Visar inlägg med etikett alster. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett alster. Visa alla inlägg

onsdag 16 januari 2019

Övertrampet


Mot sin vilja
förlät hon hans svidande övertramp.
För det som en gång hade varit,
vägrade hjärtat släppa taget om.
Krampaktigt klängde kärleken sig kvar,
så hon förlät honom,
igen.
Med sin egen lycka som offergåva,
älskade hon, och
han var alltid henne nära,
men själv var hon förlorad.



Med inspiration ifrån skrivpuffs: Mot sin vilja.

söndag 23 oktober 2016

Måste, måste inte

Muren ska rämna en dag
våga, få tro
hoppas i ett oövervinneligt mörker
muren måste rämna.

Jag ser, alla ser,
vilket vackert villaområde ni har byggt
där era barn lekandes kan springa omkring
skratta högljutt,
vad fint, hjärtvärmande
idylliskt
något att vara stolta över,
ni förtjänar att få bo i fina bra hem
verkligen,
men det finns problem
när era mysiga bosättningar
byggs på nerblodad ockuperad mark,
där era barn hörs nu,
finns minnet av andra barns röster
sjungandes i vinden
där era barn skrattar nu
har andra barns röster
brutalt tystats ned
där era hus står
ligger andra människors hem i ruiner
när ni behandlar de som bodde där innan er
som skadedjur som ska fördrivas
Förintas!

Flera timmar om fredagarna
frustrerat stampande
står kvinnorna i svart
tålmodigt i rondellen
fast skit kastas över deras namn
över det dem gör
tålmodigt
varje fredag
sedan många år tillbaka
tydliga skyltar i händerna
Stoppa Ockupationen!

Måste våga hoppas
måste våga få tro
ingenting varar för evigt
de kan leva tillsammans med er
men de vill ha frihet för sina barn och barnbarn
de vill ha sina mänskliga rättigheter,
som ni har stulit ifrån dem, tillbaka
de vill slippa vara fängslade i sitt eget land.

Det är lätt att vara kaxig
när man har tungt beväpnad militär
som bevakar ens intressen och beskyddar en
när man river människors hem och fördriver dem från deras mark
för att sedan bygga åt sig själv
och man stjäl deras tillgång till vatten
stjäl deras mänskliga rättigheter
ögon med vapen som kontrollerar allt
för att tvinga dem till underkastelse, lydnad
på marken som ni nu har stulit ifrån dem
stulit!

Muren ska rämna
måste inte fördriva
måste inte döda
måste inte kasta molotovbomber
splittra familjer
måste inte skada
måste inte behandla som skadedjur
måste inte begå folkmord
måste däremot
låta Palestinierna få leva
som människor,
ockupationen måste falla
måste falla
måste
frige Palestinierna





måndag 9 maj 2016

Din sjukdom

Solen lös för oss,
värmde oss för en stund
stjärnorna förtrollade oss bortom tid och rum i vår kärlek
och jag fick vara din egen magiska måne
tiden var för dig och mig
de två galningarna
allt skulle vi klara av tillsammans,
allt ville vi dela tillsammans,
men jag blev till en sjukdom
som spred sig i din kropp.

Jag blev ditt hjärtas lidande,
din svidande magvärk,
din bultande exploderande smärta i huvudet
jag blev de röda ärrfårorna över din hud
blåmärkena på dina armar och ben
dina axlars tunga börda
din vackra ryggs smärta
dina kinders tårar
din själs trötthet.

Andas fridsamt älskade
du får lysa stark i din egen kärlekskraft nu
du ska få se att du blir frisk nu,
nu
slipper du din sjukdom.


Ta hand om dig min älskade.

tisdag 16 februari 2016

En strimma hopp

Jag skrek på min Gud, som jag tyckte hade övergivit mig,
jag skrek på mina systrar och jag vredgades något alldeles vansinnigt
mot min älskade
jag var ensammast i världen i mitt mörker
allt kändes så fruktansvärt tungt,
jag såg ingen annan utväg
än att jag var tvungen att försvinna
jag, som var hon den otillräckliga,
det fasansfulla aggressiva monstret,
som hade fått den sista glädjen i hjärtat söndertrasad
det fanns verkligen ingenting kvar bland skärvorna
allt var svart, och jag var vansinnigt förlorad
och aldrig tidigare i mitt liv
har jag någonsin blivit så rädd för mig själv
jag var övertygad om,
att nu hade jag förlorat förståndet precis
Monstret måste dö!
Men så,
mitt i all hopplöshet
mitt i helvetet, från ingenstans
en strimma hopp,
en liten tunn strimma, knappt förnimbar
men ljuset ifrån den blev överväldigande
för mitt destruktiva ångestmörker
det var som att livsglädjen på nytt
försiktigt sträckte sig fram och omfamnade mig,
och mitt söndertrasade hjärta
fick ömt omfamna livsglädjen igen
jag påmindes om kärleken, som finns överallt runtomkring mig,
omkring oss, att den inte alls var onåbar någonstans långt borta,
utan närvarande just nu här, i livet
i mig,
Gud fick mig att känna, att han fanns där och bar mig
och han viskade till min själ, påminde mig kärleksfullt
att jag har en plats här, och den är inte förgäves,
den är oerhört värdefull,
jag är en kraftfull skapelse
och jorden behöver mina andetag, min kärlek
jag har utrymme att finnas här i hela mitt jag
och min väg tillbaka till mig själv, och mitt bästa jag,
blir nog inte helt problemfri, fortfarande finns mycket som gör ont
fortfarande finns mycket mörker
men jag möter det inte ensam
det finns kärlek
och från och med idag, är mina steg inte vacklande, är mina steg
fast beslutsamma,
från och med idag
andas jag hoppfullt igen.


Det finns en kärlek som bär i oss alla.  

fredag 12 juni 2015

Hon som är jag

Jasså, du igen!
Du står och hånler mot mig,
ditt vidriga jävla as
jag kan inte direkt påstå, att det är ett kärt återseende,
jag känner igen ditt ansikte,
det är du som sitter upp och ner i taket och stirrar på mig
med tom blick,
du som spottar svart fradga i mitt hjärta
och fördunklar mitt inre
som om jag vore besatt
jag ser dig själv i min egen spegelbild,
och det gör mig livrädd.
Jag kämpar mot dig varje dag,
krigar stort och heroiskt
men just när jag börjar känna mig bekväm, tro att jag har en chans
lider jag nederlag och du är tillbaka som om vore du aldrig borta.

Jag hatar dig
hatar vad du gör med mig;
en liten ängel, en vanlig människa och en övermäktig demon, och allt detta
i en och samma kropp, min
skapar den störda, flummiga jag som flamsar omkring i en slöja av dimma
hon den där konstiga missanpassade som ingen riktigt förstår sig på,
hon som är jag,
jag som inte kan behålla männen jag älskar i mitt liv
för att de förälskar sig i människan i mig och glimtar ängeln,
men den de får med sig hem, det är demonen,
och det monstret som är jag,
står ingen man ut att älska mot alla odds
det kostar på för mycket
och det är inte deras jobb att bekämpa mitt monster
det är mitt krig inte deras
och jag gråter mig själv till oigenkännlighet
och jag hatar dig för att du lever inom mig,
för att du smygande kryper omkring under mitt skin,
för att du får mig att vakna förbannad och ilsken och med
ett självförakt som inte är av denna värld, för att jag aldrig kan
mätta tomheten du skapar i mitt hjärta, och för att jag bara känns så fel
och jag tackar Gud för de vänner som står bredvid mig,
även när jag grillas i min egen helvetiska skärseld.


Försvinn ångestdemon!
Lämna mig ifred!
Jag vill inte ha dig i min kropp,
vill inte andas din tunga ilska längre
jag vill att andetagen ska vara lätta
och inte en förtvivlad smärtsam kamp!
Du må dväljas inom mig, men du är fan inte jag,
och jag ser dig i min spegelbild
men inbilla dig inte för en sekund att du är hela min spegelbild,
där finns människan också
och hon må vara trött,
men hon erkänner sig inte besegrad
hör du det ditt jävla äckel!?

Så raserades åter mina drömmar om ett liv i tvåsamhet,
och jag är tillbaka i ett liv i ensamhet,
och ensamheten i sig är vacker, den är ett komplement till kärleken, inte ett hot,
även kärleken behöver andrum
men för den som har en bröstkorg som är för trång
för hjärtat som sitter däri,
för den där varje andetag är smärtsamt
och för den som vill fylla tomheten med en kärlek och en närhet
bränner ensamheten som ett gift och inte en befrielse.

Så jag hittar på vad tusan som helst
för att fylla tomheten med en känsla av vara behövd, för att om andra kan behöva mig,
om jag kan vara till någon nytta för någon
om jag kan få någon annan att skratta eller må bra
så gör det kanske inget, att det gör ont i mig att leva just nu
så gör det kanske inget att jag har råkat misslyckas med mitt liv igen,
då kanske min patetiska uppsyn och mina vidriga andetag inte är helt

förgäves 

måndag 29 december 2014

...

Vad hjälper mig väl bönerna nu
mina rop på hjälp
vad hjälper mig mitt självförakt och min ångest
mitt dåliga samvete som toterar mig,
det här händer på riktigt,
denna mardröm kan jag inte vakna upp ur,
är verklig
och jag vet att ångest över att jag har varit en idiot inte hjälper,
för att jag inte kan ändra det som har varit,
ändra alla fel som jag har gjort,
tårarna som rinner,
skär sönder min hjärna,
om jag bara vore bättre... Om jag bara inte var en så värdelös flickvän..om bara..

Man är van vid att se mina kinder tårvåta och ögonen rödaglansiga,
jag, hon den sköra
man inbillar sig att smärtan som kramar om hjärtat
blir lindrigare med tiden.

Jag har käftat emot, jag har ljugit och sagt att jag minsann klarar mig själv,
trots att jag inte är någonting utan dig,
trots att du är det bästa som har hänt mig,
kommer jag nu få vänja mig vid denna tomhet 
tystnaden har kommit för att stanna,
är permanent,
och jag vet att du får det bättre nu, utan mig
nu när du kan få den kärlek och glädje som du förtjänar,
för att du är så himla fin,
och jag vet att du kommer att få njuta av ditt liv,
att allt elände du har tvingats gå igenom kommer att vara värt något till sist,
nu kan ditt liv bli den fantastiska dröm du bär med inom dig,
jag tar med dig i mitt hjärta, och jag förbannar mig själv, att jag inte tog bättre vara på allt,
när du fanns hos mig, att jag föll för mina rädslor och förintade oss.
Att jag inte lärt mig mer av mina misstag än så,
att jag inte lyckats bättre med mig själv,
att vara en bättre människa.

Det finns sår som aldrig läker,
när det underbara i livet, det som skulle vara en livstid
blir på tok för kort, slutar nu
slutar här
vad hjälper mig min ångest och mina böner nu
vad hjälper det att jag skriker mig hes att jag inte gå med på detta,
nu när det redan var så lägesedan det blev försent för att
göra alla dumheter ogjorda, nu
när han förstår vad jag pratade om,
när jag nämnde att jag är svår att älska,
nu när han vet vad det innebär att stå ut med att älska mig,
nu när han har insett, hur svårt det är,
nu när jag inte längre får vara med och bestämma att han ska bli kvar hos mig,
nu när mina kärlekskänslor för honom inte kan ändra något,
nu när orden jag älskar dig,
inte längre innebär ett tryggt varmt vi,
utan ett farväl..

tisdag 18 februari 2014

Namnlös.

Inte ens i drömmens värld, vågade jag öppna min mun och säga min åsikt
ta striden och svare emot,
tala för mig och de mina,
han satt där överlägset flinande, och med sina härskartekniker
förklarade han för oss andra vid bordet,
att det minsann var han som hade rätt, att det skulle bli som han sagt,
att det inte fanns något motstånd att tala om,
att det lilla motstånd som fanns aldrig skulle kunna segra
de andra vid bordet instämmde nickande.

Men min själ skrek NEJ
mitt hjäta skrek NEJ, det är inte sant du ljuger
mitt sunda förnuft skrek LÖGNARE
hela min kropp spände sig
men mina läppar höll tyst,
jag teg, oförmögen att hitta argument nog att bemöta hans struntprat
oförmögen att lita till att någon av dem
skulle lyssna på vad jag skulle ha att säga.

Ynklighet, ditt namn,
mitt ansikte
för av hela min kropp och själ,
för mina systrar och bröder ville jag svara emot
men till och med i drömmen valde jag att kuvas
så jag teg.

Jag badar i självföraktet som jag lämnas ensam med,
över min egen feghet,
nästa gång jag möts av han och hans likars hånflin,
ge mig styrkan jag behöver i mig själv
för att använda mig av mina ord,
och att även om jag inte hittar argumenten jag behöver
så i alla fall visa kurage nog att framföra min åsikt,
att inte tappa rösten.

För i mina drömmar är det motstånd han han nämner som obefitnligt
starkt och kraftfullt, livfullt och i högsta grad levande
något jag ser överallt omkring mig, i det lilla och det stora,
och jag vet att kan jag drömma det,
kan det bli verklighet.