Två mirakel

Jag kände förändringarna i min kropp direkt. Jag visste redan då att något fantastiskt var på väg att hända. Det var en visshet som flödade i blodet på mig. Trots att du inte hade varit därinne länge hade min känsliga kropp berättat det för mig. . Men jag var tvungen att få min längtan och glädje bekräftad, så idag för ett år sedan gjorde jag testet som bekräftade miraklet som växte inom mig. Gravid 1-2 veckor, så stod det för mina ögon att läsa. Så tydligt och ändå så magiskt obegripligt att ta till sig. Så stort. Nu om allt gick vägen, var det äntligen min tur att få bli mamma. Plötsligt var min kropp inte bara min, utan en skattkammare för det dyrbaraste i världen.

Årsdagen för glädjebeskedet. Firardags! "Älskling, låt oss ta en tur till konditoriet tillsammans och fira att vi nu är tre! Fira miraklet som gav oss titeln mamma och pappa. Den viktigaste titeln i hela världen."  "Habibi..älskling, vi tar det konditoriet, där jag bjöd dig på budapestrulle för första gången!" "Sen ska vi ju till min bästa vän som fyller år idag det kommer du ihåg va?" "Två mirakel värda att fira!" "Jalla älskling jag bubblar över av firarglädje nu, det spritter i hela kroppen och jag kan inte stå still!"

Skrivet kring ordet konditoriet ifrån skrivpuffs blogg.

Sorgbrustet hjärta

Hennes händer skakade när hon förde ljuslågan mot veken och tände sitt ljus. Tårar av saknad rann längs med kinderna och höll ett krampaktigt grepp om hennes sörjande hjärta. Sen ställde hon ner sitt ljus bredvid de andra i minneslunden. Hon var övertygad om att hans livsljus brann vidare någon annanstans men hon saknade att se det i hans ögon, ljuset.

Hundratals ljus lyste i den mörka novembernatten och fick skogskyrkogården att kännas varm och kärleksfull. Hennes läppar viskade ut en tyst bön i ljusens sken medan människor kom och gick bredvid henne. En stund av stillsamhet i den ofattbara smärtan, därute i skogens lugn, där marken var helig. Där ett sorgbrustet hjärta kunde få en liten stunds frid i värmen ifrån alla ljus som brann.. Hundratals ljus i natten för tusentals saknade, varav minst ett utav dem brann för hennes älskade pappa. 

Skrivet kring ordet skakade ifrån skrivpuffs blogg.

Dagen då du föddes

Hon hade inte glömt den fantastiska känslan när hon fick upp dig på magen, det där obeskrivligt vackra ögonblicket när hon äntligen blev mamma. Hon hade inte glömt hur gott du doftade då du var alldeles ny och oförstörd. Åh hur hon hade kysst dig som om varje kyss hon gav dig både var den första och den sista. Hon hade inte glömt hur du förändrade henne, hur livet fick en helt annan mening sen du hade kommit till världen. Hur glädjen äventyrslustan och nyfikenheten regerade. Hur du satte färg på tillvaron. Hon kommer så väl ihåg dina framsteg. Ditt första leende, din första tand, hur du satt där i babysittern och sparkade för glatta livet med benen, hur lycklig du var när du lärde dig använda dina händer, när du började krypa, dina första steg, när du lärde dig skriva. Allt fanns kvar där inom henne i ett speciellt rum i hennes hjärta. Och hur ont det gjorde att trampa på de där legobitarna som låg utspridda överallt över golvet därhemma! Hon minns allt sådant!

Därför var det nu så satans obegripligt för henne att ta till sig att du kanske inte skulle klara dig. Så obegripligt att du nu ligger där blek och trött du som var så sprallig och färgfull. Du som hade drömmar det glittrade om. Som var omtänksam och kärleksfull. Nu ledsen och rädd. Hon var också ledsen och rädd, obeskrivligt rädd. Du var fortfarande hennes lilla flicka, hennes älskade dotter och nu var hon tvungen att bevittna om hur du kämpade för ditt liv. Nu fanns det inget hon kunde säga eller göra för att rädda dig. Det här var inget litet skrapsår på knät.

Inte trodde hon på något paradis heller där ni sedan skulle kunna återförenas om det inte gick bra för dig, hon trodde att jordelivet var det man hade och inget mer. Rädslan av att behöva förlora dig till mörkret var obarmhärtig. Hur skulle hon kunna förklara för dig något hon inte själv förstod. Det fanns ingen rättvisa i att barn blir sjuka! Vad skulle hon svara när du nu med rädda ögon tittade på henne och frågade vad som händer om dom inte hittar någon ny lever åt dig, ska hon ljuga om en himmel hon inte tror på?  Sånt var det ingen som lärde en när man blev förälder. Sådana saker gick det inte förbereda sig på eller ens föreställa sig. Vad händer när en förälder tvingas sluta vara förälder? En förälder skulle aldrig behöva tvingas överleva sina barn.Ännu för en tid var hon din mamma, och du hennes dotter. Kanske skulle det fortsätta vara så, kanske inte hon visste inte. Men hon skulle aldrig glömma den fantastiska känslan när hon fick upp dig på sin mage, dagen då du föddes.  

Skrivet kring ordet glömt ifrån skrivpuffs blogg. 

Demonen

Det syntes inte på honom men allt han gjorde kostade så mycket energi nu för tiden. Han visste att det var så. Men han hade svårt att acceptera det. Acceptera den del av honom som fanns där inom som en lurande demon som blivit en del av honom utan att han hade bett om det. Utan att han ville ha det så. Han reste sig med en beslutsamhet han inte kände. Det var dags att ta sin medicin igen. Hans händer skakade lätt när han förde vattenglaset mot munnen, bara en av biverkningarna medicinen hade på honom. Medicinen som höll demonen i schack. Som doktorn säger ska hjälpa honom att leva ett normalt liv. Vad är ett normalt liv? Vem hjälper honom egentligen med det dagliga krigandet för att orka stå på benen? Vem hjälper honom att hitta den puzzelbit av sig själv som han har tappat bort? Satans jävla sjukdom! Finns du ens eller är det också en lögn?

Skrivet kring meningen: "Han reste sig med en beslutsamhet han inte kände." ifrån skrivpuffs blogg.

Fastklistrad

Fastklistrad

febrilt fingrande på kaffekoppen

spänd nacke och axlar

nervöst bitande i underläppen

djup suck

mardrömmen upprepar sig

igen.

Skrivet kring ordet upprepa på skrivpuffs blogg.

Jodå åka ut i världen på äventyr och leva sitt liv det kunde hon göra minsann tösabiten. Men att förbarma sig över mig som blev lämnad ensam kvar med min oro, det gick inte för sig, nejdå!  Höra av sig och säga att man mår bra, det var tydligen något man skulle dra ut på så länge det bara gick. Att en annan fick ligga där i sängen och vrida och vända på sig i oro, det togs det ingen hänsyn till. Den kväll när hon rest till bergen kunde jag inte somna. Inte alls. Ja det gick nog åt säkert 30 cigaretter och ett halvkilo mörkrostat kaffe den natten. Det var fasansfullt. Jag satt där på min inglasade balkong och tittade ut över ett snötäckta landskapet som gnistrade i gatlampornas sken. Det var säkert jättevackert och stjärnklart, jodå det måste ha varit väldigt vackert och stillsamt men tror ni att jag kunde njuta av det? Nej aldrig får jag lugn och ro nu för tiden när det ska ut o resas hit och dit. Allt jag kunde se den natten, det var hur bussen hon reste med däruppe på de där smala bergsvägarna kom för nära kanten, tappade greppet och försvann ner över branten. Dom har ju inga vägräcken i de där länderna."Obegripligt! Det är fullkomligt obegripligt att någon vill ge sig ut där!" Det vet man ju minsann hur dom kör dom där utlänningarna. Dom är för bövelen inte riktigt kloka.

Så där satt jag alltså, men varken nikotin eller sobril kunde stilla min oro. Mina händer skakade så att jag spillde ut en hel del kaffe över det lilla bordet och mitt nattlinne i siden. Vilket vidrigt slöseri med så fina bönor. Oförlåtligt! Bara för att tösabiten vägrade höra av sig så fort hon kommit fram. Dagen efter fick jag ett sms om att hon kommit fram oskadd, jodå då gick det plötsligt bra att höra av sig. Hon hade inte orkat höra av sig tidigare för hon hade varit trött när de hade kommit fram till vandrarhemmet och somnat på en gång skrev hon. Jodå det kan man ju förstå. Att vara ute på äventyr och leva sitt liv måste vara väldigt tröttsamt. Ja det var väll tur att hon fick sova iallafall. Lilla trötta tösabiten. Men att jag som en gång burit henne i min kropp inte fick sova alls, det var det minsann ingen som tog någon hänsyn till. Nejdå, inte bry sig om sin mamma inte.

Jag undrar så vad det ska bli av den där däkan. Jag har minsann gjort mitt allt för att vara ett stöd för henne och lära henne att följa sitt hjärta genom livet. Jag lever och andas för henne, trots att hon nog är lite speciell den där tösen. Jodå och lite för överviktig har hon alltid varit också, och inte särskilt vacker. Nej det kan man inte påstå, egentligen ganska ful faktiskt. En på tok för stor näsa, sen smala ögon och liten mun. Hon har alltid sett lite enfaldig ut tösabiten.Det har hon fått efter sin far jodå. Han var också allt lite enfaldig och fruktansvärt ful när han levde. Men någon hade jag ju varit tvungen att gifta mig med och han var snäll och hade en trygg ekonomi och vi skrattade mycket tillsammans. Eller var det jag som skrattade mycket åt honom, han var ju trots allt lite enfaldig karln jag minns inte så noga.  Men hon har alltid haft en speciell utstrålning tösen, som har fått en att bortse ifrån att hon är ful.

Att skaffa karlar har aldrig varit något problem för henne ändå konstigt nog, nejdå det har varit den ena romansen efter den andra.

Men att stadga sig och ge mig barnbarn det har hon inte lyckats med. Nejdå jag får sitta där och lyssna längtansfullt medan mina väninnor i bokklubben berättar om sina barnbarn. Dom har alla barnbarn, flera stycken var, faktiskt! Men inte jag inte. Nej min dotter ska ut och resa hon. Se världen. Uppleva saker. Det är tydligen sådant som är viktigt nu för tiden. Ja jag får väl tacka min skapare för att hon iallafall inte är lesbisk. Alla måste vi gå svår egen väg, och man kanske inte kan begära av henne att hon ska förstå vilket mirakel det är att få ge och älska ett litet liv, för att sen överösa det med kärlek genom livet. Hon är trots allt lite speciell tösabiten, det är hon.  

Övning ifrån sidan skrivpuff: ta en valfri bok och slå upp en sida mitt i boken och välj en mening. 

Sidan 177 i Zahiren av Paulo Coelho: "På kvällen när hon rest till bergen kunde jag inte somna."

Andas

Andas

måste andas

inte glömma bort att

andas

och le

det är viktigt,

inte visa dom

att det gör ont

inte visa dom

hur dåligt

man egentligen mår

andas.

Skrivet med skrivpuffs ord andas som inspiration.

Överraskningen

Barnen står tätt tillsammans deras kinder är precis rosiga i kylan och ögonen lyser likt stjärnhimlar på dom. Elsa har ett leende som tar upp hela hennes ansikte. Båda trampar otåligt med fötterna på den snöfyllda marken. De båda tvillingsystrarna viskar, delar hemligheter med varandra som bara är för dem. Att de redan är ensamma därute är inget de reflekterar över. Ingen får höra deras hemligheter så de tar inga risker. De har lovat sin mamma att stå alldeles stilla därutanför husdörren medan de väntar på sin pappa. Hon sa att han ska ha med sig en överraskning till dem när han kommer och att det är därför han kommer hem senare än vanligt. De hade skyndat sig att få på sig sina ytterkläder och springa ut.

"Jag tror att jag dör nu!" Utbrister Jenny glatt där de står. "Det är ju inte ens julafton än!"

"Kommer han inte snart?" Frågar Elsa otåligt och hinner knappt avsluta meningen förrän de ser sin pappa komma lunkande i snön. "Pappa pappa vi är här skynda dig!" Skriker Jenny som nästan exploderar av nyfikenhet. "Det är inte sant! En valp. Jenny det är en valp!" tjuter Elsa när deras pappa kommer innanför grinden och hon ser det bruna lilla knytet han har i famnen och de båda springer honom överlyckliga till mötes. 

Skrivet kring orden Barnen står tätt tillsamman ifrån skrivpuffs blogg.

Rädda

Han fick aldrig chansen att hinna rädda den antika gamla skänken, han hade varit på affärsresa när det fasansfulla inträffade. Möbeln som han hade köpt en gång under sin studietid fast att han egentligen inte hade råd. Den med de knarrande dörrarna och den något unkna doften. Den med sin flagnade färg och spricka i ena benet. Han hade alltid haft svårt att försvara sitt inköp inför skeptiska familjemedlemmar och vänner som hade tyckt att det var idiotiskt av honom att köpa en antik möbel när man studerade och levde väldigt ekonomiskt begränsat. Han brydde sig inte om deras åsikter. Han hade blivit kär i den gamla tingesten och visste så fort han hade sett den att han inte skulle kunna skiljas ifrån den. Han hade varit tvungen att slå till innan någon annan hann före. Det var kärlek vid första ögonkastet. Skänken hade en historia att berätta, och det var som att den ville förmedla den till just honom.

"Vit" grymtade han medan han tänkte tillbaka. "Vit! Vilket vansinne!" Det kallades tydligen Shabby chic. Allt skulle vara vitt därhemma. Alla hade det tydligen så nu för tiden och hon hade tyckt att det hade varit en jättebra idé att måla om den där, som hon uttryckte det "gamla tråkiga möbeln."  

Han hade aldrig kunnat förlåta sin fru efter det som hade hänt hur mycket han än ville. Han kände det som att hon hade svikit honom. Det hade varit hans möbel och han hade älskat den precis som den var, men vitmålad kom han att avsky den. Han ville inte tillhöra ett helvitt hem, det var inte han.

Han hade varit lika oförmögen att rädda äktenskapet efter det inträffade, som han hade varit att rädda den där vackra gamla möbeln. Det blev som ett skavsår mellan dem, en tyngd utan namn som ständigt hängde över dem. Det gjorde ont i hjärtat på honom att behöva titta på den skändade gamla möbeln, dess berättelse hade tystnat, fått en annan ton. Talade inte till honom längre. Ingenting var längre som förut och ibland när han tittade på sin fru kom han att avsky henne lika mycket som han numer avskydde den vitmålade möbeln.Hon ville ha ett vitt liv. Hon hade tagit för givet att han ville ha det också, att det inte gjorde något. Men det hade gjort något. För det var inte han och det hade förstört allt. Så en morgon när kaffet smakade som bäst reste han sig ifrån frukostbordet och gick därifrån, han slängde en sista blick på den vitmålade gamla möbeln där den stod i vardagsrummet med en vas i klarglas med vita pioner i. En sista blick, ett sista farväl ifrån två som känt varandra väl men som nu hade blivit som främlingar inför varandra.

skriven ifrån skrivpuffs ord rädda.

Skrivkrampen

Hon bläddrar igenom de spruckna drömmarna medan hon avnjuter sitt morgonkaffe. Ögnar igenom sidorna, ord för ord. Så många år av hennes liv där i raderna mellan pärmarna. Det var längesedan nu som de hade skrivits dessa alster, och visst fanns det ett och annat där ibland de bleknade sidorna, som hon fortfarande kunde relatera till. En del som hon fortfarande tyckte var bra. Hennes skrivna ord. Hennes alster. Inte för att hon var något proffs på att skriva, och hon hade långt ifrån någon bra bokidé, berättelserna bara kom till henne och hon fick till sig stycken, karaktärer och uppslag lite huller om buller i ett totalt men rogivande kaos inom sig. Hon älskade de där stunderna när inspirationen som hon kallade det drabbade henne, och hon kunde skriva dygnet runt i ett aldrig tystnande flöde, ja eller hade kunnat göra det, om det inte hade varit för att hon hade varit tvungen att ta tag i andra saker i livet också, som att sköta jobb eller att man var tvungen att sova och äta ibland också. Hon ville så gärna ge ut en bok, det var en dröm hon burit på så länge som hon kunde minnas.

Men egentligen hade det aldrig varit det viktigaste för henne att vara bäst på att skriva även om hon gärna såklart ville vara duktig och blev lycklig när andra gillade det som hon hade skrivit. Men skrivandet var en självklar del av hela henne, något hon alltid hade gjort mer eller mindre. Så även om hon skulle ha varit dålig på det, skulle hon ha fortsatt ändå. För hon hade det som en brinnande längtan som flöt i hennes blod. Som en urkraft, ett eget väsen inom. Och det var för henne ett behov att få skriva lika starkt som att få avnjuta sitt älskade kaffe, lika starkt och viktigt för henne som att andas.  

  

En gång hade hon fått höra av en fin man att hennes ord berörde honom. "Fortsätt skriva! Fortsätt att beröra" Så hade han sagt till henne, och de orden hade träffat hennes hjärta och berört henne djupt. Bekräftelsen på att hennes ord kunde beröra en annan människa, berörde henne och träffade en längtan inom henne hon inte kunde sätta ord på. Han var en enastående människa på många sätt och vis, den där fina mannen. Så det slog henne aldrig att han skulle kunna ha ljugit för henne. För han hade inte haft någon anledning till att behöva ljuga.

Men något hade hänt med henne. Något hade stoppat hennes inre flöde, tystat hennes inre röst, eller kanske att den funnits där hela tiden men att hon hade blockerat sig själv ifrån den. Blivit döv inför den. Hon visste inte så noga. Men vad hon visste var att sidorna som brukade fyllas med ord, nu för tiden, förblev tomma. Och de få välsignade gånger som hon lyckades hitta dit, till inspirationens välsignade land, lyckades hon bara frambringa enstaka fragment, som vackra skärvor av en, en gång i tiden så vacker keramikvas, som nu var smärtsamt krossad.

  

Skrivkrampen hade träffat henne lika kraftigt som beskedet om den fina mannens bortgång. Hon hade blivt lamslagen och tom, hon som andades genom att fylla tomma sidor med neklottrade ord. Vanmaktens gift var obönhörligt smärtsam för henne där hon satt framför det oskrivna bladet utan att kunna fylla det med ord, sina ord.

Hon saknar den delen av sig själv. Hon saknar sitt skrivande. Hon saknar sina ord. Saknar att uppfyllas och bli betagen av meningar. Saknar att möta karaktärer som bara hon vet någonting om, som det är upp till henne att berätta om. Saknar att berätta sina berättelser. Hon känner sig mindre som sig själv nu, när hennes tystnad har stulit den delen ifrån henne. Men att bläddra igenom dessa gamla alster skänker henne en viss tröst. Hon vet att hon har det inom sig, orden på sidorna vittnar om detta. Bläddrar, ögnar igenom. Känner en viss stolthet.

Hon läppjar lite till på sitt välsmakande kaffe och fortsätter att bläddra igenom sina gamla dikter som hon drömde om att få utgivna. Hennes skrivkramp har hållit i sig länge och konstigt nog så måste hon erkänna för sig själv att hon andas ännu. Hon har tagit sig igenom detta tomhetens och tystnadens helvete också, hur smärtsamt det än har varit för henne.