Visar inlägg med etikett mörker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mörker. Visa alla inlägg

fredag 12 april 2019

Vingklippt


Återigen störtade du ner
i den djupa avgrunden
visst visste jag att det skulle komma
förr eller senare, men
smärtan är inte mindre brutal för det.

En liten del av mig
hoppades
lät mig luras
rycktes med av din
återvunna livsenergi
väntade
på miraklet som aldrig
blev av.

Din påstådda frihet
blev bojan som fängslade dig,
så du störtade
djupt ner i avgrunden igen
och det vänjer man sig inte vid
fast att man vet
att sjukdomen alltid finns där,
det gör ont att se
den man älskar
personlighetsförändrad
och tårarna längs mina kinder
rinner även för barnen nu.

Jag saknar dig
den du är
när sjukdomen inte styr.


tisdag 16 februari 2016

En strimma hopp

Jag skrek på min Gud, som jag tyckte hade övergivit mig,
jag skrek på mina systrar och jag vredgades något alldeles vansinnigt
mot min älskade
jag var ensammast i världen i mitt mörker
allt kändes så fruktansvärt tungt,
jag såg ingen annan utväg
än att jag var tvungen att försvinna
jag, som var hon den otillräckliga,
det fasansfulla aggressiva monstret,
som hade fått den sista glädjen i hjärtat söndertrasad
det fanns verkligen ingenting kvar bland skärvorna
allt var svart, och jag var vansinnigt förlorad
och aldrig tidigare i mitt liv
har jag någonsin blivit så rädd för mig själv
jag var övertygad om,
att nu hade jag förlorat förståndet precis
Monstret måste dö!
Men så,
mitt i all hopplöshet
mitt i helvetet, från ingenstans
en strimma hopp,
en liten tunn strimma, knappt förnimbar
men ljuset ifrån den blev överväldigande
för mitt destruktiva ångestmörker
det var som att livsglädjen på nytt
försiktigt sträckte sig fram och omfamnade mig,
och mitt söndertrasade hjärta
fick ömt omfamna livsglädjen igen
jag påmindes om kärleken, som finns överallt runtomkring mig,
omkring oss, att den inte alls var onåbar någonstans långt borta,
utan närvarande just nu här, i livet
i mig,
Gud fick mig att känna, att han fanns där och bar mig
och han viskade till min själ, påminde mig kärleksfullt
att jag har en plats här, och den är inte förgäves,
den är oerhört värdefull,
jag är en kraftfull skapelse
och jorden behöver mina andetag, min kärlek
jag har utrymme att finnas här i hela mitt jag
och min väg tillbaka till mig själv, och mitt bästa jag,
blir nog inte helt problemfri, fortfarande finns mycket som gör ont
fortfarande finns mycket mörker
men jag möter det inte ensam
det finns kärlek
och från och med idag, är mina steg inte vacklande, är mina steg
fast beslutsamma,
från och med idag
andas jag hoppfullt igen.


Det finns en kärlek som bär i oss alla.  

lördag 27 juli 2013

Förbländande skönhetsillusion

Genom spritångande andedräkt
har vänliga ord talats till henne
genom alkoholglänsande blick
har man närmat sig henne
kärleksfullt smekt hennes hy
och hungrigt kysst hennes läppar
beskådat henne utan avsmak,
som om hon vore någon att titta åt
genom dimmbeslöjad alkoholglans
har man smekt,
monstret till en skönhet,
välsmakande kyssar
som har återupplivat en längtan inom hennes
välskyddade smärtande bröst,
hängivelsens ögonblicksförtrollning
och hon har gett av sig själv och
tagit farväl
med ett leende på läpparna
och en tår längs med kinden
för hon vet att gryningstimmen ska komma
den närmar sig, kommer
borta
är nattens magiska glimmer
och när hjälten vaknar till
och inser att det är en best
och inte en skönhet han har vilandes intill sig,
med avsmak i blicken
kommer han inte bära den längtan han väckt till liv inom henne
kommer det inte vara kärleksfulla ömsinta smekningar
som rinner längs med hennes kropp,
utan livets blod
när hon andas ut en sista gång
i grynningstimmens förbländande skönhet
naken och ful
och söker hans blick,
hjälten
som hon tog till sig
och kysste kärlek i
som inte ville veta av henne
inte kännas vid henne
i slutändan
som nu har gett henne
nådastöten,
blod över de läppar
som igår var kyssbara,
blivit hennes fall
ingen älskar,
ett monster
förblir ensamt.



Bild lånad från google.