torsdag 25 februari 2016

Kärleken talar sitt eget språk


Åh vad det sticker i era ögon,
när jag går hand i hand,
med min älskade,
vad de kulturella och religiösa skillnaderna
kliar ert förstånd till vansinne
för att ni med era fördomsfulla ögon
ser ytteligare en arab, och det skrämmer er
för alla vet ju hur araber är,
så ni dömmer ut min älskade
redan innan ni har träffat honom,
han får ingen chans att visa er
sin fantastiska personlighet
för ni är rädda för muslimer,
tror att det ni ser på tv och läser i manipulerad media
är den enda sanning som finns,
ni tror att alla muslimer
är kvinnoförtryckare och terrorister
det gör ont i hela mig
att ni är så inskränkta,
men det är ni som går miste om
att lära känna kärleksfulla fina människor
säg vad ni vill
jag vet att
kärleken talar sitt eget språk,
inte människans
kärleken bryr sig inte
om kulturella skillnader
och så länge han väljer mig
och jag väljer honom
så är det också han och jag
som ska välja att ta striderna
som kan uppstå mellan oss,
inte ni
ni behöver inte tycka synd om mig
när jag går hand i hand med min älskade
den här ”svenska vikingen”
har hittat sitt hjärtas kung, glädje
i en vacker palestinier
och när han sjunger för mig på arabiska
så dör mitt hjärta av glädje,
när han skrattar
bubblar min själ över
överväldigas
och i hans kyss försvinner jag helt
i hans famn är jag totalt förlorad
och så länge jag väljer honom
och han väljer mig
och kärleken växer i oss,
kan inget i världen, förutom döden
skilja oss åt.


tisdag 16 februari 2016

En strimma hopp

Jag skrek på min Gud, som jag tyckte hade övergivit mig,
jag skrek på mina systrar och jag vredgades något alldeles vansinnigt
mot min älskade
jag var ensammast i världen i mitt mörker
allt kändes så fruktansvärt tungt,
jag såg ingen annan utväg
än att jag var tvungen att försvinna
jag, som var hon den otillräckliga,
det fasansfulla aggressiva monstret,
som hade fått den sista glädjen i hjärtat söndertrasad
det fanns verkligen ingenting kvar bland skärvorna
allt var svart, och jag var vansinnigt förlorad
och aldrig tidigare i mitt liv
har jag någonsin blivit så rädd för mig själv
jag var övertygad om,
att nu hade jag förlorat förståndet precis
Monstret måste dö!
Men så,
mitt i all hopplöshet
mitt i helvetet, från ingenstans
en strimma hopp,
en liten tunn strimma, knappt förnimbar
men ljuset ifrån den blev överväldigande
för mitt destruktiva ångestmörker
det var som att livsglädjen på nytt
försiktigt sträckte sig fram och omfamnade mig,
och mitt söndertrasade hjärta
fick ömt omfamna livsglädjen igen
jag påmindes om kärleken, som finns överallt runtomkring mig,
omkring oss, att den inte alls var onåbar någonstans långt borta,
utan närvarande just nu här, i livet
i mig,
Gud fick mig att känna, att han fanns där och bar mig
och han viskade till min själ, påminde mig kärleksfullt
att jag har en plats här, och den är inte förgäves,
den är oerhört värdefull,
jag är en kraftfull skapelse
och jorden behöver mina andetag, min kärlek
jag har utrymme att finnas här i hela mitt jag
och min väg tillbaka till mig själv, och mitt bästa jag,
blir nog inte helt problemfri, fortfarande finns mycket som gör ont
fortfarande finns mycket mörker
men jag möter det inte ensam
det finns kärlek
och från och med idag, är mina steg inte vacklande, är mina steg
fast beslutsamma,
från och med idag
andas jag hoppfullt igen.


Det finns en kärlek som bär i oss alla.