Visar inlägg med etikett känslor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett känslor. Visa alla inlägg

måndag 26 november 2018

Dagen då månen slocknade


Jag minns inte vad det var för en dag, den där dagen när månens ljus slocknade och sången i bröstet tvärt tystnade. Jag minns bara att det var en ovanligt mörk oktoberdag och vindarna som drog fram var isande kalla och bistra mot min känsliga hy. Jag stod där vid den småländska hamnen i vad som kändes som en evighet och blev våt av det fina regnet. Tittade på de mörka vågorna som vilt men metodiskt böljade in mot land. Kylan kändes skön, trygg på något sätt mot mitt inre som var i totalt kaos. Jag har alltid varit en sådan person som tål kyla, för inget får mig att frysa mer, likt ett hårt kallt hjärta.

Jag minns att jag fick höra att jag är stark. att jag är rätt kvinna att klara av den här situationen som jag har hamnat i. Kanske är jag rätt stark, jag vill tro det, men jag vet inte. Det var sagt med väldigt mycket kärlek till mig jag vet det men jag minns att jag tänkte att det var något dom hävde ur sig bara. Egentligen var dom nog bara väldigt glada över att det inte var dom som var i min... Vår situation. För dom hade ju allt gått bra.  

Stark, ja kanske, jag kommer bara ihåg att livet tog slut ett par sekunder där och då, det gjorde det så klart inte men det kändes så, och jag minns hur smärtan kramade om hjärtat så att det stannade till och det flimrade framför ögonen. Jag ville bara skrika av förtvivlan och säga att nu räcker det ta mig fan! Jag vill inte bära det här oket på mina axlar också. Jag vill inte. Jag orkar inte. kan någon väcka mig ur denna mardröm? Det kändes som livselixiret rann ur mig, om så bara för ett par sekunder.

Jag tänker tillbaka på första gången jag kände dig sparka i mig efter det där tillväxtultraljudet, det som bara skulle vara en rutin för att se hur du växte eftersom att din storasyster var en lättviktsbebis när hon föddes. Ultraljudet som ändrade allt och som gjorde det så smärtsamt tydligt, men den bistra sanningen är, att alla barn föds inte friska. Så när jag kände dig sparka och böka runt därinne, kändes det inte längre på samma sätt. Hur jag fylldes av förtvivlan och ledsenhet över dina rörelse under min hud, istället för glädjen och längtan jag innan fyllts med. Nu blev det bara en smärtsam påminnelse om mardrömmen jag ville vakna upp ur. För jag visste inte hur du mådde därinne i mig. Ovisshetens vassa tänder slet mitt inre i stycken, trasade sönder något kolossalt. Min son....Vår son... Vad händer dig och varför?

Jag fulgrät likt ett barn och hulkade förtvivlat när jag slogs av tanken på att det skulle ha gjort ont på dig. Att du skulle ha märkt skillnad före och efter detta hände dig. Där du låg i min livmoder och växte till dig. Jag vet att bebisars hjärna inte är lika utvecklade som våra, men jag vet inte hur medvetna dom är, så kanske att du märkte att något gick galet med dig där inne? Kanske att du fick ont i ditt lilla huvud när hjärnblödningen drabbade dig? Jag fick skaka av mig den tanken, dels för att jag aldrig kommer att få svaren på de frågorna, mest för att det blev för outhärdligt för mitt mammahjärta att tänka så. För en hjärnblödning har du haft, hur mycket jag än önskade att det inte var så. Och det ändrar inte kärleken jag känner till dig.

Det finns en tacksamhet också mitt ibland all smärta, att detta upptäcktes, hur ont det än gör i din pappa och mig att inte veta hur något kommer att bli. Så finns det en plan för dig nu, när du kommer till världen. Och det gör ont i mammahjärtat att tänka att dom ska ta dig ifrån mig när du har kommit till världen och lägga dig i en operationssal och karva i din nyfödda lilla kropp. Men en otrolig tacksamhet i att dom gör allt dom kan för att hjälpa dig och göra det bästa för dig nu när det är som det är. Oron som kommer smygande ibland. Läkarna är väldigt duktiga på sjukhuset vi ska läggas in på, när du kommer att förlösas till världen. Men en operation kommer alltid med en viss risk, och narkos för en liten nyfödd, jag skulle ljuga om jag sa att tanken inte skrämmer mig emellanåt.

Jag minns hur jag brukade sitta och fantisera och dagdrömma om ditt utseende. Att jag brukade undra över om du och din storasyster skulle vara lika eller inte. Om man skulle kunna se på er att ni var syskon. Jag är fortfarande nyfiken på dig sonen min, och jag har en känsla av att du kommer att vara mörkhårig som din pappa. Men mest nu funderar jag över hur mycket men du kommer att ha fått av din hjärnblödning och ditt vätskefyllda huvud. 

Det är en sorg i mig att det inte kunde få vara normalt med dig som med din syster. Det gör ont i mig att vi ska ligga på ett sjukhus långt hemifrån dit ingen familj har möjlighet att komma och besöka oss. För att överösa dig med kärlek och önska dig välkommen till världen och välkomna dig till familjen. Det gör ont i mig, och det tänker jag inte ljuga om. Det gör något så förbannat ont, och ovissheten i att inte veta hur du kommer att må tär på både din pappa och mig.

Jag längtar bara tills allt det här ska vara över nu.
Längtar bara tills du finns här hos oss, och vi får landa i vilken verklighet det än blir.
Och när allt det här är över och, allt förhoppningsvis har gått bra, så ska du ligga hos mig i min famn min älskade son och höra hur mitt hjärta slår, sjunger kärlekssånger för dig och din storasyster. Och du ska känna dig varmt välkommen till vår familj, vårt andra lilla mirakel, och kanske att er pappa ska få se sin måne lysa upp på nytt, när allt det här är över.   






Med inspiration av skrivpuffs ord: Familj.

Jag har inte bearbetat texten utan bara flödesskrivit, så vissa förändringar kan komma att göras senare. Var mest lycklig över att jag fick lite tid över att skriva igen. Lämna gärna en kommentar den som känner för det. 

torsdag 19 juli 2018

Onda andetag



Ont
gör morgonens första andetag
demonerna smyger trofast runt
inom
livnär sig på att förgifta
mitt innersta
mitt egna jag
sveket bränner fortfarnde
rykande färskt i mitt hjärta
varför
åh varför
kunde jag bara inte få somna om,
slippa känna mer,
somna in.

måndag 9 maj 2016

Din sjukdom

Solen lös för oss,
värmde oss för en stund
stjärnorna förtrollade oss bortom tid och rum i vår kärlek
och jag fick vara din egen magiska måne
tiden var för dig och mig
de två galningarna
allt skulle vi klara av tillsammans,
allt ville vi dela tillsammans,
men jag blev till en sjukdom
som spred sig i din kropp.

Jag blev ditt hjärtas lidande,
din svidande magvärk,
din bultande exploderande smärta i huvudet
jag blev de röda ärrfårorna över din hud
blåmärkena på dina armar och ben
dina axlars tunga börda
din vackra ryggs smärta
dina kinders tårar
din själs trötthet.

Andas fridsamt älskade
du får lysa stark i din egen kärlekskraft nu
du ska få se att du blir frisk nu,
nu
slipper du din sjukdom.


Ta hand om dig min älskade.

tisdag 16 februari 2016

En strimma hopp

Jag skrek på min Gud, som jag tyckte hade övergivit mig,
jag skrek på mina systrar och jag vredgades något alldeles vansinnigt
mot min älskade
jag var ensammast i världen i mitt mörker
allt kändes så fruktansvärt tungt,
jag såg ingen annan utväg
än att jag var tvungen att försvinna
jag, som var hon den otillräckliga,
det fasansfulla aggressiva monstret,
som hade fått den sista glädjen i hjärtat söndertrasad
det fanns verkligen ingenting kvar bland skärvorna
allt var svart, och jag var vansinnigt förlorad
och aldrig tidigare i mitt liv
har jag någonsin blivit så rädd för mig själv
jag var övertygad om,
att nu hade jag förlorat förståndet precis
Monstret måste dö!
Men så,
mitt i all hopplöshet
mitt i helvetet, från ingenstans
en strimma hopp,
en liten tunn strimma, knappt förnimbar
men ljuset ifrån den blev överväldigande
för mitt destruktiva ångestmörker
det var som att livsglädjen på nytt
försiktigt sträckte sig fram och omfamnade mig,
och mitt söndertrasade hjärta
fick ömt omfamna livsglädjen igen
jag påmindes om kärleken, som finns överallt runtomkring mig,
omkring oss, att den inte alls var onåbar någonstans långt borta,
utan närvarande just nu här, i livet
i mig,
Gud fick mig att känna, att han fanns där och bar mig
och han viskade till min själ, påminde mig kärleksfullt
att jag har en plats här, och den är inte förgäves,
den är oerhört värdefull,
jag är en kraftfull skapelse
och jorden behöver mina andetag, min kärlek
jag har utrymme att finnas här i hela mitt jag
och min väg tillbaka till mig själv, och mitt bästa jag,
blir nog inte helt problemfri, fortfarande finns mycket som gör ont
fortfarande finns mycket mörker
men jag möter det inte ensam
det finns kärlek
och från och med idag, är mina steg inte vacklande, är mina steg
fast beslutsamma,
från och med idag
andas jag hoppfullt igen.


Det finns en kärlek som bär i oss alla.  

onsdag 5 augusti 2015

Vackra blomma

Sara
vackra blomma
med stjärnljus glimmande
i dina livliga själaspeglar
med ett skratt,
böljande
som värmer de frusnaste av hjärtan
sprudlande
livlig
underbar
med en karisma,
du inte vet att du har,
som svidande bländar en i ögonen
man dras med.

Man får vara sig själv
allt är tillåtet
och ingenting är omöjligt
när man skrattar med dig
glömmer man sina bekymmer
andas en stund i nuet.

Det är min högsta önskan
att den kärlek din blodpump pulserar,
och som förkastar mörkret och eländet
med ljuset som strålar ifrån dina ögon
att mycket av den kärlek du ger till
dina medmänniskor,
ska du också ge till dig själv
och se och känna
varför vi älskar dig så.

Du har genomlevt mycket
som jag hade önskat att du hade sluppit
men du har vägrat att ge upp
och alltid återfunnit en tro, ett hopp i ditt bröst
om en ny morgondag.

Vackra blomma
du får flytta vart du vill i världen
jag får hantera min saknad bäst jag kan
men du får aldrig någonsin
lämna min livsande, lämna
mitt hjärta.

Jag skulle dö
och min själ långsamt förtvina
om du övergav mig
jag vore ingenting
ingenting vore jag
utan dig.

Må min livslåga slockna före din
så jag aldrig någonsin behöver uppleva
hur livet är att leva
utan dig.

Jag älskar dig
till tidens ände
vackra blomma.


onsdag 29 juli 2015

Stadsbesök

Jag for in till Kalmar,
det var något jag hade fått till mig, att jag skulle köpa
i den andliga butiken där, som numera ligger centralt i Kalmar
jag har känt mig skör de sista dagarna,
men jag vill leva, och jag vill njuta av mitt liv
så jag åkte iallafall, ensam
för jag tänkte att jag kan unna mig
att umgås lite med mig själv
det blir fint, tänkte jag

Men efter att ha hittat det jag sökte efter
tappade jag modet,
irrade jag bort mig någonstans där jag strosade runt
södra Långgatan, Sjögatan, Larmgatan, med flera
omgiven av människor som också ville njuta
av att få finnas till,
jag kom bort mig
och mörkret inom mig, fördunklade min blick
de förälskade som vackert gick och höll varandra i händerna
skar som knivar i mina ögon,
vännerna som skrattade tillsammans på uteserveringarna
fick mig att känna mig ensammare än någonsin
för jag gick där ensam utan någon intill mig
att dela stunden med.

Men det är okej tänkte jag
för en flummig förvirrad konstnärssjäl
att vara lite bortirrad där, längs med gatorna
i vackra Kalmar
ensam eller ej,
ensamheten borde inte skrämma så djupt.
Jag är lite konstig, och vissa begriper sig inte på mig,
det gör jag inte ens själv,
så hur ska jag begära att någon annan gör det.

Jag bara måste in på mitt favoritfik,
där kan jag nog få sitta med en underbar fika
och hämta andan
njuta av mina andetag,
det är ju ändå semester.

Jag går in på Kullzenska, det bästa fik jag vet
tittar runt
det finns gott om lediga platser,
jag har inte varit där sen jag var där med honom sist
jag minns speciellt,
en kall vinterdag, 
när han fick mig att nästan spotta ut kaffet över bordet
när han avslöjade för mig att han var gravid
då när mitt hjärta sjöng av glädje
och jag tilläts vara hur sprudlande fånig jag ville
för jag hade honom, "ölandssonen"
som hade bjudit min själ till att bo hos honom i Kalmar
och för en kort stund, var jag en älskansvärd kvinna.

Ställer mig i kön
men någonstans här blir rummet plötsligt
väldigt litet
Väggarna kommer mig för nära, människorna kommer mig för nära
jag börjar svettas
och de förnedrande blickarna de ger mig,
existerar bara i mitt huvud,
men smärtan är riktig
här kan jag inte stanna
jag måste ut.

Jag är ledsen Kalmar
jag måste lämna dig nu genast
det blir för mycket för mig just nu
jag har för kaotiskt i mig själv just nu
så jag behöver lugnet och inte det livliga
jag får acceptera det, acceptera mig
och hur det är att vara en människa
som lever med ångest,
och när barnet i mig gråter
så har jag lärt mig att jag måste
vara snäll mot det
ge det kärlek och trygghet
jag hoppas att du kan älska mig ändå
det är bara så jag fungerar
allt gott önskar jag dig
och jag bjuder dig ett ljummet farväl
tills vi ses igen.



fredag 12 juni 2015

Hon som är jag

Jasså, du igen!
Du står och hånler mot mig,
ditt vidriga jävla as
jag kan inte direkt påstå, att det är ett kärt återseende,
jag känner igen ditt ansikte,
det är du som sitter upp och ner i taket och stirrar på mig
med tom blick,
du som spottar svart fradga i mitt hjärta
och fördunklar mitt inre
som om jag vore besatt
jag ser dig själv i min egen spegelbild,
och det gör mig livrädd.
Jag kämpar mot dig varje dag,
krigar stort och heroiskt
men just när jag börjar känna mig bekväm, tro att jag har en chans
lider jag nederlag och du är tillbaka som om vore du aldrig borta.

Jag hatar dig
hatar vad du gör med mig;
en liten ängel, en vanlig människa och en övermäktig demon, och allt detta
i en och samma kropp, min
skapar den störda, flummiga jag som flamsar omkring i en slöja av dimma
hon den där konstiga missanpassade som ingen riktigt förstår sig på,
hon som är jag,
jag som inte kan behålla männen jag älskar i mitt liv
för att de förälskar sig i människan i mig och glimtar ängeln,
men den de får med sig hem, det är demonen,
och det monstret som är jag,
står ingen man ut att älska mot alla odds
det kostar på för mycket
och det är inte deras jobb att bekämpa mitt monster
det är mitt krig inte deras
och jag gråter mig själv till oigenkännlighet
och jag hatar dig för att du lever inom mig,
för att du smygande kryper omkring under mitt skin,
för att du får mig att vakna förbannad och ilsken och med
ett självförakt som inte är av denna värld, för att jag aldrig kan
mätta tomheten du skapar i mitt hjärta, och för att jag bara känns så fel
och jag tackar Gud för de vänner som står bredvid mig,
även när jag grillas i min egen helvetiska skärseld.


Försvinn ångestdemon!
Lämna mig ifred!
Jag vill inte ha dig i min kropp,
vill inte andas din tunga ilska längre
jag vill att andetagen ska vara lätta
och inte en förtvivlad smärtsam kamp!
Du må dväljas inom mig, men du är fan inte jag,
och jag ser dig i min spegelbild
men inbilla dig inte för en sekund att du är hela min spegelbild,
där finns människan också
och hon må vara trött,
men hon erkänner sig inte besegrad
hör du det ditt jävla äckel!?

Så raserades åter mina drömmar om ett liv i tvåsamhet,
och jag är tillbaka i ett liv i ensamhet,
och ensamheten i sig är vacker, den är ett komplement till kärleken, inte ett hot,
även kärleken behöver andrum
men för den som har en bröstkorg som är för trång
för hjärtat som sitter däri,
för den där varje andetag är smärtsamt
och för den som vill fylla tomheten med en kärlek och en närhet
bränner ensamheten som ett gift och inte en befrielse.

Så jag hittar på vad tusan som helst
för att fylla tomheten med en känsla av vara behövd, för att om andra kan behöva mig,
om jag kan vara till någon nytta för någon
om jag kan få någon annan att skratta eller må bra
så gör det kanske inget, att det gör ont i mig att leva just nu
så gör det kanske inget att jag har råkat misslyckas med mitt liv igen,
då kanske min patetiska uppsyn och mina vidriga andetag inte är helt

förgäves 

måndag 29 december 2014

...

Vad hjälper mig väl bönerna nu
mina rop på hjälp
vad hjälper mig mitt självförakt och min ångest
mitt dåliga samvete som toterar mig,
det här händer på riktigt,
denna mardröm kan jag inte vakna upp ur,
är verklig
och jag vet att ångest över att jag har varit en idiot inte hjälper,
för att jag inte kan ändra det som har varit,
ändra alla fel som jag har gjort,
tårarna som rinner,
skär sönder min hjärna,
om jag bara vore bättre... Om jag bara inte var en så värdelös flickvän..om bara..

Man är van vid att se mina kinder tårvåta och ögonen rödaglansiga,
jag, hon den sköra
man inbillar sig att smärtan som kramar om hjärtat
blir lindrigare med tiden.

Jag har käftat emot, jag har ljugit och sagt att jag minsann klarar mig själv,
trots att jag inte är någonting utan dig,
trots att du är det bästa som har hänt mig,
kommer jag nu få vänja mig vid denna tomhet 
tystnaden har kommit för att stanna,
är permanent,
och jag vet att du får det bättre nu, utan mig
nu när du kan få den kärlek och glädje som du förtjänar,
för att du är så himla fin,
och jag vet att du kommer att få njuta av ditt liv,
att allt elände du har tvingats gå igenom kommer att vara värt något till sist,
nu kan ditt liv bli den fantastiska dröm du bär med inom dig,
jag tar med dig i mitt hjärta, och jag förbannar mig själv, att jag inte tog bättre vara på allt,
när du fanns hos mig, att jag föll för mina rädslor och förintade oss.
Att jag inte lärt mig mer av mina misstag än så,
att jag inte lyckats bättre med mig själv,
att vara en bättre människa.

Det finns sår som aldrig läker,
när det underbara i livet, det som skulle vara en livstid
blir på tok för kort, slutar nu
slutar här
vad hjälper mig min ångest och mina böner nu
vad hjälper det att jag skriker mig hes att jag inte gå med på detta,
nu när det redan var så lägesedan det blev försent för att
göra alla dumheter ogjorda, nu
när han förstår vad jag pratade om,
när jag nämnde att jag är svår att älska,
nu när han vet vad det innebär att stå ut med att älska mig,
nu när han har insett, hur svårt det är,
nu när jag inte längre får vara med och bestämma att han ska bli kvar hos mig,
nu när mina kärlekskänslor för honom inte kan ändra något,
nu när orden jag älskar dig,
inte längre innebär ett tryggt varmt vi,
utan ett farväl..

lördag 18 oktober 2014

Mardröm



Det är becksvart och runt mig tassar monster med gula och röda ögon, och trots att jag knappt kan se dessa fasansfulla bestar, kan jag föreställa mig deras salivglittrande huggtänder, deras sylvassa klor som kan skära genom kött utan minsta svårighet.

luddigt. Plötsligt en man som är med hundratals andra i öknen, jag är en av alla de andra, mannen tror att han är med vänner. Om han bara visste hur fel han har. Vi är inte hans vänner någon av oss. Vi tänker mörda honom. Han går där i slitna smutsiga byxor. Hans mörka hår är ruffsigt av vinden och hans bara överkropp, mager. Han är lycklig, han känner sig hemma. Han vänder ryggen mot oss, och nu ska det ske. Han ska dö. Alla vet det utom han själv. Jag drar efter andan när skottet ljuder och träffar honom. Nu ska han falla ihop snart. Han vänder sig om, tittar förvånat på oss. Sen börjar hans hemska skratt ljuda och ett mörkt moln sluter sig kring oss och stiger mot skyarna. Någonting händer, han transformeras och det är ingen man vi ser framför oss. Det är en lång vacker ståtlig ond drottning. Och nu tänker hon ha ihjäl oss. Fast att vi bönar och ber. Vi hade bara följt order. Våra böner är lönlösa.

Hjälp, konflikten gnager i mig, tuggar sönder mitt förstånd. För jag ska spolas bort med dom otäcka monsterna. Dom besegras, något har öppnat en gång ner till underjorden och det är där dom sugs ner. Det ena monstret efter det andra. Ner i en djup svart tunnel, förvisade. Jag håller på att sugas ner tillsammans med dom. Jag håller krampaktigt fast mig i öppningen ner till det här oändliga mörka hålet. Jag är rädd. Jag vet att jag inte är så pass stark att jag kan hålla i mig så pass länge. Och jag vet att ingen kommer att komma till min räddning. Deras mol är att jag, ska med dom andra monsterna. Jag ska tillintetgöras. Jag vill inte följa med monsterna, jag vill stanna i ljuset, vill stanna hos det som är gott. Jag vill inte lyssna till demonerna i huvudet som skapar mörker kring mitt hjärta när de säger att jag är ett monster likaväl. Att jag måste gå samma öde till mötes. Jag är förlamad av min egen skräck. Jag försöker att förklara att jag inte är så hemsk ändå, även att mina ögon är fördunklade av mörker. Jag är inte ett monster skriker mitt hjärta förtvivlat i mörkret. Eller?


Min vackra sprudlande syster Sara, gestikulerar hejvilt när hon pratar med mig. Hon ler mot mig och hon är underbar, helt enkelt underbar. Men nej vad är detta? Hjälp någon skjuter min Sara i bröstet. NEJ. Min Sara dör. Detta får bara för fan inte hända. Inte kan någon döda min underbara syster. Inte kan man bestjäla henne hennes liv och tvinga oss efterlevande att stanna kvar utan henne. Detta händer. Sara är död, och en stor del av mig dog med henne. Jag blir som barn pånytt. Och jag minns hur hon läste högt för mig och tvillingsyrran. Jag minns hur vi promenerade och samtalade och nu ska hon aldrig tala mera. Aldrig le. Aldrig titta på en med sprudlande levande blick. Och jag gråter något så förtvivlat. Sara är död, och jag måste tvingas leva utan henne. Hur ska man begäras att klara av något sådant. Plötsligt ligger jag i en av barndomens sängar. Jag ligger på nedervåningen av våningssängen i furu. Tillbaka i lägenheten i jämjö. Men något stämmer inte, våningssängen står, där Saras säng brukade stå. Där Saras säng ska stå. Över mig ligger tvillingsyrran. Hon har lyckats somna. Om jag bara kunde begripa hur. För jag ligger där och gråter hysteriskt. Det finns ingen hejd. Jag saknar min Sara. Och jag vill ha min Mattias hos mig. jag kollar mobilen om och om igen, men inget meddelande tyder på att min älskade är på väg till mig. Varför kan han inte komma till mig? Varför kan han inte förklara hur någon kan ha gjort såhär? Förstår han inte att jag behöver honom? Jag vill ha honom hos mig, för jag vet inte hur jag ska kunna överleva detta. Jag vill få gråta i hans famn med mitt ansiktet tryckt mot hans varma bröst. Jag vill känna doften av honom och jag vill att han ska omfamna min sorg med kärlek. Men jag gråter hystersikt. Jag är ensam. Och inga omfaningar i världen kan få min Lullen att komma tillbaka. Att skriva med mig nätterna igenom, att prata drömmar med. Hon kommer inte att komma tillbaka. Detta är verkligheten. Jag kommer resten av mitt liv tvingas leva utan henne. Hur kan man begära något sådant? Hur kan man begäras vilja leva vidare. SARA ÄR DÖD!

Jag vaknar... Blickar ut i det tysta mörkret omkring mig. Lokaliserar Candys sovande andetag vid fotändan av sängen.. Det var bara en dröm. Sara lever. Vilken tur! Jäkla skitmardröm! Men jag kan inte skaka av mig den tunga känslan av trasighet runt hjärtat. För jag känner mig som en mindre värdig människa. Ett monster som ska sköljas bort med alla de andra.

Hm...lika bra att gå och sätta på lite kaffe då.

lördag 28 juni 2014

Trasighet

Fulgråter, fulgråter fulgråter. Om och om igen. Snoret står som rännilar ur snoken och jag snörvlar,tjuter, gnäller och gnyr och tårarna tycks bara inte vilja sluta rinna. Vilja ta slut.
Tankekaos. Tärande och  envetet gnagande. Fram och tillbaka och tillbaka igen. Kan inte hitta vägen ut, allt upprepas om och om igen, känns in och analalyseras utan resultat. JAg känner mig  så fruktansvärt trött.

Vem är jag? Vad har jag för mål med livet? Jag har alltid varit av en lite velig natur, men jag trodde jag visste dessa saker, nu känns det som att jag inte vet någonting längre. Bara att någonting inom mig känns trasigt. Fruktansvärt söndrigt.  Raserat, som om hjärtat långsamt vittrar sönder därinne. Som om lagningen som tidigare fick mig att känna mig som en något helare människa hela tiden var fejk, och nu är jag här med min själsliga smärta igen.

När jag väl har fått fotfäste, när jag trodde att jag begravt mina demoner. För alltid sagt farväl. Har jag dragit undan mattan under mina egna fötter och slagits till marken, bjudit in dem igen. Nu står de där och hånler åt mig och min ynklighet. Min egen trasighet förtvivlar mig. För någonting inom mig är trasigt, och det gör ont i varje andetag. Ont i hjärtat. Åh du bröstsmärta hur väl känner jag inte dig. Du var min följeslagare varje dag under så många år! Jag känner dig så pass väl att i min värld i min kropp är du norm. Det som är riktigt. Jag trodde du var borta den här gången. Det kändes så bra att kunna andas utan att känna dig. Utan den här som trycker och stramar åt över bröstet. Men du tog väll bara semester. Jag kan inte säga att jag har saknat dig. Du hade gärna fått stanna borta för resten av mitt liv. Det har iallafall gett mit vetskapen om att man inte behöver känna så här, och jag hoppas att jag ska finna kraft nog att besegra dig igen. Jag ska ta död på dig. Det är ett löfte!
Så fort blossade smärtan upp, så fort kom känslorna av otillräcklighet. Behövd. Hm, jag smakar på ordet, och jag vet att alla människor är värdefulla. Men jag kan bara inte förmå mig att känna mig värdefull. Känna mig behövd just nu. Tur att jag har ett jobb att gå till. Där kan jag känna att jag får göra någonting med mitt varande. Men för mig måste livet vara mer glädje, än att bara känna sig betydelsefull på jobbet.

Hjärtat skenar och jag kan bara inte skaka av mig känslan av att vara fel. Någonting är fel. Jag är fel. Något hänger över mig. Jagar mig, stressar mig åt det grövsta. Jag har gjort något. Förstöreskan...Jag är förstöreskan.. Det gör så ont. Minnet av orden som sas, som jag nu förstår. Monster! 

Jag känner mig starkare än sist jag mådde såhär, så även om min urkraft sugits ur mig och jag har förvandlats från min egen hjältinna till fröken vämjelig igen, så är det en tröst att det inte helt tycks ha övergivit mig. Det kostar så otroligt mycket energi att stå på benen just nu. Att bara orka andas nu, när det gör så ont att andas.. 

Fy fan vad jag fulgråter och svär gör jag ovkså som ni märker. Jädra vidriga helvetes agressiva demon! Jag kan inte andas, nu drar jag in ett andetag, men det finns ingen luft där för att fylla mina lungor, nu kommer hjärtat att ha rusat på för fort en sista gång, nu kommer det vara mitt sista, luften når inte fram, hjärtat slår för hårt pulserar sönder min hals och tinning, så fort att jag inte hinner med att känna dess slag. Och jag älskar livet och vill inte dö, men det inom mig som smärtar, säger att det kanske vore bäst så, att det vore en befrielse.

Jag är hon, det eviga ältandets patetiska häxa. Hon som går in sig så i sina känslor att det blir hennes sanning. Och jag är förbannad. Jodå flyförbannad. Det är ingen jävel som orkar vara trevlig när det gör ont att andas och man vill slita ut hjärtat i kroppen! Så jag svär och jag skriker och jag går in i det och raderar mitt rationella tänkande, när jag tar min ångestdemon i handen. Åh egentligen är jag så fruktansvärt ledsen att jag egentligen vill slippa vara bland folk. Slippa vara alls. Så jag spyr galla. Spottar spik. Och har ihjäl mitt inre välmående. Och varje tår fårar värk i min själ, trasar sönder.

Sen kommer självföraktet och knackar på. För jag älskar livet och jag vill egentligen vara en kärleksfull och omtänksam kvinna. En ljusarbetare som sprider kärlek och värme. Inte ångest och kyla. Så jag grillar mig själv kolsvart i mitt självförakt. Jag ser ingen som helst betydelse för min existens. Åh vad jag hatar mig själv just då! Hur kan det finnas någon mening med det? Hur kan det fortfarande vara här jag står och stampar? Har jag bara kämpat alla år för att slås ut så lätt, kämpat förjäves?

Hur kan jag som vill bygga med kärlek, vara hon som raserar sönder kärlek? Hon som ältar och klänger och förstör. Monstret! Förstöreskan! 

Och jag mediterar, affirmerar och tar mig tid att göra sådant som brukar göra mig glad, enligt konstens alla regler och jag antar att det är det som gör att jag fortfarande orkar stå på benen, och allt inte känns helt nattsvart.  Men det känns som mina ansträngningar inte når ändra fram till kärnan. 

Något är för sent. Det känns som att det är för sent. Och det som har gjort trasigt kan aldrig bli lika helt igen. Åh nog kan det vara vackert limmat, men fåran som fogar samman kommer alltid att vara synlig. Märkas av. Det är för sent. Det som är trasigt kan inte lagas igen hur mycket jag än försöker. Det är mitt fel och det gör så in i helvetes ont. Jag som skulle ha lärt mig. BORDE ha lärt mig. Men tydligen tyck jag inte ha lärt mig någonting.

Jag har redan förstört något så vackert. Något heligt. Det jag helst av allt inte ville förstöra. Och jag orkar inte bära den känslan av förstörelse på mina skuldror. Och för vad? Ren jävla dumhet! För att jag har lyssnat till negativa känslor som skapat förvirrade tankar i mitt inre. För att jag kopplade bort mitt rationella tänkande, när känslorna satte in. Jag är inget bra på det här.
Nu står jag här i min förtvilan och ledsenhet och vankar av och an. Hur ska jag orska stå på benen? Möta folk med ett leende, möta folk över huvudtaget?

Ett monster som skär i själarna på de jag älskar. Patetiskt!

Man kan inte alltid veta i förhand när man har sumpat sina chanser. Ibland blir man varse först när det är för sent, och då kan man stå där och ångra sig och gråta bäst fanken man vill.  Då kan man stå där och se segelbåten man borde varit med på segla iväg. Man står där i sin ensamhet och betraktar den eleganta båten. Så vacker och skuldbelägger sig själv, för man vet att om man bara varit lite tidigare, om man bara hade tagit ett annat steg. Då hade man varit ombord. Seglat mot sin frihet. 

Men nu är det för sent, och det är ens eget fel. Då kan man stå där med dumstruten på huvudet och skämmas, och möta demonens hånleende blick, känna hur det brännmärker hjärtat.

Känna sig liten, ensam och rädd. Känna sig överbliven och övergiven. Man är ensam, och de enda sällskap man mäktar bjuda in är antingen elaka demoner som hånar och skuldbelägger eller ensamhet som för med sig en tomhet i hjärtat. Och man blir bara trött. Så fruktansvärt trött. Man vill bara lägga sig ner.
 För om inte jag kan omfamna mig själv med kärlek?  Bjuda in det som är vänligt. När det gör så satanst ont i själen för att man måste betala priset av sin egen dumhet. För att något är trasigt som aldrig kan helt repareras igen.

 Hur ska man orka då? Hur ska jag orka?


Allt gott till dig underbara du <3
Med kärlek/
Jessika Poeten Johnsson

onsdag 16 april 2014

Striden mot fröken vämjelig

Tårarna
tar tag i mig, skakar mig våldsamt
Lämnar mig usken idag,
ikväll
är jag liten, vredgad till tårar i mitt självförakt. Fröken vämjelig, jorå här är hon minsann igen. Usch och fy.
Tårar, för att jag spyr spik och korsfäster andra på det kors jag byggt åt mig själv.
För att jag vill vara den vackra och den älskande, den kärleksfulle. För att jag har funnit puzzelbitar, 
för att jag har limmat ihop krossade skärvor, kännt mig hel för en stund, för att se vissa skärvor lossna, falla bort och fattas mig. 

Jag försöker verkligen att vara snäll mot mig själv, omfamna mitt hjärta, min själ , men ikväll ser jag inte med kärleksögon, ikväll ser jag bara fröken vämjelig och jag gillar inte det jag ser. Och det gör ont, när han, min älskade kärleksfullt förklarar hur fantastisk han tycker att jag är, att jag inte kan se mig själv i de orden, att det klingar som en lögn i mig. Det gör ont att jag inte håller med honom, när jag inget hellre vill, än att se mig med hans kärleksfulla blick. Hur kan det vara mig den tittar åt. Kommer den att tröttna på det den ser? 

Man känner sig lätt liten, ensam och vilse när man slarvat bort kärleken till sig själv. Därför skakas jag av tårar, för att det gör ont att se och känna det kärleksfulla inom en, men utan någon kärlek till övers att omfamna den del inom sig, gör ont att kväva det som man vill se växa.

Så känner jag mig vilsen, ledsen och ensam ikväll. Det är okej, man måste få vara hela färgspektrat, måste tillåta sig att känna in det som skaver och gör ont också, det är okej. Precis som det ska vara. Känn in, andas. Släpp taget. Bli fri. Befria det som gör ont, inte tygla. 

Varje stund är ett nytt ögonblick, en ny möjlighet till att börja om med sig själv och sitt liv. Sprida kärlek till sig själv och vidare ut till sin omgivning i universum. 

Jordens barn, kärlek finns i överflöd åt alla och en var, det är det enda som växer ju mer man "slösar" med det. Så gråt om du behöver gråta, befria det som gör ont för att släppa in det nya. Men kom ihåg att du är innesluten, du är kärlek även i dina mörka stunder, även när det gör ont. Det flödar till dig och genom dig just nu, hela tiden i varje andetag är du en älskad och värdefull varelse.

Värfefull och älskad, 
fortfarande liten, men med en känsla av att vara lite starkare.
Acceptans, acceptera hela sin färgskala, alla känslor behövs, snart har jag återfått tilltron till mig själv, snart känner jag glädje och kärlek till mig själv igen.
Tills dess, tänker jag vara rädd om min sköra själ, mitt hjärta.
Tänker jag känna tillit till att jag kan visa mig själv tålamod och acceptans. I grunden av mig själv, visheten och vetskapen, där någonstans finns kärnan med min kärlek till mig själv. Snart växer sig kärnan stark igen, jag är kraftfull. Jag är kärlek.
Mina tårar tar inte bort min rätt att vara älskad. Trasighet, tar olika lång tid att laga,
men går att reparera.

Jag äger inte makten eller rätten, att säga upp kärleken till mig själv,
jag äger plikten och skyldigheten att behandla mig själv lika kärleksfullt, respektfullt och tålmodigt
som jag behandlar mina medmänniskor.

Andas in, känn in
kärlek
värme
glädje.

Jag älskar dig,
du är älskad
du är liv, du är vacker och underbar
du är kärlek.



Av kärlek <3<3<3
Jessika Poeten Johnsson

tisdag 18 mars 2014

Det finns ljus

 
                                        Bild lånad från google

                                                               
                                          Bild lånad från google


Det är okej att känna sig nedstämd. Det är okej att känna, ilska, ångest, frustration och ledsenhet. Ledsamhet drabbar oss i livet ibland. Det är så. Slår till en likt en svidande örfil, när man minst anar det. Det hör till. Det är sånt som händer. Det är okej att känna som man känner. Man måste inte låsas vara glad, för att uppehålla en positiv inställning. Det är bättre att vara ärlig och sann mot sig själv än att lägga lock på eller förneka det man känner inom sig. Det kan inte hjälpa en att läka.

Va rädd om dig själv. Du är viktig, och likväl som du förväntar dig att andra ska behandla dig väl, behöver du också behandla dig själv kärleksfullt. Som du vore både den kärleksfulla föräldern och det kärlekstörstande barnet. Du är alla delar. Det här är din tid. Det är nu du tar plats. Döm inte dig själv för hårt, om du ibland reagerar på sätt som du inte vill. Om du ibland faller tillbaka till gamla tankemönster du trodde du stoppat i minnernas ryggsäck. Spöken kommer fram ibland. Sår rivs upp av nya omständigheter.

Acceptera för att läka. Du är du. Du är en fantastisk skapelse. En underbar individ. Du är kärlek. Detta har ingenting med hur mycket du tjänar att göra, hur många vänner du har, om du har alla de senaste och modernaste ägodelarna eller om du så är hemlös. Att du är en fantastisk och kärleksfull individ, kvarstår. Det förändras inte, och dessa egenskaper tas inte ifrån dig för att du stöter på prövningar eller besvikelser. Du är den du är ändå.

Hopplöshet är en jobbig känsla, jag vet. Ge inte upp din kamp! Ta inte ifrån dig själv ditt existensberättigande, för att du har förlorat dig själv. Du finns kvar där, om så även iu det nattsvartaste mörker. Du kommer att hitta dig själv igen. Du kommer att ta nya steg framåt, och återigen känna att grunden du står på är stadig. Det finns alltid ljus i mörkret. Om inte synligt för dig, så en bit längre fram. Kärleken finns där för dig. Den strålar genom hela dig och omkring dig, även när du inte känner det. För att den är en del av dig och för att du är en del av den.

Man är inte mindre hjälte/hjäthinna för att man förlorar sig själv ibland. Åh även den bästa av hjältar eller hjälthinnor har någon gång förlorat en strid. De lärde sig av situationen. Tog till sig av det som gjorts och vad som kunde gjorts annorlunda och fortsatte sin strävan för att nå sina mål.

Ledsamhet drabbar oss ibland. Och det är viktigt att känna att det är okej. De finns de där som är redo att lyssna till dig och dina känslor. De som överröser dig med omtanke och kärlek. När lyssnade du till dina känslor senast?

Det är så i livet ibland bara. Känn in det. Jag har inga svar på, varför vissa drabbas mer än andra. Men det är min övertygelse om, att man aldrig är ensam med det jobbiga man går igenom, även att man känner sig ensam. Och att det är viktigt att omfamna sig själv och acceptera sig själv i alla lägen. Acceptans för healing innifrån och ut.Ett steg i taget. Vissa kliv framåt måste få ta tid, men även det minsta kliv framåt är ändå ett steg framåt. Känn in den vetskapen. Du är duktig och du är i rörelse framåt. Din framtid. Din dröm. Ditt liv. Ditt andetag. Du, ditt liv. Din tid. Din stund att ta plats.  

Kanske finns det tröst nog i att veta att livet ibland gör ont, och att det är okej. För på ett eller annat sätt blir det alltid bättre igen. På ett eller annt sätt börjar man om på nytt.  Det finns ljus i mörkret, likt solen värmer en och fyller en med ny energi efter regnets rening. Återkommer glädje, ljus och mening efter renande tårar och besvikelse. Som en nyfödd fenix som reser sig ur askan.

Du är du. Du är en fantastisk och unik skapelse. Det tas aldrig ifrån dig.

Lite tankar som jag kände att jag ville dela.

Av kärlek <3 <3 <3

Jessika Poeten Johnsson

tisdag 18 februari 2014

Namnlös.

Inte ens i drömmens värld, vågade jag öppna min mun och säga min åsikt
ta striden och svare emot,
tala för mig och de mina,
han satt där överlägset flinande, och med sina härskartekniker
förklarade han för oss andra vid bordet,
att det minsann var han som hade rätt, att det skulle bli som han sagt,
att det inte fanns något motstånd att tala om,
att det lilla motstånd som fanns aldrig skulle kunna segra
de andra vid bordet instämmde nickande.

Men min själ skrek NEJ
mitt hjäta skrek NEJ, det är inte sant du ljuger
mitt sunda förnuft skrek LÖGNARE
hela min kropp spände sig
men mina läppar höll tyst,
jag teg, oförmögen att hitta argument nog att bemöta hans struntprat
oförmögen att lita till att någon av dem
skulle lyssna på vad jag skulle ha att säga.

Ynklighet, ditt namn,
mitt ansikte
för av hela min kropp och själ,
för mina systrar och bröder ville jag svara emot
men till och med i drömmen valde jag att kuvas
så jag teg.

Jag badar i självföraktet som jag lämnas ensam med,
över min egen feghet,
nästa gång jag möts av han och hans likars hånflin,
ge mig styrkan jag behöver i mig själv
för att använda mig av mina ord,
och att även om jag inte hittar argumenten jag behöver
så i alla fall visa kurage nog att framföra min åsikt,
att inte tappa rösten.

För i mina drömmar är det motstånd han han nämner som obefitnligt
starkt och kraftfullt, livfullt och i högsta grad levande
något jag ser överallt omkring mig, i det lilla och det stora,
och jag vet att kan jag drömma det,
kan det bli verklighet.

torsdag 16 januari 2014

Hon är jag

När du talar om och berömmer denna fantastiska kvinna
vänder jag mig om,
i hopp om att jag ska få se en skymt av henne också,
men jag känner, i varje brännmärkt ärr i mitt inre
att det är mig du tittar på,
att det är min defekta kropp
din vilande blick strålar kärlek mot.
När jag tittar i mina minnens ryggsäck,
finns där ingen som någonsin har tittat på mig
som du gör just då,
det är som om du ser något mer
som väcker tvivel till liv inom mig
för hur skulle jag kunna vara hon
hur kan det vara mig du tittar så kärleksfullt på
som om jag vore något dyrbart
knäppa, flummiga defekta och konstiga jag.

Hur kan du se henne
en fantastisk kvinna
och hur skulle hon kunna vara jag
trots att jag redan blottat en del av mitt ångestodjur
trots att jag varnat dig för monsterna och demonerna
nej vänta lite nu, det stämmer inte
hur skulle jag kunna vara hon
du tittar på som en dyrbar skatt
som du önskar behålla i ditt liv
och inte bara som ett objekt för dig
att avreagera din kåthet på,
eller någon som ska ha middagen färdig åt dig
och ett välstädat hem.
Hur kan jag vara hon
Som i ångest dör av självföraktet i spegelns blick
men som föds på nytt i kärleksljuset som reflekteras från din,
de där glädjestrålande ögonen
som tittar på mig som att jag verkligen betydde något för dig
hur kan du tolerant välja att se kärleken i mig,
även när jag riktar kalla stålspjut av ångest mot din hals,
en försvarsmekanism min rädsla ibland tar till,
hur kan du trots kvävningsrädsla
vara han som strålar kärlek tillbaka,
som smälter dessa ångestspjut till mjukt formade pärlor
som du lindar runt din hals och min 
för att du vill se oss omfamna varandra istället.

Hur kan du stå kvar så stolt och upprätt,
trots att nederbörd av ångestladdad rädsla piskar dig,
trots kyliga ord som mina demoner kräks ut,
en kyla som jag avskyr och som göder självförakt i mig
för jag försöker vara stark, men för att jag faller så lätt ibland,
en svidande käftsmäll ibland fullt tillräcklig, en hård örfil
för att jag ska bränna mina vingar och falla
från himmel till helvete,
en mjuk röst
”Men Jessika, Det är okej att känna så”

Du, du smäller inte i dörrar,
du skriker inte på mig
du står där trygg som en riddare
med empati och ödmjukhet
och om så själv osäker och rädd,
väljer du att vara en trygg person, väljer att skjuta ditt åt sidan en stund
för att just då väljer du att din uppgift är att vara ett stöd för mig,
en uppgift du går in för, tar på största allvar
du väjer att prioritera mig
för att jag ska känna mig trygg, för att jag ska kunna ta mig ur det jobbiga
och skratta tillsammans med dig igen
och återigen slås jag omkull av,
hur jag kan vara så viktig för någon, viktig för dig.

Du tittar på mig
och du ser mig
accepeterar sådant hos mig
jag själv ibland har så svårt att acceptera.
Du lyssnar till varje ord, verkligen lyssnar
på riktigt
och även när jag blarrar osammanhängande nonsens
upprepar mig grundligt i min egen förvirring,
som om jag har hakat fast, för att jag inte vet hur jag ska ta mig vidare
visar du tålamod, och försöker hjälpa mig att hitta det jag söker
istället för att gå därifrån
drar till dig, känner in,
motargumenterar pessimism med optimism och rationalitet,
när du tycker jag är för hård mot mig själv.
Projicerar tillbaka värmande meningar,
kärleksord
tittar på mig med din grönglittriga blick,
fortfarande,
bara tittar om än något bekymmersam, tittar
som om jag vore det vackraste som fanns där för dig att beskåda,
bland det mest fantastiska du sett
sen kysser du mig, på ett sätt
som raderar alla otillräcklighetskänslor inom mig,
som om jag vore värd all den kärlek du sänder till mig.

För att jag ska hitta tillbaka till det du vet egentligen är jag,
mitt bättre kärleksfulla jag
och hela det som jag vill ska vara jag,
den kärleksfulla glädjespriderskan
som man känner ett förtroende
och en glädje inför
trots hennes velande och något splittrade
flummiga natur.

Förlåt mig att du på så kort tid
har fått erfara så mycket ur mitt register,
det är bara det, att hela du
känns så mycket i mig på något sätt.

Jag blir nog lite skrämd när jag inte vet hur jag ska värja mig
för jag är inte van vid att få ta sådan plats hos någon,
jag har tidigare under flera år
aldrig fått vara så betydellsefull och viktig för någon man,
som vad du har fått mig att känna mig, på bara ett par månader
så förlåt mig om jag har svårt att smälta och förstå,
svårt att ta till mig
att jag skulle kunna vara, 
att jag är hon
som föder dina kärleksfulla blickar
jag är henne, hon
hon är jag
det är jag
jag


söndag 29 september 2013

Den raserade vänskapens ruin

Jag såg genom din smärtomur
och där bakanför såg jag dig
utan dina demoner
jag trodde att du ville förändra
att du ville skapa en bättre framtid för dig själv
fylla dig själv med lycka
sprida kärlek till dig själv
som du sedan kunde dela med andra
men du fortsätter att fylla dig själv med gift
injencera hat och ilska,
det är ditt liv och jag kan inte hindra dig
och även om jag kunde, är uppgiften inte min
inte ens med min önskan om ett bättre liv för dig
känner du det inte
vill du det inte själv
då spelar det ingen roll
hur många andra som vill finnas där för dig
för du gör det inte lätt
och alla som försöker finnas där för dig
har inte samma acceptansförmåga som vad jag har
inte samma tålamod
och när du väljer att falla tillbaka
för att det är enklare att ta den lätta vägen ut
än att kämpa mot det jobbiga
som skrämmer en till vansinne,
och när du sedan vänder din giftiga vredesblick mot oss andra
på de som bryr sig
som verkligen försöker finnas där för dig utan fördomar
trots att du ofta skriker mörker över oss
när du
väljer att hugga en av oss med din hatfyllda spruta i ryggen,
med mål att injencera,
vidriga elakhetsdrag
då kan du kan räkna med
att eftersom att jag såg bakanför din smärtomur
såg dig som du var, så är det inte din sjukdomsdemon jag väljer att se som skyldig
utan dig som person
och en människa kommer inte undan med
att kasta hur mycket elakheter som helst mot någon annan
då kan du stå kvar där i ruinerna av söndertrasad vänskap
med giftsprutan i handen och med medömkan upp till halsen,
med tårglittrande ögon
fråga dig själv varför du är så ensam
och jag kan inte lova

att det svar du får
inte kommer att förgöra dig.

torsdag 26 september 2013

Den nattliga läromästaren

Jag hade känt mig vilsen under dagen.. Bitvis hade jag varit riktigt lycklig och gett av mig själv. Kunant lyfta människor och fått dom att skratta. Känt mig behövd och värdefull. Men på ett annat sätt samtidigt, som om att hela jag är en diffus dimma som det inte riktigt går att greppa om. Jag är inget som går att ta på. Inget som tillhör mig, som förknippas med mig. Som att jag inte kan nöja mig med att bara vara jag. Jag måste åstadkomma något bra också. Få en klapp på axeln för att jag har varit duktig. Som att jag inte kan tillföra något.

Klockan är halv två på natten. Jag har varit hos en värdefull vän och druckit te och pratat i några timmar. Hon har lyssnat och pratat och vi har varit glada tillsammans, skrattat. Glittrande ögon i värmeljusens inbjudande sken. Inneslutande mjuk kärleksdimma. Hemmakänsla. Trygghet och lycka fyller mig. Jag är ett mirakel.  Under kvällen  har vi även påmint oss om våra rädslor och att vi är duktiga som kämpar vidare trots det. Växer oss starka, lär av livets läxa.. Försöker ta till oss tryggheten, drivkraften bakom. Vi är starkare än våra rädslor.. Jag blev påmind om vikten av att ha "pissdagar" emellanåt, för att kunna känna harmoni och lycka andra dagar. Yin o yan, sol o måne, natt o dag etc etc

Så nu går jag genom ett nedsläckt köping.. Det käns magiskt att se hur belysningen skäner ett annat liv. Kastar ljus över vinklar på byggnader och träd som man inte ser under dagtid. Bara gatubelysningen, stjärnorna, träden och jag och lägenhetslängornas talanade tystnad. När jag börjar närma mig mitt hem, är det lite mörkare runtomkring och jag svänger runt gaveln på en av lägenhetslängorna, en sträcka jag alltid brukar gå natt som dag, in till en mörk bakgård/innegård. Och innan jag hinner runda nästa gavel fylls jag av en väldig obehagskänsla och när jag svänger sista biten runt andra gaveln och reagera är den där. Jag ser det svarta djuret stå där, spänd med vartenda muskel i sin kropp redo för att kasta stig över mig.. En dobermann redo för attack. Den har fixerat mig med sin blick och vit löddrande fradga väller ur den öppna munnen när hunden morrar åt mig och jag ser de gulbleka tänderna glittra i sin salivglans.., Jag stannar upp vacklar till och vill vända mig om och springa. Hjärtat vill plötsligt slå sig ur bröstet på mig och jag känner pulsen i tinningarna och jag vill fly för mitt liv. Jag får ont i magen och jag fylls av mörker och obehagskänslor.. Det käns hotfullt och jag vill hem till tryggheten..

Lika fort som synen kommit till mig har den försvunnit. Jag blinkar till och tittar ut i mörkret framför mig. I den mörka buskens dans i vinden, ögnar igenom, söker av men den finns inte där.. Den fanns aldrig annat än inom mig och jag börjar återigen gå framåt men känslan i magen och hjärtat vill inte försvinna. Jag brukar inte vara rädd för speciella hundraser så men sen börjar jag ta in det. Det kommer till mig. Hunden var inte min fiende, det var inte hunden som var ett hot mot min hälsa. Det vackra respektfulla djuret kom som min läromästare. Plötsligt bara vet jag att det är så, hunde ville mig något.

Jag skyndar på stegen upp för trapporna hemma skyndar in till bokhyllan och slår upp dobermann i Djurens språk av solöga: "Säg ifrån och visa vad du vill. Du bestämmer över ditt eget liv. Min gåva till dig är att ta tillvara din egen självbestämmelserätt. Här gäller dett att fatta egna beslut utifrån dig själv." Tack där fick jag det. Hela känslan av att hunden inte var hotet. Den kom som min vän. Den visade sig ilsekn, för att stunden krävde det. Jag behövde bli rädd för att vakna upp. För om hela dagen varit en diffus dimma. Så kom djuret till mig med en påminelse om att jag är en kraftfull skapare som kan påverka mitt liv. Åh det största hotet jag har mot mig själv, är jag själv när jag vägrar att lyssna till mina egna behov och handla utifrån mina förutsättningar.

Så jag tackar djuret som kom till mig i den mörka natten. Min nattliga läromästare,en reflektion skapad ur mig själv. Jag tackar för att det gång på gång visar sig för mig att jag inte är ensam i min helande självförverklingsresa i livet. Livet är fantastisk och fantastiska saker kan hänsa oss om vi tillåter oss att tro att det är möjligt. Det finns magi i vardagen. Varför skulle en enkel kvinna som jag annars se en hund som egentligen inte existerar, lika tydligt som den gjorde det. För att sedan kunna lägga färdigt mitt puzzel. Gå över gränser, sudda bort diffushet och luddighet. Tillåtas att se glasklart och i själens djupa brunn se glittrande stjärnstoff.

söndag 11 augusti 2013

En resa i mitt inre



Jag grät innan, jag grät när vi packade ihop och jag jag stortjöt när jag tog din förkrossade kropp i min famn. Sedan med min min haka mot din axel, min mun mot din hals. Fann jag styrka, ett inre lugn som kom över mig och mina tårar byttes mot kärlek och trygghet. All kärlek min kropp och min själ någonsin kunde frambringa överförde jag till dig i den omfaningen medan jag talade lugna ord i ditt öra. Ord jag visste att du skulle ha svårt att ta till dig av för dom måste komma när du är redo att känna det, men som jag visste att du ändå behövde höra. För att jag älskar dig så mycket att ibland tror jag inte att hjärtat ska orka bära så mycket. Jag skulle nog kunna älska sönder mitt hjärta av min kärlek till dig. Det kändes så fint att jag mitt i detta känslomässiga tumult kunde ge dig den stunden, jag tror att du kände det, jag tror min styrka och mitt lugn rörde en bit av ditt inre, för du upplevdes lugnare efteråt.

Sen när jag vände min tårvåta blick mot honom, där han stod så fin i solens sken. När min egen förtvivlan och ledsenhet runnit över i hjärtat, för att det inte alls blivit som vi hade tänkt oss.För att jag hade längtat så länge efter dig. Efter att få skratta med dig. För att jag hade sett fram emot att få användning för min äventyrslystnad, För att jag hade tänkt att det skulle vara ett äventyr man pratade om hela livet. För att det var något vi skulle göra tillsammans som familj. För första gången på så länge, vi tre.. 

För att jag sänker min gard så bra och tillåter mig att dra till mig och på mig känslor av otillräcklighet när jag inte kan frälsa bort din smärta. När jag inte kan hela dig med min kärlek.  Då vände jag mig till honom, för att jag kände mig besviken och sårad trots att jag vet att det inte var avsiktligt och trots att jag vet att jag ibland är alldelles för känslig så var det så jag upplevde det hela. Utan att försöka spela dramaqueen. Då, ja just då, när han sa åt mig att inte vara ledsen. Att det blir så ibland och att allt kommer lösa sig. När han som har svårt för att utrycka sig i ord och känslor ödmjukt försöker och tar en under sitt beskydd genom att vara en stadig klippa. När man kände sig som ett ledset litet barn som söker uppmärksamhet och tröst hos sina föräldrar. Då växte den hjälte han alltid har varit i mina ögon, sig ännu större. Åh jag tittade på honom med ännu kärleksfullare blick och jag överväldigades av den tacksamhet som flödade genom min kropp. För att han var ett sådant stöd. För att han visade så tydligt att han fanns där trots allt. Om något tafatt och förvirrad ibland, så fanns han där. Finns han där. För dig och för mig. Med sin fumliga omfamning. Om så fummlig, så inte dessto mindre en omfamning. Åh vad jag strålade kärlek mot honom just då..

Åh när vi sedan körde över landsgränsen, när vi la kommun efter kommun bakom oss. Reste vidare och lämnade det, lämnade dig, Så spelade det ingen roll att jag blev irritabel mot honom ibland för att jag ibland kanske ville mer än honom. För att jag var trött på att han inte hyste samma äventyrslystnad. Åh blev han irriterad på mig så nog släppte vår irritation lika snabbt. För ibland är vi så lika varandra. Åh ibland så olika varandra som vi någonsin kan bli, men alltid förenade genom blodsband. Kärlek. Åh tvivlade jag någonsin innan på att han gör allt vad han kan för att finnas till för oss. så ska jag aldrig tvivla mer. Åh även om jag ibland kunde önska att vår relation såg annorlunda ut, var djupare. Så ska jag aldrig förkasta det fina som finns mellan oss. Aldrig förkasta eller vara otacksam för att han finns. För att han finns där som en trygg klippa. Även om han känner sig otillräcklig ibland, även om han inte alltid vet allt om allt eller förstår just vad vi behöver. Även om han inte känner oss så bra som vi skulle önska att han gjorde så finns han där. Han finns där. Men jag vet ifrån mitt hjärtas och själs röst, att han gör vad han kan. Åh mer skulle jag aldrig begära av någon annan. Det är något med hur jag fylls av vördnad och respekt när jag ser hans uppenbarelse framför mig. Ett ton med ömhet som pulserar ut i varje liten spor, liten cell och sendan vidare ut.

Så det blev allt tydligare där vi åkte på vår färd, där våra ögon matades med det ena storslagna intrtycket efter det andra. Naturens magiska skönhet.. Som en saga. Där vi färdades längs med vägarna fick jag lyfta honom så att han tog sig igenom sina rädslor och han lyfte mig och hjälpte mig att ta mig igenom en del av mina rädslor. För när han var tveksam var jag tvungen att vara frammåt och var jag tveksam var det han som sa precis det jag behövde höra eller distraherade mitt tankekaos genom att prata om annat. Så genom dalar, intill forsar, älvar och öppna slätter. Intill sjöar blev det glasklart för mig att det här var en resa som sträckte sig längre och bortom det fysiska.Nog var resan fysisk, men den var också så mycket mer. Det här handlade om mer än att bara lägga en väldans massa mil bakom sig. Det handlade om honom och mig. Det handlade om föräldraskap och dotterskap. Om att knyta an, om att komma närmre och lära sig se positivt trots att allt känns nattsvart. Att lära sig och ta tillvara på det man har runtomkring sig. Åh att inte se ner på olikheter utan hitta styrkan hos varje individ och ta sig vidare tillsammans. Åh framförallt så handlade det om personlig utveckling och kärlek. Det visade sig att det skulle handla mer om hjärtats och själens resa, än kroppens fysiska resa.

Att även med besvikelsens förkrossande tårar, så kan man se sig omkring och istället för att låta besvikelsen äta upp en innifrån så räknar man upp allt man är tacksam för istället. Så räknar man upp alla små kärlekstecken och alla små små vardagsmirakel som kan vara så små att de knappt syns, men som finns där mitt framför ögonen på en trots allt. Allt har en mening. Jag är tacksam över att jag lyssnade på min intuition. Jag är tacksam över att han helt spontant erbjöd sig att resa. Han som trivs bäst i hemmets lugna vrå. Jag är tacksam för att jag får den hjälp jag behöver, innan jag ens vet att jag behöver den.

Jag är tacksam för att ni finns i mitt liv, ni min underbara familj. Som trots att vi driver varandra till vansinne och ledsenhet ibland ändå finns där för för varandra med vår kärlek och att vi gör vad vi kan för varandra. För det är det familjen finns för. Inte för att man ska vara lika varandra hela tiden. Ibland kan en familj rymma många olika personligheter men allt är precis som det är meningen att det ska vara, Man kan inte kontrollera och styra någon annan, bara hur man själv är mot sina medmänniskor och hur man tillåter sig att reagera.
Jag har min familj, min medfödda och de vänner jag själv fått vara med och välja och jag hyser så mycket kärlek och tacksamhet till er alla.

Tack för att ni är med mig och berrikar mig med glädje och vishet på min resa... För att ni hyser kärlek för mig. Mitt hjärta svämmar över av kärlek och tacksamhet. Tack!


Med kärlek Jessi <3