Morgonskådespel

Stor och hotfull satt den där i trädet utanför mitt köksfönster, kråkan. Ett par centimeter ovanför låg ett stort skatbo och dess ägare kämpade nu för sina liv för att få iväg inkräktaren. Den ena på en gren ovanför och den andra på en gren underifrån kråkan. De väsnades och gjorde utfall med jämna mellanrum. Dramatiken var äkta. Snabbt fann jag sympati med de båda skatorna som kämpat och lagt ner tid för att bygga sig sitt bo och som nu riskerade att förlora allt. "Det tar tid att bygga nya drömmar" mumlade jag medan jag följde skådespelet därutanför.

Men det var något med kråkan som fängslade mig. Sättet kråkan satt där på, alldeles stilla, oberörd medan de två skatorna flaxade omkring och skrek. Alldeles stilla satt den, med ett respektingivande lugn. Som om den fann skatornas kamp lustig. Som om den övervägde om hotet var äkta eller om allt bara var en lek.

"Den tjuvaktiga kråkan är det aldrig någon som säger!" sa jag eftertänksamt och gnuggade mina trötta ögon. Lagom till att jag tittade ut igen såg jag kråkan flyga iväg genom luften över hustaken. Iväg bort mot nya mål. Något hade fått den att ge sig av till sist. Den ena skatan tog sig in i boet och den andra satt kvar utanför på grenen och vaktade. Ordningen var återställd.

Skrivet kring skrivpuffs dagliga ord: sättet. 

Befrielsen.

Uppfläkt på bordet i en salig röra, låg mitt trasiga hjärta, i en hög av nedkladdade papper. Jag hade äntligen gjort det, formulerat meningar av lidandet inifrån. På spisen stod orörd mat kvar i sina kastruller. En fluga cirkulerade envist omkring i den sura doften. Jag satt där orörlig på kökssoffan. Jag var oförmögen att komma ihåg när jag hade ätit något senast. Det hade kostat mycket att öppna dörren till minnets brunn och det hade fört mig långt långt bort. Hur länge jag hade varit borta i mig själv det visste jag inte och ärligt talat så brydde jag mig inte heller. Det enda som betydde något var orden som bildade meningarna som talade min själs röst. Att skriva det hade varit en förutsättning för min fortsatta existens. Jag var bara där, som en krukväxt som smälte samman med inredningen i det instängda dunklet. Överallt så långt jag kunde se i rummet stod det kvarlämnade kaffeslattar. Jag visste inte ens att jag ägde så många muggar. Min kaffebryggare hade fått arbeta flitigt åt mig den senaste tiden, den saken var uppenbar. Jag satt bara där orörlig, iakttagande i kökssoffan bakom den tjocka sammetsgardinen som jag dragit för fönstret, för att förtydliga min isolering ifrån omvärlden. Jag visste inte vad som skulle hända nu, nu när jag hade gjort det. Nu när jag hade skrivit det som jag så länge hade behövt berätta.

Sätter man ett pris på sin själs lidande och sitt hjärtats tårar? Var det kanske inte för min överlevnad som jag hade skrivit orden? För att jag skulle kunna fortsätta att andas. Jag visste redan att jag ansågs vara lite egen i kvarteret där jag bodde. Jag som köpte mina kläder på second hand och klädde mig på ett personligt och i mångas ögon opassande sätt. "Ni skulle bara veta!" tänkte jag och blickade ner på papperna framför mig. Många kanske skulle ha brytt sig om vad andra skulle tycka och tänka men inte jag. Jag hade aldrig levt efter deras normer och jag tänkte verkligen inte börja nu.  

Okontrollerat bullrade ett skratt upp i halsen på mig och spred sig ut i tystnaden och det fortsatte en evighet. Flugan blev överrumplad av att jag till sist bröt tystnaden, och den satte sig förvånat på mitt köksbord. Visste jag inte bättre hade jag trott att den kände mig som en vän. I kroppen slog hjärtat ett extra tacksamt slag.  Jag är fri, till sist.

Skrivet kring meningen:  "Jag var bara där, som en krukväxt" ifrån skrivpuffs skrivutmaning.  

Eskapisten

"Jag har inga svar att ge dig, svaren du söker finns inom dig" sa han när han vände sin gudomliga bredaxlade ryggtavla mot mig och gick sin väg sådär charmigt som bara han kunde. "Kliché!" ropade jag efter honom. Hans otroliga närvaro, hans sätt att se varenda liten detalj var så oerhört attraherande för mig och jag fick bita mig hårt i underläppen för att inte springa efter honom och kasta mig över honom. Ett sådant beteende vore ytterst opassande, men impulsen bultade starkt. Min fläskläpp skulle nog bestå i ett par dagar framöver. "Där ängslan, tankarna och känslorna sitter fastnaglade i samma snurrande karusell. Snurrar runt runt runt tills jag blir alldeles yr" mumlade jag för mig själv i sorlet ifrån uteserveringen jag satt på. "Hur ska jag kunna hitta några svar i det trasslet jag bär omkring på?" tänkte jag och tog ytterligare en mun kaffe och tände en cigarett. Det här skulle bli en lång dag.

 Skrivet ifrån skrivpuffs dagliga ord : svar.