Visar inlägg med etikett sorg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sorg. Visa alla inlägg

fredag 12 juni 2015

Hon som är jag

Jasså, du igen!
Du står och hånler mot mig,
ditt vidriga jävla as
jag kan inte direkt påstå, att det är ett kärt återseende,
jag känner igen ditt ansikte,
det är du som sitter upp och ner i taket och stirrar på mig
med tom blick,
du som spottar svart fradga i mitt hjärta
och fördunklar mitt inre
som om jag vore besatt
jag ser dig själv i min egen spegelbild,
och det gör mig livrädd.
Jag kämpar mot dig varje dag,
krigar stort och heroiskt
men just när jag börjar känna mig bekväm, tro att jag har en chans
lider jag nederlag och du är tillbaka som om vore du aldrig borta.

Jag hatar dig
hatar vad du gör med mig;
en liten ängel, en vanlig människa och en övermäktig demon, och allt detta
i en och samma kropp, min
skapar den störda, flummiga jag som flamsar omkring i en slöja av dimma
hon den där konstiga missanpassade som ingen riktigt förstår sig på,
hon som är jag,
jag som inte kan behålla männen jag älskar i mitt liv
för att de förälskar sig i människan i mig och glimtar ängeln,
men den de får med sig hem, det är demonen,
och det monstret som är jag,
står ingen man ut att älska mot alla odds
det kostar på för mycket
och det är inte deras jobb att bekämpa mitt monster
det är mitt krig inte deras
och jag gråter mig själv till oigenkännlighet
och jag hatar dig för att du lever inom mig,
för att du smygande kryper omkring under mitt skin,
för att du får mig att vakna förbannad och ilsken och med
ett självförakt som inte är av denna värld, för att jag aldrig kan
mätta tomheten du skapar i mitt hjärta, och för att jag bara känns så fel
och jag tackar Gud för de vänner som står bredvid mig,
även när jag grillas i min egen helvetiska skärseld.


Försvinn ångestdemon!
Lämna mig ifred!
Jag vill inte ha dig i min kropp,
vill inte andas din tunga ilska längre
jag vill att andetagen ska vara lätta
och inte en förtvivlad smärtsam kamp!
Du må dväljas inom mig, men du är fan inte jag,
och jag ser dig i min spegelbild
men inbilla dig inte för en sekund att du är hela min spegelbild,
där finns människan också
och hon må vara trött,
men hon erkänner sig inte besegrad
hör du det ditt jävla äckel!?

Så raserades åter mina drömmar om ett liv i tvåsamhet,
och jag är tillbaka i ett liv i ensamhet,
och ensamheten i sig är vacker, den är ett komplement till kärleken, inte ett hot,
även kärleken behöver andrum
men för den som har en bröstkorg som är för trång
för hjärtat som sitter däri,
för den där varje andetag är smärtsamt
och för den som vill fylla tomheten med en kärlek och en närhet
bränner ensamheten som ett gift och inte en befrielse.

Så jag hittar på vad tusan som helst
för att fylla tomheten med en känsla av vara behövd, för att om andra kan behöva mig,
om jag kan vara till någon nytta för någon
om jag kan få någon annan att skratta eller må bra
så gör det kanske inget, att det gör ont i mig att leva just nu
så gör det kanske inget att jag har råkat misslyckas med mitt liv igen,
då kanske min patetiska uppsyn och mina vidriga andetag inte är helt

förgäves 

lördag 27 juli 2013

Förbländande skönhetsillusion

Genom spritångande andedräkt
har vänliga ord talats till henne
genom alkoholglänsande blick
har man närmat sig henne
kärleksfullt smekt hennes hy
och hungrigt kysst hennes läppar
beskådat henne utan avsmak,
som om hon vore någon att titta åt
genom dimmbeslöjad alkoholglans
har man smekt,
monstret till en skönhet,
välsmakande kyssar
som har återupplivat en längtan inom hennes
välskyddade smärtande bröst,
hängivelsens ögonblicksförtrollning
och hon har gett av sig själv och
tagit farväl
med ett leende på läpparna
och en tår längs med kinden
för hon vet att gryningstimmen ska komma
den närmar sig, kommer
borta
är nattens magiska glimmer
och när hjälten vaknar till
och inser att det är en best
och inte en skönhet han har vilandes intill sig,
med avsmak i blicken
kommer han inte bära den längtan han väckt till liv inom henne
kommer det inte vara kärleksfulla ömsinta smekningar
som rinner längs med hennes kropp,
utan livets blod
när hon andas ut en sista gång
i grynningstimmens förbländande skönhet
naken och ful
och söker hans blick,
hjälten
som hon tog till sig
och kysste kärlek i
som inte ville veta av henne
inte kännas vid henne
i slutändan
som nu har gett henne
nådastöten,
blod över de läppar
som igår var kyssbara,
blivit hennes fall
ingen älskar,
ett monster
förblir ensamt.



Bild lånad från google.