes kläder, igenom hennes skinn.

"Äntligen!" Tänkte hon när lägenhetsdörren gled igen bakom henne och hon sjönk ihop likt en sopsäck innanför den med tårarna rinnande längs med kinderna. Hon var ensam hemma. Han skulle inte komma hem ifrån jobbet förrän efter klockan fem. "Jag älskar honom!" viskade hennes hjärta. Och hon bad en stilla bön ut i tystnaden om att monstret skulle hålla sig borta ikväll,och att allt skulle få bli bra igen.

Hennes hjärta skulle gå sönder för all framtid och det skulle inte finnas någon återvändo om hon la händer på honom en gång till, eller spottade på honom ur vansinne. Kunde hon inte kontrollera sig själv nu, skulle allt vara förlorat. Skulle hon vara förlorad för alltid.


Skrivet kring skrivpuffs ord: Utanför.

Processen

Snälla,

Ställ inga frågor.

Det blir nog bra,

någon gång.

Processer tar tid.

Någon gång

blir det nog

bra.

Drömmen om Grekland.

Hon stod och putsade kotlettraden som butiken hade marknadsfört som fläskytterfilé och som hon hade köpt till ett förmånligt pris eftersom att det var kort datum på den. Hon tittade ofta efter de röda lapparna på färskvarorna när hon var ute och handlade. Bra både för miljön som hon ville skulle räcka till framtida generationer, och för hennes egen överlevnad. Livet som pensionär hade visat sig  att bli en ständig kamp för att få pengarna att räcka till räkningar, mat, och att kunna hitta på något roligt med systern, väninnorna och barnbarnen. Men samhället brydde sig inte om en pensionerad änka, som hade jobbat flitigt och betalat skatt i hela sitt liv. Pensionen kändes som ett hån som skrattade henne elakt rakt i ansiktet. Hon och Bertil hade räknat med att få vara tillsammans den här tiden i livet, men ödet ville annorlunda och en hjärtinfarkt hade tagit honom för sex år sedan. Så hon hade berövats sin älskade man och hon hade lämnats ensam med att klara sig på en undermålig pension. Som tur var, var hon ekonomisk. Det var sällan hon slängde något i matväg och 20-tals huset hon och Bertil hade köpt tillsammans i sin ungdom, tillät henne att bo ganska billigt då nästan hela lånet var avbetalat.

Hon gnuggade in kotlettraden i härliga kryddor och slängde på några rejäla smörklickar och lite färsk timjan innan hon satte in den i ugnen. Hennes tvillingsyster skulle komma på middag och stanna över natten då deras flyg skulle avgå tidigt imorgon bitti. Dom skulle ut och resa bara dom två, få lite kvalitetstid tillsammans. "Zakynthos... Grekland. Äntligen kommer jag!" Utbrast hon glatt och tog en mun ifrån vinglaset som stod på arbetsbänken intill henne. Det var en dröm som hade funnits i henne sedan hon var ung. Hon hade sett bilder ifrån detta paradis när hon var en liten tös och bestämt att en dag skulle hon åka dit. Sen hade saker i livet kommit emellan och det hade aldrig blivit av.

Sen, igår eftermiddag, hade hennes tvillingsyster ringt och överraskat henne genom att berätta att om hon hade några planer den närmsta veckan så fick hon minsann avboka dem, för att hon hade  minsann bokat två flygbiljetter. Sen hade dom suttit och diskuterat över telefon och de hade även bokat ett hotell med "All inclusive", för att komma undan så prisvärt som möjligt. Som hennes syster hade sagt kunde dom ändå välja att äta på andra restauranger om dom skulle känna för det.

Så hon hade inte protesterat, det gällde att passa på när man fick en sådan chans. Hon blev varm i hjärtat när hon tänkte tillbaka på hur hennes syster hade insisterat på att få bjuda henne på flygbiljetten. "Älskade fina syster!" Tänkte hon medan hon blandade ner salladsosten i sin grekiska bondsallad, kvällen till ära. "Imorgon... Imorgon äter jag den äkta varan, med äkta feta och supergoda oliver" tänkte hon och log förnöjsamt. Hela köket uppfylldes av en angenäm doft ifrån kotlettraden i ugnen och radion spelade den gamla låten Carlifonia Blue med Roy Orbison. Förväntningarna var höga. Det här skulle bli en upplevelse hon skulle bära med sig så länge hon levde. Det var en stund av lycka för henne.

Mobilen låg urladdad i handväskan som hängde i hallen. Hon hade glömt att ta upp den och sätta den på laddning när hon hade varit och handlat tidigare under dagen. Så signalerna gick aldrig fram. Signalerna av samtalet, samtalet som skulle komma att förändra allt.

Skrivet utifrån skrivpuffs ord: Passa på

Den gamla koranen

Det var med stor vördnad som han tog upp den välanvända gamla koranen som låg på sidobordet intill hans favoritfåtölj. "Jiddo.(Farfar)" viskade han ut i tystnaden och tittade på de slitna bruna läderpärmarna med dess guldiga ornament. Han tryckte den ömt mot sitt hjärta sedan lyfte han den till sina läppar och kysste den, precis som han kom ihåg att hans farfar brukade göra när han hade läst i den, därefter brast han ut i våldsam gråt, när saknaden blev honom övermäktig.  

Han var inte girig, så när hans farfar hade dött, hade han inte som en del av de andra barnbarnen varit intresserad av att ärva någonting pengamässigt värdefullt. Han hade älskat sin farfar och hela hans stora varma hjärta med hela sitt väsen. De hade varit som bästa vänner. Så han hade frågat sin pappa om han kunde få sin farfars koran, och några andra boktitlar ur hans bokhyllor, som han visste var hans farfars favoritböcker. Så hans pappa hade fixat detta åt honom utan några större problem, när det gällde bodelningen var det ingen annan i släkten som var intresserad av gamla böcker och varsin koran hade alla redan. Kareem hade redan läst sin farfars favoritböcker och diskuterat dom tillsammans med honom när han levde. Men han ville ha dom ändå för hans farfar var bibliofil precis som han själv hade blivit tack vare honom och för att han kunde minnas honom genom att läsa om hans favoriter.

Han mindes sin farfar som en varm, rolig och ödmjuk men auktoritär människa, de flesta som träffade honom kom att älska honom. Han hade alltid en berättelse eller två redo för den som ville höra. Skratten samsades med doften ifrån det arabiska kaffet och vattenpipan mellan husets gamla tavelprydda väggar. Hans farfar stora tjocka lockiga hår levde sitt eget liv och hans väl tilltagna mustach som växte över hans smala överläpp gav hans ansikte karaktär. Ögonen var brungröna och strålade visdom, och trots svårigheter och smärtsamma förluster brann de av en levnadsglädje som inte gick att ta miste på. Hans skratt var bullrigt och hördes lång väg. OCh så många gånger hade de ögonen strålat kärlek mot Kareem. Och så många gånger hade skrattet bullrat bara för honom när han och hans farfar hade delat hemligheter med varandra.

Koranen efter hans farfar hade varit viktig för Kareem även att han hade sin egen. För gud var viktig för hans farfar och dom hade haft så många samtal om gud och tro. Kareem hade alltid trott på en gud, även om han hade blivit fostrad in islam så hade valet att stanna kvar där varit hans eget. Han hade haft en period när han läst på om andra religioner och han hade debatterat med så många olika muslimer och kristna och judar och lyssnat till många olika lärda. Men ateism var inte hans grej och islam var den religion där han kände sig hemma, sen fick andra välja det där dom kände sig hemma.  Man kan inte tvinga någon till att bli muslim eller till att tro på någonting överhuvudtaget, om personen själv inte har viljan i sig. Är det inte äkta i hjärtat, är det inte till för gud ändå. Och hans farfars berättelser om saker han sett och upplevt i sitt liv hade fått Kareem att sakna att växa upp i ett land där kärleken till gud var varm och vördnadsfull. Där kärleken till gud var någonting vackert och inte något man blev idiotförklarad och hatad för. Men ingenting skulle få ta hans tro ifrån honom, oavsett vad människor tyckte eller tänkte. Den var en del av honom, Allahu akbar, (Gud är störst.) Och definitivt större än trångsynta aggressiva människor.

Kareem hade under hela sitt liv älskat att lyssna till sin farfars berättelser. Genom dessa berättelser hade han inte bara lärt känna sin farfar och andra människor utan även sitt ursprung. Han hade lärt känna sitt hemland Palestina som han hade lämnat tillsammans med sin familj och sina syskon när han bara var några månader gammal. Han hade lärt känna landet där hans hjärta slog sina första slag, landet där han tog sina första andetag, landet som tillhörde honom men som hade stulits ifrån honom och hans folk.

Så han hade suttit med sin farfar och druckit det kardemumma kryddade arabiska kaffet, låtsats att han tyckte om det, tills han en dag älskade det. Han hade suttit där, han hade frågat ut sin farfar, och han hade lyssnat om och om igen hundratals gånger tills han kunde varenda detalj och berättelserna blev en del av honom och han en del av dem. De fanns där inom honom som en dyrbar skatt. Och han skulle skriva ner dom en dag när tiden var redo, Inshalla (ske Guds vilja)  Han skulle skriva sin farfars och sitt folks berättelse. För att de berättelserna tillhörde också honom.

Skrivet med inspiration ifrån skrivpuffs ord: Tillhöra.

Med reservation för eventuelle småändringar, då jag inte hunnit bearbeta den än.

Brusten morgon

Kritiken träffade henne som ett slag i magen. Hon hade aldrig varit särskilt bra på att ta kritik, hon hade blivit bättre på det när hon blev äldre men riktigt bra på det skulle hon nog aldrig komma att bli. Självkänslan därinne som skulle hålla henne uppe på benen trygg i sig själv med en ömsint kärlek till sin egen existens, var trasig sedan barnsben och dväljdes tillsammans med hennes alltför brustna hjärta på en sluten anstalt, i ett rum av mörker någonstans långt därinom henne.   

"Jaja livet går vidare" muttrade hon knappt hörbart och tog en stor klunk av sitt nattsvarta morgonkaffe, rättade till glasögonen och fortsatte att ögna igenom sin tidning medan radion spelade en glad melodi ifrån sin plats på fönsterbrädan.  

Skrivet ifrån skrivpuffs dagliga ord: Kritik. 

Selma

Dagen då du föddes

tändes en stjärna i mitt hjärta,

en lyster vaknade i mina ögon,

en annan levnadsglädje sprudlade inombords

likt grönskande blomsterängar

ett kraftfullt ljus i mins själ

för dig

min måne.

För att just jag har fått äran

att bli din mamma

Du mitt hjärta

min glädje

mina andetag

mina läppars leende

min själs sång.

Förut fanns du i en saga byggd av längtan

i hjärtats innersta vrå.

Nu finns du här hos mig,

hos oss.

Tänk att du kom till mig,

habibti Selma

älskade prinsessa

min färggranna regnbåge

jag älskar dig så

ya hayati Selma

mitt liv, mitt allt.

Den dyrbaraste gåva

min Gud har givit mig.

Till Selma ifrån mamma. 13/1-2018

Lögnen

Tydligen
var det inte så viktigt för dig
att vara närvarande längre
tydligen
var det inte så viktigt för dig
att vara pappa trots allt
Lögnare!


Skrivet kring skrivpuffs ord: tydligen.

Hotet

Jag vaknar förstenad. Kan inte röra mig. Min kropp känns som att den skulle väga flera hundra ton och den pressas ner i madrassen som om något stort osynligt satt på den. Jag kämpar och kämpar för att få igång kroppen men jag är fast, totalt förlamad och kroppen fortsätter att tryckas ner i madrassen. Jag vill skrika i panik. Men ingenting händer. Jag hör hur jag skriker inom mig men ifrån mina läppar hörs inte ett ord. Jag är totalförlamad och oförmögen att kommunicera.. "Sömnparalys jag har träffat dig förut. Jag vet vad som händer när du kommer på ovälkommet besök" tänker jag och får inte lika stark panik som första gången det hände men paniken jag känner är tillräckligt stark och obehaget är fruktansvärt.

Plötsligt blir jag varse om att någon har tagit vår lägenhetsnyckel. Nu skenar hjärtat iväg som om det försöker slå sig ur kroppen på mig. Det är någon i hallen och jag kan känna hur det hotfulla kommer närmre. Jag försöker förgäves att kasta huvudet fram och tillbaka för att bryta min förlamning. Jag skriker för allt vad jag är värd på min fästman som ligger bredvid mig men som jag inte kan vända mig till. "Älskling! Det kommer emot oss älskling. Det är någon eller något i lägenheten älskling. Jag kan inte röra mig älskling. Snälla hjälp mig! Barnet älskling, låt det inte komma nära barnet" Jag skriker i panik men utåt hörs bara gnyende, knappt hörbara.

  

Så ser jag den i skenet utav julgransbelysningen, hur den står där i dörröppningen in mot sovrummet och betraktar mig. En stor svart diffus gestalt som kunde den ta vilken form som helst. Som något stort demonliknande i ett moln av svart rök och den kommer emot mig och jag vet där jag ligger att den vill mig illa. Det är något hotfullt med hela dess uppenbarelse och den har kommit för min skull.  Paniken eskalerar när jag vill fly men ligger förlamad. Steg för steg närmar den sig. Den som vill mig illa. Jag känner hur den utstrålar ren och skär ondska. Demonen. Måtte den inte ta barnet, min vackra lilla dotter. "Älskling den kommer emot mig!" Jag ropar hans namn om och om igen. Högre och högre tillslut hörs mina gnyende högre. Min röst börjar bryta igenom. Ditt namn kommer ut väldigt sluddrigt över mina läppar, men det är ditt namn som kommer ut. Plötsligt släpper det, samtidigt som du har förstått att jag vill ha kontakt med dig. Vilken lättnad. Jag kan röra min kropp igen. Demonen är borta och jag vänder mig hastigt mot dig och kryper in i din famn. Du tror att jag har drömt en mardröm. Men jag berättar att jag haft en sömnparalys igen. Men att denna gången hade det varit annorlunda, jag hallucinerade och det var som hämtat ur en Stephen King bok och jag var otroligt rädd.

   Varelsen är borta, men synen av den sitter kvar på min näthinna och obehaget sitter kvar inombords länge länge. Jag ligger vaken tills det blir ljust ute, innan jag tillslut lyckas somna om. 

Lika obehagligt varje gång. Dock första gången jag hallucinerar under någon av mina sömnparalyser.

Slutet

Tomheten
efter den utlästa boken
var fruktansvärd
mötet med verkligheten igen
brutalt smärtsam.


Skrivet utifrån skrivpuffs ord: efter.