Visar inlägg med etikett litenhet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett litenhet. Visa alla inlägg

torsdag 16 januari 2020

Så väldigt svag


Jag hoppar till som ett skrämt djur,
när posten landar på hallgolvet
ljudet gör mig nervös, 
samma sak med telefonen
den måste vara på ljudlös
så att jag inte hör när någon ringer
för det kan vara någon viktig, som jag älskar,
någon jag egentligen vill prata med
men inte orka möta,
nu när jag är svag och nedbruten
och har hela mitt livs trasighet uppfläkt
som ett olagbart lapptäcke på soffbordet,
jag kan inte hantera trasigheten
inte heller mig själv
det som gör ont
just nu.

Jag skyr ensamheten
som ofrivilligt bjuder in mig till att vältra mig i smärtan,
om och om igen.
Där står jag med min präktiga offerkofta, nattsvart
i oversize modell,
fulgråter som fan och ältar
samtidigt som ringsignalens ton försvinner iväg till ljudet 
av mina egna skrämda hjärtslag
som pulserar i öronen,
där jag lyssnar till mitt eget lidande
i hjärtats outhärdliga klagosång 
och tittar på skärmen som slocknar.

Jag orkar inte.
Orkar inte vara stor
orkar inte vara duktig och stark
orkar inte med min saknad
orkar inte med att jag inte kan hantera mina känslor.
orkar inte möta omtänksamheten och kärleken
som hela mitt väsen så desperat skriker efter.

Jag är en fegis i min förtvivlan
jag orkar inte ta några beslut
just nu.
Jag vill inte prata om dig,
inte nu
fast du egentligen är den jag vill prata mest om,
jag vill inte sätta ord på
hur mycket jag saknar dig,
orkar inte förklara, sätta ord på smärtan
orkar heller inte ljuga och säga att allt är bra.

Orkar inte berätta,
hur ont det gör att prata med dig i telefonen
hur ont det gör när jag hör rösten som jag älskar
rösten som brukar vara en del av min trygghet och vardag,
din röst, den som fortfarande är din
men som inte är du
just nu.
SATANS JÄVLA SKITSJUKDOM!
Kan en rödhake vara sann sig själv,
om dess sång sjungs ur en kajas strupe?

jag orkar inte stanna kvar
där jag är
jag orkar heller inte
lämna,
jag orkar inte fatta detta stora beslut själv,
jag orkar heller inte,
höra någon säga åt mig vad jag ska göra.

Hjälp mig snälla!
För jag är inte redo,
och ensam är inte stark i velande ångestskrud
så jag gömmer mig jag
där jag kan få vara liten
och bara vara jag
och vara , åh
så väldigt svag.


onsdag 16 april 2014

Striden mot fröken vämjelig

Tårarna
tar tag i mig, skakar mig våldsamt
Lämnar mig usken idag,
ikväll
är jag liten, vredgad till tårar i mitt självförakt. Fröken vämjelig, jorå här är hon minsann igen. Usch och fy.
Tårar, för att jag spyr spik och korsfäster andra på det kors jag byggt åt mig själv.
För att jag vill vara den vackra och den älskande, den kärleksfulle. För att jag har funnit puzzelbitar, 
för att jag har limmat ihop krossade skärvor, kännt mig hel för en stund, för att se vissa skärvor lossna, falla bort och fattas mig. 

Jag försöker verkligen att vara snäll mot mig själv, omfamna mitt hjärta, min själ , men ikväll ser jag inte med kärleksögon, ikväll ser jag bara fröken vämjelig och jag gillar inte det jag ser. Och det gör ont, när han, min älskade kärleksfullt förklarar hur fantastisk han tycker att jag är, att jag inte kan se mig själv i de orden, att det klingar som en lögn i mig. Det gör ont att jag inte håller med honom, när jag inget hellre vill, än att se mig med hans kärleksfulla blick. Hur kan det vara mig den tittar åt. Kommer den att tröttna på det den ser? 

Man känner sig lätt liten, ensam och vilse när man slarvat bort kärleken till sig själv. Därför skakas jag av tårar, för att det gör ont att se och känna det kärleksfulla inom en, men utan någon kärlek till övers att omfamna den del inom sig, gör ont att kväva det som man vill se växa.

Så känner jag mig vilsen, ledsen och ensam ikväll. Det är okej, man måste få vara hela färgspektrat, måste tillåta sig att känna in det som skaver och gör ont också, det är okej. Precis som det ska vara. Känn in, andas. Släpp taget. Bli fri. Befria det som gör ont, inte tygla. 

Varje stund är ett nytt ögonblick, en ny möjlighet till att börja om med sig själv och sitt liv. Sprida kärlek till sig själv och vidare ut till sin omgivning i universum. 

Jordens barn, kärlek finns i överflöd åt alla och en var, det är det enda som växer ju mer man "slösar" med det. Så gråt om du behöver gråta, befria det som gör ont för att släppa in det nya. Men kom ihåg att du är innesluten, du är kärlek även i dina mörka stunder, även när det gör ont. Det flödar till dig och genom dig just nu, hela tiden i varje andetag är du en älskad och värdefull varelse.

Värfefull och älskad, 
fortfarande liten, men med en känsla av att vara lite starkare.
Acceptans, acceptera hela sin färgskala, alla känslor behövs, snart har jag återfått tilltron till mig själv, snart känner jag glädje och kärlek till mig själv igen.
Tills dess, tänker jag vara rädd om min sköra själ, mitt hjärta.
Tänker jag känna tillit till att jag kan visa mig själv tålamod och acceptans. I grunden av mig själv, visheten och vetskapen, där någonstans finns kärnan med min kärlek till mig själv. Snart växer sig kärnan stark igen, jag är kraftfull. Jag är kärlek.
Mina tårar tar inte bort min rätt att vara älskad. Trasighet, tar olika lång tid att laga,
men går att reparera.

Jag äger inte makten eller rätten, att säga upp kärleken till mig själv,
jag äger plikten och skyldigheten att behandla mig själv lika kärleksfullt, respektfullt och tålmodigt
som jag behandlar mina medmänniskor.

Andas in, känn in
kärlek
värme
glädje.

Jag älskar dig,
du är älskad
du är liv, du är vacker och underbar
du är kärlek.



Av kärlek <3<3<3
Jessika Poeten Johnsson