Jag minns inte vad det var för en dag, den där dagen när
månens ljus slocknade och sången i bröstet tvärt tystnade. Jag minns bara att
det var en ovanligt mörk oktoberdag och vindarna som drog fram var isande kalla
och bistra mot min känsliga hy. Jag stod där vid den småländska hamnen i vad
som kändes som en evighet och blev våt av det fina regnet. Tittade på de mörka
vågorna som vilt men metodiskt böljade in mot land. Kylan kändes skön, trygg på
något sätt mot mitt inre som var i totalt kaos. Jag har alltid varit en sådan
person som tål kyla, för inget får mig att frysa mer, likt ett hårt kallt
hjärta.
Jag minns att jag fick höra att jag är stark. att jag är
rätt kvinna att klara av den här situationen som jag har hamnat i. Kanske är
jag rätt stark, jag vill tro det, men jag vet inte. Det var sagt med väldigt
mycket kärlek till mig jag vet det men jag minns att jag tänkte att det var
något dom hävde ur sig bara. Egentligen var dom nog bara väldigt glada över att
det inte var dom som var i min... Vår situation. För dom hade ju allt gått bra.
Stark, ja kanske, jag kommer bara ihåg att livet tog slut
ett par sekunder där och då, det gjorde det så klart inte men det kändes så, och
jag minns hur smärtan kramade om hjärtat så att det stannade till och det
flimrade framför ögonen. Jag ville bara skrika av förtvivlan och säga att nu
räcker det ta mig fan! Jag vill inte bära det här oket på mina axlar också. Jag
vill inte. Jag orkar inte. kan någon väcka mig ur denna mardröm? Det kändes som livselixiret rann ur mig, om så bara för ett par sekunder.
Jag tänker tillbaka på första gången jag kände dig sparka i
mig efter det där tillväxtultraljudet, det som bara skulle vara en rutin för
att se hur du växte eftersom att din storasyster var en lättviktsbebis när hon
föddes. Ultraljudet som ändrade allt och som gjorde det så smärtsamt tydligt, men
den bistra sanningen är, att alla barn föds inte friska. Så när jag kände dig
sparka och böka runt därinne, kändes det inte längre på samma sätt. Hur jag
fylldes av förtvivlan och ledsenhet över dina rörelse under min hud, istället
för glädjen och längtan jag innan fyllts med. Nu blev det bara en smärtsam
påminnelse om mardrömmen jag ville vakna upp ur. För jag visste inte hur du
mådde därinne i mig. Ovisshetens vassa tänder slet mitt inre i stycken, trasade
sönder något kolossalt. Min son....Vår son... Vad händer dig och varför?
Jag fulgrät likt ett barn och hulkade förtvivlat när jag
slogs av tanken på att det skulle ha gjort ont på dig. Att du skulle ha märkt
skillnad före och efter detta hände dig. Där du låg i min livmoder och växte
till dig. Jag vet att bebisars hjärna inte är lika utvecklade som våra, men jag
vet inte hur medvetna dom är, så kanske att du märkte att något gick galet med
dig där inne? Kanske att du fick ont i ditt lilla huvud när hjärnblödningen
drabbade dig? Jag fick skaka av mig den tanken, dels för att jag aldrig kommer
att få svaren på de frågorna, mest för att det blev för outhärdligt för mitt
mammahjärta att tänka så. För en hjärnblödning har du haft, hur mycket jag än
önskade att det inte var så. Och det ändrar inte kärleken jag känner till dig.
Det finns en tacksamhet också mitt ibland all smärta, att
detta upptäcktes, hur ont det än gör i din pappa och mig att inte veta hur
något kommer att bli. Så finns det en plan för dig nu, när du kommer till
världen. Och det gör ont i mammahjärtat att tänka att dom ska ta dig ifrån mig
när du har kommit till världen och lägga dig i en operationssal och karva i din
nyfödda lilla kropp. Men en otrolig tacksamhet i att dom gör allt dom kan för
att hjälpa dig och göra det bästa för dig nu när det är som det är. Oron som
kommer smygande ibland. Läkarna är väldigt duktiga på sjukhuset vi ska läggas
in på, när du kommer att förlösas till världen. Men en operation kommer alltid
med en viss risk, och narkos för en liten nyfödd, jag skulle ljuga om jag sa
att tanken inte skrämmer mig emellanåt.
Jag minns hur jag brukade sitta och fantisera och dagdrömma om ditt utseende. Att jag brukade undra över om du och din storasyster skulle vara lika eller inte. Om man skulle kunna se på er att ni var syskon. Jag är fortfarande nyfiken på dig sonen min, och jag har en känsla av att du kommer att vara mörkhårig som din pappa. Men mest nu funderar jag över hur mycket men du kommer att ha fått av din hjärnblödning och ditt vätskefyllda huvud.
Jag minns hur jag brukade sitta och fantisera och dagdrömma om ditt utseende. Att jag brukade undra över om du och din storasyster skulle vara lika eller inte. Om man skulle kunna se på er att ni var syskon. Jag är fortfarande nyfiken på dig sonen min, och jag har en känsla av att du kommer att vara mörkhårig som din pappa. Men mest nu funderar jag över hur mycket men du kommer att ha fått av din hjärnblödning och ditt vätskefyllda huvud.
Det är en sorg i mig att det inte kunde få vara normalt med
dig som med din syster. Det gör ont i mig att vi ska ligga på ett sjukhus långt
hemifrån dit ingen familj har möjlighet att komma och besöka oss. För att
överösa dig med kärlek och önska dig välkommen till världen och välkomna dig till
familjen. Det gör ont i mig, och det tänker jag inte ljuga om. Det gör något så
förbannat ont, och ovissheten i att inte veta hur du kommer att må tär på både
din pappa och mig.
Jag längtar bara tills allt det här ska vara över nu.
Längtar bara tills du finns här hos oss, och vi får landa i
vilken verklighet det än blir.
Och när allt det här är över och, allt förhoppningsvis har
gått bra, så ska du ligga hos mig i min famn min älskade son och höra hur mitt
hjärta slår, sjunger kärlekssånger för dig och din storasyster. Och du ska
känna dig varmt välkommen till vår familj, vårt andra lilla mirakel, och kanske
att er pappa ska få se sin måne lysa upp på nytt, när allt det här är över.
Med inspiration av skrivpuffs ord: Familj.
Jag har inte bearbetat texten utan bara flödesskrivit, så vissa förändringar kan komma att göras senare. Var mest lycklig över att jag fick lite tid över att skriva igen. Lämna gärna en kommentar den som känner för det.