torsdag 19 juli 2018

Onda andetag



Ont
gör morgonens första andetag
demonerna smyger trofast runt
inom
livnär sig på att förgifta
mitt innersta
mitt egna jag
sveket bränner fortfarnde
rykande färskt i mitt hjärta
varför
åh varför
kunde jag bara inte få somna om,
slippa känna mer,
somna in.

onsdag 18 juli 2018

Mardröm

Jag slukas hellre av helvetets eldar
låter de sveda min kropp till oigenkännlighet
om och om igen
än lever en evighet i paradiset
tillsammans med dig.

Ljudet av sprickorna


Nu var gränsen för länge sedan övertrampad, när han satt och raderade foton och meddelanden ifrån hennes telefon utan hennes tillåtelse. Som att han hade rätt att bestämma vad som fanns på hennes telefon och inte. Rätt att bestämma vad hon skulle tycka om och inte tycka om. Hennes bilder, som hon tyckte om, som var en del av henne och hennes liv. Som att det var världens självklaraste sak att han hade rätt att avgöra och att hon bara skulle finna sig i att bli behandlad på det sättet. Trampad på, om och om igen. Hon bet sig hårt i underläppen, men sa inte ett ljud. Att skrika hjälpte inte hade hon fått lära sig, det var ett språk han inte förstod och det ledde aldrig någonstans. Hon slickade i sig det metallsmakande blodet som pulserade ifrån den sönderbitna läppen, reste sig upp och lämnade rummet.

Den smygande tystnaden blev mer och mer tilltagande. Smög sig in överallt i skrymslen och vrån i deras hem. Vilandes, påtaglig överallt som vore den ett fysiskt väsen. Kvar fanns bara ljudet av väggklockans eviga tickande, som dunkade obönhörligt i öronen på henne och fick hennes hjärta att rusa.

När han satt framför datorn en kväll gick hon ut till hallen och tog på sig sina ytterkläder. Hon tålde inte att se honom längre. Det hörs ingenting när skavsår letar sig in mellan något som en gång brukade vara vackert. "Ljudet av kärlek som går sönder har han ännu inte uppfunnit, skaparen." Tänkte hon bittert, öppnade dörren och gick ut.    





Skrivet med inspiration ifrån skrivpuffs ord: sönder.

måndag 16 juli 2018

Odågan


Hon hade precis hällt det kokande vattnet över pulverkaffet och skulle gå till köksbordet när hon kände hur den strök sig mot hennes ben, katten. Hon kände en stark vilja att sparka till den, hårt. Väldigt hårt. Istället gick hon och satte sig. Det skulle säkert kännas lite bättre bara hon fick sitt kaffe.

Det hade varit hans idé att dom skulle skaffa en katt. Han hade tjatat och tjatat trots hennes invändningar hade han inte gett sig. Han hade stått där med sina bruna rådjursliknande ögon och kommit med alla möjliga argument för varför varje hem behövde en katt för att kunna kallas för ett hem. Så hon hade varit en idiot och gett med sig för hans skull. Och en dag hade han kommit hem med ett grått litet yrväder med gröna ögon. Han hade gett henne namnet Smaragd, för att hennes ögon var så gröna. Hon hade tyckt att det var urfånigt men låtit honom hållas utan att säga något. Hon brydde sig inte om vad den hette den lilla krabaten. Hon kallade den för odågan.

Hon var ingen djurmänniska. Det hade hon aldrig varit. Djur var söta, men inget hon ville omge sig med hemma, en plats där det var meningen att hon skulle trivas. Hennes farhågor besannades. Överallt hade de där korta små djävulshåren letat sig in i hennes hem, överallt. Det fick henne att känna avsmak. Inte kunde man känna sig fräsch när även de nytvättade kläderna var fulla av dem. Och två soffor hade den klöst sönder för henne, odågan. Flertalet blomkrukor hade fått bytas ut då de gått i golvet när hon ville upp på fönsterbrädan. Där brukade hon sitta för att längtansfullt titta ut. Drömma sig iväg. Tillslut hade hon slutat att köpa nya krukor och nya växter. Och slutat att bry sig så mycket om sitt hem överhuvudtaget. Vad var det för mening när kattskrället bara förstörde det hon tyckte var vackert ändå. Hon fann det omöjligt att trivas där hemma längre.Allt var förstört.

Konstigt nog så hade det inte varit lika viktigt för honom att ta den med sig när han lämnade henne för en annan. Då var inte Smaragd den dyrbara ädelsten som hon först hade verkat vara för honom, då var hon lika totalt oviktig som hon själv. "Undrar om hon känner sig lika sviken som mig" mumlade hon medan hon smuttade på pulverkaffet som fortfarande var skållhett.  Men hon trodde inte katter kände känslor på det sättet.

Ändå kände hon en viss förening med odågan, ett slags systerskap, när mannen övergivit dem. Och nog var det Smaragd som hade legat där hos henne när hon hade gråtit ut sitt krossade hjärta. Den varma lilla kroppen hade känts tröstefull mot det iskalla sveket som brände. De hade till och med ätit glass tillsammans hon och odågan. Under de veckorna då de mer eller mindre bodde tillsammans i sängen. Direkt ur paketet hade det frossats.  

"Djävulshåren"Tänkte hon när hon gick bort till kylskåpet och hämtade en bit kokt skinka som hon böjde sig ner och gav till odågan. "Om det inte vore för de där djävulshåren!"  

måndag 2 juli 2018

Krackelering


Jag har lagt all min kraft i oss. Investerat mig trasig för det jag ville vi skulle få uppnå. För det jag ville att vi skulle bli. För framtiden jag drömde om för oss, familjen vi skapat. I den bästa av världar ville jag se oss skörda frukterna tillsammans, av den tid och kraft vi har lagt ner för att få se våra drömmar besannas. För att vi fortsatte att välja varandra, även när de själsliga såren smärtade rykande färska. Även när det inte alltid kändes självklart.

Subtilt smyger sig krackeleringarna genom fasaden. En gnagande oro som lämnar en mage i uppror och ett hjärta i rusning. Små små knappt märkbara förändringar. I hur dina ögon ser på mig. I ditt humör. I ditt röstläge. I hur hård du kan kännas. Kall, du som brukar vara varm. Hjärtlig. Som om luften i dina andetag tappar kraft utan att du ens är medveten om det.

Och jag är så fruktansvärt rädd att jag förlorar dig till sjukdomen igen. Rädd för att se hur drömmarna pulveriseras till oigenkännlighet. Rädd för att jag inte klarar av att gå igenom det med dig en gång till, utan att vara trasig till bortom reparerbart. Kroppsligt och själsligt. För all tid.

Rädd, åh så fruktansvärt rädd.



Skrivet med inspiration ifrån skrivpuffs ord: Rädd.