Visar inlägg med etikett leva med ångest. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett leva med ångest. Visa alla inlägg

tisdag 16 februari 2016

En strimma hopp

Jag skrek på min Gud, som jag tyckte hade övergivit mig,
jag skrek på mina systrar och jag vredgades något alldeles vansinnigt
mot min älskade
jag var ensammast i världen i mitt mörker
allt kändes så fruktansvärt tungt,
jag såg ingen annan utväg
än att jag var tvungen att försvinna
jag, som var hon den otillräckliga,
det fasansfulla aggressiva monstret,
som hade fått den sista glädjen i hjärtat söndertrasad
det fanns verkligen ingenting kvar bland skärvorna
allt var svart, och jag var vansinnigt förlorad
och aldrig tidigare i mitt liv
har jag någonsin blivit så rädd för mig själv
jag var övertygad om,
att nu hade jag förlorat förståndet precis
Monstret måste dö!
Men så,
mitt i all hopplöshet
mitt i helvetet, från ingenstans
en strimma hopp,
en liten tunn strimma, knappt förnimbar
men ljuset ifrån den blev överväldigande
för mitt destruktiva ångestmörker
det var som att livsglädjen på nytt
försiktigt sträckte sig fram och omfamnade mig,
och mitt söndertrasade hjärta
fick ömt omfamna livsglädjen igen
jag påmindes om kärleken, som finns överallt runtomkring mig,
omkring oss, att den inte alls var onåbar någonstans långt borta,
utan närvarande just nu här, i livet
i mig,
Gud fick mig att känna, att han fanns där och bar mig
och han viskade till min själ, påminde mig kärleksfullt
att jag har en plats här, och den är inte förgäves,
den är oerhört värdefull,
jag är en kraftfull skapelse
och jorden behöver mina andetag, min kärlek
jag har utrymme att finnas här i hela mitt jag
och min väg tillbaka till mig själv, och mitt bästa jag,
blir nog inte helt problemfri, fortfarande finns mycket som gör ont
fortfarande finns mycket mörker
men jag möter det inte ensam
det finns kärlek
och från och med idag, är mina steg inte vacklande, är mina steg
fast beslutsamma,
från och med idag
andas jag hoppfullt igen.


Det finns en kärlek som bär i oss alla.  

onsdag 29 juli 2015

Stadsbesök

Jag for in till Kalmar,
det var något jag hade fått till mig, att jag skulle köpa
i den andliga butiken där, som numera ligger centralt i Kalmar
jag har känt mig skör de sista dagarna,
men jag vill leva, och jag vill njuta av mitt liv
så jag åkte iallafall, ensam
för jag tänkte att jag kan unna mig
att umgås lite med mig själv
det blir fint, tänkte jag

Men efter att ha hittat det jag sökte efter
tappade jag modet,
irrade jag bort mig någonstans där jag strosade runt
södra Långgatan, Sjögatan, Larmgatan, med flera
omgiven av människor som också ville njuta
av att få finnas till,
jag kom bort mig
och mörkret inom mig, fördunklade min blick
de förälskade som vackert gick och höll varandra i händerna
skar som knivar i mina ögon,
vännerna som skrattade tillsammans på uteserveringarna
fick mig att känna mig ensammare än någonsin
för jag gick där ensam utan någon intill mig
att dela stunden med.

Men det är okej tänkte jag
för en flummig förvirrad konstnärssjäl
att vara lite bortirrad där, längs med gatorna
i vackra Kalmar
ensam eller ej,
ensamheten borde inte skrämma så djupt.
Jag är lite konstig, och vissa begriper sig inte på mig,
det gör jag inte ens själv,
så hur ska jag begära att någon annan gör det.

Jag bara måste in på mitt favoritfik,
där kan jag nog få sitta med en underbar fika
och hämta andan
njuta av mina andetag,
det är ju ändå semester.

Jag går in på Kullzenska, det bästa fik jag vet
tittar runt
det finns gott om lediga platser,
jag har inte varit där sen jag var där med honom sist
jag minns speciellt,
en kall vinterdag, 
när han fick mig att nästan spotta ut kaffet över bordet
när han avslöjade för mig att han var gravid
då när mitt hjärta sjöng av glädje
och jag tilläts vara hur sprudlande fånig jag ville
för jag hade honom, "ölandssonen"
som hade bjudit min själ till att bo hos honom i Kalmar
och för en kort stund, var jag en älskansvärd kvinna.

Ställer mig i kön
men någonstans här blir rummet plötsligt
väldigt litet
Väggarna kommer mig för nära, människorna kommer mig för nära
jag börjar svettas
och de förnedrande blickarna de ger mig,
existerar bara i mitt huvud,
men smärtan är riktig
här kan jag inte stanna
jag måste ut.

Jag är ledsen Kalmar
jag måste lämna dig nu genast
det blir för mycket för mig just nu
jag har för kaotiskt i mig själv just nu
så jag behöver lugnet och inte det livliga
jag får acceptera det, acceptera mig
och hur det är att vara en människa
som lever med ångest,
och när barnet i mig gråter
så har jag lärt mig att jag måste
vara snäll mot det
ge det kärlek och trygghet
jag hoppas att du kan älska mig ändå
det är bara så jag fungerar
allt gott önskar jag dig
och jag bjuder dig ett ljummet farväl
tills vi ses igen.



fredag 12 juni 2015

Hon som är jag

Jasså, du igen!
Du står och hånler mot mig,
ditt vidriga jävla as
jag kan inte direkt påstå, att det är ett kärt återseende,
jag känner igen ditt ansikte,
det är du som sitter upp och ner i taket och stirrar på mig
med tom blick,
du som spottar svart fradga i mitt hjärta
och fördunklar mitt inre
som om jag vore besatt
jag ser dig själv i min egen spegelbild,
och det gör mig livrädd.
Jag kämpar mot dig varje dag,
krigar stort och heroiskt
men just när jag börjar känna mig bekväm, tro att jag har en chans
lider jag nederlag och du är tillbaka som om vore du aldrig borta.

Jag hatar dig
hatar vad du gör med mig;
en liten ängel, en vanlig människa och en övermäktig demon, och allt detta
i en och samma kropp, min
skapar den störda, flummiga jag som flamsar omkring i en slöja av dimma
hon den där konstiga missanpassade som ingen riktigt förstår sig på,
hon som är jag,
jag som inte kan behålla männen jag älskar i mitt liv
för att de förälskar sig i människan i mig och glimtar ängeln,
men den de får med sig hem, det är demonen,
och det monstret som är jag,
står ingen man ut att älska mot alla odds
det kostar på för mycket
och det är inte deras jobb att bekämpa mitt monster
det är mitt krig inte deras
och jag gråter mig själv till oigenkännlighet
och jag hatar dig för att du lever inom mig,
för att du smygande kryper omkring under mitt skin,
för att du får mig att vakna förbannad och ilsken och med
ett självförakt som inte är av denna värld, för att jag aldrig kan
mätta tomheten du skapar i mitt hjärta, och för att jag bara känns så fel
och jag tackar Gud för de vänner som står bredvid mig,
även när jag grillas i min egen helvetiska skärseld.


Försvinn ångestdemon!
Lämna mig ifred!
Jag vill inte ha dig i min kropp,
vill inte andas din tunga ilska längre
jag vill att andetagen ska vara lätta
och inte en förtvivlad smärtsam kamp!
Du må dväljas inom mig, men du är fan inte jag,
och jag ser dig i min spegelbild
men inbilla dig inte för en sekund att du är hela min spegelbild,
där finns människan också
och hon må vara trött,
men hon erkänner sig inte besegrad
hör du det ditt jävla äckel!?

Så raserades åter mina drömmar om ett liv i tvåsamhet,
och jag är tillbaka i ett liv i ensamhet,
och ensamheten i sig är vacker, den är ett komplement till kärleken, inte ett hot,
även kärleken behöver andrum
men för den som har en bröstkorg som är för trång
för hjärtat som sitter däri,
för den där varje andetag är smärtsamt
och för den som vill fylla tomheten med en kärlek och en närhet
bränner ensamheten som ett gift och inte en befrielse.

Så jag hittar på vad tusan som helst
för att fylla tomheten med en känsla av vara behövd, för att om andra kan behöva mig,
om jag kan vara till någon nytta för någon
om jag kan få någon annan att skratta eller må bra
så gör det kanske inget, att det gör ont i mig att leva just nu
så gör det kanske inget att jag har råkat misslyckas med mitt liv igen,
då kanske min patetiska uppsyn och mina vidriga andetag inte är helt

förgäves 

lördag 28 juni 2014

Trasighet

Fulgråter, fulgråter fulgråter. Om och om igen. Snoret står som rännilar ur snoken och jag snörvlar,tjuter, gnäller och gnyr och tårarna tycks bara inte vilja sluta rinna. Vilja ta slut.
Tankekaos. Tärande och  envetet gnagande. Fram och tillbaka och tillbaka igen. Kan inte hitta vägen ut, allt upprepas om och om igen, känns in och analalyseras utan resultat. JAg känner mig  så fruktansvärt trött.

Vem är jag? Vad har jag för mål med livet? Jag har alltid varit av en lite velig natur, men jag trodde jag visste dessa saker, nu känns det som att jag inte vet någonting längre. Bara att någonting inom mig känns trasigt. Fruktansvärt söndrigt.  Raserat, som om hjärtat långsamt vittrar sönder därinne. Som om lagningen som tidigare fick mig att känna mig som en något helare människa hela tiden var fejk, och nu är jag här med min själsliga smärta igen.

När jag väl har fått fotfäste, när jag trodde att jag begravt mina demoner. För alltid sagt farväl. Har jag dragit undan mattan under mina egna fötter och slagits till marken, bjudit in dem igen. Nu står de där och hånler åt mig och min ynklighet. Min egen trasighet förtvivlar mig. För någonting inom mig är trasigt, och det gör ont i varje andetag. Ont i hjärtat. Åh du bröstsmärta hur väl känner jag inte dig. Du var min följeslagare varje dag under så många år! Jag känner dig så pass väl att i min värld i min kropp är du norm. Det som är riktigt. Jag trodde du var borta den här gången. Det kändes så bra att kunna andas utan att känna dig. Utan den här som trycker och stramar åt över bröstet. Men du tog väll bara semester. Jag kan inte säga att jag har saknat dig. Du hade gärna fått stanna borta för resten av mitt liv. Det har iallafall gett mit vetskapen om att man inte behöver känna så här, och jag hoppas att jag ska finna kraft nog att besegra dig igen. Jag ska ta död på dig. Det är ett löfte!
Så fort blossade smärtan upp, så fort kom känslorna av otillräcklighet. Behövd. Hm, jag smakar på ordet, och jag vet att alla människor är värdefulla. Men jag kan bara inte förmå mig att känna mig värdefull. Känna mig behövd just nu. Tur att jag har ett jobb att gå till. Där kan jag känna att jag får göra någonting med mitt varande. Men för mig måste livet vara mer glädje, än att bara känna sig betydelsefull på jobbet.

Hjärtat skenar och jag kan bara inte skaka av mig känslan av att vara fel. Någonting är fel. Jag är fel. Något hänger över mig. Jagar mig, stressar mig åt det grövsta. Jag har gjort något. Förstöreskan...Jag är förstöreskan.. Det gör så ont. Minnet av orden som sas, som jag nu förstår. Monster! 

Jag känner mig starkare än sist jag mådde såhär, så även om min urkraft sugits ur mig och jag har förvandlats från min egen hjältinna till fröken vämjelig igen, så är det en tröst att det inte helt tycks ha övergivit mig. Det kostar så otroligt mycket energi att stå på benen just nu. Att bara orka andas nu, när det gör så ont att andas.. 

Fy fan vad jag fulgråter och svär gör jag ovkså som ni märker. Jädra vidriga helvetes agressiva demon! Jag kan inte andas, nu drar jag in ett andetag, men det finns ingen luft där för att fylla mina lungor, nu kommer hjärtat att ha rusat på för fort en sista gång, nu kommer det vara mitt sista, luften når inte fram, hjärtat slår för hårt pulserar sönder min hals och tinning, så fort att jag inte hinner med att känna dess slag. Och jag älskar livet och vill inte dö, men det inom mig som smärtar, säger att det kanske vore bäst så, att det vore en befrielse.

Jag är hon, det eviga ältandets patetiska häxa. Hon som går in sig så i sina känslor att det blir hennes sanning. Och jag är förbannad. Jodå flyförbannad. Det är ingen jävel som orkar vara trevlig när det gör ont att andas och man vill slita ut hjärtat i kroppen! Så jag svär och jag skriker och jag går in i det och raderar mitt rationella tänkande, när jag tar min ångestdemon i handen. Åh egentligen är jag så fruktansvärt ledsen att jag egentligen vill slippa vara bland folk. Slippa vara alls. Så jag spyr galla. Spottar spik. Och har ihjäl mitt inre välmående. Och varje tår fårar värk i min själ, trasar sönder.

Sen kommer självföraktet och knackar på. För jag älskar livet och jag vill egentligen vara en kärleksfull och omtänksam kvinna. En ljusarbetare som sprider kärlek och värme. Inte ångest och kyla. Så jag grillar mig själv kolsvart i mitt självförakt. Jag ser ingen som helst betydelse för min existens. Åh vad jag hatar mig själv just då! Hur kan det finnas någon mening med det? Hur kan det fortfarande vara här jag står och stampar? Har jag bara kämpat alla år för att slås ut så lätt, kämpat förjäves?

Hur kan jag som vill bygga med kärlek, vara hon som raserar sönder kärlek? Hon som ältar och klänger och förstör. Monstret! Förstöreskan! 

Och jag mediterar, affirmerar och tar mig tid att göra sådant som brukar göra mig glad, enligt konstens alla regler och jag antar att det är det som gör att jag fortfarande orkar stå på benen, och allt inte känns helt nattsvart.  Men det känns som mina ansträngningar inte når ändra fram till kärnan. 

Något är för sent. Det känns som att det är för sent. Och det som har gjort trasigt kan aldrig bli lika helt igen. Åh nog kan det vara vackert limmat, men fåran som fogar samman kommer alltid att vara synlig. Märkas av. Det är för sent. Det som är trasigt kan inte lagas igen hur mycket jag än försöker. Det är mitt fel och det gör så in i helvetes ont. Jag som skulle ha lärt mig. BORDE ha lärt mig. Men tydligen tyck jag inte ha lärt mig någonting.

Jag har redan förstört något så vackert. Något heligt. Det jag helst av allt inte ville förstöra. Och jag orkar inte bära den känslan av förstörelse på mina skuldror. Och för vad? Ren jävla dumhet! För att jag har lyssnat till negativa känslor som skapat förvirrade tankar i mitt inre. För att jag kopplade bort mitt rationella tänkande, när känslorna satte in. Jag är inget bra på det här.
Nu står jag här i min förtvilan och ledsenhet och vankar av och an. Hur ska jag orska stå på benen? Möta folk med ett leende, möta folk över huvudtaget?

Ett monster som skär i själarna på de jag älskar. Patetiskt!

Man kan inte alltid veta i förhand när man har sumpat sina chanser. Ibland blir man varse först när det är för sent, och då kan man stå där och ångra sig och gråta bäst fanken man vill.  Då kan man stå där och se segelbåten man borde varit med på segla iväg. Man står där i sin ensamhet och betraktar den eleganta båten. Så vacker och skuldbelägger sig själv, för man vet att om man bara varit lite tidigare, om man bara hade tagit ett annat steg. Då hade man varit ombord. Seglat mot sin frihet. 

Men nu är det för sent, och det är ens eget fel. Då kan man stå där med dumstruten på huvudet och skämmas, och möta demonens hånleende blick, känna hur det brännmärker hjärtat.

Känna sig liten, ensam och rädd. Känna sig överbliven och övergiven. Man är ensam, och de enda sällskap man mäktar bjuda in är antingen elaka demoner som hånar och skuldbelägger eller ensamhet som för med sig en tomhet i hjärtat. Och man blir bara trött. Så fruktansvärt trött. Man vill bara lägga sig ner.
 För om inte jag kan omfamna mig själv med kärlek?  Bjuda in det som är vänligt. När det gör så satanst ont i själen för att man måste betala priset av sin egen dumhet. För att något är trasigt som aldrig kan helt repareras igen.

 Hur ska man orka då? Hur ska jag orka?


Allt gott till dig underbara du <3
Med kärlek/
Jessika Poeten Johnsson