Visar inlägg med etikett skrivglädje. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skrivglädje. Visa alla inlägg

tisdag 15 oktober 2019

Brevet


På väg till köket,  sin vana trogen
längtandes,
morgonrutin,
mörkrostat kaffe med mjölk,
stannar tvärt i hallen
när synen når henne,
på golvet,
nåbart bara en bit framför henne,
kuvertet,
beskedet som kommer,
kommer att påverka, styra
hur hon lever
sitt liv.

Sväljer nervöst
går fram på skakiga ben,
tar upp det,
trycker det varsamt mot sitt bröst
brevet doftar drömmar
och hon andas hoppets stoft
över det liv som ligger framför,
på väg
vidare ut i köket,
mot perkolatorn.



Skrivet med skrivpuffs ord Kuvert som inspiration.





söndag 6 oktober 2019

Galenskap


Genomskinlig är jag inför dig
jag talar utan att du lyssnar, 
egentligen.
Du som brukade lyssna så bra,
finnas där för mig 
under alla mina ångestmörka timmar.

Du tittar knappt åt mig längre, du
som brukade smeka min kropp med din blick
innan vi förenades till en, älskade
stirrar nu ändlöst in i skärmen.

Genomskinlig är jag nu
som luft framför dig,
men du behöver mig inte längre
för att kunna andas.

OCH,
jag vill rycka den där jävla smartphonen ur händerna på dig,
jag vill kasta den HÅRT
in i väggen,
så att den faller i bitar,
miljontals små vassa skärvor,
likt mitt trasiga hjärta
mitt framför ögonen
på dig.

Men ett sådant beteende,
skulle klassas
som fulländad galenskap.




Inspirerad av skrivpuffs ord: Genomskinlig.

torsdag 20 juni 2019

Det hemliga rummet

Hon tittade på den gamla tingesten där den hängde på en murad liten vägg över en igenvuxen gammal damm, nött och rostig efter tidens tand. Den hade överraskat henne då man inte först upptäckte den där den hängde i sitt hemliga rum i trädgården, med välvuxna buskage runt omkring. Hur gammal den var visste hon inte, möjligtvis att den var antik hon var inte så duktig på sådana där saker.  Hon gillade att man hade gjort ett hemligt rum i trädgården där man kunde försvinna bort ifrån alla måsten ett tag och sitta vid dammen som hon skulle göra vacker igen, och bara vara. Gnomen hade troligtvis hängts där för att bringa lycka till den stora trädgården som hörde till det gamla huset, och en gång i tiden när den fungerade och vatten forsade ur dess mun, hade den nog varit väldigt vacker. Fast hon tyckte att den var vacker nu också i sin trasighet och slitenhet. "Ett krackelerat ansikte åt en krackelerad själ" Tänkte hon. Det var något med ansiktsuttrycket som förförde hennes sinnen. Ett lugn hon längtade efter. Var det möjligt att finna frid i smärtan?
Det var dags att börja om nu. Skriva ett nytt kapitel, och ett bättre sånt än det som hade varit. Det gamla bönehuset som hade blivit ombyggt till bostad men sin fantastiska trädgård, gav henne en sådan hemmakänsla. En dragningskraft som talade till varenda cell i hennes kropp om att det var hon som hörde hemma där. Hon och ingen annan. Trollbands hon av huset med sina synliga takbjälkar, breda träplankor till golv, och den murade eldstaden, var det ingenting mot känslan hon fick i den vackra trädgården som hade anlagts på baksidan av den gamla byggnaden. "Ljuvlig, helt ljuvlig" tänkte hon. Som om alla hundraåriga böner i den gamla byggnaden hade helgat platsen med dyrbar kärlek och gjort det till ett eget paradis på jorden, och hon visste nu att det var hennes livsuppgift att få fortsätta att vårda platsen och ge den, den kärlek den behövde och förtjänade. "Det är jag som ska ge den här trädgården den kärlek den behöver, kosta vad det kosta vill! Du ska bli min" Viskade hon och blickade på det slitna gamla ansiktet innan hon vände på klacken för att gå därifrån. När en vindpust plötsligt kom likt en andedräkt ifrån ingenstans, och smekte hennes kind såg hon det som att gnomen gav henne sin välsignelse och hon gick vidare runt i trädgården och förfördes av den söta blommiga doften växterna förde med sig. Hon hörde inte skrattet som ljöd genom buskarna eller den obehagliga rösten som sa "Det är inte jag som ska bli din, det är du som ska bli MIN!" .










Uppgiften ifrån skrivpuff:
Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) med inspiration av fotot



tisdag 15 januari 2019

Förströelsen


Jag hade yrat iväg mig i en dagdröm igen. Det hände allt oftare nu för tiden att jag gjorde det. Undflydde min egen vardag och dess tråkiga problem med drömmarnas rusande yrsel. Världar utan gränser att försvinna i, där precis allting var möjligt. Där jag kunde vara den jag ville vara, obunden av mina egna tillkortakommanden. Och med ens stod åter min egen sorgliga situation livslevande för mina ögon. Jag hade kämpat så hårt för att vårda mina relationer i livet, men min trasiga själ gjorde mig stört omöjlig att ha att göra med någon längre period. Jag var för komplicerad helt enkelt och ingen uthärdade att stanna vid min sida tillräckligt länge, för att se bortom min trasighet och ta reda på vem jag verkligen var. Bortom min giftiga tunga, som i självförsvar talade skadegörande nervgift till andra. Ingen brydde sig om att ta reda på vad jag drömde om och vad jag ville med mitt liv och de människor som jag så gärna ville ha däri. Jag var för alltid dömd till att vara knäppskallen! Och likaså fördömd till ensamhet. Nog såg jag till att ge mig ut på upptäcktsfärd i livet emellanåt. Jag såg till att utsättas för möten med andra människor, något som både fascinerade mig och skrämde vettet ur mig. Men ingen stod ut med att lyssna till det osammanhängande klagosvammel mitt hjärta nynnade på, till följd av den brustna själens tårar. Det gjorde dem bara obekväma och fick dem att skruva nervöst på sig, och innan vi ens hade hunnit lära känna varandra var personen ifråga lika bortflugen, som en flyttfågel under vinterhalvåret. Kvar var jag. Ensam. Alltid lika ensam. Och jag skyllde allt på min egen mamma som med sitt hat och sin egen trasighet hade förstört mig ifrån mitt första andetag. För jag var aldrig menat att bli annat än en fläck på ett lakan efter två människors älskog, men jag hade valt livet istället. Det uppskattades inte av modern och hon var aldrig sen med att påpeka det för mig så fort hon fick tillfälle den jävla ragatan! Jag var arg på henne för att hon alltid hade fått mig att känna att jag inte var önskvärd här i livet. Som om jag skulle ha fötts värdelös och helt omöjlig att älska, som att felet skulle ha varit mitt, och inte hennes. Jag var rasande på henne, för att hon aldrig kom till insikt och lärde sig något om sig själv och sitt eget mående. För att hon inte förstod hur elak hon var. Jag suckade uppgivet för mig själv, vem var jag att döma henne egentligen, som själv aldrig kom underfund med hur jag skulle tackla min egen trasighet. Jag som drev runt i gränslösa skimrande drömvärldar istället. En ny dröm kastade sig över mig igen, som så ofta nu för tiden. Plötsligt stod där uppklädda herrar och damer i de mest färggranna klänningar. Överallt sågs människor skratta och klappa takten till musiken. Jag kände hur den bjöd upp mig till en befriande dans och runtomkring mig stod de vackra människorna och applåderade uppmuntrande åt mig medan jag gav mig hän åt de rytmiska tonerna och försvann iväg, bort i den berusande dimman och dess välkomnande befrielse.




Dagens utmaning på skrivpuff var att ta en bok som man just nu läser och välja en mening i mitten på sida 30 i den boken. Min mening blev:
"Och med ens stod åter min egen sorgliga situation livslevande för mina ögon." Sidan 30 i Knut Hamsuns bok, svält. 

måndag 26 november 2018

Dagen då månen slocknade


Jag minns inte vad det var för en dag, den där dagen när månens ljus slocknade och sången i bröstet tvärt tystnade. Jag minns bara att det var en ovanligt mörk oktoberdag och vindarna som drog fram var isande kalla och bistra mot min känsliga hy. Jag stod där vid den småländska hamnen i vad som kändes som en evighet och blev våt av det fina regnet. Tittade på de mörka vågorna som vilt men metodiskt böljade in mot land. Kylan kändes skön, trygg på något sätt mot mitt inre som var i totalt kaos. Jag har alltid varit en sådan person som tål kyla, för inget får mig att frysa mer, likt ett hårt kallt hjärta.

Jag minns att jag fick höra att jag är stark. att jag är rätt kvinna att klara av den här situationen som jag har hamnat i. Kanske är jag rätt stark, jag vill tro det, men jag vet inte. Det var sagt med väldigt mycket kärlek till mig jag vet det men jag minns att jag tänkte att det var något dom hävde ur sig bara. Egentligen var dom nog bara väldigt glada över att det inte var dom som var i min... Vår situation. För dom hade ju allt gått bra.  

Stark, ja kanske, jag kommer bara ihåg att livet tog slut ett par sekunder där och då, det gjorde det så klart inte men det kändes så, och jag minns hur smärtan kramade om hjärtat så att det stannade till och det flimrade framför ögonen. Jag ville bara skrika av förtvivlan och säga att nu räcker det ta mig fan! Jag vill inte bära det här oket på mina axlar också. Jag vill inte. Jag orkar inte. kan någon väcka mig ur denna mardröm? Det kändes som livselixiret rann ur mig, om så bara för ett par sekunder.

Jag tänker tillbaka på första gången jag kände dig sparka i mig efter det där tillväxtultraljudet, det som bara skulle vara en rutin för att se hur du växte eftersom att din storasyster var en lättviktsbebis när hon föddes. Ultraljudet som ändrade allt och som gjorde det så smärtsamt tydligt, men den bistra sanningen är, att alla barn föds inte friska. Så när jag kände dig sparka och böka runt därinne, kändes det inte längre på samma sätt. Hur jag fylldes av förtvivlan och ledsenhet över dina rörelse under min hud, istället för glädjen och längtan jag innan fyllts med. Nu blev det bara en smärtsam påminnelse om mardrömmen jag ville vakna upp ur. För jag visste inte hur du mådde därinne i mig. Ovisshetens vassa tänder slet mitt inre i stycken, trasade sönder något kolossalt. Min son....Vår son... Vad händer dig och varför?

Jag fulgrät likt ett barn och hulkade förtvivlat när jag slogs av tanken på att det skulle ha gjort ont på dig. Att du skulle ha märkt skillnad före och efter detta hände dig. Där du låg i min livmoder och växte till dig. Jag vet att bebisars hjärna inte är lika utvecklade som våra, men jag vet inte hur medvetna dom är, så kanske att du märkte att något gick galet med dig där inne? Kanske att du fick ont i ditt lilla huvud när hjärnblödningen drabbade dig? Jag fick skaka av mig den tanken, dels för att jag aldrig kommer att få svaren på de frågorna, mest för att det blev för outhärdligt för mitt mammahjärta att tänka så. För en hjärnblödning har du haft, hur mycket jag än önskade att det inte var så. Och det ändrar inte kärleken jag känner till dig.

Det finns en tacksamhet också mitt ibland all smärta, att detta upptäcktes, hur ont det än gör i din pappa och mig att inte veta hur något kommer att bli. Så finns det en plan för dig nu, när du kommer till världen. Och det gör ont i mammahjärtat att tänka att dom ska ta dig ifrån mig när du har kommit till världen och lägga dig i en operationssal och karva i din nyfödda lilla kropp. Men en otrolig tacksamhet i att dom gör allt dom kan för att hjälpa dig och göra det bästa för dig nu när det är som det är. Oron som kommer smygande ibland. Läkarna är väldigt duktiga på sjukhuset vi ska läggas in på, när du kommer att förlösas till världen. Men en operation kommer alltid med en viss risk, och narkos för en liten nyfödd, jag skulle ljuga om jag sa att tanken inte skrämmer mig emellanåt.

Jag minns hur jag brukade sitta och fantisera och dagdrömma om ditt utseende. Att jag brukade undra över om du och din storasyster skulle vara lika eller inte. Om man skulle kunna se på er att ni var syskon. Jag är fortfarande nyfiken på dig sonen min, och jag har en känsla av att du kommer att vara mörkhårig som din pappa. Men mest nu funderar jag över hur mycket men du kommer att ha fått av din hjärnblödning och ditt vätskefyllda huvud. 

Det är en sorg i mig att det inte kunde få vara normalt med dig som med din syster. Det gör ont i mig att vi ska ligga på ett sjukhus långt hemifrån dit ingen familj har möjlighet att komma och besöka oss. För att överösa dig med kärlek och önska dig välkommen till världen och välkomna dig till familjen. Det gör ont i mig, och det tänker jag inte ljuga om. Det gör något så förbannat ont, och ovissheten i att inte veta hur du kommer att må tär på både din pappa och mig.

Jag längtar bara tills allt det här ska vara över nu.
Längtar bara tills du finns här hos oss, och vi får landa i vilken verklighet det än blir.
Och när allt det här är över och, allt förhoppningsvis har gått bra, så ska du ligga hos mig i min famn min älskade son och höra hur mitt hjärta slår, sjunger kärlekssånger för dig och din storasyster. Och du ska känna dig varmt välkommen till vår familj, vårt andra lilla mirakel, och kanske att er pappa ska få se sin måne lysa upp på nytt, när allt det här är över.   






Med inspiration av skrivpuffs ord: Familj.

Jag har inte bearbetat texten utan bara flödesskrivit, så vissa förändringar kan komma att göras senare. Var mest lycklig över att jag fick lite tid över att skriva igen. Lämna gärna en kommentar den som känner för det. 

onsdag 18 juli 2018

Mardröm

Jag slukas hellre av helvetets eldar
låter de sveda min kropp till oigenkännlighet
om och om igen
än lever en evighet i paradiset
tillsammans med dig.

torsdag 12 april 2018

Eskapisten


"Jag har inga svar att ge dig, svaren du söker finns inom dig" sa han när han vände sin gudomliga bredaxlade ryggtavla mot mig och gick sin väg sådär charmigt som bara han kunde. "Kliché!" ropade jag efter honom. Hans otroliga närvaro, hans sätt att se varenda liten detalj var så oerhört attraherande för mig och jag fick bita mig hårt i underläppen för att inte springa efter honom och kasta mig över honom. Ett sådant beteende vore ytterst opassande, men impulsen bultade starkt. Min fläskläpp skulle nog bestå i ett par dagar framöver. "Där ängslan, tankarna och känslorna sitter fastnaglade i samma snurrande karusell. Snurrar runt runt runt tills jag blir alldeles yr" mumlade jag för mig själv i sorlet ifrån uteserveringen jag satt på. "Hur ska jag kunna hitta några svar i det trasslet jag bär omkring på?" tänkte jag och tog ytterligare en mun kaffe och tände en cigarett. Det här skulle bli en lång dag.

 Skrivet ifrån skrivpuffs dagliga ord : svar. 

söndag 4 mars 2018

Trotjänaren


Vit var tingesten som innehöll det gift som påverkade hela hennes liv. En trotjänare som tillgivet stod på hennes nattduksbord intill ett glas vatten. Vit var pillerburken som skulle dämpa svärtan. Hennes privata skattgömma, som hjälpte besvärliga dagar att bli lite mer lättbesegrade. "Spelar roll vad den har för färg, det kunde inte bli mer ovidkommande din enfaldiga jävel!" Mumlade hon för sig själv när hon med en van handrörelse skakade ut en tablett i sin hand. Piller först, toalettbesök sen och därefter kaffe, den eviga slentrianmässiga morgonrutinen. Alltid samma sak, som om det vore lika självklart som att andas. Därefter kunde det skilja sig vilt mellan dagarna, det var bara att leva sig igenom dom allt eftersom att dom kom. Det var inte mer att göra. Man visste aldrig i förväg hur en dag skulle komma att bli eller hur främmande man skulle känna sig inför allt. Ett visste man, att de började alla med pillerburken, den som var vit.  Den som skulle få livet att kännas lite mindre miserabelt och lite mer värt att leva."Halleluja!" Det var lika osmakligt som tunt kyrkkaffe alltihop och någonstans luktade det bitter lögn. 


Skrivpuffs ord: vit. 
Nja jag vet inte det känns nog som dagens försök är lite trevande och ofullständigt men det var vad jag lyckades få ner just nu då det inte har blivit så mycket sömn inatt. Får se hur det känns när jag läser om det om en stund.

lördag 3 mars 2018

Stort


Att mötas av ditt leende
smälter mitt hjärta,
får det att rinna ut
i kärleksfulla andetag,
alltid och för evigt för dig.

Lätt väger din lilla kropp i famnen min,
men något så oerhört tungt,
väger du.
Med ögonkontakt förenas vi,
 i vår egen värld av kärlek,
bekräftar vi varandra
bortom ord.


Skrivet ifrån skrivpuffs dagliga ord: Stort. 

tisdag 27 februari 2018

De lyckliga två




Utanför är det ingen som vet någonting. Inga ögon ser vad som händer bakom stängda dörrar. Ser märken, kläder lätt kan dölja. Man ska inte skada andra människor. Människor man älskar. Sånt gör man bara inte. Så får det inte gå till. Dom man älskar vill man visa kärlek, vill man göra lyckliga, vill man visa respekt. Smärtan kom kraftigt och intensivt över henne. Hon la handen över sitt bröst, varje andetag kändes omöjligt att bära. Men hon fortsatte att andas. Fortsatte att leva. Det var en smärta som ständigt plågade henne ofta nu för tiden, den satt där som en klump i bröstet och trodde att dem var bästa vänner. Ångest kallades det och den hade varit hennes följeslagare mer eller mindre hela hennes liv. Hon hatade det.

Hon skruvade otåligt på sig där hon satt på sitt favoritfik. Tänk om någon såg det fasansfulla, det vidriga som hade hänt med henne. Tänk om någon såg vem hon egentligen var och hur hon egentligen mådde. Hon hoppades inte att någon skulle komma fram och fråga hur det var med henne. Idag var hon inte säker på att hon skulle lyckas ljuga. Idag skulle hon nog öppna sig som en bok. För lögnen och fasaden var en fruktansvärd kraftansträngning att upprätthålla. Tänk om någon såg igenom henne och såg sanningen.

Hon visste inte när gränsen för det förbjudna hade överträtts. Hon visste inte hur det gick till när hjärnan plötsligt förvandlade någon till en person den inte brukade vara, eller ville kännas vid att vara. När passerades gränsen och varför? Hur kunde två människor som älskade varandra någonsin hitta tillbaka till det som hade varit mellan dem, innan det fasansfulla hände? "Jag älskar honom" viskade hennes hjärta ut i det tysta. Och hon visste att han också älskade henne. Så varför kunde det inte få stanna så? "Varför...åh varför var det tvunget att finnas våld!?"

Hon klarade inte mer. Hon tog på sig sin långa rock och skyndade ner för den mörka spiraltrappan ut i vinterkylan, och hon drog in den iskalla luften i hela sig som om hennes liv hängde på det. Hon hade varit så dum som hade gått till det gamla fiket ifrån början. Hon klarade inte av det idag, hur mycket hon än älskade det där gamla haket.

Tänk om någon såg sanningen. Allt hon ville var att gömma sig för omvärlden. Hon orkade inte möta folk just nu. Blicken var stadigt fäst ner i marken. Hennes fötter jobbade snabbt och lätt utifrån stan, hon var tvungen att komma bort, tvungen att komma hem. Hem till tryggheten innanför de betonggråa lägenhetsväggarna. Hem, dit där ingen kunde se vad som hände, där ingen skulle kunna lyckas få reda på sanningen genom att bara titta på henne. Som om någon hade röntgenblick och kunde se igenom hennes kläder, igenom hennes skinn.

"Äntligen!" Tänkte hon när lägenhetsdörren gled igen bakom henne och hon sjönk ihop likt en sopsäck innanför den med tårarna rinnande längs med kinderna. Hon var ensam hemma. Han skulle inte komma hem ifrån jobbet förrän efter klockan fem. "Jag älskar honom!" viskade hennes hjärta. Och hon bad en stilla bön ut i tystnaden om att monstret skulle hålla sig borta ikväll,och att allt skulle få bli bra igen.

Hennes hjärta skulle gå sönder för all framtid och det skulle inte finnas någon återvändo om hon la händer på honom en gång till, eller spottade på honom ur vansinne. Kunde hon inte kontrollera sig själv nu, skulle allt vara förlorat. Skulle hon vara förlorad för alltid.


Skrivet kring skrivpuffs ord: Utanför.



söndag 25 februari 2018

Processen

Snälla,
Ställ inga frågor.
Det blir nog bra,
någon gång.

Processer tar tid.

Någon gång
blir det nog
bra.

torsdag 8 februari 2018

Brusten morgon


Kritiken träffade henne som ett slag i magen. Hon hade aldrig varit särskilt bra på att ta kritik, hon hade blivit bättre på det när hon blev äldre men riktigt bra på det skulle hon nog aldrig komma att bli. Självkänslan därinne som skulle hålla henne uppe på benen trygg i sig själv med en ömsint kärlek till sin egen existens, var trasig sedan barnsben och dväljdes tillsammans med hennes alltför brustna hjärta på en sluten anstalt, i ett rum av mörker någonstans långt därinom henne.   
"Jaja livet går vidare" muttrade hon knappt hörbart och tog en stor klunk av sitt nattsvarta morgonkaffe, rättade till glasögonen och fortsatte att ögna igenom sin tidning medan radion spelade en glad melodi ifrån sin plats på fönsterbrädan.  



Skrivet ifrån skrivpuffs dagliga ord: Kritik. 

söndag 7 januari 2018

Lögnen

Tydligen
var det inte så viktigt för dig
att vara närvarande längre
tydligen
var det inte så viktigt för dig
att vara pappa trots allt
Lögnare!


Skrivet kring skrivpuffs ord: tydligen.

fredag 5 januari 2018

Hotet


Jag vaknar förstenad. Kan inte röra mig. Min kropp känns som att den skulle väga flera hundra ton och den pressas ner i madrassen som om något stort osynligt satt på den. Jag kämpar och kämpar för att få igång kroppen men jag är fast, totalt förlamad och kroppen fortsätter att tryckas ner i madrassen. Jag vill skrika i panik. Men ingenting händer. Jag hör hur jag skriker inom mig men ifrån mina läppar hörs inte ett ord. Jag är totalförlamad och oförmögen att kommunicera.. "Sömnparalys jag har träffat dig förut. Jag vet vad som händer när du kommer på ovälkommet besök" tänker jag och får inte lika stark panik som första gången det hände men paniken jag känner är tillräckligt stark och obehaget är fruktansvärt.

Plötsligt blir jag varse om att någon har tagit vår lägenhetsnyckel. Nu skenar hjärtat iväg som om det försöker slå sig ur kroppen på mig. Det är någon i hallen och jag kan känna hur det hotfulla kommer närmre. Jag försöker förgäves att kasta huvudet fram och tillbaka för att bryta min förlamning. Jag skriker för allt vad jag är värd på min fästman som ligger bredvid mig men som jag inte kan vända mig till. "Älskling! Det kommer emot oss älskling. Det är någon eller något i lägenheten älskling. Jag kan inte röra mig älskling. Snälla hjälp mig! Barnet älskling, låt det inte komma nära barnet" Jag skriker i panik men utåt hörs bara gnyende, knappt hörbara.
  
Så ser jag den i skenet utav julgransbelysningen, hur den står där i dörröppningen in mot sovrummet och betraktar mig. En stor svart diffus gestalt som kunde den ta vilken form som helst. Som något stort demonliknande i ett moln av svart rök och den kommer emot mig och jag vet där jag ligger att den vill mig illa. Det är något hotfullt med hela dess uppenbarelse och den har kommit för min skull.  Paniken eskalerar när jag vill fly men ligger förlamad. Steg för steg närmar den sig. Den som vill mig illa. Jag känner hur den utstrålar ren och skär ondska. Demonen. Måtte den inte ta barnet, min vackra lilla dotter. "Älskling den kommer emot mig!" Jag ropar hans namn om och om igen. Högre och högre tillslut hörs mina gnyende högre. Min röst börjar bryta igenom. Ditt namn kommer ut väldigt sluddrigt över mina läppar, men det är ditt namn som kommer ut. Plötsligt släpper det, samtidigt som du har förstått att jag vill ha kontakt med dig. Vilken lättnad. Jag kan röra min kropp igen. Demonen är borta och jag vänder mig hastigt mot dig och kryper in i din famn. Du tror att jag har drömt en mardröm. Men jag berättar att jag haft en sömnparalys igen. Men att denna gången hade det varit annorlunda, jag hallucinerade och det var som hämtat ur en Stephen King bok och jag var otroligt rädd.

   Varelsen är borta, men synen av den sitter kvar på min näthinna och obehaget sitter kvar inombords länge länge. Jag ligger vaken tills det blir ljust ute, innan jag tillslut lyckas somna om. 









Lika obehagligt varje gång. Dock första gången jag hallucinerar under någon av mina sömnparalyser.

söndag 5 november 2017

Sorgbrustet hjärta

Hennes händer skakade när hon förde ljuslågan mot veken och tände sitt ljus. Tårar av saknad rann längs med kinderna och höll ett krampaktigt grepp om hennes sörjande hjärta. Sen ställde hon ner sitt ljus bredvid de andra i minneslunden. Hon var övertygad om att hans livsljus brann vidare någon annanstans men hon saknade att se det i hans ögon, ljuset.

Hundratals ljus lyste i den mörka novembernatten och fick skogskyrkogården att kännas varm och kärleksfull. Hennes läppar viskade ut en tyst bön i ljusens sken medan människor kom och gick bredvid henne. En stund av stillsamhet i den ofattbara smärtan, därute i skogens lugn, där marken var helig. Där ett sorgbrustet hjärta kunde få en liten stunds frid i värmen ifrån alla ljus som brann.. Hundratals ljus i natten för tusentals saknade, varav minst ett utav dem brann för hennes älskade pappa. 


Skrivet kring ordet skakade ifrån skrivpuffs blogg.

torsdag 2 november 2017

Dagen då du föddes

Hon hade inte glömt den fantastiska känslan när hon fick upp dig på magen, det där obeskrivligt vackra ögonblicket när hon äntligen blev mamma. Hon hade inte glömt hur gott du doftade då du var alldeles ny och oförstörd. Åh hur hon hade kysst dig som om varje kyss hon gav dig både var den första och den sista. Hon hade inte glömt hur du förändrade henne, hur livet fick en helt annan mening sen du hade kommit till världen. Hur glädjen äventyrslustan och nyfikenheten regerade. Hur du satte färg på tillvaron. Hon kommer så väl ihåg dina framsteg. Ditt första leende, din första tand, hur du satt där i babysittern och sparkade för glatta livet med benen, hur lycklig du var när du lärde dig använda dina händer, när du började krypa, dina första steg, när du lärde dig skriva. Allt fanns kvar där inom henne i ett speciellt rum i hennes hjärta. Och hur ont det gjorde att trampa på de där legobitarna som låg utspridda överallt över golvet därhemma! Hon minns allt sådant!

Därför var det nu så satans obegripligt för henne att ta till sig att du kanske inte skulle klara dig. Så obegripligt att du nu ligger där blek och trött du som var så sprallig och färgfull. Du som hade drömmar det glittrade om. Som var omtänksam och kärleksfull. Nu ledsen och rädd. Hon var också ledsen och rädd, obeskrivligt rädd. Du var fortfarande hennes lilla flicka, hennes älskade dotter och nu var hon tvungen att bevittna om hur du kämpade för ditt liv. Nu fanns det inget hon kunde säga eller göra för att rädda dig. Det här var inget litet skrapsår på knät.


Inte trodde hon på något paradis heller där ni sedan skulle kunna återförenas om det inte gick bra för dig, hon trodde att jordelivet var det man hade och inget mer. Rädslan av att behöva förlora dig till mörkret var obarmhärtig. Hur skulle hon kunna förklara för dig något hon inte själv förstod. Det fanns ingen rättvisa i att barn blir sjuka! Vad skulle hon svara när du nu med rädda ögon tittade på henne och frågade vad som händer om dom inte hittar någon ny lever åt dig, ska hon ljuga om en himmel hon inte tror på?  Sånt var det ingen som lärde en när man blev förälder. Sådana saker gick det inte förbereda sig på eller ens föreställa sig. Vad händer när en förälder tvingas sluta vara förälder? En förälder skulle aldrig behöva tvingas överleva sina barn.Ännu för en tid var hon din mamma, och du hennes dotter. Kanske skulle det fortsätta vara så, kanske inte hon visste inte. Men hon skulle aldrig glömma den fantastiska känslan när hon fick upp dig på sin mage, dagen då du föddes.  


Skrivet kring ordet glömt ifrån skrivpuffs blogg. 

onsdag 1 november 2017

Demonen

Det syntes inte på honom men allt han gjorde kostade så mycket energi nu för tiden. Han visste att det var så. Men han hade svårt att acceptera det. Acceptera den del av honom som fanns där inom som en lurande demon som blivit en del av honom utan att han hade bett om det. Utan att han ville ha det så. Han reste sig med en beslutsamhet han inte kände. Det var dags att ta sin medicin igen. Hans händer skakade lätt när han förde vattenglaset mot munnen, bara en av biverkningarna medicinen hade på honom. Medicinen som höll demonen i schack. Som doktorn säger ska hjälpa honom att leva ett normalt liv. Vad är ett normalt liv? Vem hjälper honom egentligen med det dagliga krigandet för att orka stå på benen? Vem hjälper honom att hitta den puzzelbit av sig själv som han har tappat bort? Satans jävla sjukdom! Finns du ens eller är det också en lögn?


Skrivet kring meningen: "Han reste sig med en beslutsamhet han inte kände." ifrån skrivpuffs blogg.

tisdag 24 oktober 2017

Fastklistrad

Fastklistrad
febrilt fingrande på kaffekoppen
spänd nacke och axlar
nervöst bitande i underläppen
djup suck
mardrömmen upprepar sig

igen.


Skrivet kring ordet upprepa på skrivpuffs blogg.

lördag 14 oktober 2017

Andas

Andas
måste andas
inte glömma bort att
andas
och le
det är viktigt,
inte visa dom
att det gör ont
inte visa dom
hur dåligt
man egentligen mår

andas.

Skrivet med skrivpuffs ord andas som inspiration.