Hon blickar upp ifrån sin inredningstidning och tittar på de
båda pojkarna som leker tillsammans. Hon vet att man inte ska favorisera barn
men Josef är faktiskt ännu vackrare än Kian. Mycket vackrare. Det är något
speciellt med hur hans mörka lockar faller ner över ansiktet, likt en lejonman och hans
guldbruna ögon som glöder nästan likt bärnsten när han är lycklig. Hans
fulländade små händer. Hans söta små läppar, och hans lekfulla öppna personlighet.
Så nyfiken på allt och alla. Så snäll. Likt en liten ängel.
Kian, den förstfödde väcker inte samma ömhet i hennes
hjärta. Han är också fin men inte i närheten av Josef. Inte änglalik. Det är
något med den pojken som får henne att rysa i hela kroppen. Något med hans
mörka, nästintill svarta ögon som väcker en känsla av obehag inom henne. Likt
ett avgrundsdjupt mörker, en oändlig tomhet. Kian med sitt ljusa tjocka kortklippta
hår är mer resignerad, han är väldigt
duktig på att måla och han kommer ihåg saker och berättelser man berättar för
honom.Visst är dom söta där dom leker tillsammans. Men ändå, det
är något med honom. En känsla hon inte vill erkänna ens för sig själv, men hon
är rädd för sin förstfödde son. "Du är död. Jag har dödat dig nu!"
Utbrister Kian glatt. " Nu kan mamma o pappa bara älska mig igen, som dom
älskade mig innan du ens var född" Fortsätter han ivrigt.
Kian, har med ens förvandlats till Kain. Ja, Kain vore ett
mycket mer passande namn för den pojken. Likt han som enligt bibeln begick det
första mordet i mänsklighetens historia.
"Kian, vi älskar er pojkar båda två lika mycket. Sådär
säger vi inte till varandra!" Ryter hon ifrån. "Nu städar ni undan
här, så ska vi ha fruktstund och sen ska jag läsa eran favoritsaga för er. "Mamma
det är okej, vi lekte bara!" Protesterar Josef. "Seså, det är
iallafall dags för fruktstund nu så se till att plocka upp efter er
pojkar!" "Okej mamma"
Säger Kian och iakttar henne med sina mörka ögon så att hon får kalla kårar
längs med ryggraden. Han kommer aldrig att glömma bort det ögonblicket, hon ser det på honom. Ondska bor i de där mörka ögonen. Kain vore ett mycket mer
passande namn på den pojken. Den lilla djävulen.
Skrivet utifrån skrivpuffs ord: är faktiskt ännu vackrare än.
Oj vad otäckt. Kian vet precis hur mamma känner det. Han är ett intelligent barn. Spännande historia!
SvaraRaderaTack! Ja mamman tycker nog att hon är duktig på att dölja sina känslor men han har helt klart uppfattat att hans mamma föredrar hans lillebror.
RaderaOtäckt, ärligt. Finns det föräldrar som känner så? De flesta erkänner inte ens att de känner olika för sina barn. Vad hade hänt om mamman behållit lugnet och pratat med Kian om känslorna som kommit fram i leken? (marmoria, den lilla familjepsykologen)
SvaraRaderaJag vet faktiskt inte, men jag har svårt att tänka mig att man skulle kunna göra skillnad så starkt på två av sina barn om man är helt frisk. Olika individer har ju olika egenskaper att bli kär i och att älska. Och kärlek kan man slösa med i överflöd utan att det försvinner!
RaderaMen jag har tyvärr hört ett fåtal gånger om vissa föräldrar som har gjort skillnad på sina barn, dock inte såhär grovt men ändå. Tyvärr har personerna själva inte alltid varit medvetna om att de har gjort skillnad på barnen. De lever i total självförnekelse.Så dom personerna kan tyvärr inte vara helt friska.
Mamman här skulle vinna starkt på att närma sig Kian och prata med honom och be honom berätta om varför han känner som han gör. Och fråga om han tycker att han har blivit orättvist behandlad. Och hon borde också fråga sig själv varför hon känner som hon gör och söka hjälp för det för att få verktyg att ta sig ur det på något sätt. Det är ju säkert inget fel på Kian utan det är hennes egna tillkortakommanden som gör, att hon gör skillnad på sina barn. Eller är hon helt enkelt en elak satmara som inte bryr sig om hon är elak mot sitt ena barn. Hennes försök att styra upp situationen är ju under all kritik. Förhoppningsvis för Kians skull, så förstår deras pappa bättre och älskar sina söner lika mycket.
Eller är hennes ena son helt enkelt en liten djävul och hon har anledning till att vara rädd för honom eftersom hon är den enda som har upptäckt det. Det lär vi aldrig få svar på!