Visar inlägg med etikett ledsenhet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ledsenhet. Visa alla inlägg

tisdag 16 februari 2016

En strimma hopp

Jag skrek på min Gud, som jag tyckte hade övergivit mig,
jag skrek på mina systrar och jag vredgades något alldeles vansinnigt
mot min älskade
jag var ensammast i världen i mitt mörker
allt kändes så fruktansvärt tungt,
jag såg ingen annan utväg
än att jag var tvungen att försvinna
jag, som var hon den otillräckliga,
det fasansfulla aggressiva monstret,
som hade fått den sista glädjen i hjärtat söndertrasad
det fanns verkligen ingenting kvar bland skärvorna
allt var svart, och jag var vansinnigt förlorad
och aldrig tidigare i mitt liv
har jag någonsin blivit så rädd för mig själv
jag var övertygad om,
att nu hade jag förlorat förståndet precis
Monstret måste dö!
Men så,
mitt i all hopplöshet
mitt i helvetet, från ingenstans
en strimma hopp,
en liten tunn strimma, knappt förnimbar
men ljuset ifrån den blev överväldigande
för mitt destruktiva ångestmörker
det var som att livsglädjen på nytt
försiktigt sträckte sig fram och omfamnade mig,
och mitt söndertrasade hjärta
fick ömt omfamna livsglädjen igen
jag påmindes om kärleken, som finns överallt runtomkring mig,
omkring oss, att den inte alls var onåbar någonstans långt borta,
utan närvarande just nu här, i livet
i mig,
Gud fick mig att känna, att han fanns där och bar mig
och han viskade till min själ, påminde mig kärleksfullt
att jag har en plats här, och den är inte förgäves,
den är oerhört värdefull,
jag är en kraftfull skapelse
och jorden behöver mina andetag, min kärlek
jag har utrymme att finnas här i hela mitt jag
och min väg tillbaka till mig själv, och mitt bästa jag,
blir nog inte helt problemfri, fortfarande finns mycket som gör ont
fortfarande finns mycket mörker
men jag möter det inte ensam
det finns kärlek
och från och med idag, är mina steg inte vacklande, är mina steg
fast beslutsamma,
från och med idag
andas jag hoppfullt igen.


Det finns en kärlek som bär i oss alla.  

måndag 29 december 2014

...

Vad hjälper mig väl bönerna nu
mina rop på hjälp
vad hjälper mig mitt självförakt och min ångest
mitt dåliga samvete som toterar mig,
det här händer på riktigt,
denna mardröm kan jag inte vakna upp ur,
är verklig
och jag vet att ångest över att jag har varit en idiot inte hjälper,
för att jag inte kan ändra det som har varit,
ändra alla fel som jag har gjort,
tårarna som rinner,
skär sönder min hjärna,
om jag bara vore bättre... Om jag bara inte var en så värdelös flickvän..om bara..

Man är van vid att se mina kinder tårvåta och ögonen rödaglansiga,
jag, hon den sköra
man inbillar sig att smärtan som kramar om hjärtat
blir lindrigare med tiden.

Jag har käftat emot, jag har ljugit och sagt att jag minsann klarar mig själv,
trots att jag inte är någonting utan dig,
trots att du är det bästa som har hänt mig,
kommer jag nu få vänja mig vid denna tomhet 
tystnaden har kommit för att stanna,
är permanent,
och jag vet att du får det bättre nu, utan mig
nu när du kan få den kärlek och glädje som du förtjänar,
för att du är så himla fin,
och jag vet att du kommer att få njuta av ditt liv,
att allt elände du har tvingats gå igenom kommer att vara värt något till sist,
nu kan ditt liv bli den fantastiska dröm du bär med inom dig,
jag tar med dig i mitt hjärta, och jag förbannar mig själv, att jag inte tog bättre vara på allt,
när du fanns hos mig, att jag föll för mina rädslor och förintade oss.
Att jag inte lärt mig mer av mina misstag än så,
att jag inte lyckats bättre med mig själv,
att vara en bättre människa.

Det finns sår som aldrig läker,
när det underbara i livet, det som skulle vara en livstid
blir på tok för kort, slutar nu
slutar här
vad hjälper mig min ångest och mina böner nu
vad hjälper det att jag skriker mig hes att jag inte gå med på detta,
nu när det redan var så lägesedan det blev försent för att
göra alla dumheter ogjorda, nu
när han förstår vad jag pratade om,
när jag nämnde att jag är svår att älska,
nu när han vet vad det innebär att stå ut med att älska mig,
nu när han har insett, hur svårt det är,
nu när jag inte längre får vara med och bestämma att han ska bli kvar hos mig,
nu när mina kärlekskänslor för honom inte kan ändra något,
nu när orden jag älskar dig,
inte längre innebär ett tryggt varmt vi,
utan ett farväl..