Krackelering

Jag har lagt all min kraft i oss. Investerat mig trasig för det jag ville vi skulle få uppnå. För det jag ville att vi skulle bli. För framtiden jag drömde om för oss, familjen vi skapat. I den bästa av världar ville jag se oss skörda frukterna tillsammans, av den tid och kraft vi har lagt ner för att få se våra drömmar besannas. För att vi fortsatte att välja varandra, även när de själsliga såren smärtade rykande färska. Även när det inte alltid kändes självklart.

Subtilt smyger sig krackeleringarna genom fasaden. En gnagande oro som lämnar en mage i uppror och ett hjärta i rusning. Små små knappt märkbara förändringar. I hur dina ögon ser på mig. I ditt humör. I ditt röstläge. I hur hård du kan kännas. Kall, du som brukar vara varm. Hjärtlig. Som om luften i dina andetag tappar kraft utan att du ens är medveten om det.

Och jag är så fruktansvärt rädd att jag förlorar dig till sjukdomen igen. Rädd för att se hur drömmarna pulveriseras till oigenkännlighet. Rädd för att jag inte klarar av att gå igenom det med dig en gång till, utan att vara trasig till bortom reparerbart. Kroppsligt och själsligt. För all tid.

Rädd, åh så fruktansvärt rädd.

Skrivet med inspiration ifrån skrivpuffs ord: Rädd.