Visar inlägg med etikett JPJ. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett JPJ. Visa alla inlägg

måndag 9 maj 2016

Din sjukdom

Solen lös för oss,
värmde oss för en stund
stjärnorna förtrollade oss bortom tid och rum i vår kärlek
och jag fick vara din egen magiska måne
tiden var för dig och mig
de två galningarna
allt skulle vi klara av tillsammans,
allt ville vi dela tillsammans,
men jag blev till en sjukdom
som spred sig i din kropp.

Jag blev ditt hjärtas lidande,
din svidande magvärk,
din bultande exploderande smärta i huvudet
jag blev de röda ärrfårorna över din hud
blåmärkena på dina armar och ben
dina axlars tunga börda
din vackra ryggs smärta
dina kinders tårar
din själs trötthet.

Andas fridsamt älskade
du får lysa stark i din egen kärlekskraft nu
du ska få se att du blir frisk nu,
nu
slipper du din sjukdom.


Ta hand om dig min älskade.

torsdag 25 februari 2016

Kärleken talar sitt eget språk


Åh vad det sticker i era ögon,
när jag går hand i hand,
med min älskade,
vad de kulturella och religiösa skillnaderna
kliar ert förstånd till vansinne
för att ni med era fördomsfulla ögon
ser ytteligare en arab, och det skrämmer er
för alla vet ju hur araber är,
så ni dömmer ut min älskade
redan innan ni har träffat honom,
han får ingen chans att visa er
sin fantastiska personlighet
för ni är rädda för muslimer,
tror att det ni ser på tv och läser i manipulerad media
är den enda sanning som finns,
ni tror att alla muslimer
är kvinnoförtryckare och terrorister
det gör ont i hela mig
att ni är så inskränkta,
men det är ni som går miste om
att lära känna kärleksfulla fina människor
säg vad ni vill
jag vet att
kärleken talar sitt eget språk,
inte människans
kärleken bryr sig inte
om kulturella skillnader
och så länge han väljer mig
och jag väljer honom
så är det också han och jag
som ska välja att ta striderna
som kan uppstå mellan oss,
inte ni
ni behöver inte tycka synd om mig
när jag går hand i hand med min älskade
den här ”svenska vikingen”
har hittat sitt hjärtas kung, glädje
i en vacker palestinier
och när han sjunger för mig på arabiska
så dör mitt hjärta av glädje,
när han skrattar
bubblar min själ över
överväldigas
och i hans kyss försvinner jag helt
i hans famn är jag totalt förlorad
och så länge jag väljer honom
och han väljer mig
och kärleken växer i oss,
kan inget i världen, förutom döden
skilja oss åt.


onsdag 9 september 2015

Snart igen


 Om det finns en mening med allt som sker,
att du och jag träffades av en anledning,
då är du precis där det är meningen att du ska vara just nu
och jag är precis där det är meningen att jag ska vara
försöker fylla mitt hjärta med tillit
varför älskling,
åh varför,
utsätter Gud dig för denna prövning?

Du har svårt med tilliten nu
din hjärna går på högvarv
och ditt hjärta är fullt av förtvivlan
över alla falska människor
alla illvilliga satar
som vill ditt svenska
och palestinska folk illa.

"Tänk inte så mycket på mig!"
Säger du över telefon
jag biter mig själv i läppen,
du känner mig inte tillräckligt väl ännu älskade,
för att veta hurdan jag är, hur mycket jag älskar
när jag står med ett hjärta sprängfyllt av kärlek till någon
"Du kan inte säga åt mig att inte tänka så mycket på dig, för det gör jag, För att jag älskar dig!"
"Galning"

Det är okej att jag älskar dig
mer än vad du älskar mig,
du har har annat i ditt medvetande nu
något som är större än mig,
jag får bo i ditt hjärta,
och jag är tacksam för det utrymme jag får
det gör ont i mig ibland,
men det är så verkligheten ser ut nu,
jag får acceptera det,
eftersom att du är så oerhört viktig, oerhört
betydelsefull för mig,
detta ändras inte,
jag älskar inte dig mindre,
för att jag inte är det viktigaste för dig i ditt liv,
min kärlek står orubblig,
för just nu är den så stark i mitt hjärta,
min själ,
att just nu är den min sanning
som jag håller fast vid, med krampaktig tillit.

En dag
min älskade
flyger vi båda fria
och jag får återigen
kuttra som en duva
med dina armar om min kropp,
och jag får kyssa din kind,
och kyssa dig där,
där bara mina läppar få komma dig nära.

En dag min älskade
står vi
sida vid sida, igen
och sjunger kampsånger
för vårt älskade Sverige
och för Palestina
och alla andra länder som,
behöver vår solidaritet.

En dag bjuder du mig,
att bo både i ditt hjärta och din själ, hoppas jag
som vi brukar säga
Om Gud vill!

Inga löften,
kanske flyger vi åt varsitt håll
och sången i mitt hjärta tystnar
för en stund
av den helvetiska smärtan,
vilar upp sig,
för att någon gång få sjunga på nytt.

Men nu är det ditt hjärta tätt intill mitt,
ditt hjärtas slag, i mina slag
och det är allt som betyder något
nu, flyger vi brevid varandra
med kärlekens och fredens sång
i våra hjärtan.

Snart ses vi igen, älskade
ta hand om dig tills dess
och må så bra som du någonsin kan

min vackra fågel. 

onsdag 5 augusti 2015

Vackra blomma

Sara
vackra blomma
med stjärnljus glimmande
i dina livliga själaspeglar
med ett skratt,
böljande
som värmer de frusnaste av hjärtan
sprudlande
livlig
underbar
med en karisma,
du inte vet att du har,
som svidande bländar en i ögonen
man dras med.

Man får vara sig själv
allt är tillåtet
och ingenting är omöjligt
när man skrattar med dig
glömmer man sina bekymmer
andas en stund i nuet.

Det är min högsta önskan
att den kärlek din blodpump pulserar,
och som förkastar mörkret och eländet
med ljuset som strålar ifrån dina ögon
att mycket av den kärlek du ger till
dina medmänniskor,
ska du också ge till dig själv
och se och känna
varför vi älskar dig så.

Du har genomlevt mycket
som jag hade önskat att du hade sluppit
men du har vägrat att ge upp
och alltid återfunnit en tro, ett hopp i ditt bröst
om en ny morgondag.

Vackra blomma
du får flytta vart du vill i världen
jag får hantera min saknad bäst jag kan
men du får aldrig någonsin
lämna min livsande, lämna
mitt hjärta.

Jag skulle dö
och min själ långsamt förtvina
om du övergav mig
jag vore ingenting
ingenting vore jag
utan dig.

Må min livslåga slockna före din
så jag aldrig någonsin behöver uppleva
hur livet är att leva
utan dig.

Jag älskar dig
till tidens ände
vackra blomma.


onsdag 29 juli 2015

Stadsbesök

Jag for in till Kalmar,
det var något jag hade fått till mig, att jag skulle köpa
i den andliga butiken där, som numera ligger centralt i Kalmar
jag har känt mig skör de sista dagarna,
men jag vill leva, och jag vill njuta av mitt liv
så jag åkte iallafall, ensam
för jag tänkte att jag kan unna mig
att umgås lite med mig själv
det blir fint, tänkte jag

Men efter att ha hittat det jag sökte efter
tappade jag modet,
irrade jag bort mig någonstans där jag strosade runt
södra Långgatan, Sjögatan, Larmgatan, med flera
omgiven av människor som också ville njuta
av att få finnas till,
jag kom bort mig
och mörkret inom mig, fördunklade min blick
de förälskade som vackert gick och höll varandra i händerna
skar som knivar i mina ögon,
vännerna som skrattade tillsammans på uteserveringarna
fick mig att känna mig ensammare än någonsin
för jag gick där ensam utan någon intill mig
att dela stunden med.

Men det är okej tänkte jag
för en flummig förvirrad konstnärssjäl
att vara lite bortirrad där, längs med gatorna
i vackra Kalmar
ensam eller ej,
ensamheten borde inte skrämma så djupt.
Jag är lite konstig, och vissa begriper sig inte på mig,
det gör jag inte ens själv,
så hur ska jag begära att någon annan gör det.

Jag bara måste in på mitt favoritfik,
där kan jag nog få sitta med en underbar fika
och hämta andan
njuta av mina andetag,
det är ju ändå semester.

Jag går in på Kullzenska, det bästa fik jag vet
tittar runt
det finns gott om lediga platser,
jag har inte varit där sen jag var där med honom sist
jag minns speciellt,
en kall vinterdag, 
när han fick mig att nästan spotta ut kaffet över bordet
när han avslöjade för mig att han var gravid
då när mitt hjärta sjöng av glädje
och jag tilläts vara hur sprudlande fånig jag ville
för jag hade honom, "ölandssonen"
som hade bjudit min själ till att bo hos honom i Kalmar
och för en kort stund, var jag en älskansvärd kvinna.

Ställer mig i kön
men någonstans här blir rummet plötsligt
väldigt litet
Väggarna kommer mig för nära, människorna kommer mig för nära
jag börjar svettas
och de förnedrande blickarna de ger mig,
existerar bara i mitt huvud,
men smärtan är riktig
här kan jag inte stanna
jag måste ut.

Jag är ledsen Kalmar
jag måste lämna dig nu genast
det blir för mycket för mig just nu
jag har för kaotiskt i mig själv just nu
så jag behöver lugnet och inte det livliga
jag får acceptera det, acceptera mig
och hur det är att vara en människa
som lever med ångest,
och när barnet i mig gråter
så har jag lärt mig att jag måste
vara snäll mot det
ge det kärlek och trygghet
jag hoppas att du kan älska mig ändå
det är bara så jag fungerar
allt gott önskar jag dig
och jag bjuder dig ett ljummet farväl
tills vi ses igen.



onsdag 17 juni 2015

Alkoholens barn

I dina gråblåa själaspeglar,
förnimmer jag
ett smärtsamt minnesblänk
av en förälder som andas över dig
med alkoholdoftande andedräkt
du var bara ett barn
förstod inte,
vad som var fel
hur de kunde fortsätta att le
när du grät inombords
stökade och skrek som bara den,
vad som helst för lite uppmärksamhet,
när de valde alkoholen framför dig
och när du behövde dem
var det inte alltid de såg dig
när du ville vara ifred,
då klängde de sig fast vid dig
för att lindra sina egna dåliga samveten,
för att de visste i sina hjärtan att de hade försummat dig,
dina bröder,
tomhet
ensamhet
förtvivlan
inget av det
var någonsin ditt fel
berodde inte på ett ögonblick
över att du inte skulle ha varit ett älskansvärt barn
du sprang iväg med dina bröder
de jobbiga vuxna som betedde sig konstigt
kunde sitta där
med sina vidriga andedräkter
du borrade ner näsan i en mjuk och len kattpäls,
eller fann lyckan i tillgivenheten hos en hund
förlorad kärlek, av att inte vara tillräckligt sedd
blev till en tomhet i ditt ensamsargade bröst
och du klädde dig själv
i hoppets och andlighetens färg, lila
och som du sökte efter ljus att fylla
ditt annars så eviga mörker med
och du är vuxen nu
har lärt dig leva med det som har varit
lärt dig leva med smärtan som gör sig påmind ibland
och fylla ditt liv med meningsfullhet
du,
jag säger det igen,
tro inte för ett ögonblick på att något utav det
skulle ha berott på att du inte var tillräckligt älskansvärd
det var bara taskiga val, de gjorde i sina liv, 
de du råkade ha omkring dig just då
det var inte ditt fel, är
inte ditt fel,
du är inte som dem
jag har sett det ljus som bor i dig,
ditt ljus, som strålar som värme till människor runt om dig
jag har sett den kärlek som ryms inom dig,
den glimtar i hela din uppsyn, den bor i din själ

var inte rädd för att låta den synas.

lördag 28 juni 2014

Trasighet

Fulgråter, fulgråter fulgråter. Om och om igen. Snoret står som rännilar ur snoken och jag snörvlar,tjuter, gnäller och gnyr och tårarna tycks bara inte vilja sluta rinna. Vilja ta slut.
Tankekaos. Tärande och  envetet gnagande. Fram och tillbaka och tillbaka igen. Kan inte hitta vägen ut, allt upprepas om och om igen, känns in och analalyseras utan resultat. JAg känner mig  så fruktansvärt trött.

Vem är jag? Vad har jag för mål med livet? Jag har alltid varit av en lite velig natur, men jag trodde jag visste dessa saker, nu känns det som att jag inte vet någonting längre. Bara att någonting inom mig känns trasigt. Fruktansvärt söndrigt.  Raserat, som om hjärtat långsamt vittrar sönder därinne. Som om lagningen som tidigare fick mig att känna mig som en något helare människa hela tiden var fejk, och nu är jag här med min själsliga smärta igen.

När jag väl har fått fotfäste, när jag trodde att jag begravt mina demoner. För alltid sagt farväl. Har jag dragit undan mattan under mina egna fötter och slagits till marken, bjudit in dem igen. Nu står de där och hånler åt mig och min ynklighet. Min egen trasighet förtvivlar mig. För någonting inom mig är trasigt, och det gör ont i varje andetag. Ont i hjärtat. Åh du bröstsmärta hur väl känner jag inte dig. Du var min följeslagare varje dag under så många år! Jag känner dig så pass väl att i min värld i min kropp är du norm. Det som är riktigt. Jag trodde du var borta den här gången. Det kändes så bra att kunna andas utan att känna dig. Utan den här som trycker och stramar åt över bröstet. Men du tog väll bara semester. Jag kan inte säga att jag har saknat dig. Du hade gärna fått stanna borta för resten av mitt liv. Det har iallafall gett mit vetskapen om att man inte behöver känna så här, och jag hoppas att jag ska finna kraft nog att besegra dig igen. Jag ska ta död på dig. Det är ett löfte!
Så fort blossade smärtan upp, så fort kom känslorna av otillräcklighet. Behövd. Hm, jag smakar på ordet, och jag vet att alla människor är värdefulla. Men jag kan bara inte förmå mig att känna mig värdefull. Känna mig behövd just nu. Tur att jag har ett jobb att gå till. Där kan jag känna att jag får göra någonting med mitt varande. Men för mig måste livet vara mer glädje, än att bara känna sig betydelsefull på jobbet.

Hjärtat skenar och jag kan bara inte skaka av mig känslan av att vara fel. Någonting är fel. Jag är fel. Något hänger över mig. Jagar mig, stressar mig åt det grövsta. Jag har gjort något. Förstöreskan...Jag är förstöreskan.. Det gör så ont. Minnet av orden som sas, som jag nu förstår. Monster! 

Jag känner mig starkare än sist jag mådde såhär, så även om min urkraft sugits ur mig och jag har förvandlats från min egen hjältinna till fröken vämjelig igen, så är det en tröst att det inte helt tycks ha övergivit mig. Det kostar så otroligt mycket energi att stå på benen just nu. Att bara orka andas nu, när det gör så ont att andas.. 

Fy fan vad jag fulgråter och svär gör jag ovkså som ni märker. Jädra vidriga helvetes agressiva demon! Jag kan inte andas, nu drar jag in ett andetag, men det finns ingen luft där för att fylla mina lungor, nu kommer hjärtat att ha rusat på för fort en sista gång, nu kommer det vara mitt sista, luften når inte fram, hjärtat slår för hårt pulserar sönder min hals och tinning, så fort att jag inte hinner med att känna dess slag. Och jag älskar livet och vill inte dö, men det inom mig som smärtar, säger att det kanske vore bäst så, att det vore en befrielse.

Jag är hon, det eviga ältandets patetiska häxa. Hon som går in sig så i sina känslor att det blir hennes sanning. Och jag är förbannad. Jodå flyförbannad. Det är ingen jävel som orkar vara trevlig när det gör ont att andas och man vill slita ut hjärtat i kroppen! Så jag svär och jag skriker och jag går in i det och raderar mitt rationella tänkande, när jag tar min ångestdemon i handen. Åh egentligen är jag så fruktansvärt ledsen att jag egentligen vill slippa vara bland folk. Slippa vara alls. Så jag spyr galla. Spottar spik. Och har ihjäl mitt inre välmående. Och varje tår fårar värk i min själ, trasar sönder.

Sen kommer självföraktet och knackar på. För jag älskar livet och jag vill egentligen vara en kärleksfull och omtänksam kvinna. En ljusarbetare som sprider kärlek och värme. Inte ångest och kyla. Så jag grillar mig själv kolsvart i mitt självförakt. Jag ser ingen som helst betydelse för min existens. Åh vad jag hatar mig själv just då! Hur kan det finnas någon mening med det? Hur kan det fortfarande vara här jag står och stampar? Har jag bara kämpat alla år för att slås ut så lätt, kämpat förjäves?

Hur kan jag som vill bygga med kärlek, vara hon som raserar sönder kärlek? Hon som ältar och klänger och förstör. Monstret! Förstöreskan! 

Och jag mediterar, affirmerar och tar mig tid att göra sådant som brukar göra mig glad, enligt konstens alla regler och jag antar att det är det som gör att jag fortfarande orkar stå på benen, och allt inte känns helt nattsvart.  Men det känns som mina ansträngningar inte når ändra fram till kärnan. 

Något är för sent. Det känns som att det är för sent. Och det som har gjort trasigt kan aldrig bli lika helt igen. Åh nog kan det vara vackert limmat, men fåran som fogar samman kommer alltid att vara synlig. Märkas av. Det är för sent. Det som är trasigt kan inte lagas igen hur mycket jag än försöker. Det är mitt fel och det gör så in i helvetes ont. Jag som skulle ha lärt mig. BORDE ha lärt mig. Men tydligen tyck jag inte ha lärt mig någonting.

Jag har redan förstört något så vackert. Något heligt. Det jag helst av allt inte ville förstöra. Och jag orkar inte bära den känslan av förstörelse på mina skuldror. Och för vad? Ren jävla dumhet! För att jag har lyssnat till negativa känslor som skapat förvirrade tankar i mitt inre. För att jag kopplade bort mitt rationella tänkande, när känslorna satte in. Jag är inget bra på det här.
Nu står jag här i min förtvilan och ledsenhet och vankar av och an. Hur ska jag orska stå på benen? Möta folk med ett leende, möta folk över huvudtaget?

Ett monster som skär i själarna på de jag älskar. Patetiskt!

Man kan inte alltid veta i förhand när man har sumpat sina chanser. Ibland blir man varse först när det är för sent, och då kan man stå där och ångra sig och gråta bäst fanken man vill.  Då kan man stå där och se segelbåten man borde varit med på segla iväg. Man står där i sin ensamhet och betraktar den eleganta båten. Så vacker och skuldbelägger sig själv, för man vet att om man bara varit lite tidigare, om man bara hade tagit ett annat steg. Då hade man varit ombord. Seglat mot sin frihet. 

Men nu är det för sent, och det är ens eget fel. Då kan man stå där med dumstruten på huvudet och skämmas, och möta demonens hånleende blick, känna hur det brännmärker hjärtat.

Känna sig liten, ensam och rädd. Känna sig överbliven och övergiven. Man är ensam, och de enda sällskap man mäktar bjuda in är antingen elaka demoner som hånar och skuldbelägger eller ensamhet som för med sig en tomhet i hjärtat. Och man blir bara trött. Så fruktansvärt trött. Man vill bara lägga sig ner.
 För om inte jag kan omfamna mig själv med kärlek?  Bjuda in det som är vänligt. När det gör så satanst ont i själen för att man måste betala priset av sin egen dumhet. För att något är trasigt som aldrig kan helt repareras igen.

 Hur ska man orka då? Hur ska jag orka?


Allt gott till dig underbara du <3
Med kärlek/
Jessika Poeten Johnsson

torsdag 24 april 2014

Två

Blicken fastnar, där jag står och tvättar mitt morgontrötta ansikte
jag ser två, två tandborstar
där det tidigare bara stod en, jag leer för mig själv nu
bara den ena är min.

Mitt hjärta slår ett dubbelslag
när jag i mitt badrumsskåp får syn på två deodoranter,
två, bara den ena är min
den andra tillhör, åh den doften känner jag igen,
han den speciella
är hans.

På köksbordet en handskriven lapp, jag ler igen
handstilen som har blivit mig så kär, känner jag igen
ett kärleksmeddelande till mig
ifrån honom, han den fantastiska.

Små puzzelbitar, som faller på plats
kompleterar det stora puzzlet,
den puzzelbit jag längtat så mycket efter att få,
fyller mig med tanken av dig,
fyller mig med lycka

kanske är jag lite fånig nu
men när det kommer till honom och mig
då är jag gärna hur fånig som helst
det tillhör, när man finner någon
som betyder så mycket för en.

Två
du och jag,
det som händer när vi två är tillsammans

Två
du och jag min älskade
Vi, och det vi väljer att skapa tillsammans

Två, en plus en som bildar ett ord
vackert.

Två
vi två
kärlek. 

onsdag 16 april 2014

Striden mot fröken vämjelig

Tårarna
tar tag i mig, skakar mig våldsamt
Lämnar mig usken idag,
ikväll
är jag liten, vredgad till tårar i mitt självförakt. Fröken vämjelig, jorå här är hon minsann igen. Usch och fy.
Tårar, för att jag spyr spik och korsfäster andra på det kors jag byggt åt mig själv.
För att jag vill vara den vackra och den älskande, den kärleksfulle. För att jag har funnit puzzelbitar, 
för att jag har limmat ihop krossade skärvor, kännt mig hel för en stund, för att se vissa skärvor lossna, falla bort och fattas mig. 

Jag försöker verkligen att vara snäll mot mig själv, omfamna mitt hjärta, min själ , men ikväll ser jag inte med kärleksögon, ikväll ser jag bara fröken vämjelig och jag gillar inte det jag ser. Och det gör ont, när han, min älskade kärleksfullt förklarar hur fantastisk han tycker att jag är, att jag inte kan se mig själv i de orden, att det klingar som en lögn i mig. Det gör ont att jag inte håller med honom, när jag inget hellre vill, än att se mig med hans kärleksfulla blick. Hur kan det vara mig den tittar åt. Kommer den att tröttna på det den ser? 

Man känner sig lätt liten, ensam och vilse när man slarvat bort kärleken till sig själv. Därför skakas jag av tårar, för att det gör ont att se och känna det kärleksfulla inom en, men utan någon kärlek till övers att omfamna den del inom sig, gör ont att kväva det som man vill se växa.

Så känner jag mig vilsen, ledsen och ensam ikväll. Det är okej, man måste få vara hela färgspektrat, måste tillåta sig att känna in det som skaver och gör ont också, det är okej. Precis som det ska vara. Känn in, andas. Släpp taget. Bli fri. Befria det som gör ont, inte tygla. 

Varje stund är ett nytt ögonblick, en ny möjlighet till att börja om med sig själv och sitt liv. Sprida kärlek till sig själv och vidare ut till sin omgivning i universum. 

Jordens barn, kärlek finns i överflöd åt alla och en var, det är det enda som växer ju mer man "slösar" med det. Så gråt om du behöver gråta, befria det som gör ont för att släppa in det nya. Men kom ihåg att du är innesluten, du är kärlek även i dina mörka stunder, även när det gör ont. Det flödar till dig och genom dig just nu, hela tiden i varje andetag är du en älskad och värdefull varelse.

Värfefull och älskad, 
fortfarande liten, men med en känsla av att vara lite starkare.
Acceptans, acceptera hela sin färgskala, alla känslor behövs, snart har jag återfått tilltron till mig själv, snart känner jag glädje och kärlek till mig själv igen.
Tills dess, tänker jag vara rädd om min sköra själ, mitt hjärta.
Tänker jag känna tillit till att jag kan visa mig själv tålamod och acceptans. I grunden av mig själv, visheten och vetskapen, där någonstans finns kärnan med min kärlek till mig själv. Snart växer sig kärnan stark igen, jag är kraftfull. Jag är kärlek.
Mina tårar tar inte bort min rätt att vara älskad. Trasighet, tar olika lång tid att laga,
men går att reparera.

Jag äger inte makten eller rätten, att säga upp kärleken till mig själv,
jag äger plikten och skyldigheten att behandla mig själv lika kärleksfullt, respektfullt och tålmodigt
som jag behandlar mina medmänniskor.

Andas in, känn in
kärlek
värme
glädje.

Jag älskar dig,
du är älskad
du är liv, du är vacker och underbar
du är kärlek.



Av kärlek <3<3<3
Jessika Poeten Johnsson

tisdag 18 mars 2014

Det finns ljus

 
                                        Bild lånad från google

                                                               
                                          Bild lånad från google


Det är okej att känna sig nedstämd. Det är okej att känna, ilska, ångest, frustration och ledsenhet. Ledsamhet drabbar oss i livet ibland. Det är så. Slår till en likt en svidande örfil, när man minst anar det. Det hör till. Det är sånt som händer. Det är okej att känna som man känner. Man måste inte låsas vara glad, för att uppehålla en positiv inställning. Det är bättre att vara ärlig och sann mot sig själv än att lägga lock på eller förneka det man känner inom sig. Det kan inte hjälpa en att läka.

Va rädd om dig själv. Du är viktig, och likväl som du förväntar dig att andra ska behandla dig väl, behöver du också behandla dig själv kärleksfullt. Som du vore både den kärleksfulla föräldern och det kärlekstörstande barnet. Du är alla delar. Det här är din tid. Det är nu du tar plats. Döm inte dig själv för hårt, om du ibland reagerar på sätt som du inte vill. Om du ibland faller tillbaka till gamla tankemönster du trodde du stoppat i minnernas ryggsäck. Spöken kommer fram ibland. Sår rivs upp av nya omständigheter.

Acceptera för att läka. Du är du. Du är en fantastisk skapelse. En underbar individ. Du är kärlek. Detta har ingenting med hur mycket du tjänar att göra, hur många vänner du har, om du har alla de senaste och modernaste ägodelarna eller om du så är hemlös. Att du är en fantastisk och kärleksfull individ, kvarstår. Det förändras inte, och dessa egenskaper tas inte ifrån dig för att du stöter på prövningar eller besvikelser. Du är den du är ändå.

Hopplöshet är en jobbig känsla, jag vet. Ge inte upp din kamp! Ta inte ifrån dig själv ditt existensberättigande, för att du har förlorat dig själv. Du finns kvar där, om så även iu det nattsvartaste mörker. Du kommer att hitta dig själv igen. Du kommer att ta nya steg framåt, och återigen känna att grunden du står på är stadig. Det finns alltid ljus i mörkret. Om inte synligt för dig, så en bit längre fram. Kärleken finns där för dig. Den strålar genom hela dig och omkring dig, även när du inte känner det. För att den är en del av dig och för att du är en del av den.

Man är inte mindre hjälte/hjäthinna för att man förlorar sig själv ibland. Åh även den bästa av hjältar eller hjälthinnor har någon gång förlorat en strid. De lärde sig av situationen. Tog till sig av det som gjorts och vad som kunde gjorts annorlunda och fortsatte sin strävan för att nå sina mål.

Ledsamhet drabbar oss ibland. Och det är viktigt att känna att det är okej. De finns de där som är redo att lyssna till dig och dina känslor. De som överröser dig med omtanke och kärlek. När lyssnade du till dina känslor senast?

Det är så i livet ibland bara. Känn in det. Jag har inga svar på, varför vissa drabbas mer än andra. Men det är min övertygelse om, att man aldrig är ensam med det jobbiga man går igenom, även att man känner sig ensam. Och att det är viktigt att omfamna sig själv och acceptera sig själv i alla lägen. Acceptans för healing innifrån och ut.Ett steg i taget. Vissa kliv framåt måste få ta tid, men även det minsta kliv framåt är ändå ett steg framåt. Känn in den vetskapen. Du är duktig och du är i rörelse framåt. Din framtid. Din dröm. Ditt liv. Ditt andetag. Du, ditt liv. Din tid. Din stund att ta plats.  

Kanske finns det tröst nog i att veta att livet ibland gör ont, och att det är okej. För på ett eller annat sätt blir det alltid bättre igen. På ett eller annt sätt börjar man om på nytt.  Det finns ljus i mörkret, likt solen värmer en och fyller en med ny energi efter regnets rening. Återkommer glädje, ljus och mening efter renande tårar och besvikelse. Som en nyfödd fenix som reser sig ur askan.

Du är du. Du är en fantastisk och unik skapelse. Det tas aldrig ifrån dig.

Lite tankar som jag kände att jag ville dela.

Av kärlek <3 <3 <3

Jessika Poeten Johnsson

tisdag 18 februari 2014

Namnlös.

Inte ens i drömmens värld, vågade jag öppna min mun och säga min åsikt
ta striden och svare emot,
tala för mig och de mina,
han satt där överlägset flinande, och med sina härskartekniker
förklarade han för oss andra vid bordet,
att det minsann var han som hade rätt, att det skulle bli som han sagt,
att det inte fanns något motstånd att tala om,
att det lilla motstånd som fanns aldrig skulle kunna segra
de andra vid bordet instämmde nickande.

Men min själ skrek NEJ
mitt hjäta skrek NEJ, det är inte sant du ljuger
mitt sunda förnuft skrek LÖGNARE
hela min kropp spände sig
men mina läppar höll tyst,
jag teg, oförmögen att hitta argument nog att bemöta hans struntprat
oförmögen att lita till att någon av dem
skulle lyssna på vad jag skulle ha att säga.

Ynklighet, ditt namn,
mitt ansikte
för av hela min kropp och själ,
för mina systrar och bröder ville jag svara emot
men till och med i drömmen valde jag att kuvas
så jag teg.

Jag badar i självföraktet som jag lämnas ensam med,
över min egen feghet,
nästa gång jag möts av han och hans likars hånflin,
ge mig styrkan jag behöver i mig själv
för att använda mig av mina ord,
och att även om jag inte hittar argumenten jag behöver
så i alla fall visa kurage nog att framföra min åsikt,
att inte tappa rösten.

För i mina drömmar är det motstånd han han nämner som obefitnligt
starkt och kraftfullt, livfullt och i högsta grad levande
något jag ser överallt omkring mig, i det lilla och det stora,
och jag vet att kan jag drömma det,
kan det bli verklighet.

torsdag 16 januari 2014

Hon är jag

När du talar om och berömmer denna fantastiska kvinna
vänder jag mig om,
i hopp om att jag ska få se en skymt av henne också,
men jag känner, i varje brännmärkt ärr i mitt inre
att det är mig du tittar på,
att det är min defekta kropp
din vilande blick strålar kärlek mot.
När jag tittar i mina minnens ryggsäck,
finns där ingen som någonsin har tittat på mig
som du gör just då,
det är som om du ser något mer
som väcker tvivel till liv inom mig
för hur skulle jag kunna vara hon
hur kan det vara mig du tittar så kärleksfullt på
som om jag vore något dyrbart
knäppa, flummiga defekta och konstiga jag.

Hur kan du se henne
en fantastisk kvinna
och hur skulle hon kunna vara jag
trots att jag redan blottat en del av mitt ångestodjur
trots att jag varnat dig för monsterna och demonerna
nej vänta lite nu, det stämmer inte
hur skulle jag kunna vara hon
du tittar på som en dyrbar skatt
som du önskar behålla i ditt liv
och inte bara som ett objekt för dig
att avreagera din kåthet på,
eller någon som ska ha middagen färdig åt dig
och ett välstädat hem.
Hur kan jag vara hon
Som i ångest dör av självföraktet i spegelns blick
men som föds på nytt i kärleksljuset som reflekteras från din,
de där glädjestrålande ögonen
som tittar på mig som att jag verkligen betydde något för dig
hur kan du tolerant välja att se kärleken i mig,
även när jag riktar kalla stålspjut av ångest mot din hals,
en försvarsmekanism min rädsla ibland tar till,
hur kan du trots kvävningsrädsla
vara han som strålar kärlek tillbaka,
som smälter dessa ångestspjut till mjukt formade pärlor
som du lindar runt din hals och min 
för att du vill se oss omfamna varandra istället.

Hur kan du stå kvar så stolt och upprätt,
trots att nederbörd av ångestladdad rädsla piskar dig,
trots kyliga ord som mina demoner kräks ut,
en kyla som jag avskyr och som göder självförakt i mig
för jag försöker vara stark, men för att jag faller så lätt ibland,
en svidande käftsmäll ibland fullt tillräcklig, en hård örfil
för att jag ska bränna mina vingar och falla
från himmel till helvete,
en mjuk röst
”Men Jessika, Det är okej att känna så”

Du, du smäller inte i dörrar,
du skriker inte på mig
du står där trygg som en riddare
med empati och ödmjukhet
och om så själv osäker och rädd,
väljer du att vara en trygg person, väljer att skjuta ditt åt sidan en stund
för att just då väljer du att din uppgift är att vara ett stöd för mig,
en uppgift du går in för, tar på största allvar
du väjer att prioritera mig
för att jag ska känna mig trygg, för att jag ska kunna ta mig ur det jobbiga
och skratta tillsammans med dig igen
och återigen slås jag omkull av,
hur jag kan vara så viktig för någon, viktig för dig.

Du tittar på mig
och du ser mig
accepeterar sådant hos mig
jag själv ibland har så svårt att acceptera.
Du lyssnar till varje ord, verkligen lyssnar
på riktigt
och även när jag blarrar osammanhängande nonsens
upprepar mig grundligt i min egen förvirring,
som om jag har hakat fast, för att jag inte vet hur jag ska ta mig vidare
visar du tålamod, och försöker hjälpa mig att hitta det jag söker
istället för att gå därifrån
drar till dig, känner in,
motargumenterar pessimism med optimism och rationalitet,
när du tycker jag är för hård mot mig själv.
Projicerar tillbaka värmande meningar,
kärleksord
tittar på mig med din grönglittriga blick,
fortfarande,
bara tittar om än något bekymmersam, tittar
som om jag vore det vackraste som fanns där för dig att beskåda,
bland det mest fantastiska du sett
sen kysser du mig, på ett sätt
som raderar alla otillräcklighetskänslor inom mig,
som om jag vore värd all den kärlek du sänder till mig.

För att jag ska hitta tillbaka till det du vet egentligen är jag,
mitt bättre kärleksfulla jag
och hela det som jag vill ska vara jag,
den kärleksfulla glädjespriderskan
som man känner ett förtroende
och en glädje inför
trots hennes velande och något splittrade
flummiga natur.

Förlåt mig att du på så kort tid
har fått erfara så mycket ur mitt register,
det är bara det, att hela du
känns så mycket i mig på något sätt.

Jag blir nog lite skrämd när jag inte vet hur jag ska värja mig
för jag är inte van vid att få ta sådan plats hos någon,
jag har tidigare under flera år
aldrig fått vara så betydellsefull och viktig för någon man,
som vad du har fått mig att känna mig, på bara ett par månader
så förlåt mig om jag har svårt att smälta och förstå,
svårt att ta till mig
att jag skulle kunna vara, 
att jag är hon
som föder dina kärleksfulla blickar
jag är henne, hon
hon är jag
det är jag
jag


söndag 29 september 2013

Den raserade vänskapens ruin

Jag såg genom din smärtomur
och där bakanför såg jag dig
utan dina demoner
jag trodde att du ville förändra
att du ville skapa en bättre framtid för dig själv
fylla dig själv med lycka
sprida kärlek till dig själv
som du sedan kunde dela med andra
men du fortsätter att fylla dig själv med gift
injencera hat och ilska,
det är ditt liv och jag kan inte hindra dig
och även om jag kunde, är uppgiften inte min
inte ens med min önskan om ett bättre liv för dig
känner du det inte
vill du det inte själv
då spelar det ingen roll
hur många andra som vill finnas där för dig
för du gör det inte lätt
och alla som försöker finnas där för dig
har inte samma acceptansförmåga som vad jag har
inte samma tålamod
och när du väljer att falla tillbaka
för att det är enklare att ta den lätta vägen ut
än att kämpa mot det jobbiga
som skrämmer en till vansinne,
och när du sedan vänder din giftiga vredesblick mot oss andra
på de som bryr sig
som verkligen försöker finnas där för dig utan fördomar
trots att du ofta skriker mörker över oss
när du
väljer att hugga en av oss med din hatfyllda spruta i ryggen,
med mål att injencera,
vidriga elakhetsdrag
då kan du kan räkna med
att eftersom att jag såg bakanför din smärtomur
såg dig som du var, så är det inte din sjukdomsdemon jag väljer att se som skyldig
utan dig som person
och en människa kommer inte undan med
att kasta hur mycket elakheter som helst mot någon annan
då kan du stå kvar där i ruinerna av söndertrasad vänskap
med giftsprutan i handen och med medömkan upp till halsen,
med tårglittrande ögon
fråga dig själv varför du är så ensam
och jag kan inte lova

att det svar du får
inte kommer att förgöra dig.

torsdag 26 september 2013

Den nattliga läromästaren

Jag hade känt mig vilsen under dagen.. Bitvis hade jag varit riktigt lycklig och gett av mig själv. Kunant lyfta människor och fått dom att skratta. Känt mig behövd och värdefull. Men på ett annat sätt samtidigt, som om att hela jag är en diffus dimma som det inte riktigt går att greppa om. Jag är inget som går att ta på. Inget som tillhör mig, som förknippas med mig. Som att jag inte kan nöja mig med att bara vara jag. Jag måste åstadkomma något bra också. Få en klapp på axeln för att jag har varit duktig. Som att jag inte kan tillföra något.

Klockan är halv två på natten. Jag har varit hos en värdefull vän och druckit te och pratat i några timmar. Hon har lyssnat och pratat och vi har varit glada tillsammans, skrattat. Glittrande ögon i värmeljusens inbjudande sken. Inneslutande mjuk kärleksdimma. Hemmakänsla. Trygghet och lycka fyller mig. Jag är ett mirakel.  Under kvällen  har vi även påmint oss om våra rädslor och att vi är duktiga som kämpar vidare trots det. Växer oss starka, lär av livets läxa.. Försöker ta till oss tryggheten, drivkraften bakom. Vi är starkare än våra rädslor.. Jag blev påmind om vikten av att ha "pissdagar" emellanåt, för att kunna känna harmoni och lycka andra dagar. Yin o yan, sol o måne, natt o dag etc etc

Så nu går jag genom ett nedsläckt köping.. Det käns magiskt att se hur belysningen skäner ett annat liv. Kastar ljus över vinklar på byggnader och träd som man inte ser under dagtid. Bara gatubelysningen, stjärnorna, träden och jag och lägenhetslängornas talanade tystnad. När jag börjar närma mig mitt hem, är det lite mörkare runtomkring och jag svänger runt gaveln på en av lägenhetslängorna, en sträcka jag alltid brukar gå natt som dag, in till en mörk bakgård/innegård. Och innan jag hinner runda nästa gavel fylls jag av en väldig obehagskänsla och när jag svänger sista biten runt andra gaveln och reagera är den där. Jag ser det svarta djuret stå där, spänd med vartenda muskel i sin kropp redo för att kasta stig över mig.. En dobermann redo för attack. Den har fixerat mig med sin blick och vit löddrande fradga väller ur den öppna munnen när hunden morrar åt mig och jag ser de gulbleka tänderna glittra i sin salivglans.., Jag stannar upp vacklar till och vill vända mig om och springa. Hjärtat vill plötsligt slå sig ur bröstet på mig och jag känner pulsen i tinningarna och jag vill fly för mitt liv. Jag får ont i magen och jag fylls av mörker och obehagskänslor.. Det käns hotfullt och jag vill hem till tryggheten..

Lika fort som synen kommit till mig har den försvunnit. Jag blinkar till och tittar ut i mörkret framför mig. I den mörka buskens dans i vinden, ögnar igenom, söker av men den finns inte där.. Den fanns aldrig annat än inom mig och jag börjar återigen gå framåt men känslan i magen och hjärtat vill inte försvinna. Jag brukar inte vara rädd för speciella hundraser så men sen börjar jag ta in det. Det kommer till mig. Hunden var inte min fiende, det var inte hunden som var ett hot mot min hälsa. Det vackra respektfulla djuret kom som min läromästare. Plötsligt bara vet jag att det är så, hunde ville mig något.

Jag skyndar på stegen upp för trapporna hemma skyndar in till bokhyllan och slår upp dobermann i Djurens språk av solöga: "Säg ifrån och visa vad du vill. Du bestämmer över ditt eget liv. Min gåva till dig är att ta tillvara din egen självbestämmelserätt. Här gäller dett att fatta egna beslut utifrån dig själv." Tack där fick jag det. Hela känslan av att hunden inte var hotet. Den kom som min vän. Den visade sig ilsekn, för att stunden krävde det. Jag behövde bli rädd för att vakna upp. För om hela dagen varit en diffus dimma. Så kom djuret till mig med en påminelse om att jag är en kraftfull skapare som kan påverka mitt liv. Åh det största hotet jag har mot mig själv, är jag själv när jag vägrar att lyssna till mina egna behov och handla utifrån mina förutsättningar.

Så jag tackar djuret som kom till mig i den mörka natten. Min nattliga läromästare,en reflektion skapad ur mig själv. Jag tackar för att det gång på gång visar sig för mig att jag inte är ensam i min helande självförverklingsresa i livet. Livet är fantastisk och fantastiska saker kan hänsa oss om vi tillåter oss att tro att det är möjligt. Det finns magi i vardagen. Varför skulle en enkel kvinna som jag annars se en hund som egentligen inte existerar, lika tydligt som den gjorde det. För att sedan kunna lägga färdigt mitt puzzel. Gå över gränser, sudda bort diffushet och luddighet. Tillåtas att se glasklart och i själens djupa brunn se glittrande stjärnstoff.

onsdag 28 augusti 2013

Regnbågshjärta



Jag älskar mig själv. Jag är min egen kärleksfulla förälder och coach. Jag ser med kärleksfulla ögon på mig själv och väljer att ge mig själv ömhet, kärlek och respekt.Jag accepterar de brister jag har, som egenskaper som bidrar till att jag skiljer mig ifrån mängden. Att dessa egenskaper gör mig unik och att jag tillåts att stråla för den jag är. Jag älskar alla delar av mig...Jag är kraftfull och stark och det finns ingenting som jag inte klarar av. Jag accepterar att jag ibland i mitt liv har tillåtit mig själv att styras av  räsdsla. För att jag bär med mig vetskapen om, att det är där som jag har behövt vara just då. Det är där min prcosses har befunnit sig vid det tillfället.. Det är okej. Men nu är jag stark. Jag strålar av kvinnlig kraft. Ett strålande kärleksljus. En underbar själ som förtjänar så mycket gott.

Härmed tänker jag som är så modig, bestämma mig för att bli ännu modigare. Jag ska ta mig ännu längre. Jag ska ta mig ännu djupare in i mig själv och djupare runt omkring mig. Jag tänker stå som min egen gudinna och jag tänker skapa det liv jag vill ha och vet med mig att jag förtjänar.  Jag har stått och velat i dörrkarmen länge nog utan att våga gå över tröskeln. Tvivlat mig fördärvad på mig själv och mina egenskaper och analyserat sönder vartenda tanke, fastnat i detta beteendemönster utan att våga kliva ut. Utan att tillåta mig att våga chansa. Jag ska samla mod nu, så insikten når hela vägen in till mitt hjärta. Jag tänker inte längre låta min rädsla kontrollera mig. Jag tänker tygla rädslan och kontrollera mitt liv. Ska jag någonsin avstå ifrån något, så ska det vara för att jag känner att det är något som jag inte behöver eller vill ha i mitt liv. Det ska inte vara av rädsla, nej aldrig rädsla. Jag ska också bli maskmat eller aska en gång, min tid är nu.
Jag är en sprudlande, kreativ och kärleksfull människa som bär på mycket känslomässig visdom. Jag tänker fortsätta stråla omtanke, skina starkare än aldrig någonsin förr i mina färger. För jag känner kraften inom mig, jag känner förändringsprocessen för att den är min. Processen är min, jag är processen. Jag känner förändringen så som den nu är och vart den är påväg att leda mig. Fyller mig med längtan och glädjefylld förväntan. Jag är skaparen.

Jag älskar livet. JAG ÄLSKAR LIVET! Det är en underbar gåva och det finns så mycket kärlek och glädje. Jag älskar mig själv. JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV!! Hela virriga, sprudlande, vackra, kraftfulla, flummiga, visa, tokiga, nördiga, klantiga, grubblande mig. Jag älskar att skratta. Jag har roligt med mig själv och människor som jag väljer att ha runtomkring mig i mitt liv. Ja, jag är redo. Jag kröner mig själv till drottning med omedelbar verkan. Från och med nu och till mitt sista andetag. En bedårande vacker drottning med regnbågshjärta som inte förtjänar något mindre än det bästa i sitt liv. En sagolik vardagshistoria att hämta hopp och kraft ur. Ett mirakel ibland så många andra.

Det här är min tid.. Min tid är nu. Jag älskar mitt liv just där jag befinner mig precis nu. Jag har kanske inte allt som jag skulle vilja ha i mitt liv. Men jag har ingen anledning att känna besvikelse, min resa har fört med sig mycket. Jag blickar aldrig mer bakåt med ångest, utan bara för att ta med mig lärdommar. Jag är nu, min tid är nu. Det förgångna äger jag inte längre jag fokuserar min kraft på nuet och drömmer min framtid. Min dröm är viktig. Jag är viktig. Jag tänker fylla mig med min dröm, så att jag lever min sanning. Min resa har fört med sig så mycket, har fört mig så långt. Jag är stolt över mig själv och min bedrift. Det jag har, det som har gjort mig till den jag är. Allt det jag hitills skapat kan jag känna stolthet och glädje inför, just därför att det har lett mig dit jag är idag. Jag har tagit och gett mig själv en själslig kärleksfull omfaning. Jag är kärlek, jag är glädje. Jag älskar mig, och jag älskar min resa.  Jag tänker tillåta mig att stråla fritt i min färgprakt. Likt en gudomlig drottning, en gudinna. Mitt hjärta, mitt regnbågshjärta pulserar min energifulla levnadsessense, det är jag och det är vackert.

Jag vill skratta glädje, jag vill gråta av glädje, jag vill skrika och hoppa. För min kamp har varit lång och bitvis helvetesjobbig och svår, men jag börjar andas fritt nu. De sår och den ledsenhet som jag har burit inom mig så länge på min resa. Har jag inte längre grävt över och försökt glömma. Jag har grävt och karvat mig djupare in i ibland de köttiga sårslamsorna och jag har baddat mina sår.. Jag har tillåtit mig att känna in dom, låtit dom sprida sig i mig tills hela jag har värkt, tills jag har sett varje litet smärtsamt jack. Varje rispa.  Men detta har jag läkt, med kärlek till mig själv. Med förståelse för att jag har reagerat som jag har gjort i vissa situationer. Genom att älska alla delar av mig oavsett och oberoende av vad min omgivning tycker. Genom att fylla mig själv med acceptans för de sidor jag inte alltid uppskattar hos mig själv, istället för ångest.
 Jag har i sanning förlåtit och skapat mig en ny stabil och balanserad grund. Jag är här idag och jag älskar mig själv, älskar att få vara här. Jag är tacksam för all visdom och alla lärdommar som givits mig genom mina erfarenheter. Jag känner glädje över att det har fått mig att känna mig själv så som jag är. Jag står här nu. Ståtlig, stark och med ett brinnande mod.

Jag tror mig veta att det är dags nu. Att jag kan vara så pass trygg i mig själv, att jag innerst inne vet. Att steget vidare inte borde skrämma mig. Att jag kan tillåta mig själv att fortsätta min förändringsprocess, min pånyttfödelse. Åh om jag brinner passion nu, är det ändå dags för Fenix att träda fram. Ta klivet över tröskeln. Nej, det är inte rädsla jag tänker fylla mig själv med längre, det är min glädje. Det är det rosa, det gula ,det gröna ,det blåa, det lila, det turkosa, det röda och orangea. Det är mod och ett hav av beslutsamhet. Energi! Kraft!

Kraftfull! Likt en stenbock som spänner vartenda muskel i sitt språng i de branta bergen, likt en järv med klorna utfällda och salivglittrande tänder, likt ett lejons majestätiska rytande, likt en älgs resliga ståtlighet, likt en katts otroliga smidighet och en fågels frihet där den flyger, likt en fjärils lätta vingslag. Tänker jag tillåta mig att vara mig själv. Tänker jag tillåta mig att vara mitt rätta kraftfulla jag. Leva i min fulla kapacitet utifrån varje situation resan för med sig. Den sanning jag lever ska stråla ifrån mitt regnbågshjärta. Min glittrande dröm, ska vara min kristallgnistrande sanning..

onsdag 21 augusti 2013

Som små droppar


Bilden lånad ifrån google.



Som små droppar glänsande i sin vackra fullänständighet. Som längtar så efter att få höra till. Längtar efter att få vara sig själva, att få uppfylla sin innersta önskan, sitt väsens dröm. Dropparna kan tyckas vara identiska. För de är alla uppbyggda på samma sätt. Men i varje liten droppe, finns en egen önskan. Varje liten en är fylld av sina egna färgsammansättning som syns när solen lyser igenom. Strålar med sin engen energi.

 Varje droppe, lika viktig för en törstig moder jord. Hon gör ingen skillnad, för hon behöver dom alla.
Som en kaskad av regnbågar i regnvått bladverk. Droppar som gnistrar som vore de ädelstensar. Stannar upp. Förundras över naturens magiska sfär. Ett fulländat tempel vart än man går.Stannar upp, får kraft att ta nya djupa andetag. Påminna sig om att det är nuet som gäller. Det är nuet som man lever i, och ska fokusera på. Vi vet ingenting om vi är garanterade någon morgondag. Åh fårvi morgondagen i gåva, är det nu vi kan börja lägga grunden för den. Men se dig omkring. Visst har du det bra? Det kan finnas saker eller personer omkring dig som du saknar, en längtan efter att det vore på ett annat sätt. Det är inte fel att ha drömmar. Vår fantasi måste få måla drömmar så att våra själar få vara kreativa och så vi kan skapa oss mål och fylla oss med positiv längtan. Längtan. Härliga ord. Se till att saknaden inte tar överhand. Se till att även om du just nu inte lever din dröm. Tacksamhet. Ja, jag vet det pratas mycket om tacksamhet. Kanske låter det som tjat i dina öron. Det borde det inte göra. Det är för din skull det nämns. Just din. För att du när andas in ditt djupa andetag mår så mycket bättre om du fyller dig med tacksamhet. Låter glädjen över det du har sprida sig som en löpeld i ditt varande istället för att räkna upp allt det du vill ha. Framförallt om det gäller ägodelar, matriella ting. Visst får man unna sig att bli glad över materiella ting, men inte ska hela vår liv vägas på en lyckovåg med materiella prylar. Vi kan inte köpa oss lyckliga. Gå inte på den illusionen. Dom ljuger för dig. Den lycka du bär med dig får du själv skapa. För köpt lycka är sällan långvarig.

Kom ihåg när du målar dina drömmar. Att de är i sanning med dig. Att drömmarna tillhör dig och inte pressnade föräldrar eller bästa vännens förväntningar. Inte samhällets syn på vad som passar normenutan måla dina drömma med de färger som är dina. Med det liv som pulserar i ditt hjärtas slag. Ditt liv din målarduk. Din väg, dina skor att trampa ut. Du. Just du, just nu. Du det finns människor du älskar och skulle göra vad som helst för. Glöm inte bort dig själv. Du är den viktigaste personen i ditt liv. Du förtjänar all din kärlek och respekt. Du förtjänar din ömhet och din längtan. Du borde aldrig se på dig själv med fördomar. Låna in kärleken i din blick när du tittat på dig själv. Wow vilken fulländad skapelse. Vilken unik kreativ färgsammansättning. Tänk inte ens tanken att försöka måla dig en kopi av någon. Inspiratörer och förebilder är till för att du ska kunna måla de färger du har i dig ännu starkere och med mer glädje. Inte för att du ska måla över dina färger med någon annans.. Det vore ett brott mot dig själv och skulle kosta dig mycket smärta innan du återigen skulle tillåta dig att ta fram dig själv.


Så vem är du? Känner du dig själv? Om inte, varför är du nyfiken på främlingen som går där på andra sidan gatan, sitter intill dig på bussen om du inte är nyfiken på dig själv? Vad som finns där inom dig? Hur ska du helhjärtat kunna gräva dig in i en djupare relation med någon främling om du inte ved vad du själv har att ge av dig själv? Kom ihåg att din färgsättning är unik. Kanske finns det färger med som du inte gillar. Försök inte dölja dessa färger med att måla över dom, för det får dom inte att försvinna! Acceptera att dessa färger som du inte gillar också är en del av dig. Åh ingen del av dig borde döljas. Sen gäller det att fylla sig själv med glädje och kärlek. Livsmål som får en att vilja andas varje nytt andetag. Som får en att vilja sprudla i varje utandning. Då kommer de färger som du gillar, lysa starkast. Du kommer känna, att du är den du vill vara. Att det är en otrolig glädje att få leva som just dig. Åh du kommer inte suckande klaga över att livet är meningslöst. För du kommer att veta att livet har prövningar. Ibland mer än vad man orkar med. Men du kommer veta med dig. Att det är en del av ditt konstverk, en del av din resa och det kommer inte förgöra dig om du inte tillåter det. Det kommer få dig att stärka det du bär inom dig och få dig att lysa av gudomlig kraft. Din fulla mäktiga kapacitet.

Som små små droppar. Så lika varandra men så unika i sin egen sammansättning. Så rinner en droppe, faller och upplöses i havet. Förenar sig med oceanen och är föralltid en del av en större helhet. Droppen och havet har alltid hört ihop. Droppen välkommnar denna förening där den inte längre är en droppe. Där dess energi kan pulsera fritt utanför några fysiska former. Där den inte längre behöver anpassa sig till några fysiska former. Utan där den tillåts att vara fri. Där, som det finns grännslöst mycket kärlek. Där, där man kommer ihåg värdet av varje liten droppe. För även oceanen började byggas av en enda droppe. Så oceanen vet, hur viktig vart enda en av dom är. Därför strömmar oceanen med sin kärlek genom moder jord. Föreningen behövs för balansen i helheten.


Du är just som den, den första droppen som skapade oceanen. Du är viktig och din insats gör skillnad. För varje liten en, varje liten livsdröm är av betydelse. Du kan uträtta underverk om du tillåter dig att tro på dig själv. Tro på att du hör till och att du är ren stark kärlek. Att ur dig kan vad som helst födas till liv. Även den minsta av droppar kan uträtta underverk. Våga vara din egen konstnär. Våga måla ditt hjärtas drömmar.




måndag 12 augusti 2013

Tack

Jag har sagt det till dig många gånger, tack
ändå känns det inte som att
den överväldigande tacksamhet jag känner inom mig
når fram,
det känns som att
jag aldrig kommer kunna tacka dig tillräckligt.
för när jag var som minst
när jag var fast i gamla tankemönster av mörker
oförmögen att se en utväg
när jag kände mig värdelös och otillräcklig
ledsen och äcklig
valde du att kliva in,
bre dina skyddande vingar över mig
valde att se min kraftfulla kärna
valde att se det positiva därinne i mig.
Tack,
för att du inte nöjde dig med att se
utan för att du valde att ingripa, stiga in
som en trygg kärleksfull vägvisare
för att du pekade framåt,
visade mig dörrar där framme jag inte hade ork
nog att upptäcka själv.
För att du gav mig modet att tro på mig själv
fick mig att tillåta mig att öppna dessa dörrar
fick mig att se på nytt och återupptäcka den kraftfulla energi
som jag så länge kuvat under min ångestdemon.
Tack, för att du valde
att inte bara vända dig om, tack för att du inte nöjde dig
förrän jag själv hade sett
vad jag gjorde mot mig själv.
För att du gav mig en chans att ta mig vidare på min resa
med lättat hjärta och en ny tro på mig själv
att du fick mig
att vilja ta kampen igen
fick mig att vilja se på mig själv igen
med kärleksfulla ögon.
Mitt hjärta svämmar över
hyser mängder av tacksamhet, slår kärlek
pulserar ömhet
och jag hoppas du förstår, att detta korta lilla ord
kommer direkt ifrån mitt hjärta
och för att det inte är något jag bara häver ur mig
utan att jag menar det av hela mitt jag
mitt varande, roten av min existens.
Ljusets och kärlekens vägvisare.
Min fina vän

Tack!

söndag 11 augusti 2013

En resa i mitt inre



Jag grät innan, jag grät när vi packade ihop och jag jag stortjöt när jag tog din förkrossade kropp i min famn. Sedan med min min haka mot din axel, min mun mot din hals. Fann jag styrka, ett inre lugn som kom över mig och mina tårar byttes mot kärlek och trygghet. All kärlek min kropp och min själ någonsin kunde frambringa överförde jag till dig i den omfaningen medan jag talade lugna ord i ditt öra. Ord jag visste att du skulle ha svårt att ta till dig av för dom måste komma när du är redo att känna det, men som jag visste att du ändå behövde höra. För att jag älskar dig så mycket att ibland tror jag inte att hjärtat ska orka bära så mycket. Jag skulle nog kunna älska sönder mitt hjärta av min kärlek till dig. Det kändes så fint att jag mitt i detta känslomässiga tumult kunde ge dig den stunden, jag tror att du kände det, jag tror min styrka och mitt lugn rörde en bit av ditt inre, för du upplevdes lugnare efteråt.

Sen när jag vände min tårvåta blick mot honom, där han stod så fin i solens sken. När min egen förtvivlan och ledsenhet runnit över i hjärtat, för att det inte alls blivit som vi hade tänkt oss.För att jag hade längtat så länge efter dig. Efter att få skratta med dig. För att jag hade sett fram emot att få användning för min äventyrslystnad, För att jag hade tänkt att det skulle vara ett äventyr man pratade om hela livet. För att det var något vi skulle göra tillsammans som familj. För första gången på så länge, vi tre.. 

För att jag sänker min gard så bra och tillåter mig att dra till mig och på mig känslor av otillräcklighet när jag inte kan frälsa bort din smärta. När jag inte kan hela dig med min kärlek.  Då vände jag mig till honom, för att jag kände mig besviken och sårad trots att jag vet att det inte var avsiktligt och trots att jag vet att jag ibland är alldelles för känslig så var det så jag upplevde det hela. Utan att försöka spela dramaqueen. Då, ja just då, när han sa åt mig att inte vara ledsen. Att det blir så ibland och att allt kommer lösa sig. När han som har svårt för att utrycka sig i ord och känslor ödmjukt försöker och tar en under sitt beskydd genom att vara en stadig klippa. När man kände sig som ett ledset litet barn som söker uppmärksamhet och tröst hos sina föräldrar. Då växte den hjälte han alltid har varit i mina ögon, sig ännu större. Åh jag tittade på honom med ännu kärleksfullare blick och jag överväldigades av den tacksamhet som flödade genom min kropp. För att han var ett sådant stöd. För att han visade så tydligt att han fanns där trots allt. Om något tafatt och förvirrad ibland, så fanns han där. Finns han där. För dig och för mig. Med sin fumliga omfamning. Om så fummlig, så inte dessto mindre en omfamning. Åh vad jag strålade kärlek mot honom just då..

Åh när vi sedan körde över landsgränsen, när vi la kommun efter kommun bakom oss. Reste vidare och lämnade det, lämnade dig, Så spelade det ingen roll att jag blev irritabel mot honom ibland för att jag ibland kanske ville mer än honom. För att jag var trött på att han inte hyste samma äventyrslystnad. Åh blev han irriterad på mig så nog släppte vår irritation lika snabbt. För ibland är vi så lika varandra. Åh ibland så olika varandra som vi någonsin kan bli, men alltid förenade genom blodsband. Kärlek. Åh tvivlade jag någonsin innan på att han gör allt vad han kan för att finnas till för oss. så ska jag aldrig tvivla mer. Åh även om jag ibland kunde önska att vår relation såg annorlunda ut, var djupare. Så ska jag aldrig förkasta det fina som finns mellan oss. Aldrig förkasta eller vara otacksam för att han finns. För att han finns där som en trygg klippa. Även om han känner sig otillräcklig ibland, även om han inte alltid vet allt om allt eller förstår just vad vi behöver. Även om han inte känner oss så bra som vi skulle önska att han gjorde så finns han där. Han finns där. Men jag vet ifrån mitt hjärtas och själs röst, att han gör vad han kan. Åh mer skulle jag aldrig begära av någon annan. Det är något med hur jag fylls av vördnad och respekt när jag ser hans uppenbarelse framför mig. Ett ton med ömhet som pulserar ut i varje liten spor, liten cell och sendan vidare ut.

Så det blev allt tydligare där vi åkte på vår färd, där våra ögon matades med det ena storslagna intrtycket efter det andra. Naturens magiska skönhet.. Som en saga. Där vi färdades längs med vägarna fick jag lyfta honom så att han tog sig igenom sina rädslor och han lyfte mig och hjälpte mig att ta mig igenom en del av mina rädslor. För när han var tveksam var jag tvungen att vara frammåt och var jag tveksam var det han som sa precis det jag behövde höra eller distraherade mitt tankekaos genom att prata om annat. Så genom dalar, intill forsar, älvar och öppna slätter. Intill sjöar blev det glasklart för mig att det här var en resa som sträckte sig längre och bortom det fysiska.Nog var resan fysisk, men den var också så mycket mer. Det här handlade om mer än att bara lägga en väldans massa mil bakom sig. Det handlade om honom och mig. Det handlade om föräldraskap och dotterskap. Om att knyta an, om att komma närmre och lära sig se positivt trots att allt känns nattsvart. Att lära sig och ta tillvara på det man har runtomkring sig. Åh att inte se ner på olikheter utan hitta styrkan hos varje individ och ta sig vidare tillsammans. Åh framförallt så handlade det om personlig utveckling och kärlek. Det visade sig att det skulle handla mer om hjärtats och själens resa, än kroppens fysiska resa.

Att även med besvikelsens förkrossande tårar, så kan man se sig omkring och istället för att låta besvikelsen äta upp en innifrån så räknar man upp allt man är tacksam för istället. Så räknar man upp alla små kärlekstecken och alla små små vardagsmirakel som kan vara så små att de knappt syns, men som finns där mitt framför ögonen på en trots allt. Allt har en mening. Jag är tacksam över att jag lyssnade på min intuition. Jag är tacksam över att han helt spontant erbjöd sig att resa. Han som trivs bäst i hemmets lugna vrå. Jag är tacksam för att jag får den hjälp jag behöver, innan jag ens vet att jag behöver den.

Jag är tacksam för att ni finns i mitt liv, ni min underbara familj. Som trots att vi driver varandra till vansinne och ledsenhet ibland ändå finns där för för varandra med vår kärlek och att vi gör vad vi kan för varandra. För det är det familjen finns för. Inte för att man ska vara lika varandra hela tiden. Ibland kan en familj rymma många olika personligheter men allt är precis som det är meningen att det ska vara, Man kan inte kontrollera och styra någon annan, bara hur man själv är mot sina medmänniskor och hur man tillåter sig att reagera.
Jag har min familj, min medfödda och de vänner jag själv fått vara med och välja och jag hyser så mycket kärlek och tacksamhet till er alla.

Tack för att ni är med mig och berrikar mig med glädje och vishet på min resa... För att ni hyser kärlek för mig. Mitt hjärta svämmar över av kärlek och tacksamhet. Tack!


Med kärlek Jessi <3

tisdag 30 juli 2013

Porslinsrommantik



Bild tagen av mig.


Gula
likt en maskros i vårgräsets grönska
det finns en till dig med,
koppar för två
så titta förbi mig
du är varmt välkommen
när du har tid över.
låt oss glömma vardagens problematik
låt oss glömma
att ensamheten ibland är olidligt påträngande
när han knackar på dörren,
låt oss glömma allt vi behöver pengar till,
låt oss dricka glädjen i livet
låt oss tillsammans skapa solminnen
stunder att minnas,
stunder att längta till
för vem kan tillåta sig att känna sig ensam
med en vän som dig,
vem kan tillåta sig att gråta över icke ägda pengar,
när det är gratis att vara med en kär vän.

Att umgås med dig
är som att lägga ett puzzel
där bitarna sakta faller på plats efter hand
allt blir lite mer vardagspoetiskt för en 
romantiker som mig,
när jag får dela min syn och utforskande blick på världen,
mina tankar, med dig.

För jag är tacksam för det jag har

tacksam, för det som är
fortfarande och föralltid hopplöst förälskad i livet
i det som är, just nu
att andas just nu
antingen närvarande eller också typiskt för mig
bortirrad i en fantasi, en dagdröm
där allt är möjligt.

Andetaget som är, just nu
är det som räknas,
det är solen som faller över sommarlandskapet
det är brisen i det darrande lövverket,
havets kluckande när vågorna rullar mjukt in mot land,
eller regnet som slår mot asfalten
hur det än ser ut, är det nu som räknas
och just nu känner jag mig stark nog
att dricka solen och sprida livet
att välja glädje
en kopp till mig, gul likt en
förevigad aprilmånad full av grönska
och en till dig
när du har tid
välkommen.