Odågan

Hon hade precis hällt det kokande vattnet över pulverkaffet och skulle gå till köksbordet när hon kände hur den strök sig mot hennes ben, katten. Hon kände en stark vilja att sparka till den, hårt. Väldigt hårt. Istället gick hon och satte sig. Det skulle säkert kännas lite bättre bara hon fick sitt kaffe.

Det hade varit hans idé att dom skulle skaffa en katt. Han hade tjatat och tjatat trots hennes invändningar hade han inte gett sig. Han hade stått där med sina bruna rådjursliknande ögon och kommit med alla möjliga argument för varför varje hem behövde en katt för att kunna kallas för ett hem. Så hon hade varit en idiot och gett med sig för hans skull. Och en dag hade han kommit hem med ett grått litet yrväder med gröna ögon. Han hade gett henne namnet Smaragd, för att hennes ögon var så gröna. Hon hade tyckt att det var urfånigt men låtit honom hållas utan att säga något. Hon brydde sig inte om vad den hette den lilla krabaten. Hon kallade den för odågan.

Hon var ingen djurmänniska. Det hade hon aldrig varit. Djur var söta, men inget hon ville omge sig med hemma, en plats där det var meningen att hon skulle trivas. Hennes farhågor besannades. Överallt hade de där korta små djävulshåren letat sig in i hennes hem, överallt. Det fick henne att känna avsmak. Inte kunde man känna sig fräsch när även de nytvättade kläderna var fulla av dem. Och två soffor hade den klöst sönder för henne, odågan. Flertalet blomkrukor hade fått bytas ut då de gått i golvet när hon ville upp på fönsterbrädan. Där brukade hon sitta för att längtansfullt titta ut. Drömma sig iväg. Tillslut hade hon slutat att köpa nya krukor och nya växter. Och slutat att bry sig så mycket om sitt hem överhuvudtaget. Vad var det för mening när kattskrället bara förstörde det hon tyckte var vackert ändå. Hon fann det omöjligt att trivas där hemma längre.Allt var förstört.

Konstigt nog så hade det inte varit lika viktigt för honom att ta den med sig när han lämnade henne för en annan. Då var inte Smaragd den dyrbara ädelsten som hon först hade verkat vara för honom, då var hon lika totalt oviktig som hon själv. "Undrar om hon känner sig lika sviken som mig" mumlade hon medan hon smuttade på pulverkaffet som fortfarande var skållhett.  Men hon trodde inte katter kände känslor på det sättet.

Ändå kände hon en viss förening med odågan, ett slags systerskap, när mannen övergivit dem. Och nog var det Smaragd som hade legat där hos henne när hon hade gråtit ut sitt krossade hjärta. Den varma lilla kroppen hade känts tröstefull mot det iskalla sveket som brände. De hade till och med ätit glass tillsammans hon och odågan. Under de veckorna då de mer eller mindre bodde tillsammans i sängen. Direkt ur paketet hade det frossats.  

"Djävulshåren"Tänkte hon när hon gick bort till kylskåpet och hämtade en bit kokt skinka som hon böjde sig ner och gav till odågan. "Om det inte vore för de där djävulshåren!"