Vit var tingesten som innehöll det gift som påverkade hela
hennes liv. En trotjänare som tillgivet stod på hennes nattduksbord intill ett
glas vatten. Vit var pillerburken som skulle dämpa svärtan. Hennes privata skattgömma, som hjälpte besvärliga dagar att bli lite mer lättbesegrade. "Spelar
roll vad den har för färg, det kunde inte bli mer ovidkommande din enfaldiga jävel!" Mumlade hon för sig själv när hon med en van handrörelse skakade ut en tablett i sin hand. Piller
först, toalettbesök sen och därefter kaffe, den eviga slentrianmässiga morgonrutinen.
Alltid samma sak, som om det vore lika självklart som att andas. Därefter kunde
det skilja sig vilt mellan dagarna, det var bara att leva sig igenom dom allt
eftersom att dom kom. Det var inte mer att göra. Man visste aldrig i förväg hur
en dag skulle komma att bli eller hur främmande man skulle känna sig inför allt. Ett visste man, att de började alla med
pillerburken, den som var vit. Den som skulle få livet att kännas lite mindre
miserabelt och lite mer värt att leva."Halleluja!" Det var lika osmakligt som tunt kyrkkaffe alltihop och någonstans luktade det bitter lögn.
Skrivpuffs ord: vit.
Nja jag vet inte det känns nog som dagens försök är lite trevande och ofullständigt men det var vad jag lyckades få ner just nu då det inte har blivit så mycket sömn inatt. Får se hur det känns när jag läser om det om en stund.