Visar inlägg med etikett dikt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett dikt. Visa alla inlägg

tisdag 15 oktober 2019

Brevet


På väg till köket,  sin vana trogen
längtandes,
morgonrutin,
mörkrostat kaffe med mjölk,
stannar tvärt i hallen
när synen når henne,
på golvet,
nåbart bara en bit framför henne,
kuvertet,
beskedet som kommer,
kommer att påverka, styra
hur hon lever
sitt liv.

Sväljer nervöst
går fram på skakiga ben,
tar upp det,
trycker det varsamt mot sitt bröst
brevet doftar drömmar
och hon andas hoppets stoft
över det liv som ligger framför,
på väg
vidare ut i köket,
mot perkolatorn.



Skrivet med skrivpuffs ord Kuvert som inspiration.





onsdag 16 januari 2019

Övertrampet


Mot sin vilja
förlät hon hans svidande övertramp.
För det som en gång hade varit,
vägrade hjärtat släppa taget om.
Krampaktigt klängde kärleken sig kvar,
så hon förlät honom,
igen.
Med sin egen lycka som offergåva,
älskade hon, och
han var alltid henne nära,
men själv var hon förlorad.



Med inspiration ifrån skrivpuffs: Mot sin vilja.

söndag 25 februari 2018

Processen

Snälla,
Ställ inga frågor.
Det blir nog bra,
någon gång.

Processer tar tid.

Någon gång
blir det nog
bra.

torsdag 4 januari 2018

Slutet

Tomheten
efter den utlästa boken
var fruktansvärd
mötet med verkligheten igen
brutalt smärtsam.


Skrivet utifrån skrivpuffs ord: efter.

söndag 23 oktober 2016

Måste, måste inte

Muren ska rämna en dag
våga, få tro
hoppas i ett oövervinneligt mörker
muren måste rämna.

Jag ser, alla ser,
vilket vackert villaområde ni har byggt
där era barn lekandes kan springa omkring
skratta högljutt,
vad fint, hjärtvärmande
idylliskt
något att vara stolta över,
ni förtjänar att få bo i fina bra hem
verkligen,
men det finns problem
när era mysiga bosättningar
byggs på nerblodad ockuperad mark,
där era barn hörs nu,
finns minnet av andra barns röster
sjungandes i vinden
där era barn skrattar nu
har andra barns röster
brutalt tystats ned
där era hus står
ligger andra människors hem i ruiner
när ni behandlar de som bodde där innan er
som skadedjur som ska fördrivas
Förintas!

Flera timmar om fredagarna
frustrerat stampande
står kvinnorna i svart
tålmodigt i rondellen
fast skit kastas över deras namn
över det dem gör
tålmodigt
varje fredag
sedan många år tillbaka
tydliga skyltar i händerna
Stoppa Ockupationen!

Måste våga hoppas
måste våga få tro
ingenting varar för evigt
de kan leva tillsammans med er
men de vill ha frihet för sina barn och barnbarn
de vill ha sina mänskliga rättigheter,
som ni har stulit ifrån dem, tillbaka
de vill slippa vara fängslade i sitt eget land.

Det är lätt att vara kaxig
när man har tungt beväpnad militär
som bevakar ens intressen och beskyddar en
när man river människors hem och fördriver dem från deras mark
för att sedan bygga åt sig själv
och man stjäl deras tillgång till vatten
stjäl deras mänskliga rättigheter
ögon med vapen som kontrollerar allt
för att tvinga dem till underkastelse, lydnad
på marken som ni nu har stulit ifrån dem
stulit!

Muren ska rämna
måste inte fördriva
måste inte döda
måste inte kasta molotovbomber
splittra familjer
måste inte skada
måste inte behandla som skadedjur
måste inte begå folkmord
måste däremot
låta Palestinierna få leva
som människor,
ockupationen måste falla
måste falla
måste
frige Palestinierna





tisdag 16 februari 2016

En strimma hopp

Jag skrek på min Gud, som jag tyckte hade övergivit mig,
jag skrek på mina systrar och jag vredgades något alldeles vansinnigt
mot min älskade
jag var ensammast i världen i mitt mörker
allt kändes så fruktansvärt tungt,
jag såg ingen annan utväg
än att jag var tvungen att försvinna
jag, som var hon den otillräckliga,
det fasansfulla aggressiva monstret,
som hade fått den sista glädjen i hjärtat söndertrasad
det fanns verkligen ingenting kvar bland skärvorna
allt var svart, och jag var vansinnigt förlorad
och aldrig tidigare i mitt liv
har jag någonsin blivit så rädd för mig själv
jag var övertygad om,
att nu hade jag förlorat förståndet precis
Monstret måste dö!
Men så,
mitt i all hopplöshet
mitt i helvetet, från ingenstans
en strimma hopp,
en liten tunn strimma, knappt förnimbar
men ljuset ifrån den blev överväldigande
för mitt destruktiva ångestmörker
det var som att livsglädjen på nytt
försiktigt sträckte sig fram och omfamnade mig,
och mitt söndertrasade hjärta
fick ömt omfamna livsglädjen igen
jag påmindes om kärleken, som finns överallt runtomkring mig,
omkring oss, att den inte alls var onåbar någonstans långt borta,
utan närvarande just nu här, i livet
i mig,
Gud fick mig att känna, att han fanns där och bar mig
och han viskade till min själ, påminde mig kärleksfullt
att jag har en plats här, och den är inte förgäves,
den är oerhört värdefull,
jag är en kraftfull skapelse
och jorden behöver mina andetag, min kärlek
jag har utrymme att finnas här i hela mitt jag
och min väg tillbaka till mig själv, och mitt bästa jag,
blir nog inte helt problemfri, fortfarande finns mycket som gör ont
fortfarande finns mycket mörker
men jag möter det inte ensam
det finns kärlek
och från och med idag, är mina steg inte vacklande, är mina steg
fast beslutsamma,
från och med idag
andas jag hoppfullt igen.


Det finns en kärlek som bär i oss alla.  

onsdag 9 september 2015

Snart igen


 Om det finns en mening med allt som sker,
att du och jag träffades av en anledning,
då är du precis där det är meningen att du ska vara just nu
och jag är precis där det är meningen att jag ska vara
försöker fylla mitt hjärta med tillit
varför älskling,
åh varför,
utsätter Gud dig för denna prövning?

Du har svårt med tilliten nu
din hjärna går på högvarv
och ditt hjärta är fullt av förtvivlan
över alla falska människor
alla illvilliga satar
som vill ditt svenska
och palestinska folk illa.

"Tänk inte så mycket på mig!"
Säger du över telefon
jag biter mig själv i läppen,
du känner mig inte tillräckligt väl ännu älskade,
för att veta hurdan jag är, hur mycket jag älskar
när jag står med ett hjärta sprängfyllt av kärlek till någon
"Du kan inte säga åt mig att inte tänka så mycket på dig, för det gör jag, För att jag älskar dig!"
"Galning"

Det är okej att jag älskar dig
mer än vad du älskar mig,
du har har annat i ditt medvetande nu
något som är större än mig,
jag får bo i ditt hjärta,
och jag är tacksam för det utrymme jag får
det gör ont i mig ibland,
men det är så verkligheten ser ut nu,
jag får acceptera det,
eftersom att du är så oerhört viktig, oerhört
betydelsefull för mig,
detta ändras inte,
jag älskar inte dig mindre,
för att jag inte är det viktigaste för dig i ditt liv,
min kärlek står orubblig,
för just nu är den så stark i mitt hjärta,
min själ,
att just nu är den min sanning
som jag håller fast vid, med krampaktig tillit.

En dag
min älskade
flyger vi båda fria
och jag får återigen
kuttra som en duva
med dina armar om min kropp,
och jag får kyssa din kind,
och kyssa dig där,
där bara mina läppar få komma dig nära.

En dag min älskade
står vi
sida vid sida, igen
och sjunger kampsånger
för vårt älskade Sverige
och för Palestina
och alla andra länder som,
behöver vår solidaritet.

En dag bjuder du mig,
att bo både i ditt hjärta och din själ, hoppas jag
som vi brukar säga
Om Gud vill!

Inga löften,
kanske flyger vi åt varsitt håll
och sången i mitt hjärta tystnar
för en stund
av den helvetiska smärtan,
vilar upp sig,
för att någon gång få sjunga på nytt.

Men nu är det ditt hjärta tätt intill mitt,
ditt hjärtas slag, i mina slag
och det är allt som betyder något
nu, flyger vi brevid varandra
med kärlekens och fredens sång
i våra hjärtan.

Snart ses vi igen, älskade
ta hand om dig tills dess
och må så bra som du någonsin kan

min vackra fågel. 

onsdag 17 juni 2015

Alkoholens barn

I dina gråblåa själaspeglar,
förnimmer jag
ett smärtsamt minnesblänk
av en förälder som andas över dig
med alkoholdoftande andedräkt
du var bara ett barn
förstod inte,
vad som var fel
hur de kunde fortsätta att le
när du grät inombords
stökade och skrek som bara den,
vad som helst för lite uppmärksamhet,
när de valde alkoholen framför dig
och när du behövde dem
var det inte alltid de såg dig
när du ville vara ifred,
då klängde de sig fast vid dig
för att lindra sina egna dåliga samveten,
för att de visste i sina hjärtan att de hade försummat dig,
dina bröder,
tomhet
ensamhet
förtvivlan
inget av det
var någonsin ditt fel
berodde inte på ett ögonblick
över att du inte skulle ha varit ett älskansvärt barn
du sprang iväg med dina bröder
de jobbiga vuxna som betedde sig konstigt
kunde sitta där
med sina vidriga andedräkter
du borrade ner näsan i en mjuk och len kattpäls,
eller fann lyckan i tillgivenheten hos en hund
förlorad kärlek, av att inte vara tillräckligt sedd
blev till en tomhet i ditt ensamsargade bröst
och du klädde dig själv
i hoppets och andlighetens färg, lila
och som du sökte efter ljus att fylla
ditt annars så eviga mörker med
och du är vuxen nu
har lärt dig leva med det som har varit
lärt dig leva med smärtan som gör sig påmind ibland
och fylla ditt liv med meningsfullhet
du,
jag säger det igen,
tro inte för ett ögonblick på att något utav det
skulle ha berott på att du inte var tillräckligt älskansvärd
det var bara taskiga val, de gjorde i sina liv, 
de du råkade ha omkring dig just då
det var inte ditt fel, är
inte ditt fel,
du är inte som dem
jag har sett det ljus som bor i dig,
ditt ljus, som strålar som värme till människor runt om dig
jag har sett den kärlek som ryms inom dig,
den glimtar i hela din uppsyn, den bor i din själ

var inte rädd för att låta den synas.

torsdag 16 januari 2014

Hon är jag

När du talar om och berömmer denna fantastiska kvinna
vänder jag mig om,
i hopp om att jag ska få se en skymt av henne också,
men jag känner, i varje brännmärkt ärr i mitt inre
att det är mig du tittar på,
att det är min defekta kropp
din vilande blick strålar kärlek mot.
När jag tittar i mina minnens ryggsäck,
finns där ingen som någonsin har tittat på mig
som du gör just då,
det är som om du ser något mer
som väcker tvivel till liv inom mig
för hur skulle jag kunna vara hon
hur kan det vara mig du tittar så kärleksfullt på
som om jag vore något dyrbart
knäppa, flummiga defekta och konstiga jag.

Hur kan du se henne
en fantastisk kvinna
och hur skulle hon kunna vara jag
trots att jag redan blottat en del av mitt ångestodjur
trots att jag varnat dig för monsterna och demonerna
nej vänta lite nu, det stämmer inte
hur skulle jag kunna vara hon
du tittar på som en dyrbar skatt
som du önskar behålla i ditt liv
och inte bara som ett objekt för dig
att avreagera din kåthet på,
eller någon som ska ha middagen färdig åt dig
och ett välstädat hem.
Hur kan jag vara hon
Som i ångest dör av självföraktet i spegelns blick
men som föds på nytt i kärleksljuset som reflekteras från din,
de där glädjestrålande ögonen
som tittar på mig som att jag verkligen betydde något för dig
hur kan du tolerant välja att se kärleken i mig,
även när jag riktar kalla stålspjut av ångest mot din hals,
en försvarsmekanism min rädsla ibland tar till,
hur kan du trots kvävningsrädsla
vara han som strålar kärlek tillbaka,
som smälter dessa ångestspjut till mjukt formade pärlor
som du lindar runt din hals och min 
för att du vill se oss omfamna varandra istället.

Hur kan du stå kvar så stolt och upprätt,
trots att nederbörd av ångestladdad rädsla piskar dig,
trots kyliga ord som mina demoner kräks ut,
en kyla som jag avskyr och som göder självförakt i mig
för jag försöker vara stark, men för att jag faller så lätt ibland,
en svidande käftsmäll ibland fullt tillräcklig, en hård örfil
för att jag ska bränna mina vingar och falla
från himmel till helvete,
en mjuk röst
”Men Jessika, Det är okej att känna så”

Du, du smäller inte i dörrar,
du skriker inte på mig
du står där trygg som en riddare
med empati och ödmjukhet
och om så själv osäker och rädd,
väljer du att vara en trygg person, väljer att skjuta ditt åt sidan en stund
för att just då väljer du att din uppgift är att vara ett stöd för mig,
en uppgift du går in för, tar på största allvar
du väjer att prioritera mig
för att jag ska känna mig trygg, för att jag ska kunna ta mig ur det jobbiga
och skratta tillsammans med dig igen
och återigen slås jag omkull av,
hur jag kan vara så viktig för någon, viktig för dig.

Du tittar på mig
och du ser mig
accepeterar sådant hos mig
jag själv ibland har så svårt att acceptera.
Du lyssnar till varje ord, verkligen lyssnar
på riktigt
och även när jag blarrar osammanhängande nonsens
upprepar mig grundligt i min egen förvirring,
som om jag har hakat fast, för att jag inte vet hur jag ska ta mig vidare
visar du tålamod, och försöker hjälpa mig att hitta det jag söker
istället för att gå därifrån
drar till dig, känner in,
motargumenterar pessimism med optimism och rationalitet,
när du tycker jag är för hård mot mig själv.
Projicerar tillbaka värmande meningar,
kärleksord
tittar på mig med din grönglittriga blick,
fortfarande,
bara tittar om än något bekymmersam, tittar
som om jag vore det vackraste som fanns där för dig att beskåda,
bland det mest fantastiska du sett
sen kysser du mig, på ett sätt
som raderar alla otillräcklighetskänslor inom mig,
som om jag vore värd all den kärlek du sänder till mig.

För att jag ska hitta tillbaka till det du vet egentligen är jag,
mitt bättre kärleksfulla jag
och hela det som jag vill ska vara jag,
den kärleksfulla glädjespriderskan
som man känner ett förtroende
och en glädje inför
trots hennes velande och något splittrade
flummiga natur.

Förlåt mig att du på så kort tid
har fått erfara så mycket ur mitt register,
det är bara det, att hela du
känns så mycket i mig på något sätt.

Jag blir nog lite skrämd när jag inte vet hur jag ska värja mig
för jag är inte van vid att få ta sådan plats hos någon,
jag har tidigare under flera år
aldrig fått vara så betydellsefull och viktig för någon man,
som vad du har fått mig att känna mig, på bara ett par månader
så förlåt mig om jag har svårt att smälta och förstå,
svårt att ta till mig
att jag skulle kunna vara, 
att jag är hon
som föder dina kärleksfulla blickar
jag är henne, hon
hon är jag
det är jag
jag


måndag 12 augusti 2013

Tack

Jag har sagt det till dig många gånger, tack
ändå känns det inte som att
den överväldigande tacksamhet jag känner inom mig
når fram,
det känns som att
jag aldrig kommer kunna tacka dig tillräckligt.
för när jag var som minst
när jag var fast i gamla tankemönster av mörker
oförmögen att se en utväg
när jag kände mig värdelös och otillräcklig
ledsen och äcklig
valde du att kliva in,
bre dina skyddande vingar över mig
valde att se min kraftfulla kärna
valde att se det positiva därinne i mig.
Tack,
för att du inte nöjde dig med att se
utan för att du valde att ingripa, stiga in
som en trygg kärleksfull vägvisare
för att du pekade framåt,
visade mig dörrar där framme jag inte hade ork
nog att upptäcka själv.
För att du gav mig modet att tro på mig själv
fick mig att tillåta mig att öppna dessa dörrar
fick mig att se på nytt och återupptäcka den kraftfulla energi
som jag så länge kuvat under min ångestdemon.
Tack, för att du valde
att inte bara vända dig om, tack för att du inte nöjde dig
förrän jag själv hade sett
vad jag gjorde mot mig själv.
För att du gav mig en chans att ta mig vidare på min resa
med lättat hjärta och en ny tro på mig själv
att du fick mig
att vilja ta kampen igen
fick mig att vilja se på mig själv igen
med kärleksfulla ögon.
Mitt hjärta svämmar över
hyser mängder av tacksamhet, slår kärlek
pulserar ömhet
och jag hoppas du förstår, att detta korta lilla ord
kommer direkt ifrån mitt hjärta
och för att det inte är något jag bara häver ur mig
utan att jag menar det av hela mitt jag
mitt varande, roten av min existens.
Ljusets och kärlekens vägvisare.
Min fina vän

Tack!

tisdag 30 juli 2013

Porslinsrommantik



Bild tagen av mig.


Gula
likt en maskros i vårgräsets grönska
det finns en till dig med,
koppar för två
så titta förbi mig
du är varmt välkommen
när du har tid över.
låt oss glömma vardagens problematik
låt oss glömma
att ensamheten ibland är olidligt påträngande
när han knackar på dörren,
låt oss glömma allt vi behöver pengar till,
låt oss dricka glädjen i livet
låt oss tillsammans skapa solminnen
stunder att minnas,
stunder att längta till
för vem kan tillåta sig att känna sig ensam
med en vän som dig,
vem kan tillåta sig att gråta över icke ägda pengar,
när det är gratis att vara med en kär vän.

Att umgås med dig
är som att lägga ett puzzel
där bitarna sakta faller på plats efter hand
allt blir lite mer vardagspoetiskt för en 
romantiker som mig,
när jag får dela min syn och utforskande blick på världen,
mina tankar, med dig.

För jag är tacksam för det jag har

tacksam, för det som är
fortfarande och föralltid hopplöst förälskad i livet
i det som är, just nu
att andas just nu
antingen närvarande eller också typiskt för mig
bortirrad i en fantasi, en dagdröm
där allt är möjligt.

Andetaget som är, just nu
är det som räknas,
det är solen som faller över sommarlandskapet
det är brisen i det darrande lövverket,
havets kluckande när vågorna rullar mjukt in mot land,
eller regnet som slår mot asfalten
hur det än ser ut, är det nu som räknas
och just nu känner jag mig stark nog
att dricka solen och sprida livet
att välja glädje
en kopp till mig, gul likt en
förevigad aprilmånad full av grönska
och en till dig
när du har tid
välkommen.



söndag 28 juli 2013

Levnadsglöd

Bild lånad ifrån google


Bara för att jag har svidat om
ifrån nattsvart klädsel
till hoppets lila,
ska du inte tro
att jag inte känner smärtans pinande sveda
jodå, jag vet hur det är
att trampa i likadana skor
som du gör nu
för jag vet
vad smärta innebär
hur själslig trasighet
ihärdigt värker sönder en
dödar glädje, frigör ångest
lämnar hjärtat uppsvält och sårigt
och själen i ett aldrig sinande evighetsmörker
jag vet
hur det känns
när varje dag, är en blodig strid
som man ska utkämpa,
ett oövervinnligt krig
med en fiende som tycks vara
en övermäktig
jag vet hur det är
att vilja slita av sig
sin för trånga hud
när man fallit till knä
i panisk smärta och gråter hysteriskt
för att man inte kan andas
oövervinnliga otäcka otillräcklighet
hopplöst svart
vaför
vad ska livet vara bra för
gnagande rädsla
nej jag har inte glömt,
har inte slutat kämpa
jag har bara valt att tro
tro på mig själv
på den kraft jag har inom mig
tro på att vi människor
kan uträtta storverk
fantastiska under
tro på
att även i ett jordligt
brinnande helvete
kan jag ta mig igenom de brännande lågorna
om så med svett kött och en frän doft
brännmärkt för livet
så kan jag göra det,
ja jag kan göra det
för en ljusare morgondag
striderna upphör kanske aldrig helt
men jag väljer att tro
att jag iallafall kan slippa, kanske bara behöva kämpa
vartannan dag
med den övertygelsen,
ska jag inte tillåta mig att kämpa?
Inte tillåta mig att
få njuta av den stunden
även om jag vet att de slickande lågorna
återigen kommer bränna mig imorgon,
att jag kommer bli grillad
tills jag önskar livet ur mig själv
nej
jag har inte glömt
har inte slutat min personliga strid
men jag har heller inte glömt
vilken fantastisk gåva livet är
och att det går att välja
att se och vara tacksam för det man har
istället för att lista och sörja allt det man inte har
att det finns
kärlek, finns
glädje
för jag vill välja att kontrollera och leva min gåva
och inte låta gåvan glida mig ur händerna
det är inte lätt
men det är en möjlighet
kan jag med mitt ångestbonade bröst
så kan även du min vän
och jag vill välja att
att tro att det kan fylla även mitt liv
måste få tro att allt inte
är förjäves
det håller min demon i schack
får mig att strida framåt med levnadglödgad blick
iklädd lila skrud,
istället för min tidigare nattsvarta
smärtoklädnad,
får mig att tända
hoppets eld
och kan jag tro på mig själv
borde även du kunna unna dig
att göra det.

lördag 27 juli 2013

Förbländande skönhetsillusion

Genom spritångande andedräkt
har vänliga ord talats till henne
genom alkoholglänsande blick
har man närmat sig henne
kärleksfullt smekt hennes hy
och hungrigt kysst hennes läppar
beskådat henne utan avsmak,
som om hon vore någon att titta åt
genom dimmbeslöjad alkoholglans
har man smekt,
monstret till en skönhet,
välsmakande kyssar
som har återupplivat en längtan inom hennes
välskyddade smärtande bröst,
hängivelsens ögonblicksförtrollning
och hon har gett av sig själv och
tagit farväl
med ett leende på läpparna
och en tår längs med kinden
för hon vet att gryningstimmen ska komma
den närmar sig, kommer
borta
är nattens magiska glimmer
och när hjälten vaknar till
och inser att det är en best
och inte en skönhet han har vilandes intill sig,
med avsmak i blicken
kommer han inte bära den längtan han väckt till liv inom henne
kommer det inte vara kärleksfulla ömsinta smekningar
som rinner längs med hennes kropp,
utan livets blod
när hon andas ut en sista gång
i grynningstimmens förbländande skönhet
naken och ful
och söker hans blick,
hjälten
som hon tog till sig
och kysste kärlek i
som inte ville veta av henne
inte kännas vid henne
i slutändan
som nu har gett henne
nådastöten,
blod över de läppar
som igår var kyssbara,
blivit hennes fall
ingen älskar,
ett monster
förblir ensamt.



Bild lånad från google.

fredag 26 juli 2013

Livets nät


Bild lånad ifrån google.


Som ett spunnet nät
med glittrande droppar av morgondagg
när dagen föds på nytt
ett vackert spindelnät
med en mittenkärna,
där allt börjar, allt har sin kraft
tunna skira trådar,
tråd på tråd
bildar ett helhetsmönster,
som ett ofärdigt konstverk
som hela tiden byggs på,
breder sig vidare ut mot universum
där varje liten del
är av betydelse för helheten
varje liten själ
inspunnet i evighetens nät
varje del
hör ihop,
för vi är ett
ett och samma,
här och var är nätet trasigt
små hål lite vartstans,
men minnet av de förlorade delarna lever kvar
föralltid sammanlänkade med mönstrets helhetsbild
försvinner aldrig helt,
och nätet stärks av de nya trådar som spinns längre ut i spetsen
ta ny form
fortsätter att växa
varje liten skir tråd
hör till
föralltid sammanlänkade

i nätets mönsterbild.

tisdag 23 juli 2013

Aldrig annat än en dröm

Din blick
bränner upp en längtan i mitt bröst
känslor
som jag dolt så väl
för mig själv
inte visste att jag hade inom mig längre
längtan
en önskan efter mer,
vill smaka din hud
mot min
omfamnandes
runtslingrandes
nakna i natten
utan någon tid i världen att passa,
dina läppar så rätt mot mina
doften av dig intill mig,
mot mig,
överallt omkring och över mig,
det är något med hur din röst klingar
så rätt i mina öron
dina vackra händer
vet precis
hur de ska smeka mig i trance
till glömskan
till de problematikfria paradiset,
där fokus bara vilar på oss
dig och mig
just i detta nu
din blick
som hungriga lågor
i mina ögon
gör mig alldelles svag
bränner längtan i min själ
en sannerligen vacker fantasi
men aldrig annat än en dröm.

lördag 20 juli 2013

Oförbrukad

Lägg av nu
med dina patetiska fasoner
hur länge tänker du
vara vingklippt
snälla skärpning
föhelvete,
sluta analysera sönder
varje liten puzzelbit
ibland blir man sårad,
det suger att det ska vara så
det är något man ska växa sig igenom
sluta gömma dig
livet tillhör dig också
jorå visst sörru
kasta dig ut i det
drick upp varje liten droppe av det
lev lite människa
och njut av att leva
det hör tiden till
att nötas
bli kantstött och krackelerad
vem vill dö
oanvänd
utan minsta spår av
att man levt.


Bild lånad från google

torsdag 18 juli 2013

Jordbunden Ängel

Bild lånad ifrån google.


Vacker i sitt slag
är den människa
som i kärleksfull omtanke
väljer att bre ut sina skyddande vingar
över en trasig medmänniksa
som i livets låga, sprider kärlekens fördomsfria ljus.

Unik skönhet i sin själ
har den människa
som väljer att vara en medmänniska,
som obedd delar med sig av sin levnadsvisdom
i det syfte att sträcka ut en hjälpande hand
när stunden kräver det
som väljer att se,
då andra väljer att titta bort.
Som gör en outsäglig skillnad i någons liv
genom tid, mod och omtanke
att ta till sig och lyssna till
en främling.

Vacker i sitt slag,
den människa som kan sprida sitt ljus och älska sig själv villkorslöst
utan att älska andra mindre för det
unik och fantastisk i sitt slag den människan,
en jordbunden ängel.





Till Peter.
fina omtänksamma kärleksfulla vän
en riktig inspiratör,
en jordbunden ängel.






Kärleksdrottning

Se där kommer hon åter gående,
bredvid ängar av blommande tulpaner och vildrosor
hon kommer med regnbågens alla färger,
hon som går med änglar och andar intill sig.

De visa ordens drottning,
i hennes välstylade blonda hår
syns tydligt det spår av den lekfulla levnadsglädje
som explosionsartat sprudlar inom henne.
Hon står stolt med båda fötterna på jorden
med kärleken strålandes ifrån evigheten,
ifrån moder jord själv och upp genom hjärtat
och vidare ut omkring sig
vidare mot en bredare rymd och ner igen.

Med händerna vilandes på de jeanskjols beklädda höfterna
beskådar hon med glädje, vördnad och respekt
de fyra underverk som hon burit inom sig, de vackra sönerna.
Runt hennes hals gnistrar ett skimmrande hjärta av strass
i hennes ögon glittrar ett magisgt glimmer av ljus
likt ögonen hos ett hoppfullt barn.
Hon tror att allt är möjligt och runt henne sker vardagsmagi, mirakel
när de frön hon vattnar med sin kärlek
mirakulöst slår ut till en färgsprakande praktfulla blomma
som hon hela tiden har vetat fanns där
för hon har sett det i ens ögon.
Hon strålar vacker likt solen själv
och hennes unika ljus och ledande visdomsord
helar,
likt en ömsint smekning över det gråtande barnets kind
berör hon ens hjärta.

Ibland händer det att hon känner sig liten
men aldrig att hon är liten i sin kärlek till andra
och i andras kärlek till henne förblir hon alltid stor.
Åh de blommor som hon så omsorgsfullt har skött om
kommer pollinera sig, ifrån en kruka, till en blomsterrabbat,
till en vildvuxen slätt av stora färgstarka blommor.
Så sprider sig regnbågens färger ifrån henne och vidare
så sprider sig kärlekens rosa skimmer
ifrån hennes gränslöst stora hjärta och vidare ut genom de hon har omkring sig
och åter vidare ut i evigheten.



Bild lånad ifrån google


Till min vackra Ann,
Tack för att du är en del av mitt liv.













Pånyttfödelse

Du har kraften inom dig
att likt fågel fenix
resa dig ur askan av ditt forna jag
du har alla möjligheter
att se en ny gnistrande vacker fjäderskrud bildas
som du kan bära med stolthet
och känna kärlek inför
för det är ur askan
där ingenting längre finns kvar
som allt kan börja om
skapas på nytt
pånyttfödelse

Syrran Sara

Jag minns
små elakheter, jävelskap
lite på skoj sådär,
jag minns
att du brukade läsa högt för oss
om kvällarna, innan vi skulle sova
jag minns hur ditt lockiga hår
flöt ut över kudden
i sängen med överkastet,
det brun vit virkade mormorsrutorna,
jag minns att den bilden
kunde vara en trygghet för mig
om jag vaknade rädd i mörkret,
tittade mig förvirrat omkring
om änuu en mardröm spökat för mig
och jag kände mig liten och övergiven
ljudet av dina och tvillingsysterns andetag, lättnad
jag var inte ensam.

Jag minns att vi tog långa promeader, vi tre
när luften i lägenheten blev för jobbig att andas
ut i grönskan, tid för oss
åh hur vi pratade med varandra, fanns till för varandra
och trots små syskonelakheter
fanns vi alltid där
redo
att ställa upp för varandra.

Jag minns hur våra små barnhänder
slöt sig om lupinernas stjälkar
där de stod högresta och stolta längs vägkanten,
rosa och blålila svajande i sommarbrisen
dina händer något större än våra
plockandes en bit hemtrevnad
kärlek.

Jag minns hur vi tryckte ihop oss i soffan
tätt, tätt intill varandra, så nära det gick
o närmre ändå,
du luktade så gott
och vi pysslade med varandras hår, minns
hur du läste texten högt för oss, om det var utländska filmer
hur du förklarade handlingen enklare
om det var invecklat
så att vi också skulle få
förstå.

Jag minns hur du tog hand om oss
lät oss vara med dina kompisar och dig
och leka häst ute i gräset
när våra jämnåriga kamrater
inte ville veta av oss.

Jag minns
hur vi plaskade i vattnet,
skvätte ned varandra
simmade mot varandra under ytan
bar omkring varandra i famnen
som om vi var små bebisar,
skrattade glädje tillsammans,
skapade liv tillsammans,
som vi kunde stå ut med, njuta av,
 så länge vi var tillsammans
för det var en självklarhet
att vi älskade varandra.

Jag minns alla dina färglada parfymflaskor på den översta hyllan
spännande och lockande, med alla sina färger och dofter
wow, vad du kunde mycket i mina ögon
du var alltid så intressant att prata med
hade mycket att lära ut.

Jag minns hur du gjorde varm choklad till oss
inte på oboypulver, utan på riktig kakao
wow, tänk att du kunde göra det,
och gjorde det för oss.
sen drack vi det tillsammans
som en liten högtidsstund
som
värmde både kropp o själ.

Jag minns så mycket kära du
ler för mig själv
jag har inte glömt
det är gamla minnen jag lever på nu
när vi inte ses så ofta längre
när sådana trivaliteter som tid och pengar
få vara med och bestämma om
hurvida vi ska få träffas eller inte.

Jag minns så mycket,
mycket vill jag glömma
men aldrig det, aldrig dig
tacksamhet och kärlek strålar genom mig
det är det jag lever på
tills vi ses igen
skrattar glädje tillsammans igen
och skapar nya vackra minnen
till livets fotoalbum.

Tack fina du.


Syrran Sara, sist vi sågs <3
Älskar dig