Övertrampet

Mot sin vilja

förlät hon hans svidande övertramp.

För det som en gång hade varit,

vägrade hjärtat släppa taget om.

Krampaktigt klängde kärleken sig kvar,

så hon förlät honom,

igen.

Med sin egen lycka som offergåva,

älskade hon, och

han var alltid henne nära,

men själv var hon förlorad.

Med inspiration ifrån skrivpuffs: Mot sin vilja.

Förströelsen

Jag hade yrat iväg mig i en dagdröm igen. Det hände allt oftare nu för tiden att jag gjorde det. Undflydde min egen vardag och dess tråkiga problem med drömmarnas rusande yrsel. Världar utan gränser att försvinna i, där precis allting var möjligt. Där jag kunde vara den jag ville vara, obunden av mina egna tillkortakommanden. Och med ens stod åter min egen sorgliga situation livslevande för mina ögon. Jag hade kämpat så hårt för att vårda mina relationer i livet, men min trasiga själ gjorde mig stört omöjlig att ha att göra med någon längre period. Jag var för komplicerad helt enkelt och ingen uthärdade att stanna vid min sida tillräckligt länge, för att se bortom min trasighet och ta reda på vem jag verkligen var. Bortom min giftiga tunga, som i självförsvar talade skadegörande nervgift till andra. Ingen brydde sig om att ta reda på vad jag drömde om och vad jag ville med mitt liv och de människor som jag så gärna ville ha däri. Jag var för alltid dömd till att vara knäppskallen! Och likaså fördömd till ensamhet. Nog såg jag till att ge mig ut på upptäcktsfärd i livet emellanåt. Jag såg till att utsättas för möten med andra människor, något som både fascinerade mig och skrämde vettet ur mig. Men ingen stod ut med att lyssna till det osammanhängande klagosvammel mitt hjärta nynnade på, till följd av den brustna själens tårar. Det gjorde dem bara obekväma och fick dem att skruva nervöst på sig, och innan vi ens hade hunnit lära känna varandra var personen ifråga lika bortflugen, som en flyttfågel under vinterhalvåret. Kvar var jag. Ensam. Alltid lika ensam. Och jag skyllde allt på min egen mamma som med sitt hat och sin egen trasighet hade förstört mig ifrån mitt första andetag. För jag var aldrig menat att bli annat än en fläck på ett lakan efter två människors älskog, men jag hade valt livet istället. Det uppskattades inte av modern och hon var aldrig sen med att påpeka det för mig så fort hon fick tillfälle den jävla ragatan! Jag var arg på henne för att hon alltid hade fått mig att känna att jag inte var önskvärd här i livet. Som om jag skulle ha fötts värdelös och helt omöjlig att älska, som att felet skulle ha varit mitt, och inte hennes. Jag var rasande på henne, för att hon aldrig kom till insikt och lärde sig något om sig själv och sitt eget mående. För att hon inte förstod hur elak hon var. Jag suckade uppgivet för mig själv, vem var jag att döma henne egentligen, som själv aldrig kom underfund med hur jag skulle tackla min egen trasighet. Jag som drev runt i gränslösa skimrande drömvärldar istället. En ny dröm kastade sig över mig igen, som så ofta nu för tiden. Plötsligt stod där uppklädda herrar och damer i de mest färggranna klänningar. Överallt sågs människor skratta och klappa takten till musiken. Jag kände hur den bjöd upp mig till en befriande dans och runtomkring mig stod de vackra människorna och applåderade uppmuntrande åt mig medan jag gav mig hän åt de rytmiska tonerna och försvann iväg, bort i den berusande dimman och dess välkomnande befrielse.

Dagens utmaning på skrivpuff var att ta en bok som man just nu läser och välja en mening i mitten på sida 30 i den boken. Min mening blev:
"Och med ens stod åter min egen sorgliga situation livslevande för mina ögon." Sidan 30 i Knut Hamsuns bok, svält. 

Tillsammans

Tillväxtultraljudet, allt började med tillväxtultraljudet. En ren rutin, som skulle förändra allt. Min ofödde son, en hjärnblödning. Vattenskalle till följd av blödningen. En förträngning som inte gjorde det möjligt för vätskan i hjärnans ena ventrikel att rinna undan och tas upp av kroppen. Åh du arma lille, varför?

Planerad förlossning i Linköping. Akutsnitt. Ny mr-röntgen av din hjärna, den första utanför min mage. Operationen. Den fruktade operationen, som jag både längtat efter och bävat inför på samma gång, sen jag visste att du var tvungen att få den.

Känslorna som svallade inom mig när jag följde dig och ekipaget med läkare och barnsjuksköterskor genom de långa korridorerna ner till operationssalen. Jag hade inte behövt följa med. Jag hade inte behövt se dig så. Ändå kände jag att det var vad jag var tvungen att göra. Något jag ville göra. Och jag fällde undan sidan på din intensivvårdssäng och ställde mig på tå för att nå fram till dig under alla sladdar och papper och jag kysste din lilla panna. Jag ville fylla dig med så mycket mammakärlek jag förmådde innan du kördes in för att bli skuren i, endast en dag gammal. 

Vi har tagit oss igenom allt det där nu, tillsammans tar vi en dag i taget. Tillsammans möter vi det vi måste, och tillsammans tar vi oss igenom allt. Det är vad jag behöver få tro, för att orka stå upp, trots utmattningen som har kommit över mig. Tillsammans.

Skrivutmaningen på instagram hade en skrivövning som gick ut på att flödesskriva det man tänkte på under fem minuter. Här är mitt resultat. 

Jag har så mycket som snurrar runt både tankemässigt och känslomässigt och jag längtar efter att få skriva igen, men oftast blir det bara små små fragment som kommer till mig. Hinner inte greppa någon större tanke, eller skriver jag utan att veta hur jag ska strukturera upp min text eller så. Men borde försöka ta mig tid att flödesskriva igen. Innan hade jag en period där jag flödesskrev en liten stund varje morgon. Kanske borde införa det igen, om jag kan få ihop det pusslet med två små barn. Att flödesskriva, ger oftast resultat hos mig och det är bättre än att inte skriv alls. Jag vill inte tappa min inre berättarröst.