Två mirakel

Jag kände förändringarna i min kropp direkt. Jag visste redan då att något fantastiskt var på väg att hända. Det var en visshet som flödade i blodet på mig. Trots att du inte hade varit därinne länge hade min känsliga kropp berättat det för mig. . Men jag var tvungen att få min längtan och glädje bekräftad, så idag för ett år sedan gjorde jag testet som bekräftade miraklet som växte inom mig. Gravid 1-2 veckor, så stod det för mina ögon att läsa. Så tydligt och ändå så magiskt obegripligt att ta till sig. Så stort. Nu om allt gick vägen, var det äntligen min tur att få bli mamma. Plötsligt var min kropp inte bara min, utan en skattkammare för det dyrbaraste i världen.

Årsdagen för glädjebeskedet. Firardags! "Älskling, låt oss ta en tur till konditoriet tillsammans och fira att vi nu är tre! Fira miraklet som gav oss titeln mamma och pappa. Den viktigaste titeln i hela världen."  "Habibi..älskling, vi tar det konditoriet, där jag bjöd dig på budapestrulle för första gången!" "Sen ska vi ju till min bästa vän som fyller år idag det kommer du ihåg va?" "Två mirakel värda att fira!" "Jalla älskling jag bubblar över av firarglädje nu, det spritter i hela kroppen och jag kan inte stå still!"

Skrivet kring ordet konditoriet ifrån skrivpuffs blogg.

Sorgbrustet hjärta

Hennes händer skakade när hon förde ljuslågan mot veken och tände sitt ljus. Tårar av saknad rann längs med kinderna och höll ett krampaktigt grepp om hennes sörjande hjärta. Sen ställde hon ner sitt ljus bredvid de andra i minneslunden. Hon var övertygad om att hans livsljus brann vidare någon annanstans men hon saknade att se det i hans ögon, ljuset.

Hundratals ljus lyste i den mörka novembernatten och fick skogskyrkogården att kännas varm och kärleksfull. Hennes läppar viskade ut en tyst bön i ljusens sken medan människor kom och gick bredvid henne. En stund av stillsamhet i den ofattbara smärtan, därute i skogens lugn, där marken var helig. Där ett sorgbrustet hjärta kunde få en liten stunds frid i värmen ifrån alla ljus som brann.. Hundratals ljus i natten för tusentals saknade, varav minst ett utav dem brann för hennes älskade pappa. 

Skrivet kring ordet skakade ifrån skrivpuffs blogg.

Dagen då du föddes

Hon hade inte glömt den fantastiska känslan när hon fick upp dig på magen, det där obeskrivligt vackra ögonblicket när hon äntligen blev mamma. Hon hade inte glömt hur gott du doftade då du var alldeles ny och oförstörd. Åh hur hon hade kysst dig som om varje kyss hon gav dig både var den första och den sista. Hon hade inte glömt hur du förändrade henne, hur livet fick en helt annan mening sen du hade kommit till världen. Hur glädjen äventyrslustan och nyfikenheten regerade. Hur du satte färg på tillvaron. Hon kommer så väl ihåg dina framsteg. Ditt första leende, din första tand, hur du satt där i babysittern och sparkade för glatta livet med benen, hur lycklig du var när du lärde dig använda dina händer, när du började krypa, dina första steg, när du lärde dig skriva. Allt fanns kvar där inom henne i ett speciellt rum i hennes hjärta. Och hur ont det gjorde att trampa på de där legobitarna som låg utspridda överallt över golvet därhemma! Hon minns allt sådant!

Därför var det nu så satans obegripligt för henne att ta till sig att du kanske inte skulle klara dig. Så obegripligt att du nu ligger där blek och trött du som var så sprallig och färgfull. Du som hade drömmar det glittrade om. Som var omtänksam och kärleksfull. Nu ledsen och rädd. Hon var också ledsen och rädd, obeskrivligt rädd. Du var fortfarande hennes lilla flicka, hennes älskade dotter och nu var hon tvungen att bevittna om hur du kämpade för ditt liv. Nu fanns det inget hon kunde säga eller göra för att rädda dig. Det här var inget litet skrapsår på knät.

Inte trodde hon på något paradis heller där ni sedan skulle kunna återförenas om det inte gick bra för dig, hon trodde att jordelivet var det man hade och inget mer. Rädslan av att behöva förlora dig till mörkret var obarmhärtig. Hur skulle hon kunna förklara för dig något hon inte själv förstod. Det fanns ingen rättvisa i att barn blir sjuka! Vad skulle hon svara när du nu med rädda ögon tittade på henne och frågade vad som händer om dom inte hittar någon ny lever åt dig, ska hon ljuga om en himmel hon inte tror på?  Sånt var det ingen som lärde en när man blev förälder. Sådana saker gick det inte förbereda sig på eller ens föreställa sig. Vad händer när en förälder tvingas sluta vara förälder? En förälder skulle aldrig behöva tvingas överleva sina barn.Ännu för en tid var hon din mamma, och du hennes dotter. Kanske skulle det fortsätta vara så, kanske inte hon visste inte. Men hon skulle aldrig glömma den fantastiska känslan när hon fick upp dig på sin mage, dagen då du föddes.  

Skrivet kring ordet glömt ifrån skrivpuffs blogg. 

Demonen

Det syntes inte på honom men allt han gjorde kostade så mycket energi nu för tiden. Han visste att det var så. Men han hade svårt att acceptera det. Acceptera den del av honom som fanns där inom som en lurande demon som blivit en del av honom utan att han hade bett om det. Utan att han ville ha det så. Han reste sig med en beslutsamhet han inte kände. Det var dags att ta sin medicin igen. Hans händer skakade lätt när han förde vattenglaset mot munnen, bara en av biverkningarna medicinen hade på honom. Medicinen som höll demonen i schack. Som doktorn säger ska hjälpa honom att leva ett normalt liv. Vad är ett normalt liv? Vem hjälper honom egentligen med det dagliga krigandet för att orka stå på benen? Vem hjälper honom att hitta den puzzelbit av sig själv som han har tappat bort? Satans jävla sjukdom! Finns du ens eller är det också en lögn?

Skrivet kring meningen: "Han reste sig med en beslutsamhet han inte kände." ifrån skrivpuffs blogg.