Visar inlägg med etikett kärlek. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kärlek. Visa alla inlägg

måndag 26 november 2018

Dagen då månen slocknade


Jag minns inte vad det var för en dag, den där dagen när månens ljus slocknade och sången i bröstet tvärt tystnade. Jag minns bara att det var en ovanligt mörk oktoberdag och vindarna som drog fram var isande kalla och bistra mot min känsliga hy. Jag stod där vid den småländska hamnen i vad som kändes som en evighet och blev våt av det fina regnet. Tittade på de mörka vågorna som vilt men metodiskt böljade in mot land. Kylan kändes skön, trygg på något sätt mot mitt inre som var i totalt kaos. Jag har alltid varit en sådan person som tål kyla, för inget får mig att frysa mer, likt ett hårt kallt hjärta.

Jag minns att jag fick höra att jag är stark. att jag är rätt kvinna att klara av den här situationen som jag har hamnat i. Kanske är jag rätt stark, jag vill tro det, men jag vet inte. Det var sagt med väldigt mycket kärlek till mig jag vet det men jag minns att jag tänkte att det var något dom hävde ur sig bara. Egentligen var dom nog bara väldigt glada över att det inte var dom som var i min... Vår situation. För dom hade ju allt gått bra.  

Stark, ja kanske, jag kommer bara ihåg att livet tog slut ett par sekunder där och då, det gjorde det så klart inte men det kändes så, och jag minns hur smärtan kramade om hjärtat så att det stannade till och det flimrade framför ögonen. Jag ville bara skrika av förtvivlan och säga att nu räcker det ta mig fan! Jag vill inte bära det här oket på mina axlar också. Jag vill inte. Jag orkar inte. kan någon väcka mig ur denna mardröm? Det kändes som livselixiret rann ur mig, om så bara för ett par sekunder.

Jag tänker tillbaka på första gången jag kände dig sparka i mig efter det där tillväxtultraljudet, det som bara skulle vara en rutin för att se hur du växte eftersom att din storasyster var en lättviktsbebis när hon föddes. Ultraljudet som ändrade allt och som gjorde det så smärtsamt tydligt, men den bistra sanningen är, att alla barn föds inte friska. Så när jag kände dig sparka och böka runt därinne, kändes det inte längre på samma sätt. Hur jag fylldes av förtvivlan och ledsenhet över dina rörelse under min hud, istället för glädjen och längtan jag innan fyllts med. Nu blev det bara en smärtsam påminnelse om mardrömmen jag ville vakna upp ur. För jag visste inte hur du mådde därinne i mig. Ovisshetens vassa tänder slet mitt inre i stycken, trasade sönder något kolossalt. Min son....Vår son... Vad händer dig och varför?

Jag fulgrät likt ett barn och hulkade förtvivlat när jag slogs av tanken på att det skulle ha gjort ont på dig. Att du skulle ha märkt skillnad före och efter detta hände dig. Där du låg i min livmoder och växte till dig. Jag vet att bebisars hjärna inte är lika utvecklade som våra, men jag vet inte hur medvetna dom är, så kanske att du märkte att något gick galet med dig där inne? Kanske att du fick ont i ditt lilla huvud när hjärnblödningen drabbade dig? Jag fick skaka av mig den tanken, dels för att jag aldrig kommer att få svaren på de frågorna, mest för att det blev för outhärdligt för mitt mammahjärta att tänka så. För en hjärnblödning har du haft, hur mycket jag än önskade att det inte var så. Och det ändrar inte kärleken jag känner till dig.

Det finns en tacksamhet också mitt ibland all smärta, att detta upptäcktes, hur ont det än gör i din pappa och mig att inte veta hur något kommer att bli. Så finns det en plan för dig nu, när du kommer till världen. Och det gör ont i mammahjärtat att tänka att dom ska ta dig ifrån mig när du har kommit till världen och lägga dig i en operationssal och karva i din nyfödda lilla kropp. Men en otrolig tacksamhet i att dom gör allt dom kan för att hjälpa dig och göra det bästa för dig nu när det är som det är. Oron som kommer smygande ibland. Läkarna är väldigt duktiga på sjukhuset vi ska läggas in på, när du kommer att förlösas till världen. Men en operation kommer alltid med en viss risk, och narkos för en liten nyfödd, jag skulle ljuga om jag sa att tanken inte skrämmer mig emellanåt.

Jag minns hur jag brukade sitta och fantisera och dagdrömma om ditt utseende. Att jag brukade undra över om du och din storasyster skulle vara lika eller inte. Om man skulle kunna se på er att ni var syskon. Jag är fortfarande nyfiken på dig sonen min, och jag har en känsla av att du kommer att vara mörkhårig som din pappa. Men mest nu funderar jag över hur mycket men du kommer att ha fått av din hjärnblödning och ditt vätskefyllda huvud. 

Det är en sorg i mig att det inte kunde få vara normalt med dig som med din syster. Det gör ont i mig att vi ska ligga på ett sjukhus långt hemifrån dit ingen familj har möjlighet att komma och besöka oss. För att överösa dig med kärlek och önska dig välkommen till världen och välkomna dig till familjen. Det gör ont i mig, och det tänker jag inte ljuga om. Det gör något så förbannat ont, och ovissheten i att inte veta hur du kommer att må tär på både din pappa och mig.

Jag längtar bara tills allt det här ska vara över nu.
Längtar bara tills du finns här hos oss, och vi får landa i vilken verklighet det än blir.
Och när allt det här är över och, allt förhoppningsvis har gått bra, så ska du ligga hos mig i min famn min älskade son och höra hur mitt hjärta slår, sjunger kärlekssånger för dig och din storasyster. Och du ska känna dig varmt välkommen till vår familj, vårt andra lilla mirakel, och kanske att er pappa ska få se sin måne lysa upp på nytt, när allt det här är över.   






Med inspiration av skrivpuffs ord: Familj.

Jag har inte bearbetat texten utan bara flödesskrivit, så vissa förändringar kan komma att göras senare. Var mest lycklig över att jag fick lite tid över att skriva igen. Lämna gärna en kommentar den som känner för det. 

tisdag 27 februari 2018

De lyckliga två




Utanför är det ingen som vet någonting. Inga ögon ser vad som händer bakom stängda dörrar. Ser märken, kläder lätt kan dölja. Man ska inte skada andra människor. Människor man älskar. Sånt gör man bara inte. Så får det inte gå till. Dom man älskar vill man visa kärlek, vill man göra lyckliga, vill man visa respekt. Smärtan kom kraftigt och intensivt över henne. Hon la handen över sitt bröst, varje andetag kändes omöjligt att bära. Men hon fortsatte att andas. Fortsatte att leva. Det var en smärta som ständigt plågade henne ofta nu för tiden, den satt där som en klump i bröstet och trodde att dem var bästa vänner. Ångest kallades det och den hade varit hennes följeslagare mer eller mindre hela hennes liv. Hon hatade det.

Hon skruvade otåligt på sig där hon satt på sitt favoritfik. Tänk om någon såg det fasansfulla, det vidriga som hade hänt med henne. Tänk om någon såg vem hon egentligen var och hur hon egentligen mådde. Hon hoppades inte att någon skulle komma fram och fråga hur det var med henne. Idag var hon inte säker på att hon skulle lyckas ljuga. Idag skulle hon nog öppna sig som en bok. För lögnen och fasaden var en fruktansvärd kraftansträngning att upprätthålla. Tänk om någon såg igenom henne och såg sanningen.

Hon visste inte när gränsen för det förbjudna hade överträtts. Hon visste inte hur det gick till när hjärnan plötsligt förvandlade någon till en person den inte brukade vara, eller ville kännas vid att vara. När passerades gränsen och varför? Hur kunde två människor som älskade varandra någonsin hitta tillbaka till det som hade varit mellan dem, innan det fasansfulla hände? "Jag älskar honom" viskade hennes hjärta ut i det tysta. Och hon visste att han också älskade henne. Så varför kunde det inte få stanna så? "Varför...åh varför var det tvunget att finnas våld!?"

Hon klarade inte mer. Hon tog på sig sin långa rock och skyndade ner för den mörka spiraltrappan ut i vinterkylan, och hon drog in den iskalla luften i hela sig som om hennes liv hängde på det. Hon hade varit så dum som hade gått till det gamla fiket ifrån början. Hon klarade inte av det idag, hur mycket hon än älskade det där gamla haket.

Tänk om någon såg sanningen. Allt hon ville var att gömma sig för omvärlden. Hon orkade inte möta folk just nu. Blicken var stadigt fäst ner i marken. Hennes fötter jobbade snabbt och lätt utifrån stan, hon var tvungen att komma bort, tvungen att komma hem. Hem till tryggheten innanför de betonggråa lägenhetsväggarna. Hem, dit där ingen kunde se vad som hände, där ingen skulle kunna lyckas få reda på sanningen genom att bara titta på henne. Som om någon hade röntgenblick och kunde se igenom hennes kläder, igenom hennes skinn.

"Äntligen!" Tänkte hon när lägenhetsdörren gled igen bakom henne och hon sjönk ihop likt en sopsäck innanför den med tårarna rinnande längs med kinderna. Hon var ensam hemma. Han skulle inte komma hem ifrån jobbet förrän efter klockan fem. "Jag älskar honom!" viskade hennes hjärta. Och hon bad en stilla bön ut i tystnaden om att monstret skulle hålla sig borta ikväll,och att allt skulle få bli bra igen.

Hennes hjärta skulle gå sönder för all framtid och det skulle inte finnas någon återvändo om hon la händer på honom en gång till, eller spottade på honom ur vansinne. Kunde hon inte kontrollera sig själv nu, skulle allt vara förlorat. Skulle hon vara förlorad för alltid.


Skrivet kring skrivpuffs ord: Utanför.



fredag 23 februari 2018

Den gamla koranen


Det var med stor vördnad som han tog upp den välanvända gamla koranen som låg på sidobordet intill hans favoritfåtölj. "Jiddo.(Farfar)" viskade han ut i tystnaden och tittade på de slitna bruna läderpärmarna med dess guldiga ornament. Han tryckte den ömt mot sitt hjärta sedan lyfte han den till sina läppar och kysste den, precis som han kom ihåg att hans farfar brukade göra när han hade läst i den, därefter brast han ut i våldsam gråt, när saknaden blev honom övermäktig.  

Han var inte girig, så när hans farfar hade dött, hade han inte som en del av de andra barnbarnen varit intresserad av att ärva någonting pengamässigt värdefullt. Han hade älskat sin farfar och hela hans stora varma hjärta med hela sitt väsen. De hade varit som bästa vänner. Så han hade frågat sin pappa om han kunde få sin farfars koran, och några andra boktitlar ur hans bokhyllor, som han visste var hans farfars favoritböcker. Så hans pappa hade fixat detta åt honom utan några större problem, när det gällde bodelningen var det ingen annan i släkten som var intresserad av gamla böcker och varsin koran hade alla redan. Kareem hade redan läst sin farfars favoritböcker och diskuterat dom tillsammans med honom när han levde. Men han ville ha dom ändå för hans farfar var bibliofil precis som han själv hade blivit tack vare honom och för att han kunde minnas honom genom att läsa om hans favoriter.

Han mindes sin farfar som en varm, rolig och ödmjuk men auktoritär människa, de flesta som träffade honom kom att älska honom. Han hade alltid en berättelse eller två redo för den som ville höra. Skratten samsades med doften ifrån det arabiska kaffet och vattenpipan mellan husets gamla tavelprydda väggar. Hans farfar stora tjocka lockiga hår levde sitt eget liv och hans väl tilltagna mustach som växte över hans smala överläpp gav hans ansikte karaktär. Ögonen var brungröna och strålade visdom, och trots svårigheter och smärtsamma förluster brann de av en levnadsglädje som inte gick att ta miste på. Hans skratt var bullrigt och hördes lång väg. OCh så många gånger hade de ögonen strålat kärlek mot Kareem. Och så många gånger hade skrattet bullrat bara för honom när han och hans farfar hade delat hemligheter med varandra.

Koranen efter hans farfar hade varit viktig för Kareem även att han hade sin egen. För gud var viktig för hans farfar och dom hade haft så många samtal om gud och tro. Kareem hade alltid trott på en gud, även om han hade blivit fostrad in islam så hade valet att stanna kvar där varit hans eget. Han hade haft en period när han läst på om andra religioner och han hade debatterat med så många olika muslimer och kristna och judar och lyssnat till många olika lärda. Men ateism var inte hans grej och islam var den religion där han kände sig hemma, sen fick andra välja det där dom kände sig hemma.  Man kan inte tvinga någon till att bli muslim eller till att tro på någonting överhuvudtaget, om personen själv inte har viljan i sig. Är det inte äkta i hjärtat, är det inte till för gud ändå. Och hans farfars berättelser om saker han sett och upplevt i sitt liv hade fått Kareem att sakna att växa upp i ett land där kärleken till gud var varm och vördnadsfull. Där kärleken till gud var någonting vackert och inte något man blev idiotförklarad och hatad för. Men ingenting skulle få ta hans tro ifrån honom, oavsett vad människor tyckte eller tänkte. Den var en del av honom, Allahu akbar, (Gud är störst.) Och definitivt större än trångsynta aggressiva människor.

Kareem hade under hela sitt liv älskat att lyssna till sin farfars berättelser. Genom dessa berättelser hade han inte bara lärt känna sin farfar och andra människor utan även sitt ursprung. Han hade lärt känna sitt hemland Palestina som han hade lämnat tillsammans med sin familj och sina syskon när han bara var några månader gammal. Han hade lärt känna landet där hans hjärta slog sina första slag, landet där han tog sina första andetag, landet som tillhörde honom men som hade stulits ifrån honom och hans folk.

Så han hade suttit med sin farfar och druckit det kardemumma kryddade arabiska kaffet, låtsats att han tyckte om det, tills han en dag älskade det. Han hade suttit där, han hade frågat ut sin farfar, och han hade lyssnat om och om igen hundratals gånger tills han kunde varenda detalj och berättelserna blev en del av honom och han en del av dem. De fanns där inom honom som en dyrbar skatt. Och han skulle skriva ner dom en dag när tiden var redo, Inshalla (ske Guds vilja)  Han skulle skriva sin farfars och sitt folks berättelse. För att de berättelserna tillhörde också honom.




Skrivet med inspiration ifrån skrivpuffs ord: Tillhöra.
Med reservation för eventuelle småändringar, då jag inte hunnit bearbeta den än.

torsdag 25 februari 2016

Kärleken talar sitt eget språk


Åh vad det sticker i era ögon,
när jag går hand i hand,
med min älskade,
vad de kulturella och religiösa skillnaderna
kliar ert förstånd till vansinne
för att ni med era fördomsfulla ögon
ser ytteligare en arab, och det skrämmer er
för alla vet ju hur araber är,
så ni dömmer ut min älskade
redan innan ni har träffat honom,
han får ingen chans att visa er
sin fantastiska personlighet
för ni är rädda för muslimer,
tror att det ni ser på tv och läser i manipulerad media
är den enda sanning som finns,
ni tror att alla muslimer
är kvinnoförtryckare och terrorister
det gör ont i hela mig
att ni är så inskränkta,
men det är ni som går miste om
att lära känna kärleksfulla fina människor
säg vad ni vill
jag vet att
kärleken talar sitt eget språk,
inte människans
kärleken bryr sig inte
om kulturella skillnader
och så länge han väljer mig
och jag väljer honom
så är det också han och jag
som ska välja att ta striderna
som kan uppstå mellan oss,
inte ni
ni behöver inte tycka synd om mig
när jag går hand i hand med min älskade
den här ”svenska vikingen”
har hittat sitt hjärtas kung, glädje
i en vacker palestinier
och när han sjunger för mig på arabiska
så dör mitt hjärta av glädje,
när han skrattar
bubblar min själ över
överväldigas
och i hans kyss försvinner jag helt
i hans famn är jag totalt förlorad
och så länge jag väljer honom
och han väljer mig
och kärleken växer i oss,
kan inget i världen, förutom döden
skilja oss åt.


tisdag 16 februari 2016

En strimma hopp

Jag skrek på min Gud, som jag tyckte hade övergivit mig,
jag skrek på mina systrar och jag vredgades något alldeles vansinnigt
mot min älskade
jag var ensammast i världen i mitt mörker
allt kändes så fruktansvärt tungt,
jag såg ingen annan utväg
än att jag var tvungen att försvinna
jag, som var hon den otillräckliga,
det fasansfulla aggressiva monstret,
som hade fått den sista glädjen i hjärtat söndertrasad
det fanns verkligen ingenting kvar bland skärvorna
allt var svart, och jag var vansinnigt förlorad
och aldrig tidigare i mitt liv
har jag någonsin blivit så rädd för mig själv
jag var övertygad om,
att nu hade jag förlorat förståndet precis
Monstret måste dö!
Men så,
mitt i all hopplöshet
mitt i helvetet, från ingenstans
en strimma hopp,
en liten tunn strimma, knappt förnimbar
men ljuset ifrån den blev överväldigande
för mitt destruktiva ångestmörker
det var som att livsglädjen på nytt
försiktigt sträckte sig fram och omfamnade mig,
och mitt söndertrasade hjärta
fick ömt omfamna livsglädjen igen
jag påmindes om kärleken, som finns överallt runtomkring mig,
omkring oss, att den inte alls var onåbar någonstans långt borta,
utan närvarande just nu här, i livet
i mig,
Gud fick mig att känna, att han fanns där och bar mig
och han viskade till min själ, påminde mig kärleksfullt
att jag har en plats här, och den är inte förgäves,
den är oerhört värdefull,
jag är en kraftfull skapelse
och jorden behöver mina andetag, min kärlek
jag har utrymme att finnas här i hela mitt jag
och min väg tillbaka till mig själv, och mitt bästa jag,
blir nog inte helt problemfri, fortfarande finns mycket som gör ont
fortfarande finns mycket mörker
men jag möter det inte ensam
det finns kärlek
och från och med idag, är mina steg inte vacklande, är mina steg
fast beslutsamma,
från och med idag
andas jag hoppfullt igen.


Det finns en kärlek som bär i oss alla.  

onsdag 9 september 2015

Snart igen


 Om det finns en mening med allt som sker,
att du och jag träffades av en anledning,
då är du precis där det är meningen att du ska vara just nu
och jag är precis där det är meningen att jag ska vara
försöker fylla mitt hjärta med tillit
varför älskling,
åh varför,
utsätter Gud dig för denna prövning?

Du har svårt med tilliten nu
din hjärna går på högvarv
och ditt hjärta är fullt av förtvivlan
över alla falska människor
alla illvilliga satar
som vill ditt svenska
och palestinska folk illa.

"Tänk inte så mycket på mig!"
Säger du över telefon
jag biter mig själv i läppen,
du känner mig inte tillräckligt väl ännu älskade,
för att veta hurdan jag är, hur mycket jag älskar
när jag står med ett hjärta sprängfyllt av kärlek till någon
"Du kan inte säga åt mig att inte tänka så mycket på dig, för det gör jag, För att jag älskar dig!"
"Galning"

Det är okej att jag älskar dig
mer än vad du älskar mig,
du har har annat i ditt medvetande nu
något som är större än mig,
jag får bo i ditt hjärta,
och jag är tacksam för det utrymme jag får
det gör ont i mig ibland,
men det är så verkligheten ser ut nu,
jag får acceptera det,
eftersom att du är så oerhört viktig, oerhört
betydelsefull för mig,
detta ändras inte,
jag älskar inte dig mindre,
för att jag inte är det viktigaste för dig i ditt liv,
min kärlek står orubblig,
för just nu är den så stark i mitt hjärta,
min själ,
att just nu är den min sanning
som jag håller fast vid, med krampaktig tillit.

En dag
min älskade
flyger vi båda fria
och jag får återigen
kuttra som en duva
med dina armar om min kropp,
och jag får kyssa din kind,
och kyssa dig där,
där bara mina läppar få komma dig nära.

En dag min älskade
står vi
sida vid sida, igen
och sjunger kampsånger
för vårt älskade Sverige
och för Palestina
och alla andra länder som,
behöver vår solidaritet.

En dag bjuder du mig,
att bo både i ditt hjärta och din själ, hoppas jag
som vi brukar säga
Om Gud vill!

Inga löften,
kanske flyger vi åt varsitt håll
och sången i mitt hjärta tystnar
för en stund
av den helvetiska smärtan,
vilar upp sig,
för att någon gång få sjunga på nytt.

Men nu är det ditt hjärta tätt intill mitt,
ditt hjärtas slag, i mina slag
och det är allt som betyder något
nu, flyger vi brevid varandra
med kärlekens och fredens sång
i våra hjärtan.

Snart ses vi igen, älskade
ta hand om dig tills dess
och må så bra som du någonsin kan

min vackra fågel. 

Mashnon


Mashnon

Som en ljummen vind från östern
kom du in i mitt liv,
vackra duva,
med fredens längtan i ditt bröst
flög du till mitt land
som nu också är ditt land,
smekte värmande min själ,
när jag inte trodde
att kärlek var ämnat för mig,
då kom du
som sänd från änglarna.

Stannade till hos mig, utan att veta varför,
som skeppet som likt av vågen knuffas mot land
blev jag den hamn du kom till,
där du kände hemmakänsla,
samhörighet,
och du belägrade mitt hjärta.

Du har stjärnans ljus i dina själaspeglar
de flammande mörka,
mystiskt vackra,
en glimt av Jerusalems sken
strålar däri,
och när du skrattar älskade,
sjunger mitt hjärta en kärlekssång
för oss två.

I din famn
finns en trygghet för mig
en känsla av lycka
som pulserar,
slår mig ur balans
vibrerar med livet självt.

Bara Gud vet hur det ska sluta, du och jag
och månen lyser hemlighetsfullt,
det spelar ingen roll älskade,
det får gå som det går
älskling,
det finns ingen återvändo för mig nu.

Du kallar mig galning,
och det är sant,
jag är galen, okontrollerat galen
i dig.

Ditt varma hjärta
har exploderat i min själ,
din omtänksamhet,
bär mitt hjärta
och din trygga famn
mitt kärlekstempel, att vila
att hämta kraft ifrån
andas lungt.

Du är tankspridd,
många idéer föds inom dig,
som popcorn som poppas,
sprudlande,
det finns en nyfikenhet på livet inom dig,
en enorm drivkraft,
att förändra världen,
till en vacker plats, utan våld
där vi kan mötas i kärlek
oavsett ursprung.

Och ibland är du lite smått nonchalant,
och jag blir galen på dig, habibi
men du lyssnar,
när jag behöver dig,
du tar dig tid att prata med mig
för att du bryr dig,
vill det bästa för oss båda,
och ibland är du överbeskyddande,
och jag kan bli tokig på dig,
och otrevlig ibland, när rädslan tar över inom mig,
men jag blir samtidigt rörd
över att se hur mycket du bryr dig,
hur mycket du är beredd att kämpa,
och jag tackar himlens ljusväsen
som har sänt dig till mig.

Redan vid första mötet hemma hos dig,
såg jag fröet till något stort i dig,
det finns en glimmande kärna i dig,
och tillsammans med mitt ljus,
kan vi stråla starka som de stjärnor,
vi älskar att titta på tillsammans.

Din charm,
är oemotståndlig för mig,
gör mig alldeles knäsvag,
vackra duva,
lägg ditt hjärta mot mitt,
känn hur våra hjärtan,
slår som ett, habibi
hur kapitulerar jag inte
i din närhet, hur dör jag inte,
i din famn,
det finns ingen annan för mig nu,

Jag ber dig älskade, låt oss rymma
på en flygande matta,
tappa all verklighetsuppfattning
och omfamna vår galenskap,
och låt oss skapa våra egna sagor,
till vår magiska levnadsberättelse,
skriven med kärlek, värme och
galningarnas hysteriska skratt,
och miraklet ska tindra i våra liv
när vi börjar våra liv på nytt,
från kapitel ett och framåt
tillsammans i kärlek,
du och jag, vi är lika på något sätt
jag älskar dig,
mashnon.



Tillägnad min älskade Wajdi
22/8 2015 .

onsdag 5 augusti 2015

Vackra blomma

Sara
vackra blomma
med stjärnljus glimmande
i dina livliga själaspeglar
med ett skratt,
böljande
som värmer de frusnaste av hjärtan
sprudlande
livlig
underbar
med en karisma,
du inte vet att du har,
som svidande bländar en i ögonen
man dras med.

Man får vara sig själv
allt är tillåtet
och ingenting är omöjligt
när man skrattar med dig
glömmer man sina bekymmer
andas en stund i nuet.

Det är min högsta önskan
att den kärlek din blodpump pulserar,
och som förkastar mörkret och eländet
med ljuset som strålar ifrån dina ögon
att mycket av den kärlek du ger till
dina medmänniskor,
ska du också ge till dig själv
och se och känna
varför vi älskar dig så.

Du har genomlevt mycket
som jag hade önskat att du hade sluppit
men du har vägrat att ge upp
och alltid återfunnit en tro, ett hopp i ditt bröst
om en ny morgondag.

Vackra blomma
du får flytta vart du vill i världen
jag får hantera min saknad bäst jag kan
men du får aldrig någonsin
lämna min livsande, lämna
mitt hjärta.

Jag skulle dö
och min själ långsamt förtvina
om du övergav mig
jag vore ingenting
ingenting vore jag
utan dig.

Må min livslåga slockna före din
så jag aldrig någonsin behöver uppleva
hur livet är att leva
utan dig.

Jag älskar dig
till tidens ände
vackra blomma.


torsdag 24 april 2014

Två

Blicken fastnar, där jag står och tvättar mitt morgontrötta ansikte
jag ser två, två tandborstar
där det tidigare bara stod en, jag leer för mig själv nu
bara den ena är min.

Mitt hjärta slår ett dubbelslag
när jag i mitt badrumsskåp får syn på två deodoranter,
två, bara den ena är min
den andra tillhör, åh den doften känner jag igen,
han den speciella
är hans.

På köksbordet en handskriven lapp, jag ler igen
handstilen som har blivit mig så kär, känner jag igen
ett kärleksmeddelande till mig
ifrån honom, han den fantastiska.

Små puzzelbitar, som faller på plats
kompleterar det stora puzzlet,
den puzzelbit jag längtat så mycket efter att få,
fyller mig med tanken av dig,
fyller mig med lycka

kanske är jag lite fånig nu
men när det kommer till honom och mig
då är jag gärna hur fånig som helst
det tillhör, när man finner någon
som betyder så mycket för en.

Två
du och jag,
det som händer när vi två är tillsammans

Två
du och jag min älskade
Vi, och det vi väljer att skapa tillsammans

Två, en plus en som bildar ett ord
vackert.

Två
vi två
kärlek. 

måndag 12 augusti 2013

Tack

Jag har sagt det till dig många gånger, tack
ändå känns det inte som att
den överväldigande tacksamhet jag känner inom mig
når fram,
det känns som att
jag aldrig kommer kunna tacka dig tillräckligt.
för när jag var som minst
när jag var fast i gamla tankemönster av mörker
oförmögen att se en utväg
när jag kände mig värdelös och otillräcklig
ledsen och äcklig
valde du att kliva in,
bre dina skyddande vingar över mig
valde att se min kraftfulla kärna
valde att se det positiva därinne i mig.
Tack,
för att du inte nöjde dig med att se
utan för att du valde att ingripa, stiga in
som en trygg kärleksfull vägvisare
för att du pekade framåt,
visade mig dörrar där framme jag inte hade ork
nog att upptäcka själv.
För att du gav mig modet att tro på mig själv
fick mig att tillåta mig att öppna dessa dörrar
fick mig att se på nytt och återupptäcka den kraftfulla energi
som jag så länge kuvat under min ångestdemon.
Tack, för att du valde
att inte bara vända dig om, tack för att du inte nöjde dig
förrän jag själv hade sett
vad jag gjorde mot mig själv.
För att du gav mig en chans att ta mig vidare på min resa
med lättat hjärta och en ny tro på mig själv
att du fick mig
att vilja ta kampen igen
fick mig att vilja se på mig själv igen
med kärleksfulla ögon.
Mitt hjärta svämmar över
hyser mängder av tacksamhet, slår kärlek
pulserar ömhet
och jag hoppas du förstår, att detta korta lilla ord
kommer direkt ifrån mitt hjärta
och för att det inte är något jag bara häver ur mig
utan att jag menar det av hela mitt jag
mitt varande, roten av min existens.
Ljusets och kärlekens vägvisare.
Min fina vän

Tack!

torsdag 18 juli 2013

Kärleksdrottning

Se där kommer hon åter gående,
bredvid ängar av blommande tulpaner och vildrosor
hon kommer med regnbågens alla färger,
hon som går med änglar och andar intill sig.

De visa ordens drottning,
i hennes välstylade blonda hår
syns tydligt det spår av den lekfulla levnadsglädje
som explosionsartat sprudlar inom henne.
Hon står stolt med båda fötterna på jorden
med kärleken strålandes ifrån evigheten,
ifrån moder jord själv och upp genom hjärtat
och vidare ut omkring sig
vidare mot en bredare rymd och ner igen.

Med händerna vilandes på de jeanskjols beklädda höfterna
beskådar hon med glädje, vördnad och respekt
de fyra underverk som hon burit inom sig, de vackra sönerna.
Runt hennes hals gnistrar ett skimmrande hjärta av strass
i hennes ögon glittrar ett magisgt glimmer av ljus
likt ögonen hos ett hoppfullt barn.
Hon tror att allt är möjligt och runt henne sker vardagsmagi, mirakel
när de frön hon vattnar med sin kärlek
mirakulöst slår ut till en färgsprakande praktfulla blomma
som hon hela tiden har vetat fanns där
för hon har sett det i ens ögon.
Hon strålar vacker likt solen själv
och hennes unika ljus och ledande visdomsord
helar,
likt en ömsint smekning över det gråtande barnets kind
berör hon ens hjärta.

Ibland händer det att hon känner sig liten
men aldrig att hon är liten i sin kärlek till andra
och i andras kärlek till henne förblir hon alltid stor.
Åh de blommor som hon så omsorgsfullt har skött om
kommer pollinera sig, ifrån en kruka, till en blomsterrabbat,
till en vildvuxen slätt av stora färgstarka blommor.
Så sprider sig regnbågens färger ifrån henne och vidare
så sprider sig kärlekens rosa skimmer
ifrån hennes gränslöst stora hjärta och vidare ut genom de hon har omkring sig
och åter vidare ut i evigheten.



Bild lånad ifrån google


Till min vackra Ann,
Tack för att du är en del av mitt liv.