torsdag 16 januari 2020

Så väldigt svag


Jag hoppar till som ett skrämt djur,
när posten landar på hallgolvet
ljudet gör mig nervös, 
samma sak med telefonen
den måste vara på ljudlös
så att jag inte hör när någon ringer
för det kan vara någon viktig, som jag älskar,
någon jag egentligen vill prata med
men inte orka möta,
nu när jag är svag och nedbruten
och har hela mitt livs trasighet uppfläkt
som ett olagbart lapptäcke på soffbordet,
jag kan inte hantera trasigheten
inte heller mig själv
det som gör ont
just nu.

Jag skyr ensamheten
som ofrivilligt bjuder in mig till att vältra mig i smärtan,
om och om igen.
Där står jag med min präktiga offerkofta, nattsvart
i oversize modell,
fulgråter som fan och ältar
samtidigt som ringsignalens ton försvinner iväg till ljudet 
av mina egna skrämda hjärtslag
som pulserar i öronen,
där jag lyssnar till mitt eget lidande
i hjärtats outhärdliga klagosång 
och tittar på skärmen som slocknar.

Jag orkar inte.
Orkar inte vara stor
orkar inte vara duktig och stark
orkar inte med min saknad
orkar inte med att jag inte kan hantera mina känslor.
orkar inte möta omtänksamheten och kärleken
som hela mitt väsen så desperat skriker efter.

Jag är en fegis i min förtvivlan
jag orkar inte ta några beslut
just nu.
Jag vill inte prata om dig,
inte nu
fast du egentligen är den jag vill prata mest om,
jag vill inte sätta ord på
hur mycket jag saknar dig,
orkar inte förklara, sätta ord på smärtan
orkar heller inte ljuga och säga att allt är bra.

Orkar inte berätta,
hur ont det gör att prata med dig i telefonen
hur ont det gör när jag hör rösten som jag älskar
rösten som brukar vara en del av min trygghet och vardag,
din röst, den som fortfarande är din
men som inte är du
just nu.
SATANS JÄVLA SKITSJUKDOM!
Kan en rödhake vara sann sig själv,
om dess sång sjungs ur en kajas strupe?

jag orkar inte stanna kvar
där jag är
jag orkar heller inte
lämna,
jag orkar inte fatta detta stora beslut själv,
jag orkar heller inte,
höra någon säga åt mig vad jag ska göra.

Hjälp mig snälla!
För jag är inte redo,
och ensam är inte stark i velande ångestskrud
så jag gömmer mig jag
där jag kan få vara liten
och bara vara jag
och vara , åh
så väldigt svag.


tisdag 15 oktober 2019

Brevet


På väg till köket,  sin vana trogen
längtandes,
morgonrutin,
mörkrostat kaffe med mjölk,
stannar tvärt i hallen
när synen når henne,
på golvet,
nåbart bara en bit framför henne,
kuvertet,
beskedet som kommer,
kommer att påverka, styra
hur hon lever
sitt liv.

Sväljer nervöst
går fram på skakiga ben,
tar upp det,
trycker det varsamt mot sitt bröst
brevet doftar drömmar
och hon andas hoppets stoft
över det liv som ligger framför,
på väg
vidare ut i köket,
mot perkolatorn.



Skrivet med skrivpuffs ord Kuvert som inspiration.





onsdag 9 oktober 2019

Man omkom vid kraftig explosion i Eriksmåla




















Hon sprang för sitt liv och hjärtat bultade hårt i bröstet. När som helst nu skulle huset flyga i luften, det var för sent att ångra sig. Det skulle skapa tidningsrubriker. Det var trots allt inte ofta det exploderade i Smålands djupa skogar. Hon log med hela ansiktet där hon sprang. Äntligen fri tänkte hon. Smidig som en gasell över Afrikas slätter sprang hon med lätta steg över den breda gamla grusvägen. Alla som kände henne, visste att hon var ute och sprang sin dagliga runda vid tiden då olyckan skulle ske, ingen skulle misstänka henne. För hon hade aldrig utåt visat att deras äktenskap var dåligt. Hon hade aldrig berättat för någon.

De närmsta grannarna bodde flera kilometer bort i skogen och kunde inte veta vad som försiggick på hennes makes marker. Och även om hon hade gjort så att smällen skulle vara kraftig och inte lämna så mycket efter sig att utreda, hade hon varit noga med att inte lämna några spår. Föga anade hon att det skulle finnas bildbevis på henne när hon sprang ifrån huset. Hon såg aldrig den kamouflerade mannen som sin vana trogen stod gömd i skogens grönska med kameran redo. Hon visste inte att han hade ett helt rum fullt med upptejpade bilder på henne i alla möjliga vinklar. Men hon skulle snart bli smärtsamt varse.





Skriven med bilden ovan ifrån skrivpuffs sida som inspiration. 


tisdag 8 oktober 2019

Ruvande ondska


"Hur känns det nu?" Frågade han, dom, frågade alla. Alltid, hela jävla tiden. Det var ett evigt tjatande på dom. Som om medicinen var någon jäkla mirakelkur som skulle skingra mörkret och utplåna tårarna, som genom ett trollslag.  Åh nej, så enkelt var det minsann inte det visste hon, hon hade varit med förr. Och hon borde vara tacksam som hade människor  där som brydde sig, men just nu orkade hon inte med dom, och framförallt orkade hon inte med sig själv. Varje andetag var en svidande förbannelse, och obehaget i bröstet som en hård kall klump. Det var en jävla plåga som släppte loss dunklets demoner som lurade i det växande mörkret. Hjärtat galopperade fortare än en skenande häst i bröstet på henne. Rädslan var förlamande. "Lite bättre!" Ljög hon och la på luren. Muntorrheten var olidlig och tungan kändes som en sandpapper i munnen på henne. Han var allt ett älskvärt litet äckel den där, det skulle hon medge. Men hon hade det bättre där, ensam tillsammans med mörkret satt hon i den nedsläckta lägenheten och lurade på honom, någon, vem som helst som var dum nog att komma i vägen för henne.


Skriven med inspiration av skrivpuffs ord: Medicin.

måndag 7 oktober 2019

Det hemliga landet


"God morgon lilla gumman!" Sa pappa Lennart och tittade upp ifrån tidningen han satt och läste ur. "Pappa jag hade världens bästa dröm inatt!" Sa lilla Maja och klättrade upp i pappas knä och gav honom en puss. "Vet du, jag träffade farfar inatt och mormor också!"
"Berätta."
"Jag vet att det inte var längesedan farfar dog. Men han var inte död i min dröm pappa, inte mormor heller. Han hade bara rest till en annan värld och där bodde han i ett jättestort gult hus tillsammans med mormor och andra släktingar som är döda ifrån jorden. De hade alla en våning var att bo på så det var ett väldigt högt hus. En del bodde hela familjer tillsammans, och i en del precis som farfars fanns det rum som stod och väntade på oss. Men farfar sa att dom kan vänta länge än, så det är ingen brådska. För även om dom saknar oss, så har dom det bra och roligt tillsammans. Ingen är ensam där i deras värld, förutom när man vill vara ensam förstås. Och dom har en jättestor trädgård till huset med massvis med blommor,och där växer ett stort lila träd med guldfärgade blad, där det växer diamantfrukter på, som smakar precis som ens favoritgodis. Det kallas livets träd och farfar säger att mormor brukar koka saft på dom fina frukterna.

Ibland händer det att trädet sjunger, och sången sprider sig sen ifrån trädets rosa hjärta och sen vidare ut i grenverket som regnbågsfärgade virvelvindar som flyger genom världen, himmeln, rymden och evigheten. Och när stjärnorna hör sången så börjar dom att dansa och skratta lyckligt. Det är det vackraste trädet och den vackraste sång man någonsin kan tänka sig pappa. Mormor sa att när stjärnorna dansar brukar de släppa glittrigt stjärnstoff  över hela deras trädgård, så mormor brukar samla upp det och sen använder hon det för att sticka koftor, halsdukar och mössor med. Det blir glittrigt och jättefint. Och när man bär de kläderna blir man inte ledsen eller rädd längre. Jag bad mormor sticka en tröja till dig, för att du har varit mycket ledsen sen farfar dog, men hon sa att det tyvärr inte fanns någon postförbindelse mellan våra världar. Men visst skulle hon sticka en tröja att ha i beredskap ifall du skulle komma dit och hälsa på precis som jag gjorde inatt!" Åh sen lekte jag med deras hoppetossa." "Vad är en hoppetossa?" frågar pappa och tittar förundrat på sin lilla dotter. "Deras husdjur såklart. Fluffy, han är jättesöt. Han ser ut som en annorlunda ekorre, fast större och med jättelånga öron och ännu längre svans! Och pälsen är fluffig och lika orange som en apelsin. Och dom kallas hoppetossor för att dom studsar fram lätt som en plätt som studsbollar. Dom finns i alla möjliga färger och dom brukar använda regnbågar som rutschkanor. Sen åt farfar, jag och mormor nybakta kanelbullar och drack diamantfruktssaft tills jag plötsligt vaknade."
"Det var en fin och rolig dröm du hade Maja, tack för att du delar den med mig."
"Pappa. tror du att den världen finns därute någonstans?"
"Jag vet inte, det är inget som har synts på forskarnas satellitbilder. Det är nog en värld man bara kan besöka i drömmarna precis som du gjorde." svarar pappa Lennart och tittar ömt på Maja.
"Hmm" säger Maja aningen besviket. Pappa Lennart ändrar sig snabbt.
"Det är nog en hemlig värld Maja, så måste det vara. Det är därför forskarna inte har upptäckt den ännu!"
"Ja, hemlig värld!" Utbrister Maja glatt och hoppar ner ifrån pappas knä och springer mot sitt rum. "Jag är den som vet. Jag är den första som fick åka dit, jag ska måla teckningar så att du får se hur det ser ut!" Ropar Maja entusiastiskt där hon skyndar till sitt rum. "Bra idé! ropar pappa.
Hon har bra fantasi hans lilla Maja tänker han, och en bra historieberättare är hon också precis som hennes farfar hade varit. Det hög till i hjärtat av saknad. Men snart log pappa Lennart drömskt med hela ansiktet. Hur barnsligt det än var, så var det en trösterik tanke att se sin pappa sitta där i trädgården tillsammans med svärmor Gullvi och dricka diamantfruktsaft och äta bullar, omgiven av vackra blommor och en apelsinorange hoppetossa.




Inspirerad av skrivpuffs ord: Satellit.

söndag 6 oktober 2019

Galenskap


Genomskinlig är jag inför dig
jag talar utan att du lyssnar, 
egentligen.
Du som brukade lyssna så bra,
finnas där för mig 
under alla mina ångestmörka timmar.

Du tittar knappt åt mig längre, du
som brukade smeka min kropp med din blick
innan vi förenades till en, älskade
stirrar nu ändlöst in i skärmen.

Genomskinlig är jag nu
som luft framför dig,
men du behöver mig inte längre
för att kunna andas.

OCH,
jag vill rycka den där jävla smartphonen ur händerna på dig,
jag vill kasta den HÅRT
in i väggen,
så att den faller i bitar,
miljontals små vassa skärvor,
likt mitt trasiga hjärta
mitt framför ögonen
på dig.

Men ett sådant beteende,
skulle klassas
som fulländad galenskap.




Inspirerad av skrivpuffs ord: Genomskinlig.

torsdag 20 juni 2019

Det hemliga rummet

Hon tittade på den gamla tingesten där den hängde på en murad liten vägg över en igenvuxen gammal damm, nött och rostig efter tidens tand. Den hade överraskat henne då man inte först upptäckte den där den hängde i sitt hemliga rum i trädgården, med välvuxna buskage runt omkring. Hur gammal den var visste hon inte, möjligtvis att den var antik hon var inte så duktig på sådana där saker.  Hon gillade att man hade gjort ett hemligt rum i trädgården där man kunde försvinna bort ifrån alla måsten ett tag och sitta vid dammen som hon skulle göra vacker igen, och bara vara. Gnomen hade troligtvis hängts där för att bringa lycka till den stora trädgården som hörde till det gamla huset, och en gång i tiden när den fungerade och vatten forsade ur dess mun, hade den nog varit väldigt vacker. Fast hon tyckte att den var vacker nu också i sin trasighet och slitenhet. "Ett krackelerat ansikte åt en krackelerad själ" Tänkte hon. Det var något med ansiktsuttrycket som förförde hennes sinnen. Ett lugn hon längtade efter. Var det möjligt att finna frid i smärtan?
Det var dags att börja om nu. Skriva ett nytt kapitel, och ett bättre sånt än det som hade varit. Det gamla bönehuset som hade blivit ombyggt till bostad men sin fantastiska trädgård, gav henne en sådan hemmakänsla. En dragningskraft som talade till varenda cell i hennes kropp om att det var hon som hörde hemma där. Hon och ingen annan. Trollbands hon av huset med sina synliga takbjälkar, breda träplankor till golv, och den murade eldstaden, var det ingenting mot känslan hon fick i den vackra trädgården som hade anlagts på baksidan av den gamla byggnaden. "Ljuvlig, helt ljuvlig" tänkte hon. Som om alla hundraåriga böner i den gamla byggnaden hade helgat platsen med dyrbar kärlek och gjort det till ett eget paradis på jorden, och hon visste nu att det var hennes livsuppgift att få fortsätta att vårda platsen och ge den, den kärlek den behövde och förtjänade. "Det är jag som ska ge den här trädgården den kärlek den behöver, kosta vad det kosta vill! Du ska bli min" Viskade hon och blickade på det slitna gamla ansiktet innan hon vände på klacken för att gå därifrån. När en vindpust plötsligt kom likt en andedräkt ifrån ingenstans, och smekte hennes kind såg hon det som att gnomen gav henne sin välsignelse och hon gick vidare runt i trädgården och förfördes av den söta blommiga doften växterna förde med sig. Hon hörde inte skrattet som ljöd genom buskarna eller den obehagliga rösten som sa "Det är inte jag som ska bli din, det är du som ska bli MIN!" .










Uppgiften ifrån skrivpuff:
Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) med inspiration av fotot



fredag 12 april 2019

Vingklippt


Återigen störtade du ner
i den djupa avgrunden
visst visste jag att det skulle komma
förr eller senare, men
smärtan är inte mindre brutal för det.

En liten del av mig
hoppades
lät mig luras
rycktes med av din
återvunna livsenergi
väntade
på miraklet som aldrig
blev av.

Din påstådda frihet
blev bojan som fängslade dig,
så du störtade
djupt ner i avgrunden igen
och det vänjer man sig inte vid
fast att man vet
att sjukdomen alltid finns där,
det gör ont att se
den man älskar
personlighetsförändrad
och tårarna längs mina kinder
rinner även för barnen nu.

Jag saknar dig
den du är
när sjukdomen inte styr.


söndag 10 februari 2019

Beslutsångest

Valet är svårt
grubblerierna plågar mig om nätterna
stressar mig om dagarna,
överväger noga
fram och tillbaka, om och om igen
hjärtklappning
jag väljer nog fel
hur jag än gör.


Skrivpuffs ord: Överväga

onsdag 16 januari 2019

Övertrampet


Mot sin vilja
förlät hon hans svidande övertramp.
För det som en gång hade varit,
vägrade hjärtat släppa taget om.
Krampaktigt klängde kärleken sig kvar,
så hon förlät honom,
igen.
Med sin egen lycka som offergåva,
älskade hon, och
han var alltid henne nära,
men själv var hon förlorad.



Med inspiration ifrån skrivpuffs: Mot sin vilja.

tisdag 15 januari 2019

Förströelsen


Jag hade yrat iväg mig i en dagdröm igen. Det hände allt oftare nu för tiden att jag gjorde det. Undflydde min egen vardag och dess tråkiga problem med drömmarnas rusande yrsel. Världar utan gränser att försvinna i, där precis allting var möjligt. Där jag kunde vara den jag ville vara, obunden av mina egna tillkortakommanden. Och med ens stod åter min egen sorgliga situation livslevande för mina ögon. Jag hade kämpat så hårt för att vårda mina relationer i livet, men min trasiga själ gjorde mig stört omöjlig att ha att göra med någon längre period. Jag var för komplicerad helt enkelt och ingen uthärdade att stanna vid min sida tillräckligt länge, för att se bortom min trasighet och ta reda på vem jag verkligen var. Bortom min giftiga tunga, som i självförsvar talade skadegörande nervgift till andra. Ingen brydde sig om att ta reda på vad jag drömde om och vad jag ville med mitt liv och de människor som jag så gärna ville ha däri. Jag var för alltid dömd till att vara knäppskallen! Och likaså fördömd till ensamhet. Nog såg jag till att ge mig ut på upptäcktsfärd i livet emellanåt. Jag såg till att utsättas för möten med andra människor, något som både fascinerade mig och skrämde vettet ur mig. Men ingen stod ut med att lyssna till det osammanhängande klagosvammel mitt hjärta nynnade på, till följd av den brustna själens tårar. Det gjorde dem bara obekväma och fick dem att skruva nervöst på sig, och innan vi ens hade hunnit lära känna varandra var personen ifråga lika bortflugen, som en flyttfågel under vinterhalvåret. Kvar var jag. Ensam. Alltid lika ensam. Och jag skyllde allt på min egen mamma som med sitt hat och sin egen trasighet hade förstört mig ifrån mitt första andetag. För jag var aldrig menat att bli annat än en fläck på ett lakan efter två människors älskog, men jag hade valt livet istället. Det uppskattades inte av modern och hon var aldrig sen med att påpeka det för mig så fort hon fick tillfälle den jävla ragatan! Jag var arg på henne för att hon alltid hade fått mig att känna att jag inte var önskvärd här i livet. Som om jag skulle ha fötts värdelös och helt omöjlig att älska, som att felet skulle ha varit mitt, och inte hennes. Jag var rasande på henne, för att hon aldrig kom till insikt och lärde sig något om sig själv och sitt eget mående. För att hon inte förstod hur elak hon var. Jag suckade uppgivet för mig själv, vem var jag att döma henne egentligen, som själv aldrig kom underfund med hur jag skulle tackla min egen trasighet. Jag som drev runt i gränslösa skimrande drömvärldar istället. En ny dröm kastade sig över mig igen, som så ofta nu för tiden. Plötsligt stod där uppklädda herrar och damer i de mest färggranna klänningar. Överallt sågs människor skratta och klappa takten till musiken. Jag kände hur den bjöd upp mig till en befriande dans och runtomkring mig stod de vackra människorna och applåderade uppmuntrande åt mig medan jag gav mig hän åt de rytmiska tonerna och försvann iväg, bort i den berusande dimman och dess välkomnande befrielse.




Dagens utmaning på skrivpuff var att ta en bok som man just nu läser och välja en mening i mitten på sida 30 i den boken. Min mening blev:
"Och med ens stod åter min egen sorgliga situation livslevande för mina ögon." Sidan 30 i Knut Hamsuns bok, svält. 

lördag 5 januari 2019

Tillsammans


Tillväxtultraljudet, allt började med tillväxtultraljudet. En ren rutin, som skulle förändra allt. Min ofödde son, en hjärnblödning. Vattenskalle till följd av blödningen. En förträngning som inte gjorde det möjligt för vätskan i hjärnans ena ventrikel att rinna undan och tas upp av kroppen. Åh du arma lille, varför?

Planerad förlossning i Linköping. Akutsnitt. Ny mr-röntgen av din hjärna, den första utanför min mage. Operationen. Den fruktade operationen, som jag både längtat efter och bävat inför på samma gång, sen jag visste att du var tvungen att få den.
Känslorna som svallade inom mig när jag följde dig och ekipaget med läkare och barnsjuksköterskor genom de långa korridorerna ner till operationssalen. Jag hade inte behövt följa med. Jag hade inte behövt se dig så. Ändå kände jag att det var vad jag var tvungen att göra. Något jag ville göra. Och jag fällde undan sidan på din intensivvårdssäng och ställde mig på tå för att nå fram till dig under alla sladdar och papper och jag kysste din lilla panna. Jag ville fylla dig med så mycket mammakärlek jag förmådde innan du kördes in för att bli skuren i, endast en dag gammal. 

Vi har tagit oss igenom allt det där nu, tillsammans tar vi en dag i taget. Tillsammans möter vi det vi måste, och tillsammans tar vi oss igenom allt. Det är vad jag behöver få tro, för att orka stå upp, trots utmattningen som har kommit över mig. Tillsammans.



Skrivutmaningen på instagram hade en skrivövning som gick ut på att flödesskriva det man tänkte på under fem minuter. Här är mitt resultat. 

Jag har så mycket som snurrar runt både tankemässigt och känslomässigt och jag längtar efter att få skriva igen, men oftast blir det bara små små fragment som kommer till mig. Hinner inte greppa någon större tanke, eller skriver jag utan att veta hur jag ska strukturera upp min text eller så. Men borde försöka ta mig tid att flödesskriva igen. Innan hade jag en period där jag flödesskrev en liten stund varje morgon. Kanske borde införa det igen, om jag kan få ihop det pusslet med två små barn. Att flödesskriva, ger oftast resultat hos mig och det är bättre än att inte skriv alls. Jag vill inte tappa min inre berättarröst. 

måndag 26 november 2018

Dagen då månen slocknade


Jag minns inte vad det var för en dag, den där dagen när månens ljus slocknade och sången i bröstet tvärt tystnade. Jag minns bara att det var en ovanligt mörk oktoberdag och vindarna som drog fram var isande kalla och bistra mot min känsliga hy. Jag stod där vid den småländska hamnen i vad som kändes som en evighet och blev våt av det fina regnet. Tittade på de mörka vågorna som vilt men metodiskt böljade in mot land. Kylan kändes skön, trygg på något sätt mot mitt inre som var i totalt kaos. Jag har alltid varit en sådan person som tål kyla, för inget får mig att frysa mer, likt ett hårt kallt hjärta.

Jag minns att jag fick höra att jag är stark. att jag är rätt kvinna att klara av den här situationen som jag har hamnat i. Kanske är jag rätt stark, jag vill tro det, men jag vet inte. Det var sagt med väldigt mycket kärlek till mig jag vet det men jag minns att jag tänkte att det var något dom hävde ur sig bara. Egentligen var dom nog bara väldigt glada över att det inte var dom som var i min... Vår situation. För dom hade ju allt gått bra.  

Stark, ja kanske, jag kommer bara ihåg att livet tog slut ett par sekunder där och då, det gjorde det så klart inte men det kändes så, och jag minns hur smärtan kramade om hjärtat så att det stannade till och det flimrade framför ögonen. Jag ville bara skrika av förtvivlan och säga att nu räcker det ta mig fan! Jag vill inte bära det här oket på mina axlar också. Jag vill inte. Jag orkar inte. kan någon väcka mig ur denna mardröm? Det kändes som livselixiret rann ur mig, om så bara för ett par sekunder.

Jag tänker tillbaka på första gången jag kände dig sparka i mig efter det där tillväxtultraljudet, det som bara skulle vara en rutin för att se hur du växte eftersom att din storasyster var en lättviktsbebis när hon föddes. Ultraljudet som ändrade allt och som gjorde det så smärtsamt tydligt, men den bistra sanningen är, att alla barn föds inte friska. Så när jag kände dig sparka och böka runt därinne, kändes det inte längre på samma sätt. Hur jag fylldes av förtvivlan och ledsenhet över dina rörelse under min hud, istället för glädjen och längtan jag innan fyllts med. Nu blev det bara en smärtsam påminnelse om mardrömmen jag ville vakna upp ur. För jag visste inte hur du mådde därinne i mig. Ovisshetens vassa tänder slet mitt inre i stycken, trasade sönder något kolossalt. Min son....Vår son... Vad händer dig och varför?

Jag fulgrät likt ett barn och hulkade förtvivlat när jag slogs av tanken på att det skulle ha gjort ont på dig. Att du skulle ha märkt skillnad före och efter detta hände dig. Där du låg i min livmoder och växte till dig. Jag vet att bebisars hjärna inte är lika utvecklade som våra, men jag vet inte hur medvetna dom är, så kanske att du märkte att något gick galet med dig där inne? Kanske att du fick ont i ditt lilla huvud när hjärnblödningen drabbade dig? Jag fick skaka av mig den tanken, dels för att jag aldrig kommer att få svaren på de frågorna, mest för att det blev för outhärdligt för mitt mammahjärta att tänka så. För en hjärnblödning har du haft, hur mycket jag än önskade att det inte var så. Och det ändrar inte kärleken jag känner till dig.

Det finns en tacksamhet också mitt ibland all smärta, att detta upptäcktes, hur ont det än gör i din pappa och mig att inte veta hur något kommer att bli. Så finns det en plan för dig nu, när du kommer till världen. Och det gör ont i mammahjärtat att tänka att dom ska ta dig ifrån mig när du har kommit till världen och lägga dig i en operationssal och karva i din nyfödda lilla kropp. Men en otrolig tacksamhet i att dom gör allt dom kan för att hjälpa dig och göra det bästa för dig nu när det är som det är. Oron som kommer smygande ibland. Läkarna är väldigt duktiga på sjukhuset vi ska läggas in på, när du kommer att förlösas till världen. Men en operation kommer alltid med en viss risk, och narkos för en liten nyfödd, jag skulle ljuga om jag sa att tanken inte skrämmer mig emellanåt.

Jag minns hur jag brukade sitta och fantisera och dagdrömma om ditt utseende. Att jag brukade undra över om du och din storasyster skulle vara lika eller inte. Om man skulle kunna se på er att ni var syskon. Jag är fortfarande nyfiken på dig sonen min, och jag har en känsla av att du kommer att vara mörkhårig som din pappa. Men mest nu funderar jag över hur mycket men du kommer att ha fått av din hjärnblödning och ditt vätskefyllda huvud. 

Det är en sorg i mig att det inte kunde få vara normalt med dig som med din syster. Det gör ont i mig att vi ska ligga på ett sjukhus långt hemifrån dit ingen familj har möjlighet att komma och besöka oss. För att överösa dig med kärlek och önska dig välkommen till världen och välkomna dig till familjen. Det gör ont i mig, och det tänker jag inte ljuga om. Det gör något så förbannat ont, och ovissheten i att inte veta hur du kommer att må tär på både din pappa och mig.

Jag längtar bara tills allt det här ska vara över nu.
Längtar bara tills du finns här hos oss, och vi får landa i vilken verklighet det än blir.
Och när allt det här är över och, allt förhoppningsvis har gått bra, så ska du ligga hos mig i min famn min älskade son och höra hur mitt hjärta slår, sjunger kärlekssånger för dig och din storasyster. Och du ska känna dig varmt välkommen till vår familj, vårt andra lilla mirakel, och kanske att er pappa ska få se sin måne lysa upp på nytt, när allt det här är över.   






Med inspiration av skrivpuffs ord: Familj.

Jag har inte bearbetat texten utan bara flödesskrivit, så vissa förändringar kan komma att göras senare. Var mest lycklig över att jag fick lite tid över att skriva igen. Lämna gärna en kommentar den som känner för det. 

torsdag 19 juli 2018

Onda andetag



Ont
gör morgonens första andetag
demonerna smyger trofast runt
inom
livnär sig på att förgifta
mitt innersta
mitt egna jag
sveket bränner fortfarnde
rykande färskt i mitt hjärta
varför
åh varför
kunde jag bara inte få somna om,
slippa känna mer,
somna in.

onsdag 18 juli 2018

Mardröm

Jag slukas hellre av helvetets eldar
låter de sveda min kropp till oigenkännlighet
om och om igen
än lever en evighet i paradiset
tillsammans med dig.

Ljudet av sprickorna


Nu var gränsen för länge sedan övertrampad, när han satt och raderade foton och meddelanden ifrån hennes telefon utan hennes tillåtelse. Som att han hade rätt att bestämma vad som fanns på hennes telefon och inte. Rätt att bestämma vad hon skulle tycka om och inte tycka om. Hennes bilder, som hon tyckte om, som var en del av henne och hennes liv. Som att det var världens självklaraste sak att han hade rätt att avgöra och att hon bara skulle finna sig i att bli behandlad på det sättet. Trampad på, om och om igen. Hon bet sig hårt i underläppen, men sa inte ett ljud. Att skrika hjälpte inte hade hon fått lära sig, det var ett språk han inte förstod och det ledde aldrig någonstans. Hon slickade i sig det metallsmakande blodet som pulserade ifrån den sönderbitna läppen, reste sig upp och lämnade rummet.

Den smygande tystnaden blev mer och mer tilltagande. Smög sig in överallt i skrymslen och vrån i deras hem. Vilandes, påtaglig överallt som vore den ett fysiskt väsen. Kvar fanns bara ljudet av väggklockans eviga tickande, som dunkade obönhörligt i öronen på henne och fick hennes hjärta att rusa.

När han satt framför datorn en kväll gick hon ut till hallen och tog på sig sina ytterkläder. Hon tålde inte att se honom längre. Det hörs ingenting när skavsår letar sig in mellan något som en gång brukade vara vackert. "Ljudet av kärlek som går sönder har han ännu inte uppfunnit, skaparen." Tänkte hon bittert, öppnade dörren och gick ut.    





Skrivet med inspiration ifrån skrivpuffs ord: sönder.

måndag 16 juli 2018

Odågan


Hon hade precis hällt det kokande vattnet över pulverkaffet och skulle gå till köksbordet när hon kände hur den strök sig mot hennes ben, katten. Hon kände en stark vilja att sparka till den, hårt. Väldigt hårt. Istället gick hon och satte sig. Det skulle säkert kännas lite bättre bara hon fick sitt kaffe.

Det hade varit hans idé att dom skulle skaffa en katt. Han hade tjatat och tjatat trots hennes invändningar hade han inte gett sig. Han hade stått där med sina bruna rådjursliknande ögon och kommit med alla möjliga argument för varför varje hem behövde en katt för att kunna kallas för ett hem. Så hon hade varit en idiot och gett med sig för hans skull. Och en dag hade han kommit hem med ett grått litet yrväder med gröna ögon. Han hade gett henne namnet Smaragd, för att hennes ögon var så gröna. Hon hade tyckt att det var urfånigt men låtit honom hållas utan att säga något. Hon brydde sig inte om vad den hette den lilla krabaten. Hon kallade den för odågan.

Hon var ingen djurmänniska. Det hade hon aldrig varit. Djur var söta, men inget hon ville omge sig med hemma, en plats där det var meningen att hon skulle trivas. Hennes farhågor besannades. Överallt hade de där korta små djävulshåren letat sig in i hennes hem, överallt. Det fick henne att känna avsmak. Inte kunde man känna sig fräsch när även de nytvättade kläderna var fulla av dem. Och två soffor hade den klöst sönder för henne, odågan. Flertalet blomkrukor hade fått bytas ut då de gått i golvet när hon ville upp på fönsterbrädan. Där brukade hon sitta för att längtansfullt titta ut. Drömma sig iväg. Tillslut hade hon slutat att köpa nya krukor och nya växter. Och slutat att bry sig så mycket om sitt hem överhuvudtaget. Vad var det för mening när kattskrället bara förstörde det hon tyckte var vackert ändå. Hon fann det omöjligt att trivas där hemma längre.Allt var förstört.

Konstigt nog så hade det inte varit lika viktigt för honom att ta den med sig när han lämnade henne för en annan. Då var inte Smaragd den dyrbara ädelsten som hon först hade verkat vara för honom, då var hon lika totalt oviktig som hon själv. "Undrar om hon känner sig lika sviken som mig" mumlade hon medan hon smuttade på pulverkaffet som fortfarande var skållhett.  Men hon trodde inte katter kände känslor på det sättet.

Ändå kände hon en viss förening med odågan, ett slags systerskap, när mannen övergivit dem. Och nog var det Smaragd som hade legat där hos henne när hon hade gråtit ut sitt krossade hjärta. Den varma lilla kroppen hade känts tröstefull mot det iskalla sveket som brände. De hade till och med ätit glass tillsammans hon och odågan. Under de veckorna då de mer eller mindre bodde tillsammans i sängen. Direkt ur paketet hade det frossats.  

"Djävulshåren"Tänkte hon när hon gick bort till kylskåpet och hämtade en bit kokt skinka som hon böjde sig ner och gav till odågan. "Om det inte vore för de där djävulshåren!"  

måndag 2 juli 2018

Krackelering


Jag har lagt all min kraft i oss. Investerat mig trasig för det jag ville vi skulle få uppnå. För det jag ville att vi skulle bli. För framtiden jag drömde om för oss, familjen vi skapat. I den bästa av världar ville jag se oss skörda frukterna tillsammans, av den tid och kraft vi har lagt ner för att få se våra drömmar besannas. För att vi fortsatte att välja varandra, även när de själsliga såren smärtade rykande färska. Även när det inte alltid kändes självklart.

Subtilt smyger sig krackeleringarna genom fasaden. En gnagande oro som lämnar en mage i uppror och ett hjärta i rusning. Små små knappt märkbara förändringar. I hur dina ögon ser på mig. I ditt humör. I ditt röstläge. I hur hård du kan kännas. Kall, du som brukar vara varm. Hjärtlig. Som om luften i dina andetag tappar kraft utan att du ens är medveten om det.

Och jag är så fruktansvärt rädd att jag förlorar dig till sjukdomen igen. Rädd för att se hur drömmarna pulveriseras till oigenkännlighet. Rädd för att jag inte klarar av att gå igenom det med dig en gång till, utan att vara trasig till bortom reparerbart. Kroppsligt och själsligt. För all tid.

Rädd, åh så fruktansvärt rädd.



Skrivet med inspiration ifrån skrivpuffs ord: Rädd.

måndag 23 april 2018

Morgonskådespel


Stor och hotfull satt den där i trädet utanför mitt köksfönster, kråkan. Ett par centimeter ovanför låg ett stort skatbo och dess ägare kämpade nu för sina liv för att få iväg inkräktaren. Den ena på en gren ovanför och den andra på en gren underifrån kråkan. De väsnades och gjorde utfall med jämna mellanrum. Dramatiken var äkta. Snabbt fann jag sympati med de båda skatorna som kämpat och lagt ner tid för att bygga sig sitt bo och som nu riskerade att förlora allt. "Det tar tid att bygga nya drömmar" mumlade jag medan jag följde skådespelet därutanför.

Men det var något med kråkan som fängslade mig. Sättet kråkan satt där på, alldeles stilla, oberörd medan de två skatorna flaxade omkring och skrek. Alldeles stilla satt den, med ett respektingivande lugn. Som om den fann skatornas kamp lustig. Som om den övervägde om hotet var äkta eller om allt bara var en lek.
"Den tjuvaktiga kråkan är det aldrig någon som säger!" sa jag eftertänksamt och gnuggade mina trötta ögon. Lagom till att jag tittade ut igen såg jag kråkan flyga iväg genom luften över hustaken. Iväg bort mot nya mål. Något hade fått den att ge sig av till sist. Den ena skatan tog sig in i boet och den andra satt kvar utanför på grenen och vaktade. Ordningen var återställd.




Skrivet kring skrivpuffs dagliga ord: sättet. 

lördag 21 april 2018

Befrielsen.


Uppfläkt på bordet i en salig röra, låg mitt trasiga hjärta, i en hög av nedkladdade papper. Jag hade äntligen gjort det, formulerat meningar av lidandet inifrån. På spisen stod orörd mat kvar i sina kastruller. En fluga cirkulerade envist omkring i den sura doften. Jag satt där orörlig på kökssoffan. Jag var oförmögen att komma ihåg när jag hade ätit något senast. Det hade kostat mycket att öppna dörren till minnets brunn och det hade fört mig långt långt bort. Hur länge jag hade varit borta i mig själv det visste jag inte och ärligt talat så brydde jag mig inte heller. Det enda som betydde något var orden som bildade meningarna som talade min själs röst. Att skriva det hade varit en förutsättning för min fortsatta existens. Jag var bara där, som en krukväxt som smälte samman med inredningen i det instängda dunklet. Överallt så långt jag kunde se i rummet stod det kvarlämnade kaffeslattar. Jag visste inte ens att jag ägde så många muggar. Min kaffebryggare hade fått arbeta flitigt åt mig den senaste tiden, den saken var uppenbar. Jag satt bara där orörlig, iakttagande i kökssoffan bakom den tjocka sammetsgardinen som jag dragit för fönstret, för att förtydliga min isolering ifrån omvärlden. Jag visste inte vad som skulle hända nu, nu när jag hade gjort det. Nu när jag hade skrivit det som jag så länge hade behövt berätta.

Sätter man ett pris på sin själs lidande och sitt hjärtats tårar? Var det kanske inte för min överlevnad som jag hade skrivit orden? För att jag skulle kunna fortsätta att andas. Jag visste redan att jag ansågs vara lite egen i kvarteret där jag bodde. Jag som köpte mina kläder på second hand och klädde mig på ett personligt och i mångas ögon opassande sätt. "Ni skulle bara veta!" tänkte jag och blickade ner på papperna framför mig. Många kanske skulle ha brytt sig om vad andra skulle tycka och tänka men inte jag. Jag hade aldrig levt efter deras normer och jag tänkte verkligen inte börja nu.  
Okontrollerat bullrade ett skratt upp i halsen på mig och spred sig ut i tystnaden och det fortsatte en evighet. Flugan blev överrumplad av att jag till sist bröt tystnaden, och den satte sig förvånat på mitt köksbord. Visste jag inte bättre hade jag trott att den kände mig som en vän. I kroppen slog hjärtat ett extra tacksamt slag.  Jag är fri, till sist.




Skrivet kring meningen:  "Jag var bara där, som en krukväxt" ifrån skrivpuffs skrivutmaning.