onsdag 17 juni 2015

Alkoholens barn

I dina gråblåa själaspeglar,
förnimmer jag
ett smärtsamt minnesblänk
av en förälder som andas över dig
med alkoholdoftande andedräkt
du var bara ett barn
förstod inte,
vad som var fel
hur de kunde fortsätta att le
när du grät inombords
stökade och skrek som bara den,
vad som helst för lite uppmärksamhet,
när de valde alkoholen framför dig
och när du behövde dem
var det inte alltid de såg dig
när du ville vara ifred,
då klängde de sig fast vid dig
för att lindra sina egna dåliga samveten,
för att de visste i sina hjärtan att de hade försummat dig,
dina bröder,
tomhet
ensamhet
förtvivlan
inget av det
var någonsin ditt fel
berodde inte på ett ögonblick
över att du inte skulle ha varit ett älskansvärt barn
du sprang iväg med dina bröder
de jobbiga vuxna som betedde sig konstigt
kunde sitta där
med sina vidriga andedräkter
du borrade ner näsan i en mjuk och len kattpäls,
eller fann lyckan i tillgivenheten hos en hund
förlorad kärlek, av att inte vara tillräckligt sedd
blev till en tomhet i ditt ensamsargade bröst
och du klädde dig själv
i hoppets och andlighetens färg, lila
och som du sökte efter ljus att fylla
ditt annars så eviga mörker med
och du är vuxen nu
har lärt dig leva med det som har varit
lärt dig leva med smärtan som gör sig påmind ibland
och fylla ditt liv med meningsfullhet
du,
jag säger det igen,
tro inte för ett ögonblick på att något utav det
skulle ha berott på att du inte var tillräckligt älskansvärd
det var bara taskiga val, de gjorde i sina liv, 
de du råkade ha omkring dig just då
det var inte ditt fel, är
inte ditt fel,
du är inte som dem
jag har sett det ljus som bor i dig,
ditt ljus, som strålar som värme till människor runt om dig
jag har sett den kärlek som ryms inom dig,
den glimtar i hela din uppsyn, den bor i din själ

var inte rädd för att låta den synas.

fredag 12 juni 2015

Hon som är jag

Jasså, du igen!
Du står och hånler mot mig,
ditt vidriga jävla as
jag kan inte direkt påstå, att det är ett kärt återseende,
jag känner igen ditt ansikte,
det är du som sitter upp och ner i taket och stirrar på mig
med tom blick,
du som spottar svart fradga i mitt hjärta
och fördunklar mitt inre
som om jag vore besatt
jag ser dig själv i min egen spegelbild,
och det gör mig livrädd.
Jag kämpar mot dig varje dag,
krigar stort och heroiskt
men just när jag börjar känna mig bekväm, tro att jag har en chans
lider jag nederlag och du är tillbaka som om vore du aldrig borta.

Jag hatar dig
hatar vad du gör med mig;
en liten ängel, en vanlig människa och en övermäktig demon, och allt detta
i en och samma kropp, min
skapar den störda, flummiga jag som flamsar omkring i en slöja av dimma
hon den där konstiga missanpassade som ingen riktigt förstår sig på,
hon som är jag,
jag som inte kan behålla männen jag älskar i mitt liv
för att de förälskar sig i människan i mig och glimtar ängeln,
men den de får med sig hem, det är demonen,
och det monstret som är jag,
står ingen man ut att älska mot alla odds
det kostar på för mycket
och det är inte deras jobb att bekämpa mitt monster
det är mitt krig inte deras
och jag gråter mig själv till oigenkännlighet
och jag hatar dig för att du lever inom mig,
för att du smygande kryper omkring under mitt skin,
för att du får mig att vakna förbannad och ilsken och med
ett självförakt som inte är av denna värld, för att jag aldrig kan
mätta tomheten du skapar i mitt hjärta, och för att jag bara känns så fel
och jag tackar Gud för de vänner som står bredvid mig,
även när jag grillas i min egen helvetiska skärseld.


Försvinn ångestdemon!
Lämna mig ifred!
Jag vill inte ha dig i min kropp,
vill inte andas din tunga ilska längre
jag vill att andetagen ska vara lätta
och inte en förtvivlad smärtsam kamp!
Du må dväljas inom mig, men du är fan inte jag,
och jag ser dig i min spegelbild
men inbilla dig inte för en sekund att du är hela min spegelbild,
där finns människan också
och hon må vara trött,
men hon erkänner sig inte besegrad
hör du det ditt jävla äckel!?

Så raserades åter mina drömmar om ett liv i tvåsamhet,
och jag är tillbaka i ett liv i ensamhet,
och ensamheten i sig är vacker, den är ett komplement till kärleken, inte ett hot,
även kärleken behöver andrum
men för den som har en bröstkorg som är för trång
för hjärtat som sitter däri,
för den där varje andetag är smärtsamt
och för den som vill fylla tomheten med en kärlek och en närhet
bränner ensamheten som ett gift och inte en befrielse.

Så jag hittar på vad tusan som helst
för att fylla tomheten med en känsla av vara behövd, för att om andra kan behöva mig,
om jag kan vara till någon nytta för någon
om jag kan få någon annan att skratta eller må bra
så gör det kanske inget, att det gör ont i mig att leva just nu
så gör det kanske inget att jag har råkat misslyckas med mitt liv igen,
då kanske min patetiska uppsyn och mina vidriga andetag inte är helt

förgäves