Visar inlägg med etikett skrivövning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skrivövning. Visa alla inlägg

onsdag 9 oktober 2019

Man omkom vid kraftig explosion i Eriksmåla




















Hon sprang för sitt liv och hjärtat bultade hårt i bröstet. När som helst nu skulle huset flyga i luften, det var för sent att ångra sig. Det skulle skapa tidningsrubriker. Det var trots allt inte ofta det exploderade i Smålands djupa skogar. Hon log med hela ansiktet där hon sprang. Äntligen fri tänkte hon. Smidig som en gasell över Afrikas slätter sprang hon med lätta steg över den breda gamla grusvägen. Alla som kände henne, visste att hon var ute och sprang sin dagliga runda vid tiden då olyckan skulle ske, ingen skulle misstänka henne. För hon hade aldrig utåt visat att deras äktenskap var dåligt. Hon hade aldrig berättat för någon.

De närmsta grannarna bodde flera kilometer bort i skogen och kunde inte veta vad som försiggick på hennes makes marker. Och även om hon hade gjort så att smällen skulle vara kraftig och inte lämna så mycket efter sig att utreda, hade hon varit noga med att inte lämna några spår. Föga anade hon att det skulle finnas bildbevis på henne när hon sprang ifrån huset. Hon såg aldrig den kamouflerade mannen som sin vana trogen stod gömd i skogens grönska med kameran redo. Hon visste inte att han hade ett helt rum fullt med upptejpade bilder på henne i alla möjliga vinklar. Men hon skulle snart bli smärtsamt varse.





Skriven med bilden ovan ifrån skrivpuffs sida som inspiration. 


söndag 10 februari 2019

Beslutsångest

Valet är svårt
grubblerierna plågar mig om nätterna
stressar mig om dagarna,
överväger noga
fram och tillbaka, om och om igen
hjärtklappning
jag väljer nog fel
hur jag än gör.


Skrivpuffs ord: Överväga

tisdag 15 januari 2019

Förströelsen


Jag hade yrat iväg mig i en dagdröm igen. Det hände allt oftare nu för tiden att jag gjorde det. Undflydde min egen vardag och dess tråkiga problem med drömmarnas rusande yrsel. Världar utan gränser att försvinna i, där precis allting var möjligt. Där jag kunde vara den jag ville vara, obunden av mina egna tillkortakommanden. Och med ens stod åter min egen sorgliga situation livslevande för mina ögon. Jag hade kämpat så hårt för att vårda mina relationer i livet, men min trasiga själ gjorde mig stört omöjlig att ha att göra med någon längre period. Jag var för komplicerad helt enkelt och ingen uthärdade att stanna vid min sida tillräckligt länge, för att se bortom min trasighet och ta reda på vem jag verkligen var. Bortom min giftiga tunga, som i självförsvar talade skadegörande nervgift till andra. Ingen brydde sig om att ta reda på vad jag drömde om och vad jag ville med mitt liv och de människor som jag så gärna ville ha däri. Jag var för alltid dömd till att vara knäppskallen! Och likaså fördömd till ensamhet. Nog såg jag till att ge mig ut på upptäcktsfärd i livet emellanåt. Jag såg till att utsättas för möten med andra människor, något som både fascinerade mig och skrämde vettet ur mig. Men ingen stod ut med att lyssna till det osammanhängande klagosvammel mitt hjärta nynnade på, till följd av den brustna själens tårar. Det gjorde dem bara obekväma och fick dem att skruva nervöst på sig, och innan vi ens hade hunnit lära känna varandra var personen ifråga lika bortflugen, som en flyttfågel under vinterhalvåret. Kvar var jag. Ensam. Alltid lika ensam. Och jag skyllde allt på min egen mamma som med sitt hat och sin egen trasighet hade förstört mig ifrån mitt första andetag. För jag var aldrig menat att bli annat än en fläck på ett lakan efter två människors älskog, men jag hade valt livet istället. Det uppskattades inte av modern och hon var aldrig sen med att påpeka det för mig så fort hon fick tillfälle den jävla ragatan! Jag var arg på henne för att hon alltid hade fått mig att känna att jag inte var önskvärd här i livet. Som om jag skulle ha fötts värdelös och helt omöjlig att älska, som att felet skulle ha varit mitt, och inte hennes. Jag var rasande på henne, för att hon aldrig kom till insikt och lärde sig något om sig själv och sitt eget mående. För att hon inte förstod hur elak hon var. Jag suckade uppgivet för mig själv, vem var jag att döma henne egentligen, som själv aldrig kom underfund med hur jag skulle tackla min egen trasighet. Jag som drev runt i gränslösa skimrande drömvärldar istället. En ny dröm kastade sig över mig igen, som så ofta nu för tiden. Plötsligt stod där uppklädda herrar och damer i de mest färggranna klänningar. Överallt sågs människor skratta och klappa takten till musiken. Jag kände hur den bjöd upp mig till en befriande dans och runtomkring mig stod de vackra människorna och applåderade uppmuntrande åt mig medan jag gav mig hän åt de rytmiska tonerna och försvann iväg, bort i den berusande dimman och dess välkomnande befrielse.




Dagens utmaning på skrivpuff var att ta en bok som man just nu läser och välja en mening i mitten på sida 30 i den boken. Min mening blev:
"Och med ens stod åter min egen sorgliga situation livslevande för mina ögon." Sidan 30 i Knut Hamsuns bok, svält. 

lördag 5 januari 2019

Tillsammans


Tillväxtultraljudet, allt började med tillväxtultraljudet. En ren rutin, som skulle förändra allt. Min ofödde son, en hjärnblödning. Vattenskalle till följd av blödningen. En förträngning som inte gjorde det möjligt för vätskan i hjärnans ena ventrikel att rinna undan och tas upp av kroppen. Åh du arma lille, varför?

Planerad förlossning i Linköping. Akutsnitt. Ny mr-röntgen av din hjärna, den första utanför min mage. Operationen. Den fruktade operationen, som jag både längtat efter och bävat inför på samma gång, sen jag visste att du var tvungen att få den.
Känslorna som svallade inom mig när jag följde dig och ekipaget med läkare och barnsjuksköterskor genom de långa korridorerna ner till operationssalen. Jag hade inte behövt följa med. Jag hade inte behövt se dig så. Ändå kände jag att det var vad jag var tvungen att göra. Något jag ville göra. Och jag fällde undan sidan på din intensivvårdssäng och ställde mig på tå för att nå fram till dig under alla sladdar och papper och jag kysste din lilla panna. Jag ville fylla dig med så mycket mammakärlek jag förmådde innan du kördes in för att bli skuren i, endast en dag gammal. 

Vi har tagit oss igenom allt det där nu, tillsammans tar vi en dag i taget. Tillsammans möter vi det vi måste, och tillsammans tar vi oss igenom allt. Det är vad jag behöver få tro, för att orka stå upp, trots utmattningen som har kommit över mig. Tillsammans.



Skrivutmaningen på instagram hade en skrivövning som gick ut på att flödesskriva det man tänkte på under fem minuter. Här är mitt resultat. 

Jag har så mycket som snurrar runt både tankemässigt och känslomässigt och jag längtar efter att få skriva igen, men oftast blir det bara små små fragment som kommer till mig. Hinner inte greppa någon större tanke, eller skriver jag utan att veta hur jag ska strukturera upp min text eller så. Men borde försöka ta mig tid att flödesskriva igen. Innan hade jag en period där jag flödesskrev en liten stund varje morgon. Kanske borde införa det igen, om jag kan få ihop det pusslet med två små barn. Att flödesskriva, ger oftast resultat hos mig och det är bättre än att inte skriv alls. Jag vill inte tappa min inre berättarröst. 

måndag 23 april 2018

Morgonskådespel


Stor och hotfull satt den där i trädet utanför mitt köksfönster, kråkan. Ett par centimeter ovanför låg ett stort skatbo och dess ägare kämpade nu för sina liv för att få iväg inkräktaren. Den ena på en gren ovanför och den andra på en gren underifrån kråkan. De väsnades och gjorde utfall med jämna mellanrum. Dramatiken var äkta. Snabbt fann jag sympati med de båda skatorna som kämpat och lagt ner tid för att bygga sig sitt bo och som nu riskerade att förlora allt. "Det tar tid att bygga nya drömmar" mumlade jag medan jag följde skådespelet därutanför.

Men det var något med kråkan som fängslade mig. Sättet kråkan satt där på, alldeles stilla, oberörd medan de två skatorna flaxade omkring och skrek. Alldeles stilla satt den, med ett respektingivande lugn. Som om den fann skatornas kamp lustig. Som om den övervägde om hotet var äkta eller om allt bara var en lek.
"Den tjuvaktiga kråkan är det aldrig någon som säger!" sa jag eftertänksamt och gnuggade mina trötta ögon. Lagom till att jag tittade ut igen såg jag kråkan flyga iväg genom luften över hustaken. Iväg bort mot nya mål. Något hade fått den att ge sig av till sist. Den ena skatan tog sig in i boet och den andra satt kvar utanför på grenen och vaktade. Ordningen var återställd.




Skrivet kring skrivpuffs dagliga ord: sättet. 

torsdag 12 april 2018

Eskapisten


"Jag har inga svar att ge dig, svaren du söker finns inom dig" sa han när han vände sin gudomliga bredaxlade ryggtavla mot mig och gick sin väg sådär charmigt som bara han kunde. "Kliché!" ropade jag efter honom. Hans otroliga närvaro, hans sätt att se varenda liten detalj var så oerhört attraherande för mig och jag fick bita mig hårt i underläppen för att inte springa efter honom och kasta mig över honom. Ett sådant beteende vore ytterst opassande, men impulsen bultade starkt. Min fläskläpp skulle nog bestå i ett par dagar framöver. "Där ängslan, tankarna och känslorna sitter fastnaglade i samma snurrande karusell. Snurrar runt runt runt tills jag blir alldeles yr" mumlade jag för mig själv i sorlet ifrån uteserveringen jag satt på. "Hur ska jag kunna hitta några svar i det trasslet jag bär omkring på?" tänkte jag och tog ytterligare en mun kaffe och tände en cigarett. Det här skulle bli en lång dag.

 Skrivet ifrån skrivpuffs dagliga ord : svar. 

fredag 9 mars 2018

Cigaretten


Hon drog ett djupt halsbloss där hon satt på balkongen, och med det sänkte sig genast ett visst lugn inom henne. Smaken i munnen var vidrig, det var den alltid vid första ciggen på länge. Hon borde inte hålla på med den där skiten det var hon väl medveten om, hon var ju inte ens rökare, egentligen. Luktade fan gjorde det också. Det var bara ibland när nerverna levde sitt eget liv utanför hennes kontroll som hon brukade köpa ett paket eller två, en väldigt destruktiv men trösterik självhjälp. Bloss efter bloss satt hon där som i trance och lyssnade till ett stillsamt droppande, som skapades av den smältande snön som letade sig ner genom luften ifrån taket och landade i en kruka med smältvatten, som snart rann över. Snön var tvungen att smälta för att lämna plats åt nästa årstid. Konstant droppande, en avskedshymn för vintern. Efter en olidligt lång väntan, blir det nog vår till sist ändå.   



Skrivet efter skrivpuffs ord: Vår

söndag 4 mars 2018

Trotjänaren


Vit var tingesten som innehöll det gift som påverkade hela hennes liv. En trotjänare som tillgivet stod på hennes nattduksbord intill ett glas vatten. Vit var pillerburken som skulle dämpa svärtan. Hennes privata skattgömma, som hjälpte besvärliga dagar att bli lite mer lättbesegrade. "Spelar roll vad den har för färg, det kunde inte bli mer ovidkommande din enfaldiga jävel!" Mumlade hon för sig själv när hon med en van handrörelse skakade ut en tablett i sin hand. Piller först, toalettbesök sen och därefter kaffe, den eviga slentrianmässiga morgonrutinen. Alltid samma sak, som om det vore lika självklart som att andas. Därefter kunde det skilja sig vilt mellan dagarna, det var bara att leva sig igenom dom allt eftersom att dom kom. Det var inte mer att göra. Man visste aldrig i förväg hur en dag skulle komma att bli eller hur främmande man skulle känna sig inför allt. Ett visste man, att de började alla med pillerburken, den som var vit.  Den som skulle få livet att kännas lite mindre miserabelt och lite mer värt att leva."Halleluja!" Det var lika osmakligt som tunt kyrkkaffe alltihop och någonstans luktade det bitter lögn. 


Skrivpuffs ord: vit. 
Nja jag vet inte det känns nog som dagens försök är lite trevande och ofullständigt men det var vad jag lyckades få ner just nu då det inte har blivit så mycket sömn inatt. Får se hur det känns när jag läser om det om en stund.

lördag 3 mars 2018

Stort


Att mötas av ditt leende
smälter mitt hjärta,
får det att rinna ut
i kärleksfulla andetag,
alltid och för evigt för dig.

Lätt väger din lilla kropp i famnen min,
men något så oerhört tungt,
väger du.
Med ögonkontakt förenas vi,
 i vår egen värld av kärlek,
bekräftar vi varandra
bortom ord.


Skrivet ifrån skrivpuffs dagliga ord: Stort. 

torsdag 1 mars 2018

Tårtkalaset



Hon la upp tårtan på sitt vackraste tårtfat, det där antika i pressat glas med fot, som hon hade kommit över för ett par år sedan. Sen ställde hon den på sin plats på bordet bredvid vasen med tulpanerna. Hon hade dukat bordet med dom röda gamla moccakopparna som pryddes med en guldkant, koppar som endast användes till detta speciella tillfälle. Det skulle drickas starkt kaffe som kontrast till den söta marsipantårtan, som dagen till ära var täckt med ett rosa marsipanlock. Vännerna som redan dykt upp satt förnöjsamt till bords och pratade med varandra och skrattade, det var en högtidlig känsla i rummet. Det var femte året i rad nu som dom träffades och firade denna dag tillsammans, som dom smålänningar dom var. Det gällde att ta vara på tillfällena att festa till livet lite extra. Piffa till vardagen. Det gällde att ta sig tid att träffa dom som var viktiga och betydde någonting för en. Vad kunde vara ett bättre sätt att tillbringa en torsdag på än med nära vänner och ett tårtkalas, nej det var svårslaget. Kaffet ställdes fram innan värdinnan satte sig till bords hon också. Där skulle dom sitta och prata till långt in på kvällen som dom brukade göra när dom umgicks.
"Vassegoda då, ta lite tååta denna fössta tossdan i mass!" Inflikade hon och kalaset började.



Skrivet kring skrivpuffs ord: gamla.

onsdag 28 februari 2018

Den lilla djävulen


Hon blickar upp ifrån sin inredningstidning och tittar på de båda pojkarna som leker tillsammans. Hon vet att man inte ska favorisera barn men Josef är faktiskt ännu vackrare än Kian. Mycket vackrare. Det är något speciellt med hur hans mörka lockar faller ner över ansiktet, likt en lejonman och hans guldbruna ögon som glöder nästan likt bärnsten när han är lycklig. Hans fulländade små händer. Hans söta små läppar, och hans lekfulla öppna personlighet. Så nyfiken på allt och alla. Så snäll. Likt en liten ängel.

Kian, den förstfödde väcker inte samma ömhet i hennes hjärta. Han är också fin men inte i närheten av Josef. Inte änglalik. Det är något med den pojken som får henne att rysa i hela kroppen. Något med hans mörka, nästintill svarta ögon som väcker en känsla av obehag inom henne. Likt ett avgrundsdjupt mörker, en oändlig tomhet. Kian med sitt ljusa tjocka kortklippta hår är mer resignerad,  han är väldigt duktig på att måla och han kommer ihåg saker och berättelser man berättar för honom.Visst är dom söta där dom leker tillsammans. Men ändå, det är något med honom. En känsla hon inte vill erkänna ens för sig själv, men hon är rädd för sin förstfödde son. "Du är död. Jag har dödat dig nu!" Utbrister Kian glatt. " Nu kan mamma o pappa bara älska mig igen, som dom älskade mig innan du ens var född" Fortsätter han ivrigt.

Kian, har med ens förvandlats till Kain. Ja, Kain vore ett mycket mer passande namn för den pojken. Likt han som enligt bibeln begick det första mordet i mänsklighetens historia.
"Kian, vi älskar er pojkar båda två lika mycket. Sådär säger vi inte till varandra!" Ryter hon ifrån. "Nu städar ni undan här, så ska vi ha fruktstund och sen ska jag läsa eran favoritsaga för er. "Mamma det är okej, vi lekte bara!" Protesterar Josef. "Seså, det är iallafall dags för fruktstund nu så se till att plocka upp efter er pojkar!"  "Okej mamma" Säger Kian och iakttar henne med sina mörka ögon så att hon får kalla kårar längs med ryggraden. Han kommer aldrig att glömma bort det ögonblicket, hon ser det på honom. Ondska bor i de där mörka ögonen. Kain vore ett mycket mer passande namn på den pojken. Den lilla djävulen.  



Skrivet utifrån skrivpuffs ord: är faktiskt ännu vackrare än.

tisdag 27 februari 2018

De lyckliga två




Utanför är det ingen som vet någonting. Inga ögon ser vad som händer bakom stängda dörrar. Ser märken, kläder lätt kan dölja. Man ska inte skada andra människor. Människor man älskar. Sånt gör man bara inte. Så får det inte gå till. Dom man älskar vill man visa kärlek, vill man göra lyckliga, vill man visa respekt. Smärtan kom kraftigt och intensivt över henne. Hon la handen över sitt bröst, varje andetag kändes omöjligt att bära. Men hon fortsatte att andas. Fortsatte att leva. Det var en smärta som ständigt plågade henne ofta nu för tiden, den satt där som en klump i bröstet och trodde att dem var bästa vänner. Ångest kallades det och den hade varit hennes följeslagare mer eller mindre hela hennes liv. Hon hatade det.

Hon skruvade otåligt på sig där hon satt på sitt favoritfik. Tänk om någon såg det fasansfulla, det vidriga som hade hänt med henne. Tänk om någon såg vem hon egentligen var och hur hon egentligen mådde. Hon hoppades inte att någon skulle komma fram och fråga hur det var med henne. Idag var hon inte säker på att hon skulle lyckas ljuga. Idag skulle hon nog öppna sig som en bok. För lögnen och fasaden var en fruktansvärd kraftansträngning att upprätthålla. Tänk om någon såg igenom henne och såg sanningen.

Hon visste inte när gränsen för det förbjudna hade överträtts. Hon visste inte hur det gick till när hjärnan plötsligt förvandlade någon till en person den inte brukade vara, eller ville kännas vid att vara. När passerades gränsen och varför? Hur kunde två människor som älskade varandra någonsin hitta tillbaka till det som hade varit mellan dem, innan det fasansfulla hände? "Jag älskar honom" viskade hennes hjärta ut i det tysta. Och hon visste att han också älskade henne. Så varför kunde det inte få stanna så? "Varför...åh varför var det tvunget att finnas våld!?"

Hon klarade inte mer. Hon tog på sig sin långa rock och skyndade ner för den mörka spiraltrappan ut i vinterkylan, och hon drog in den iskalla luften i hela sig som om hennes liv hängde på det. Hon hade varit så dum som hade gått till det gamla fiket ifrån början. Hon klarade inte av det idag, hur mycket hon än älskade det där gamla haket.

Tänk om någon såg sanningen. Allt hon ville var att gömma sig för omvärlden. Hon orkade inte möta folk just nu. Blicken var stadigt fäst ner i marken. Hennes fötter jobbade snabbt och lätt utifrån stan, hon var tvungen att komma bort, tvungen att komma hem. Hem till tryggheten innanför de betonggråa lägenhetsväggarna. Hem, dit där ingen kunde se vad som hände, där ingen skulle kunna lyckas få reda på sanningen genom att bara titta på henne. Som om någon hade röntgenblick och kunde se igenom hennes kläder, igenom hennes skinn.

"Äntligen!" Tänkte hon när lägenhetsdörren gled igen bakom henne och hon sjönk ihop likt en sopsäck innanför den med tårarna rinnande längs med kinderna. Hon var ensam hemma. Han skulle inte komma hem ifrån jobbet förrän efter klockan fem. "Jag älskar honom!" viskade hennes hjärta. Och hon bad en stilla bön ut i tystnaden om att monstret skulle hålla sig borta ikväll,och att allt skulle få bli bra igen.

Hennes hjärta skulle gå sönder för all framtid och det skulle inte finnas någon återvändo om hon la händer på honom en gång till, eller spottade på honom ur vansinne. Kunde hon inte kontrollera sig själv nu, skulle allt vara förlorat. Skulle hon vara förlorad för alltid.


Skrivet kring skrivpuffs ord: Utanför.



torsdag 8 februari 2018

Brusten morgon


Kritiken träffade henne som ett slag i magen. Hon hade aldrig varit särskilt bra på att ta kritik, hon hade blivit bättre på det när hon blev äldre men riktigt bra på det skulle hon nog aldrig komma att bli. Självkänslan därinne som skulle hålla henne uppe på benen trygg i sig själv med en ömsint kärlek till sin egen existens, var trasig sedan barnsben och dväljdes tillsammans med hennes alltför brustna hjärta på en sluten anstalt, i ett rum av mörker någonstans långt därinom henne.   
"Jaja livet går vidare" muttrade hon knappt hörbart och tog en stor klunk av sitt nattsvarta morgonkaffe, rättade till glasögonen och fortsatte att ögna igenom sin tidning medan radion spelade en glad melodi ifrån sin plats på fönsterbrädan.  



Skrivet ifrån skrivpuffs dagliga ord: Kritik. 

söndag 5 november 2017

Sorgbrustet hjärta

Hennes händer skakade när hon förde ljuslågan mot veken och tände sitt ljus. Tårar av saknad rann längs med kinderna och höll ett krampaktigt grepp om hennes sörjande hjärta. Sen ställde hon ner sitt ljus bredvid de andra i minneslunden. Hon var övertygad om att hans livsljus brann vidare någon annanstans men hon saknade att se det i hans ögon, ljuset.

Hundratals ljus lyste i den mörka novembernatten och fick skogskyrkogården att kännas varm och kärleksfull. Hennes läppar viskade ut en tyst bön i ljusens sken medan människor kom och gick bredvid henne. En stund av stillsamhet i den ofattbara smärtan, därute i skogens lugn, där marken var helig. Där ett sorgbrustet hjärta kunde få en liten stunds frid i värmen ifrån alla ljus som brann.. Hundratals ljus i natten för tusentals saknade, varav minst ett utav dem brann för hennes älskade pappa. 


Skrivet kring ordet skakade ifrån skrivpuffs blogg.

torsdag 2 november 2017

Dagen då du föddes

Hon hade inte glömt den fantastiska känslan när hon fick upp dig på magen, det där obeskrivligt vackra ögonblicket när hon äntligen blev mamma. Hon hade inte glömt hur gott du doftade då du var alldeles ny och oförstörd. Åh hur hon hade kysst dig som om varje kyss hon gav dig både var den första och den sista. Hon hade inte glömt hur du förändrade henne, hur livet fick en helt annan mening sen du hade kommit till världen. Hur glädjen äventyrslustan och nyfikenheten regerade. Hur du satte färg på tillvaron. Hon kommer så väl ihåg dina framsteg. Ditt första leende, din första tand, hur du satt där i babysittern och sparkade för glatta livet med benen, hur lycklig du var när du lärde dig använda dina händer, när du började krypa, dina första steg, när du lärde dig skriva. Allt fanns kvar där inom henne i ett speciellt rum i hennes hjärta. Och hur ont det gjorde att trampa på de där legobitarna som låg utspridda överallt över golvet därhemma! Hon minns allt sådant!

Därför var det nu så satans obegripligt för henne att ta till sig att du kanske inte skulle klara dig. Så obegripligt att du nu ligger där blek och trött du som var så sprallig och färgfull. Du som hade drömmar det glittrade om. Som var omtänksam och kärleksfull. Nu ledsen och rädd. Hon var också ledsen och rädd, obeskrivligt rädd. Du var fortfarande hennes lilla flicka, hennes älskade dotter och nu var hon tvungen att bevittna om hur du kämpade för ditt liv. Nu fanns det inget hon kunde säga eller göra för att rädda dig. Det här var inget litet skrapsår på knät.


Inte trodde hon på något paradis heller där ni sedan skulle kunna återförenas om det inte gick bra för dig, hon trodde att jordelivet var det man hade och inget mer. Rädslan av att behöva förlora dig till mörkret var obarmhärtig. Hur skulle hon kunna förklara för dig något hon inte själv förstod. Det fanns ingen rättvisa i att barn blir sjuka! Vad skulle hon svara när du nu med rädda ögon tittade på henne och frågade vad som händer om dom inte hittar någon ny lever åt dig, ska hon ljuga om en himmel hon inte tror på?  Sånt var det ingen som lärde en när man blev förälder. Sådana saker gick det inte förbereda sig på eller ens föreställa sig. Vad händer när en förälder tvingas sluta vara förälder? En förälder skulle aldrig behöva tvingas överleva sina barn.Ännu för en tid var hon din mamma, och du hennes dotter. Kanske skulle det fortsätta vara så, kanske inte hon visste inte. Men hon skulle aldrig glömma den fantastiska känslan när hon fick upp dig på sin mage, dagen då du föddes.  


Skrivet kring ordet glömt ifrån skrivpuffs blogg. 

onsdag 1 november 2017

Demonen

Det syntes inte på honom men allt han gjorde kostade så mycket energi nu för tiden. Han visste att det var så. Men han hade svårt att acceptera det. Acceptera den del av honom som fanns där inom som en lurande demon som blivit en del av honom utan att han hade bett om det. Utan att han ville ha det så. Han reste sig med en beslutsamhet han inte kände. Det var dags att ta sin medicin igen. Hans händer skakade lätt när han förde vattenglaset mot munnen, bara en av biverkningarna medicinen hade på honom. Medicinen som höll demonen i schack. Som doktorn säger ska hjälpa honom att leva ett normalt liv. Vad är ett normalt liv? Vem hjälper honom egentligen med det dagliga krigandet för att orka stå på benen? Vem hjälper honom att hitta den puzzelbit av sig själv som han har tappat bort? Satans jävla sjukdom! Finns du ens eller är det också en lögn?


Skrivet kring meningen: "Han reste sig med en beslutsamhet han inte kände." ifrån skrivpuffs blogg.

torsdag 19 oktober 2017

Jodå åka ut i världen på äventyr och leva sitt liv det kunde hon göra minsann tösabiten. Men att förbarma sig över mig som blev lämnad ensam kvar med min oro, det gick inte för sig, nejdå!  Höra av sig och säga att man mår bra, det var tydligen något man skulle dra ut på så länge det bara gick. Att en annan fick ligga där i sängen och vrida och vända på sig i oro, det togs det ingen hänsyn till. Den kväll när hon rest till bergen kunde jag inte somna. Inte alls. Ja det gick nog åt säkert 30 cigaretter och ett halvkilo mörkrostat kaffe den natten. Det var fasansfullt. Jag satt där på min inglasade balkong och tittade ut över ett snötäckta landskapet som gnistrade i gatlampornas sken. Det var säkert jättevackert och stjärnklart, jodå det måste ha varit väldigt vackert och stillsamt men tror ni att jag kunde njuta av det? Nej aldrig får jag lugn och ro nu för tiden när det ska ut o resas hit och dit. Allt jag kunde se den natten, det var hur bussen hon reste med däruppe på de där smala bergsvägarna kom för nära kanten, tappade greppet och försvann ner över branten. Dom har ju inga vägräcken i de där länderna."Obegripligt! Det är fullkomligt obegripligt att någon vill ge sig ut där!" Det vet man ju minsann hur dom kör dom där utlänningarna. Dom är för bövelen inte riktigt kloka.

Så där satt jag alltså, men varken nikotin eller sobril kunde stilla min oro. Mina händer skakade så att jag spillde ut en hel del kaffe över det lilla bordet och mitt nattlinne i siden. Vilket vidrigt slöseri med så fina bönor. Oförlåtligt! Bara för att tösabiten vägrade höra av sig så fort hon kommit fram. Dagen efter fick jag ett sms om att hon kommit fram oskadd, jodå då gick det plötsligt bra att höra av sig. Hon hade inte orkat höra av sig tidigare för hon hade varit trött när de hade kommit fram till vandrarhemmet och somnat på en gång skrev hon. Jodå det kan man ju förstå. Att vara ute på äventyr och leva sitt liv måste vara väldigt tröttsamt. Ja det var väll tur att hon fick sova iallafall. Lilla trötta tösabiten. Men att jag som en gång burit henne i min kropp inte fick sova alls, det var det minsann ingen som tog någon hänsyn till. Nejdå, inte bry sig om sin mamma inte.

Jag undrar så vad det ska bli av den där däkan. Jag har minsann gjort mitt allt för att vara ett stöd för henne och lära henne att följa sitt hjärta genom livet. Jag lever och andas för henne, trots att hon nog är lite speciell den där tösen. Jodå och lite för överviktig har hon alltid varit också, och inte särskilt vacker. Nej det kan man inte påstå, egentligen ganska ful faktiskt. En på tok för stor näsa, sen smala ögon och liten mun. Hon har alltid sett lite enfaldig ut tösabiten.Det har hon fått efter sin far jodå. Han var också allt lite enfaldig och fruktansvärt ful när han levde. Men någon hade jag ju varit tvungen att gifta mig med och han var snäll och hade en trygg ekonomi och vi skrattade mycket tillsammans. Eller var det jag som skrattade mycket åt honom, han var ju trots allt lite enfaldig karln jag minns inte så noga.  Men hon har alltid haft en speciell utstrålning tösen, som har fått en att bortse ifrån att hon är ful.

Att skaffa karlar har aldrig varit något problem för henne ändå konstigt nog, nejdå det har varit den ena romansen efter den andra.

Men att stadga sig och ge mig barnbarn det har hon inte lyckats med. Nejdå jag får sitta där och lyssna längtansfullt medan mina väninnor i bokklubben berättar om sina barnbarn. Dom har alla barnbarn, flera stycken var, faktiskt! Men inte jag inte. Nej min dotter ska ut och resa hon. Se världen. Uppleva saker. Det är tydligen sådant som är viktigt nu för tiden. Ja jag får väl tacka min skapare för att hon iallafall inte är lesbisk. Alla måste vi gå svår egen väg, och man kanske inte kan begära av henne att hon ska förstå vilket mirakel det är att få ge och älska ett litet liv, för att sen överösa det med kärlek genom livet. Hon är trots allt lite speciell tösabiten, det är hon.  


Övning ifrån sidan skrivpuff: ta en valfri bok och slå upp en sida mitt i boken och välj en mening. 
Sidan 177 i Zahiren av Paulo Coelho: "På kvällen när hon rest till bergen kunde jag inte somna."