Visar inlägg med etikett frustration. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett frustration. Visa alla inlägg

fredag 12 juni 2015

Hon som är jag

Jasså, du igen!
Du står och hånler mot mig,
ditt vidriga jävla as
jag kan inte direkt påstå, att det är ett kärt återseende,
jag känner igen ditt ansikte,
det är du som sitter upp och ner i taket och stirrar på mig
med tom blick,
du som spottar svart fradga i mitt hjärta
och fördunklar mitt inre
som om jag vore besatt
jag ser dig själv i min egen spegelbild,
och det gör mig livrädd.
Jag kämpar mot dig varje dag,
krigar stort och heroiskt
men just när jag börjar känna mig bekväm, tro att jag har en chans
lider jag nederlag och du är tillbaka som om vore du aldrig borta.

Jag hatar dig
hatar vad du gör med mig;
en liten ängel, en vanlig människa och en övermäktig demon, och allt detta
i en och samma kropp, min
skapar den störda, flummiga jag som flamsar omkring i en slöja av dimma
hon den där konstiga missanpassade som ingen riktigt förstår sig på,
hon som är jag,
jag som inte kan behålla männen jag älskar i mitt liv
för att de förälskar sig i människan i mig och glimtar ängeln,
men den de får med sig hem, det är demonen,
och det monstret som är jag,
står ingen man ut att älska mot alla odds
det kostar på för mycket
och det är inte deras jobb att bekämpa mitt monster
det är mitt krig inte deras
och jag gråter mig själv till oigenkännlighet
och jag hatar dig för att du lever inom mig,
för att du smygande kryper omkring under mitt skin,
för att du får mig att vakna förbannad och ilsken och med
ett självförakt som inte är av denna värld, för att jag aldrig kan
mätta tomheten du skapar i mitt hjärta, och för att jag bara känns så fel
och jag tackar Gud för de vänner som står bredvid mig,
även när jag grillas i min egen helvetiska skärseld.


Försvinn ångestdemon!
Lämna mig ifred!
Jag vill inte ha dig i min kropp,
vill inte andas din tunga ilska längre
jag vill att andetagen ska vara lätta
och inte en förtvivlad smärtsam kamp!
Du må dväljas inom mig, men du är fan inte jag,
och jag ser dig i min spegelbild
men inbilla dig inte för en sekund att du är hela min spegelbild,
där finns människan också
och hon må vara trött,
men hon erkänner sig inte besegrad
hör du det ditt jävla äckel!?

Så raserades åter mina drömmar om ett liv i tvåsamhet,
och jag är tillbaka i ett liv i ensamhet,
och ensamheten i sig är vacker, den är ett komplement till kärleken, inte ett hot,
även kärleken behöver andrum
men för den som har en bröstkorg som är för trång
för hjärtat som sitter däri,
för den där varje andetag är smärtsamt
och för den som vill fylla tomheten med en kärlek och en närhet
bränner ensamheten som ett gift och inte en befrielse.

Så jag hittar på vad tusan som helst
för att fylla tomheten med en känsla av vara behövd, för att om andra kan behöva mig,
om jag kan vara till någon nytta för någon
om jag kan få någon annan att skratta eller må bra
så gör det kanske inget, att det gör ont i mig att leva just nu
så gör det kanske inget att jag har råkat misslyckas med mitt liv igen,
då kanske min patetiska uppsyn och mina vidriga andetag inte är helt

förgäves 

onsdag 16 april 2014

Striden mot fröken vämjelig

Tårarna
tar tag i mig, skakar mig våldsamt
Lämnar mig usken idag,
ikväll
är jag liten, vredgad till tårar i mitt självförakt. Fröken vämjelig, jorå här är hon minsann igen. Usch och fy.
Tårar, för att jag spyr spik och korsfäster andra på det kors jag byggt åt mig själv.
För att jag vill vara den vackra och den älskande, den kärleksfulle. För att jag har funnit puzzelbitar, 
för att jag har limmat ihop krossade skärvor, kännt mig hel för en stund, för att se vissa skärvor lossna, falla bort och fattas mig. 

Jag försöker verkligen att vara snäll mot mig själv, omfamna mitt hjärta, min själ , men ikväll ser jag inte med kärleksögon, ikväll ser jag bara fröken vämjelig och jag gillar inte det jag ser. Och det gör ont, när han, min älskade kärleksfullt förklarar hur fantastisk han tycker att jag är, att jag inte kan se mig själv i de orden, att det klingar som en lögn i mig. Det gör ont att jag inte håller med honom, när jag inget hellre vill, än att se mig med hans kärleksfulla blick. Hur kan det vara mig den tittar åt. Kommer den att tröttna på det den ser? 

Man känner sig lätt liten, ensam och vilse när man slarvat bort kärleken till sig själv. Därför skakas jag av tårar, för att det gör ont att se och känna det kärleksfulla inom en, men utan någon kärlek till övers att omfamna den del inom sig, gör ont att kväva det som man vill se växa.

Så känner jag mig vilsen, ledsen och ensam ikväll. Det är okej, man måste få vara hela färgspektrat, måste tillåta sig att känna in det som skaver och gör ont också, det är okej. Precis som det ska vara. Känn in, andas. Släpp taget. Bli fri. Befria det som gör ont, inte tygla. 

Varje stund är ett nytt ögonblick, en ny möjlighet till att börja om med sig själv och sitt liv. Sprida kärlek till sig själv och vidare ut till sin omgivning i universum. 

Jordens barn, kärlek finns i överflöd åt alla och en var, det är det enda som växer ju mer man "slösar" med det. Så gråt om du behöver gråta, befria det som gör ont för att släppa in det nya. Men kom ihåg att du är innesluten, du är kärlek även i dina mörka stunder, även när det gör ont. Det flödar till dig och genom dig just nu, hela tiden i varje andetag är du en älskad och värdefull varelse.

Värfefull och älskad, 
fortfarande liten, men med en känsla av att vara lite starkare.
Acceptans, acceptera hela sin färgskala, alla känslor behövs, snart har jag återfått tilltron till mig själv, snart känner jag glädje och kärlek till mig själv igen.
Tills dess, tänker jag vara rädd om min sköra själ, mitt hjärta.
Tänker jag känna tillit till att jag kan visa mig själv tålamod och acceptans. I grunden av mig själv, visheten och vetskapen, där någonstans finns kärnan med min kärlek till mig själv. Snart växer sig kärnan stark igen, jag är kraftfull. Jag är kärlek.
Mina tårar tar inte bort min rätt att vara älskad. Trasighet, tar olika lång tid att laga,
men går att reparera.

Jag äger inte makten eller rätten, att säga upp kärleken till mig själv,
jag äger plikten och skyldigheten att behandla mig själv lika kärleksfullt, respektfullt och tålmodigt
som jag behandlar mina medmänniskor.

Andas in, känn in
kärlek
värme
glädje.

Jag älskar dig,
du är älskad
du är liv, du är vacker och underbar
du är kärlek.



Av kärlek <3<3<3
Jessika Poeten Johnsson