...

Vad hjälper mig väl bönerna nu
mina rop på hjälp

vad hjälper mig mitt självförakt och min ångest

mitt dåliga samvete som toterar mig,

det här händer på riktigt,

denna mardröm kan jag inte vakna upp ur,
är verklig

och jag vet att ångest över att jag har varit en idiot inte hjälper,

för att jag inte kan ändra det som har varit,

ändra alla fel som jag har gjort,

tårarna som rinner,

skär sönder min hjärna,
om jag bara vore bättre... Om jag bara inte var en så värdelös flickvän..om bara..

Man är van vid att se mina kinder tårvåta och ögonen rödaglansiga,

jag, hon den sköra

man inbillar sig att smärtan som kramar om hjärtat

blir lindrigare med tiden.

Jag har käftat emot, jag har ljugit och sagt att jag minsann klarar mig själv,

trots att jag inte är någonting utan dig,

trots att du är det bästa som har hänt mig,

kommer jag nu få vänja mig vid denna tomhet 

tystnaden har kommit för att stanna,

är permanent,

och jag vet att du får det bättre nu, utan mig

nu när du kan få den kärlek och glädje som du förtjänar,

för att du är så himla fin,

och jag vet att du kommer att få njuta av ditt liv,

att allt elände du har tvingats gå igenom kommer att vara värt något till sist,

nu kan ditt liv bli den fantastiska dröm du bär med inom dig,

jag tar med dig i mitt hjärta, och jag förbannar mig själv, att jag inte tog bättre vara på allt,

när du fanns hos mig, att jag föll för mina rädslor och förintade oss.

Att jag inte lärt mig mer av mina misstag än så,

att jag inte lyckats bättre med mig själv,
att vara en bättre människa.

Det finns sår som aldrig läker,

när det underbara i livet, det som skulle vara en livstid

blir på tok för kort, slutar nu

slutar här

vad hjälper mig min ångest och mina böner nu
vad hjälper det att jag skriker mig hes att jag inte gå med på detta,

nu när det redan var så lägesedan det blev försent för att

göra alla dumheter ogjorda, nu

när han förstår vad jag pratade om,

när jag nämnde att jag är svår att älska,

nu när han vet vad det innebär att stå ut med att älska mig,

nu när han har insett, hur svårt det är,
nu när jag inte längre får vara med och bestämma att han ska bli kvar hos mig,
nu när mina kärlekskänslor för honom inte kan ändra något,

nu när orden jag älskar dig,

inte längre innebär ett tryggt varmt vi,

utan ett farväl..

Mardröm

Det är becksvart och runt mig tassar monster med gula och röda ögon, och trots att jag knappt kan se dessa fasansfulla bestar, kan jag föreställa mig deras salivglittrande huggtänder, deras sylvassa klor som kan skära genom kött utan minsta svårighet.

luddigt. Plötsligt en man som är med hundratals andra i öknen, jag är en av alla de andra, mannen tror att han är med vänner. Om han bara visste hur fel han har. Vi är inte hans vänner någon av oss. Vi tänker mörda honom. Han går där i slitna smutsiga byxor. Hans mörka hår är ruffsigt av vinden och hans bara överkropp, mager. Han är lycklig, han känner sig hemma. Han vänder ryggen mot oss, och nu ska det ske. Han ska dö. Alla vet det utom han själv. Jag drar efter andan när skottet ljuder och träffar honom. Nu ska han falla ihop snart. Han vänder sig om, tittar förvånat på oss. Sen börjar hans hemska skratt ljuda och ett mörkt moln sluter sig kring oss och stiger mot skyarna. Någonting händer, han transformeras och det är ingen man vi ser framför oss. Det är en lång vacker ståtlig ond drottning. Och nu tänker hon ha ihjäl oss. Fast att vi bönar och ber. Vi hade bara följt order. Våra böner är lönlösa.

Hjälp, konflikten gnager i mig, tuggar sönder mitt förstånd. För jag ska spolas bort med dom otäcka monsterna. Dom besegras, något har öppnat en gång ner till underjorden och det är där dom sugs ner. Det ena monstret efter det andra. Ner i en djup svart tunnel, förvisade. Jag håller på att sugas ner tillsammans med dom. Jag håller krampaktigt fast mig i öppningen ner till det här oändliga mörka hålet. Jag är rädd. Jag vet att jag inte är så pass stark att jag kan hålla i mig så pass länge. Och jag vet att ingen kommer att komma till min räddning. Deras mol är att jag, ska med dom andra monsterna. Jag ska tillintetgöras. Jag vill inte följa med monsterna, jag vill stanna i ljuset, vill stanna hos det som är gott. Jag vill inte lyssna till demonerna i huvudet som skapar mörker kring mitt hjärta när de säger att jag är ett monster likaväl. Att jag måste gå samma öde till mötes. Jag är förlamad av min egen skräck. Jag försöker att förklara att jag inte är så hemsk ändå, även att mina ögon är fördunklade av mörker. Jag är inte ett monster skriker mitt hjärta förtvivlat i mörkret. Eller?


Min vackra sprudlande syster Sara, gestikulerar hejvilt när hon pratar med mig. Hon ler mot mig och hon är underbar, helt enkelt underbar. Men nej vad är detta? Hjälp någon skjuter min Sara i bröstet. NEJ. Min Sara dör. Detta får bara för fan inte hända. Inte kan någon döda min underbara syster. Inte kan man bestjäla henne hennes liv och tvinga oss efterlevande att stanna kvar utan henne. Detta händer. Sara är död, och en stor del av mig dog med henne. Jag blir som barn pånytt. Och jag minns hur hon läste högt för mig och tvillingsyrran. Jag minns hur vi promenerade och samtalade och nu ska hon aldrig tala mera. Aldrig le. Aldrig titta på en med sprudlande levande blick. Och jag gråter något så förtvivlat. Sara är död, och jag måste tvingas leva utan henne. Hur ska man begäras att klara av något sådant. Plötsligt ligger jag i en av barndomens sängar. Jag ligger på nedervåningen av våningssängen i furu. Tillbaka i lägenheten i jämjö. Men något stämmer inte, våningssängen står, där Saras säng brukade stå. Där Saras säng ska stå. Över mig ligger tvillingsyrran. Hon har lyckats somna. Om jag bara kunde begripa hur. För jag ligger där och gråter hysteriskt. Det finns ingen hejd. Jag saknar min Sara. Och jag vill ha min Mattias hos mig. jag kollar mobilen om och om igen, men inget meddelande tyder på att min älskade är på väg till mig. Varför kan han inte komma till mig? Varför kan han inte förklara hur någon kan ha gjort såhär? Förstår han inte att jag behöver honom? Jag vill ha honom hos mig, för jag vet inte hur jag ska kunna överleva detta. Jag vill få gråta i hans famn med mitt ansiktet tryckt mot hans varma bröst. Jag vill känna doften av honom och jag vill att han ska omfamna min sorg med kärlek. Men jag gråter hystersikt. Jag är ensam. Och inga omfaningar i världen kan få min Lullen att komma tillbaka. Att skriva med mig nätterna igenom, att prata drömmar med. Hon kommer inte att komma tillbaka. Detta är verkligheten. Jag kommer resten av mitt liv tvingas leva utan henne. Hur kan man begära något sådant? Hur kan man begäras vilja leva vidare. SARA ÄR DÖD!

Jag vaknar... Blickar ut i det tysta mörkret omkring mig. Lokaliserar Candys sovande andetag vid fotändan av sängen.. Det var bara en dröm. Sara lever. Vilken tur! Jäkla skitmardröm! Men jag kan inte skaka av mig den tunga känslan av trasighet runt hjärtat. För jag känner mig som en mindre värdig människa. Ett monster som ska sköljas bort med alla de andra.

Hm...lika bra att gå och sätta på lite kaffe då.

Trasighet

Fulgråter, fulgråter fulgråter. Om och om igen. Snoret står som rännilar ur snoken och jag snörvlar,tjuter, gnäller och gnyr och tårarna tycks bara inte vilja sluta rinna. Vilja ta slut.

Tankekaos. Tärande och  envetet gnagande. Fram och tillbaka och tillbaka igen. Kan inte hitta vägen ut, allt upprepas om och om igen, känns in och analalyseras utan resultat. JAg känner mig  så fruktansvärt trött.

Vem är jag? Vad har jag för mål med livet? Jag har alltid varit av en lite velig natur, men jag trodde jag visste dessa saker, nu känns det som att jag inte vet någonting längre. Bara att någonting inom mig känns trasigt. Fruktansvärt söndrigt.  Raserat, som om hjärtat långsamt vittrar sönder därinne. Som om lagningen som tidigare fick mig att känna mig som en något helare människa hela tiden var fejk, och nu är jag här med min själsliga smärta igen.

När jag väl har fått fotfäste, när jag trodde att jag begravt mina demoner. För alltid sagt farväl. Har jag dragit undan mattan under mina egna fötter och slagits till marken, bjudit in dem igen. Nu står de där och hånler åt mig och min ynklighet. Min egen trasighet förtvivlar mig. För någonting inom mig är trasigt, och det gör ont i varje andetag. Ont i hjärtat. Åh du bröstsmärta hur väl känner jag inte dig. Du var min följeslagare varje dag under så många år! Jag känner dig så pass väl att i min värld i min kropp är du norm. Det som är riktigt. Jag trodde du var borta den här gången. Det kändes så bra att kunna andas utan att känna dig. Utan den här som trycker och stramar åt över bröstet. Men du tog väll bara semester. Jag kan inte säga att jag har saknat dig. Du hade gärna fått stanna borta för resten av mitt liv. Det har iallafall gett mit vetskapen om att man inte behöver känna så här, och jag hoppas att jag ska finna kraft nog att besegra dig igen. Jag ska ta död på dig. Det är ett löfte!

Så fort blossade smärtan upp, så fort kom känslorna av otillräcklighet. Behövd. Hm, jag smakar på ordet, och jag vet att alla människor är värdefulla. Men jag kan bara inte förmå mig att känna mig värdefull. Känna mig behövd just nu. Tur att jag har ett jobb att gå till. Där kan jag känna att jag får göra någonting med mitt varande. Men för mig måste livet vara mer glädje, än att bara känna sig betydelsefull på jobbet.

Hjärtat skenar och jag kan bara inte skaka av mig känslan av att vara fel. Någonting är fel. Jag är fel. Något hänger över mig. Jagar mig, stressar mig åt det grövsta. Jag har gjort något. Förstöreskan...Jag är förstöreskan.. Det gör så ont. Minnet av orden som sas, som jag nu förstår. Monster! 

Jag känner mig starkare än sist jag mådde såhär, så även om min urkraft sugits ur mig och jag har förvandlats från min egen hjältinna till fröken vämjelig igen, så är det en tröst att det inte helt tycks ha övergivit mig. Det kostar så otroligt mycket energi att stå på benen just nu. Att bara orka andas nu, när det gör så ont att andas.. 

Fy fan vad jag fulgråter och svär gör jag ovkså som ni märker. Jädra vidriga helvetes agressiva demon! Jag kan inte andas, nu drar jag in ett andetag, men det finns ingen luft där för att fylla mina lungor, nu kommer hjärtat att ha rusat på för fort en sista gång, nu kommer det vara mitt sista, luften når inte fram, hjärtat slår för hårt pulserar sönder min hals och tinning, så fort att jag inte hinner med att känna dess slag. Och jag älskar livet och vill inte dö, men det inom mig som smärtar, säger att det kanske vore bäst så, att det vore en befrielse.

Jag är hon, det eviga ältandets patetiska häxa. Hon som går in sig så i sina känslor att det blir hennes sanning. Och jag är förbannad. Jodå flyförbannad. Det är ingen jävel som orkar vara trevlig när det gör ont att andas och man vill slita ut hjärtat i kroppen! Så jag svär och jag skriker och jag går in i det och raderar mitt rationella tänkande, när jag tar min ångestdemon i handen. Åh egentligen är jag så fruktansvärt ledsen att jag egentligen vill slippa vara bland folk. Slippa vara alls. Så jag spyr galla. Spottar spik. Och har ihjäl mitt inre välmående. Och varje tår fårar värk i min själ, trasar sönder.

Sen kommer självföraktet och knackar på. För jag älskar livet och jag vill egentligen vara en kärleksfull och omtänksam kvinna. En ljusarbetare som sprider kärlek och värme. Inte ångest och kyla. Så jag grillar mig själv kolsvart i mitt självförakt. Jag ser ingen som helst betydelse för min existens. Åh vad jag hatar mig själv just då! Hur kan det finnas någon mening med det? Hur kan det fortfarande vara här jag står och stampar? Har jag bara kämpat alla år för att slås ut så lätt, kämpat förjäves?

Hur kan jag som vill bygga med kärlek, vara hon som raserar sönder kärlek? Hon som ältar och klänger och förstör. Monstret! Förstöreskan! 

Och jag mediterar, affirmerar och tar mig tid att göra sådant som brukar göra mig glad, enligt konstens alla regler och jag antar att det är det som gör att jag fortfarande orkar stå på benen, och allt inte känns helt nattsvart.  Men det känns som mina ansträngningar inte når ändra fram till kärnan. 

Något är för sent. Det känns som att det är för sent. Och det som har gjort trasigt kan aldrig bli lika helt igen. Åh nog kan det vara vackert limmat, men fåran som fogar samman kommer alltid att vara synlig. Märkas av. Det är för sent. Det som är trasigt kan inte lagas igen hur mycket jag än försöker. Det är mitt fel och det gör så in i helvetes ont. Jag som skulle ha lärt mig. BORDE ha lärt mig. Men tydligen tyck jag inte ha lärt mig någonting.

Jag har redan förstört något så vackert. Något heligt. Det jag helst av allt inte ville förstöra. Och jag orkar inte bära den känslan av förstörelse på mina skuldror. Och för vad? Ren jävla dumhet! För att jag har lyssnat till negativa känslor som skapat förvirrade tankar i mitt inre. För att jag kopplade bort mitt rationella tänkande, när känslorna satte in. Jag är inget bra på det här.

Nu står jag här i min förtvilan och ledsenhet och vankar av och an. Hur ska jag orska stå på benen? Möta folk med ett leende, möta folk över huvudtaget?

Ett monster som skär i själarna på de jag älskar. Patetiskt!

Man kan inte alltid veta i förhand när man har sumpat sina chanser. Ibland blir man varse först när det är för sent, och då kan man stå där och ångra sig och gråta bäst fanken man vill.  Då kan man stå där och se segelbåten man borde varit med på segla iväg. Man står där i sin ensamhet och betraktar den eleganta båten. Så vacker och skuldbelägger sig själv, för man vet att om man bara varit lite tidigare, om man bara hade tagit ett annat steg. Då hade man varit ombord. Seglat mot sin frihet. 

Men nu är det för sent, och det är ens eget fel. Då kan man stå där med dumstruten på huvudet och skämmas, och möta demonens hånleende blick, känna hur det brännmärker hjärtat.

Känna sig liten, ensam och rädd. Känna sig överbliven och övergiven. Man är ensam, och de enda sällskap man mäktar bjuda in är antingen elaka demoner som hånar och skuldbelägger eller ensamhet som för med sig en tomhet i hjärtat. Och man blir bara trött. Så fruktansvärt trött. Man vill bara lägga sig ner.

 För om inte jag kan omfamna mig själv med kärlek?  Bjuda in det som är vänligt. När det gör så satanst ont i själen för att man måste betala priset av sin egen dumhet. För att något är trasigt som aldrig kan helt repareras igen.

 Hur ska man orka då? Hur ska jag orka?

Allt gott till dig underbara du <3

Med kärlek/

Jessika Poeten Johnsson

Två

Blicken fastnar, där jag står och tvättar mitt morgontrötta ansikte

jag ser två, två tandborstar

där det tidigare bara stod en, jag leer för mig själv nu

bara den ena är min.

Mitt hjärta slår ett dubbelslag

när jag i mitt badrumsskåp får syn på två deodoranter,

två, bara den ena är min

den andra tillhör, åh den doften känner jag igen,

han den speciella

är hans.

På köksbordet en handskriven lapp, jag ler igen

handstilen som har blivit mig så kär, känner jag igen

ett kärleksmeddelande till mig

ifrån honom, han den fantastiska.

Små puzzelbitar, som faller på plats

kompleterar det stora puzzlet,

den puzzelbit jag längtat så mycket efter att få,

fyller mig med tanken av dig,

fyller mig med lycka

kanske är jag lite fånig nu
men när det kommer till honom och mig
då är jag gärna hur fånig som helst
det tillhör, när man finner någon
som betyder så mycket för en.

Två

du och jag,

det som händer när vi två är tillsammans

Två

du och jag min älskade

Vi, och det vi väljer att skapa tillsammans

Två, en plus en som bildar ett ord

vackert.

Två

vi två

kärlek. 

Striden mot fröken vämjelig

Tårarna

tar tag i mig, skakar mig våldsamt

Lämnar mig usken idag,

ikväll

är jag liten, vredgad till tårar i mitt självförakt. Fröken vämjelig, jorå här är hon minsann igen. Usch och fy.

Tårar, för att jag spyr spik och korsfäster andra på det kors jag byggt åt mig själv.

För att jag vill vara den vackra och den älskande, den kärleksfulle. För att jag har funnit puzzelbitar, 

för att jag har limmat ihop krossade skärvor, kännt mig hel för en stund, för att se vissa skärvor lossna, falla bort och fattas mig. 

Jag försöker verkligen att vara snäll mot mig själv, omfamna mitt hjärta, min själ , men ikväll ser jag inte med kärleksögon, ikväll ser jag bara fröken vämjelig och jag gillar inte det jag ser. Och det gör ont, när han, min älskade kärleksfullt förklarar hur fantastisk han tycker att jag är, att jag inte kan se mig själv i de orden, att det klingar som en lögn i mig. Det gör ont att jag inte håller med honom, när jag inget hellre vill, än att se mig med hans kärleksfulla blick. Hur kan det vara mig den tittar åt. Kommer den att tröttna på det den ser? 

Man känner sig lätt liten, ensam och vilse när man slarvat bort kärleken till sig själv. Därför skakas jag av tårar, för att det gör ont att se och känna det kärleksfulla inom en, men utan någon kärlek till övers att omfamna den del inom sig, gör ont att kväva det som man vill se växa.

Så känner jag mig vilsen, ledsen och ensam ikväll. Det är okej, man måste få vara hela färgspektrat, måste tillåta sig att känna in det som skaver och gör ont också, det är okej. Precis som det ska vara. Känn in, andas. Släpp taget. Bli fri. Befria det som gör ont, inte tygla. 

Varje stund är ett nytt ögonblick, en ny möjlighet till att börja om med sig själv och sitt liv. Sprida kärlek till sig själv och vidare ut till sin omgivning i universum. 

Jordens barn, kärlek finns i överflöd åt alla och en var, det är det enda som växer ju mer man "slösar" med det. Så gråt om du behöver gråta, befria det som gör ont för att släppa in det nya. Men kom ihåg att du är innesluten, du är kärlek även i dina mörka stunder, även när det gör ont. Det flödar till dig och genom dig just nu, hela tiden i varje andetag är du en älskad och värdefull varelse.

Värfefull och älskad, 

fortfarande liten, men med en känsla av att vara lite starkare.

Acceptans, acceptera hela sin färgskala, alla känslor behövs, snart har jag återfått tilltron till mig själv, snart känner jag glädje och kärlek till mig själv igen.

Tills dess, tänker jag vara rädd om min sköra själ, mitt hjärta.

Tänker jag känna tillit till att jag kan visa mig själv tålamod och acceptans. I grunden av mig själv, visheten och vetskapen, där någonstans finns kärnan med min kärlek till mig själv. Snart växer sig kärnan stark igen, jag är kraftfull. Jag är kärlek.

Mina tårar tar inte bort min rätt att vara älskad. Trasighet, tar olika lång tid att laga,

men går att reparera.

Jag äger inte makten eller rätten, att säga upp kärleken till mig själv,

jag äger plikten och skyldigheten att behandla mig själv lika kärleksfullt, respektfullt och tålmodigt

som jag behandlar mina medmänniskor.

Andas in, känn in

kärlek

värme

glädje.

Jag älskar dig,

du är älskad

du är liv, du är vacker och underbar

du är kärlek.

Av kärlek <3<3<3

Jessika Poeten Johnsson

Det finns ljus

 

                                        Bild lånad från google

                                                               
                                          Bild lånad från google


Det är okej att känna sig nedstämd. Det är okej att känna, ilska, ångest, frustration och ledsenhet. Ledsamhet drabbar oss i livet ibland. Det är så. Slår till en likt en svidande örfil, när man minst anar det. Det hör till. Det är sånt som händer. Det är okej att känna som man känner. Man måste inte låsas vara glad, för att uppehålla en positiv inställning. Det är bättre att vara ärlig och sann mot sig själv än att lägga lock på eller förneka det man känner inom sig. Det kan inte hjälpa en att läka.

Va rädd om dig själv. Du är viktig, och likväl som du förväntar dig att andra ska behandla dig väl, behöver du också behandla dig själv kärleksfullt. Som du vore både den kärleksfulla föräldern och det kärlekstörstande barnet. Du är alla delar. Det här är din tid. Det är nu du tar plats. Döm inte dig själv för hårt, om du ibland reagerar på sätt som du inte vill. Om du ibland faller tillbaka till gamla tankemönster du trodde du stoppat i minnernas ryggsäck. Spöken kommer fram ibland. Sår rivs upp av nya omständigheter.

Acceptera för att läka. Du är du. Du är en fantastisk skapelse. En underbar individ. Du är kärlek. Detta har ingenting med hur mycket du tjänar att göra, hur många vänner du har, om du har alla de senaste och modernaste ägodelarna eller om du så är hemlös. Att du är en fantastisk och kärleksfull individ, kvarstår. Det förändras inte, och dessa egenskaper tas inte ifrån dig för att du stöter på prövningar eller besvikelser. Du är den du är ändå.

Hopplöshet är en jobbig känsla, jag vet. Ge inte upp din kamp! Ta inte ifrån dig själv ditt existensberättigande, för att du har förlorat dig själv. Du finns kvar där, om så även iu det nattsvartaste mörker. Du kommer att hitta dig själv igen. Du kommer att ta nya steg framåt, och återigen känna att grunden du står på är stadig. Det finns alltid ljus i mörkret. Om inte synligt för dig, så en bit längre fram. Kärleken finns där för dig. Den strålar genom hela dig och omkring dig, även när du inte känner det. För att den är en del av dig och för att du är en del av den.

Man är inte mindre hjälte/hjäthinna för att man förlorar sig själv ibland. Åh även den bästa av hjältar eller hjälthinnor har någon gång förlorat en strid. De lärde sig av situationen. Tog till sig av det som gjorts och vad som kunde gjorts annorlunda och fortsatte sin strävan för att nå sina mål.

Ledsamhet drabbar oss ibland. Och det är viktigt att känna att det är okej. De finns de där som är redo att lyssna till dig och dina känslor. De som överröser dig med omtanke och kärlek. När lyssnade du till dina känslor senast?

Det är så i livet ibland bara. Känn in det. Jag har inga svar på, varför vissa drabbas mer än andra. Men det är min övertygelse om, att man aldrig är ensam med det jobbiga man går igenom, även att man känner sig ensam. Och att det är viktigt att omfamna sig själv och acceptera sig själv i alla lägen. Acceptans för healing innifrån och ut.Ett steg i taget. Vissa kliv framåt måste få ta tid, men även det minsta kliv framåt är ändå ett steg framåt. Känn in den vetskapen. Du är duktig och du är i rörelse framåt. Din framtid. Din dröm. Ditt liv. Ditt andetag. Du, ditt liv. Din tid. Din stund att ta plats.  

Kanske finns det tröst nog i att veta att livet ibland gör ont, och att det är okej. För på ett eller annat sätt blir det alltid bättre igen. På ett eller annt sätt börjar man om på nytt.  Det finns ljus i mörkret, likt solen värmer en och fyller en med ny energi efter regnets rening. Återkommer glädje, ljus och mening efter renande tårar och besvikelse. Som en nyfödd fenix som reser sig ur askan.

Du är du. Du är en fantastisk och unik skapelse. Det tas aldrig ifrån dig.

Lite tankar som jag kände att jag ville dela.

Av kärlek <3 <3 <3

Jessika Poeten Johnsson

Namnlös.

Inte ens i drömmens värld, vågade jag öppna min mun och säga min åsikt

ta striden och svare emot,

tala för mig och de mina,

han satt där överlägset flinande, och med sina härskartekniker

förklarade han för oss andra vid bordet,

att det minsann var han som hade rätt, att det skulle bli som han sagt,

att det inte fanns något motstånd att tala om,

att det lilla motstånd som fanns aldrig skulle kunna segra

de andra vid bordet instämmde nickande.

Men min själ skrek NEJ

mitt hjäta skrek NEJ, det är inte sant du ljuger

mitt sunda förnuft skrek LÖGNARE

hela min kropp spände sig

men mina läppar höll tyst,

jag teg, oförmögen att hitta argument nog att bemöta hans struntprat

oförmögen att lita till att någon av dem

skulle lyssna på vad jag skulle ha att säga.

Ynklighet, ditt namn,

mitt ansikte

för av hela min kropp och själ,

för mina systrar och bröder ville jag svara emot

men till och med i drömmen valde jag att kuvas

så jag teg.

Jag badar i självföraktet som jag lämnas ensam med,

över min egen feghet,

nästa gång jag möts av han och hans likars hånflin,

ge mig styrkan jag behöver i mig själv

för att använda mig av mina ord,

och att även om jag inte hittar argumenten jag behöver

så i alla fall visa kurage nog att framföra min åsikt,

att inte tappa rösten.

För i mina drömmar är det motstånd han han nämner som obefitnligt

starkt och kraftfullt, livfullt och i högsta grad levande

något jag ser överallt omkring mig, i det lilla och det stora,

och jag vet att kan jag drömma det,

kan det bli verklighet.

Hon är jag

När du talar om och berömmer denna fantastiska kvinna

vänder jag mig om,

i hopp om att jag ska få se en skymt av henne också,

men jag känner, i varje brännmärkt ärr i mitt inre

att det är mig du tittar på,

att det är min defekta kropp

din vilande blick strålar kärlek mot.

När jag tittar i mina minnens ryggsäck,

finns där ingen som någonsin har tittat på mig

som du gör just då,

det är som om du ser något mer

som väcker tvivel till liv inom mig

för hur skulle jag kunna vara hon

hur kan det vara mig du tittar så kärleksfullt på

som om jag vore något dyrbart

knäppa, flummiga defekta och konstiga jag.

Hur kan du se henne

en fantastisk kvinna

och hur skulle hon kunna vara jag

trots att jag redan blottat en del av mitt ångestodjur

trots att jag varnat dig för monsterna och demonerna

nej vänta lite nu, det stämmer inte

hur skulle jag kunna vara hon

du tittar på som en dyrbar skatt

som du önskar behålla i ditt liv

och inte bara som ett objekt för dig

att avreagera din kåthet på,

eller någon som ska ha middagen färdig åt dig

och ett välstädat hem.

Hur kan jag vara hon

Som i ångest dör av självföraktet i spegelns blick

men som föds på nytt i kärleksljuset som reflekteras från din,

de där glädjestrålande ögonen

som tittar på mig som att jag verkligen betydde något för dig

hur kan du tolerant välja att se kärleken i mig,

även när jag riktar kalla stålspjut av ångest mot din hals,

en försvarsmekanism min rädsla ibland tar till,

hur kan du trots kvävningsrädsla

vara han som strålar kärlek tillbaka,

som smälter dessa ångestspjut till mjukt formade pärlor

som du lindar runt din hals och min 

för att du vill se oss omfamna varandra istället.

Hur kan du stå kvar så stolt och upprätt,

trots att nederbörd av ångestladdad rädsla piskar dig,

trots kyliga ord som mina demoner kräks ut,

en kyla som jag avskyr och som göder självförakt i mig

för jag försöker vara stark, men för att jag faller så lätt ibland,

en svidande käftsmäll ibland fullt tillräcklig, en hård örfil

för att jag ska bränna mina vingar och falla

från himmel till helvete,

en mjuk röst

”Men Jessika, Det är okej att känna så”

Du, du smäller inte i dörrar,

du skriker inte på mig

du står där trygg som en riddare

med empati och ödmjukhet

och om så själv osäker och rädd,

väljer du att vara en trygg person, väljer att skjuta ditt åt sidan en stund

för att just då väljer du att din uppgift är att vara ett stöd för mig,

en uppgift du går in för, tar på största allvar

du väjer att prioritera mig

för att jag ska känna mig trygg, för att jag ska kunna ta mig ur det jobbiga

och skratta tillsammans med dig igen

och återigen slås jag omkull av,

hur jag kan vara så viktig för någon, viktig för dig.

Du tittar på mig

och du ser mig

accepeterar sådant hos mig

jag själv ibland har så svårt att acceptera.

Du lyssnar till varje ord, verkligen lyssnar

på riktigt

och även när jag blarrar osammanhängande nonsens

upprepar mig grundligt i min egen förvirring,

som om jag har hakat fast, för att jag inte vet hur jag ska ta mig vidare

visar du tålamod, och försöker hjälpa mig att hitta det jag söker

istället för att gå därifrån

drar till dig, känner in,

motargumenterar pessimism med optimism och rationalitet,

när du tycker jag är för hård mot mig själv.

Projicerar tillbaka värmande meningar,

kärleksord

tittar på mig med din grönglittriga blick,

fortfarande,

bara tittar om än något bekymmersam, tittar

som om jag vore det vackraste som fanns där för dig att beskåda,

bland det mest fantastiska du sett
sen kysser du mig, på ett sätt
som raderar alla otillräcklighetskänslor inom mig,

som om jag vore värd all den kärlek du sänder till mig.

För att jag ska hitta tillbaka till det du vet egentligen är jag,

mitt bättre kärleksfulla jag

och hela det som jag vill ska vara jag,

den kärleksfulla glädjespriderskan

som man känner ett förtroende

och en glädje inför

trots hennes velande och något splittrade

flummiga natur.

Förlåt mig att du på så kort tid

har fått erfara så mycket ur mitt register,

det är bara det, att hela du

känns så mycket i mig på något sätt.

Jag blir nog lite skrämd när jag inte vet hur jag ska värja mig

för jag är inte van vid att få ta sådan plats hos någon,

jag har tidigare under flera år

aldrig fått vara så betydellsefull och viktig för någon man,

som vad du har fått mig att känna mig, på bara ett par månader

så förlåt mig om jag har svårt att smälta och förstå,

svårt att ta till mig

att jag skulle kunna vara, 

att jag är hon

som föder dina kärleksfulla blickar

jag är henne, hon

hon är jag

det är jag

jag