Visar inlägg med etikett berättelse. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett berättelse. Visa alla inlägg

måndag 7 oktober 2019

Det hemliga landet


"God morgon lilla gumman!" Sa pappa Lennart och tittade upp ifrån tidningen han satt och läste ur. "Pappa jag hade världens bästa dröm inatt!" Sa lilla Maja och klättrade upp i pappas knä och gav honom en puss. "Vet du, jag träffade farfar inatt och mormor också!"
"Berätta."
"Jag vet att det inte var längesedan farfar dog. Men han var inte död i min dröm pappa, inte mormor heller. Han hade bara rest till en annan värld och där bodde han i ett jättestort gult hus tillsammans med mormor och andra släktingar som är döda ifrån jorden. De hade alla en våning var att bo på så det var ett väldigt högt hus. En del bodde hela familjer tillsammans, och i en del precis som farfars fanns det rum som stod och väntade på oss. Men farfar sa att dom kan vänta länge än, så det är ingen brådska. För även om dom saknar oss, så har dom det bra och roligt tillsammans. Ingen är ensam där i deras värld, förutom när man vill vara ensam förstås. Och dom har en jättestor trädgård till huset med massvis med blommor,och där växer ett stort lila träd med guldfärgade blad, där det växer diamantfrukter på, som smakar precis som ens favoritgodis. Det kallas livets träd och farfar säger att mormor brukar koka saft på dom fina frukterna.

Ibland händer det att trädet sjunger, och sången sprider sig sen ifrån trädets rosa hjärta och sen vidare ut i grenverket som regnbågsfärgade virvelvindar som flyger genom världen, himmeln, rymden och evigheten. Och när stjärnorna hör sången så börjar dom att dansa och skratta lyckligt. Det är det vackraste trädet och den vackraste sång man någonsin kan tänka sig pappa. Mormor sa att när stjärnorna dansar brukar de släppa glittrigt stjärnstoff  över hela deras trädgård, så mormor brukar samla upp det och sen använder hon det för att sticka koftor, halsdukar och mössor med. Det blir glittrigt och jättefint. Och när man bär de kläderna blir man inte ledsen eller rädd längre. Jag bad mormor sticka en tröja till dig, för att du har varit mycket ledsen sen farfar dog, men hon sa att det tyvärr inte fanns någon postförbindelse mellan våra världar. Men visst skulle hon sticka en tröja att ha i beredskap ifall du skulle komma dit och hälsa på precis som jag gjorde inatt!" Åh sen lekte jag med deras hoppetossa." "Vad är en hoppetossa?" frågar pappa och tittar förundrat på sin lilla dotter. "Deras husdjur såklart. Fluffy, han är jättesöt. Han ser ut som en annorlunda ekorre, fast större och med jättelånga öron och ännu längre svans! Och pälsen är fluffig och lika orange som en apelsin. Och dom kallas hoppetossor för att dom studsar fram lätt som en plätt som studsbollar. Dom finns i alla möjliga färger och dom brukar använda regnbågar som rutschkanor. Sen åt farfar, jag och mormor nybakta kanelbullar och drack diamantfruktssaft tills jag plötsligt vaknade."
"Det var en fin och rolig dröm du hade Maja, tack för att du delar den med mig."
"Pappa. tror du att den världen finns därute någonstans?"
"Jag vet inte, det är inget som har synts på forskarnas satellitbilder. Det är nog en värld man bara kan besöka i drömmarna precis som du gjorde." svarar pappa Lennart och tittar ömt på Maja.
"Hmm" säger Maja aningen besviket. Pappa Lennart ändrar sig snabbt.
"Det är nog en hemlig värld Maja, så måste det vara. Det är därför forskarna inte har upptäckt den ännu!"
"Ja, hemlig värld!" Utbrister Maja glatt och hoppar ner ifrån pappas knä och springer mot sitt rum. "Jag är den som vet. Jag är den första som fick åka dit, jag ska måla teckningar så att du får se hur det ser ut!" Ropar Maja entusiastiskt där hon skyndar till sitt rum. "Bra idé! ropar pappa.
Hon har bra fantasi hans lilla Maja tänker han, och en bra historieberättare är hon också precis som hennes farfar hade varit. Det hög till i hjärtat av saknad. Men snart log pappa Lennart drömskt med hela ansiktet. Hur barnsligt det än var, så var det en trösterik tanke att se sin pappa sitta där i trädgården tillsammans med svärmor Gullvi och dricka diamantfruktsaft och äta bullar, omgiven av vackra blommor och en apelsinorange hoppetossa.




Inspirerad av skrivpuffs ord: Satellit.

söndag 25 februari 2018

Drömmen om Grekland.


Hon stod och putsade kotlettraden som butiken hade marknadsfört som fläskytterfilé och som hon hade köpt till ett förmånligt pris eftersom att det var kort datum på den. Hon tittade ofta efter de röda lapparna på färskvarorna när hon var ute och handlade. Bra både för miljön som hon ville skulle räcka till framtida generationer, och för hennes egen överlevnad. Livet som pensionär hade visat sig  att bli en ständig kamp för att få pengarna att räcka till räkningar, mat, och att kunna hitta på något roligt med systern, väninnorna och barnbarnen. Men samhället brydde sig inte om en pensionerad änka, som hade jobbat flitigt och betalat skatt i hela sitt liv. Pensionen kändes som ett hån som skrattade henne elakt rakt i ansiktet. Hon och Bertil hade räknat med att få vara tillsammans den här tiden i livet, men ödet ville annorlunda och en hjärtinfarkt hade tagit honom för sex år sedan. Så hon hade berövats sin älskade man och hon hade lämnats ensam med att klara sig på en undermålig pension. Som tur var, var hon ekonomisk. Det var sällan hon slängde något i matväg och 20-tals huset hon och Bertil hade köpt tillsammans i sin ungdom, tillät henne att bo ganska billigt då nästan hela lånet var avbetalat.

Hon gnuggade in kotlettraden i härliga kryddor och slängde på några rejäla smörklickar och lite färsk timjan innan hon satte in den i ugnen. Hennes tvillingsyster skulle komma på middag och stanna över natten då deras flyg skulle avgå tidigt imorgon bitti. Dom skulle ut och resa bara dom två, få lite kvalitetstid tillsammans. "Zakynthos... Grekland. Äntligen kommer jag!" Utbrast hon glatt och tog en mun ifrån vinglaset som stod på arbetsbänken intill henne. Det var en dröm som hade funnits i henne sedan hon var ung. Hon hade sett bilder ifrån detta paradis när hon var en liten tös och bestämt att en dag skulle hon åka dit. Sen hade saker i livet kommit emellan och det hade aldrig blivit av.

Sen, igår eftermiddag, hade hennes tvillingsyster ringt och överraskat henne genom att berätta att om hon hade några planer den närmsta veckan så fick hon minsann avboka dem, för att hon hade  minsann bokat två flygbiljetter. Sen hade dom suttit och diskuterat över telefon och de hade även bokat ett hotell med "All inclusive", för att komma undan så prisvärt som möjligt. Som hennes syster hade sagt kunde dom ändå välja att äta på andra restauranger om dom skulle känna för det.

Så hon hade inte protesterat, det gällde att passa på när man fick en sådan chans. Hon blev varm i hjärtat när hon tänkte tillbaka på hur hennes syster hade insisterat på att få bjuda henne på flygbiljetten. "Älskade fina syster!" Tänkte hon medan hon blandade ner salladsosten i sin grekiska bondsallad, kvällen till ära. "Imorgon... Imorgon äter jag den äkta varan, med äkta feta och supergoda oliver" tänkte hon och log förnöjsamt. Hela köket uppfylldes av en angenäm doft ifrån kotlettraden i ugnen och radion spelade den gamla låten Carlifonia Blue med Roy Orbison. Förväntningarna var höga. Det här skulle bli en upplevelse hon skulle bära med sig så länge hon levde. Det var en stund av lycka för henne.

Mobilen låg urladdad i handväskan som hängde i hallen. Hon hade glömt att ta upp den och sätta den på laddning när hon hade varit och handlat tidigare under dagen. Så signalerna gick aldrig fram. Signalerna av samtalet, samtalet som skulle komma att förändra allt.



Skrivet utifrån skrivpuffs ord: Passa på

tisdag 10 oktober 2017

Skrivkrampen

Hon bläddrar igenom de spruckna drömmarna medan hon avnjuter sitt morgonkaffe. Ögnar igenom sidorna, ord för ord. Så många år av hennes liv där i raderna mellan pärmarna. Det var längesedan nu som de hade skrivits dessa alster, och visst fanns det ett och annat där ibland de bleknade sidorna, som hon fortfarande kunde relatera till. En del som hon fortfarande tyckte var bra. Hennes skrivna ord. Hennes alster. Inte för att hon var något proffs på att skriva, och hon hade långt ifrån någon bra bokidé, berättelserna bara kom till henne och hon fick till sig stycken, karaktärer och uppslag lite huller om buller i ett totalt men rogivande kaos inom sig. Hon älskade de där stunderna när inspirationen som hon kallade det drabbade henne, och hon kunde skriva dygnet runt i ett aldrig tystnande flöde, ja eller hade kunnat göra det, om det inte hade varit för att hon hade varit tvungen att ta tag i andra saker i livet också, som att sköta jobb eller att man var tvungen att sova och äta ibland också. Hon ville så gärna ge ut en bok, det var en dröm hon burit på så länge som hon kunde minnas.

Men egentligen hade det aldrig varit det viktigaste för henne att vara bäst på att skriva även om hon gärna såklart ville vara duktig och blev lycklig när andra gillade det som hon hade skrivit. Men skrivandet var en självklar del av hela henne, något hon alltid hade gjort mer eller mindre. Så även om hon skulle ha varit dålig på det, skulle hon ha fortsatt ändå. För hon hade det som en brinnande längtan som flöt i hennes blod. Som en urkraft, ett eget väsen inom. Och det var för henne ett behov att få skriva lika starkt som att få avnjuta sitt älskade kaffe, lika starkt och viktigt för henne som att andas.  
  
En gång hade hon fått höra av en fin man att hennes ord berörde honom. "Fortsätt skriva! Fortsätt att beröra" Så hade han sagt till henne, och de orden hade träffat hennes hjärta och berört henne djupt. Bekräftelsen på att hennes ord kunde beröra en annan människa, berörde henne och träffade en längtan inom henne hon inte kunde sätta ord på. Han var en enastående människa på många sätt och vis, den där fina mannen. Så det slog henne aldrig att han skulle kunna ha ljugit för henne. För han hade inte haft någon anledning till att behöva ljuga.

Men något hade hänt med henne. Något hade stoppat hennes inre flöde, tystat hennes inre röst, eller kanske att den funnits där hela tiden men att hon hade blockerat sig själv ifrån den. Blivit döv inför den. Hon visste inte så noga. Men vad hon visste var att sidorna som brukade fyllas med ord, nu för tiden, förblev tomma. Och de få välsignade gånger som hon lyckades hitta dit, till inspirationens välsignade land, lyckades hon bara frambringa enstaka fragment, som vackra skärvor av en, en gång i tiden så vacker keramikvas, som nu var smärtsamt krossad.
  
Skrivkrampen hade träffat henne lika kraftigt som beskedet om den fina mannens bortgång. Hon hade blivt lamslagen och tom, hon som andades genom att fylla tomma sidor med neklottrade ord. Vanmaktens gift var obönhörligt smärtsam för henne där hon satt framför det oskrivna bladet utan att kunna fylla det med ord, sina ord.

Hon saknar den delen av sig själv. Hon saknar sitt skrivande. Hon saknar sina ord. Saknar att uppfyllas och bli betagen av meningar. Saknar att möta karaktärer som bara hon vet någonting om, som det är upp till henne att berätta om. Saknar att berätta sina berättelser. Hon känner sig mindre som sig själv nu, när hennes tystnad har stulit den delen ifrån henne. Men att bläddra igenom dessa gamla alster skänker henne en viss tröst. Hon vet att hon har det inom sig, orden på sidorna vittnar om detta. Bläddrar, ögnar igenom. Känner en viss stolthet.


Hon läppjar lite till på sitt välsmakande kaffe och fortsätter att bläddra igenom sina gamla dikter som hon drömde om att få utgivna. Hennes skrivkramp har hållit i sig länge och konstigt nog så måste hon erkänna för sig själv att hon andas ännu. Hon har tagit sig igenom detta tomhetens och tystnadens helvete också, hur smärtsamt det än har varit för henne.