Visar inlägg med etikett glädje. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett glädje. Visa alla inlägg

onsdag 15 november 2017

Två mirakel

Jag kände förändringarna i min kropp direkt. Jag visste redan då att något fantastiskt var på väg att hända. Det var en visshet som flödade i blodet på mig. Trots att du inte hade varit därinne länge hade min känsliga kropp berättat det för mig. . Men jag var tvungen att få min längtan och glädje bekräftad, så idag för ett år sedan gjorde jag testet som bekräftade miraklet som växte inom mig. Gravid 1-2 veckor, så stod det för mina ögon att läsa. Så tydligt och ändå så magiskt obegripligt att ta till sig. Så stort. Nu om allt gick vägen, var det äntligen min tur att få bli mamma. Plötsligt var min kropp inte bara min, utan en skattkammare för det dyrbaraste i världen.


Årsdagen för glädjebeskedet. Firardags! "Älskling, låt oss ta en tur till konditoriet tillsammans och fira att vi nu är tre! Fira miraklet som gav oss titeln mamma och pappa. Den viktigaste titeln i hela världen."  "Habibi..älskling, vi tar det konditoriet, där jag bjöd dig på budapestrulle för första gången!" "Sen ska vi ju till min bästa vän som fyller år idag det kommer du ihåg va?" "Två mirakel värda att fira!" "Jalla älskling jag bubblar över av firarglädje nu, det spritter i hela kroppen och jag kan inte stå still!"


Skrivet kring ordet konditoriet ifrån skrivpuffs blogg.

torsdag 25 februari 2016

Kärleken talar sitt eget språk


Åh vad det sticker i era ögon,
när jag går hand i hand,
med min älskade,
vad de kulturella och religiösa skillnaderna
kliar ert förstånd till vansinne
för att ni med era fördomsfulla ögon
ser ytteligare en arab, och det skrämmer er
för alla vet ju hur araber är,
så ni dömmer ut min älskade
redan innan ni har träffat honom,
han får ingen chans att visa er
sin fantastiska personlighet
för ni är rädda för muslimer,
tror att det ni ser på tv och läser i manipulerad media
är den enda sanning som finns,
ni tror att alla muslimer
är kvinnoförtryckare och terrorister
det gör ont i hela mig
att ni är så inskränkta,
men det är ni som går miste om
att lära känna kärleksfulla fina människor
säg vad ni vill
jag vet att
kärleken talar sitt eget språk,
inte människans
kärleken bryr sig inte
om kulturella skillnader
och så länge han väljer mig
och jag väljer honom
så är det också han och jag
som ska välja att ta striderna
som kan uppstå mellan oss,
inte ni
ni behöver inte tycka synd om mig
när jag går hand i hand med min älskade
den här ”svenska vikingen”
har hittat sitt hjärtas kung, glädje
i en vacker palestinier
och när han sjunger för mig på arabiska
så dör mitt hjärta av glädje,
när han skrattar
bubblar min själ över
överväldigas
och i hans kyss försvinner jag helt
i hans famn är jag totalt förlorad
och så länge jag väljer honom
och han väljer mig
och kärleken växer i oss,
kan inget i världen, förutom döden
skilja oss åt.


tisdag 16 februari 2016

En strimma hopp

Jag skrek på min Gud, som jag tyckte hade övergivit mig,
jag skrek på mina systrar och jag vredgades något alldeles vansinnigt
mot min älskade
jag var ensammast i världen i mitt mörker
allt kändes så fruktansvärt tungt,
jag såg ingen annan utväg
än att jag var tvungen att försvinna
jag, som var hon den otillräckliga,
det fasansfulla aggressiva monstret,
som hade fått den sista glädjen i hjärtat söndertrasad
det fanns verkligen ingenting kvar bland skärvorna
allt var svart, och jag var vansinnigt förlorad
och aldrig tidigare i mitt liv
har jag någonsin blivit så rädd för mig själv
jag var övertygad om,
att nu hade jag förlorat förståndet precis
Monstret måste dö!
Men så,
mitt i all hopplöshet
mitt i helvetet, från ingenstans
en strimma hopp,
en liten tunn strimma, knappt förnimbar
men ljuset ifrån den blev överväldigande
för mitt destruktiva ångestmörker
det var som att livsglädjen på nytt
försiktigt sträckte sig fram och omfamnade mig,
och mitt söndertrasade hjärta
fick ömt omfamna livsglädjen igen
jag påmindes om kärleken, som finns överallt runtomkring mig,
omkring oss, att den inte alls var onåbar någonstans långt borta,
utan närvarande just nu här, i livet
i mig,
Gud fick mig att känna, att han fanns där och bar mig
och han viskade till min själ, påminde mig kärleksfullt
att jag har en plats här, och den är inte förgäves,
den är oerhört värdefull,
jag är en kraftfull skapelse
och jorden behöver mina andetag, min kärlek
jag har utrymme att finnas här i hela mitt jag
och min väg tillbaka till mig själv, och mitt bästa jag,
blir nog inte helt problemfri, fortfarande finns mycket som gör ont
fortfarande finns mycket mörker
men jag möter det inte ensam
det finns kärlek
och från och med idag, är mina steg inte vacklande, är mina steg
fast beslutsamma,
från och med idag
andas jag hoppfullt igen.


Det finns en kärlek som bär i oss alla.  

torsdag 16 januari 2014

Hon är jag

När du talar om och berömmer denna fantastiska kvinna
vänder jag mig om,
i hopp om att jag ska få se en skymt av henne också,
men jag känner, i varje brännmärkt ärr i mitt inre
att det är mig du tittar på,
att det är min defekta kropp
din vilande blick strålar kärlek mot.
När jag tittar i mina minnens ryggsäck,
finns där ingen som någonsin har tittat på mig
som du gör just då,
det är som om du ser något mer
som väcker tvivel till liv inom mig
för hur skulle jag kunna vara hon
hur kan det vara mig du tittar så kärleksfullt på
som om jag vore något dyrbart
knäppa, flummiga defekta och konstiga jag.

Hur kan du se henne
en fantastisk kvinna
och hur skulle hon kunna vara jag
trots att jag redan blottat en del av mitt ångestodjur
trots att jag varnat dig för monsterna och demonerna
nej vänta lite nu, det stämmer inte
hur skulle jag kunna vara hon
du tittar på som en dyrbar skatt
som du önskar behålla i ditt liv
och inte bara som ett objekt för dig
att avreagera din kåthet på,
eller någon som ska ha middagen färdig åt dig
och ett välstädat hem.
Hur kan jag vara hon
Som i ångest dör av självföraktet i spegelns blick
men som föds på nytt i kärleksljuset som reflekteras från din,
de där glädjestrålande ögonen
som tittar på mig som att jag verkligen betydde något för dig
hur kan du tolerant välja att se kärleken i mig,
även när jag riktar kalla stålspjut av ångest mot din hals,
en försvarsmekanism min rädsla ibland tar till,
hur kan du trots kvävningsrädsla
vara han som strålar kärlek tillbaka,
som smälter dessa ångestspjut till mjukt formade pärlor
som du lindar runt din hals och min 
för att du vill se oss omfamna varandra istället.

Hur kan du stå kvar så stolt och upprätt,
trots att nederbörd av ångestladdad rädsla piskar dig,
trots kyliga ord som mina demoner kräks ut,
en kyla som jag avskyr och som göder självförakt i mig
för jag försöker vara stark, men för att jag faller så lätt ibland,
en svidande käftsmäll ibland fullt tillräcklig, en hård örfil
för att jag ska bränna mina vingar och falla
från himmel till helvete,
en mjuk röst
”Men Jessika, Det är okej att känna så”

Du, du smäller inte i dörrar,
du skriker inte på mig
du står där trygg som en riddare
med empati och ödmjukhet
och om så själv osäker och rädd,
väljer du att vara en trygg person, väljer att skjuta ditt åt sidan en stund
för att just då väljer du att din uppgift är att vara ett stöd för mig,
en uppgift du går in för, tar på största allvar
du väjer att prioritera mig
för att jag ska känna mig trygg, för att jag ska kunna ta mig ur det jobbiga
och skratta tillsammans med dig igen
och återigen slås jag omkull av,
hur jag kan vara så viktig för någon, viktig för dig.

Du tittar på mig
och du ser mig
accepeterar sådant hos mig
jag själv ibland har så svårt att acceptera.
Du lyssnar till varje ord, verkligen lyssnar
på riktigt
och även när jag blarrar osammanhängande nonsens
upprepar mig grundligt i min egen förvirring,
som om jag har hakat fast, för att jag inte vet hur jag ska ta mig vidare
visar du tålamod, och försöker hjälpa mig att hitta det jag söker
istället för att gå därifrån
drar till dig, känner in,
motargumenterar pessimism med optimism och rationalitet,
när du tycker jag är för hård mot mig själv.
Projicerar tillbaka värmande meningar,
kärleksord
tittar på mig med din grönglittriga blick,
fortfarande,
bara tittar om än något bekymmersam, tittar
som om jag vore det vackraste som fanns där för dig att beskåda,
bland det mest fantastiska du sett
sen kysser du mig, på ett sätt
som raderar alla otillräcklighetskänslor inom mig,
som om jag vore värd all den kärlek du sänder till mig.

För att jag ska hitta tillbaka till det du vet egentligen är jag,
mitt bättre kärleksfulla jag
och hela det som jag vill ska vara jag,
den kärleksfulla glädjespriderskan
som man känner ett förtroende
och en glädje inför
trots hennes velande och något splittrade
flummiga natur.

Förlåt mig att du på så kort tid
har fått erfara så mycket ur mitt register,
det är bara det, att hela du
känns så mycket i mig på något sätt.

Jag blir nog lite skrämd när jag inte vet hur jag ska värja mig
för jag är inte van vid att få ta sådan plats hos någon,
jag har tidigare under flera år
aldrig fått vara så betydellsefull och viktig för någon man,
som vad du har fått mig att känna mig, på bara ett par månader
så förlåt mig om jag har svårt att smälta och förstå,
svårt att ta till mig
att jag skulle kunna vara, 
att jag är hon
som föder dina kärleksfulla blickar
jag är henne, hon
hon är jag
det är jag
jag


tisdag 30 juli 2013

Porslinsrommantik



Bild tagen av mig.


Gula
likt en maskros i vårgräsets grönska
det finns en till dig med,
koppar för två
så titta förbi mig
du är varmt välkommen
när du har tid över.
låt oss glömma vardagens problematik
låt oss glömma
att ensamheten ibland är olidligt påträngande
när han knackar på dörren,
låt oss glömma allt vi behöver pengar till,
låt oss dricka glädjen i livet
låt oss tillsammans skapa solminnen
stunder att minnas,
stunder att längta till
för vem kan tillåta sig att känna sig ensam
med en vän som dig,
vem kan tillåta sig att gråta över icke ägda pengar,
när det är gratis att vara med en kär vän.

Att umgås med dig
är som att lägga ett puzzel
där bitarna sakta faller på plats efter hand
allt blir lite mer vardagspoetiskt för en 
romantiker som mig,
när jag får dela min syn och utforskande blick på världen,
mina tankar, med dig.

För jag är tacksam för det jag har

tacksam, för det som är
fortfarande och föralltid hopplöst förälskad i livet
i det som är, just nu
att andas just nu
antingen närvarande eller också typiskt för mig
bortirrad i en fantasi, en dagdröm
där allt är möjligt.

Andetaget som är, just nu
är det som räknas,
det är solen som faller över sommarlandskapet
det är brisen i det darrande lövverket,
havets kluckande när vågorna rullar mjukt in mot land,
eller regnet som slår mot asfalten
hur det än ser ut, är det nu som räknas
och just nu känner jag mig stark nog
att dricka solen och sprida livet
att välja glädje
en kopp till mig, gul likt en
förevigad aprilmånad full av grönska
och en till dig
när du har tid
välkommen.