onsdag 5 augusti 2015

Vackra blomma

Sara
vackra blomma
med stjärnljus glimmande
i dina livliga själaspeglar
med ett skratt,
böljande
som värmer de frusnaste av hjärtan
sprudlande
livlig
underbar
med en karisma,
du inte vet att du har,
som svidande bländar en i ögonen
man dras med.

Man får vara sig själv
allt är tillåtet
och ingenting är omöjligt
när man skrattar med dig
glömmer man sina bekymmer
andas en stund i nuet.

Det är min högsta önskan
att den kärlek din blodpump pulserar,
och som förkastar mörkret och eländet
med ljuset som strålar ifrån dina ögon
att mycket av den kärlek du ger till
dina medmänniskor,
ska du också ge till dig själv
och se och känna
varför vi älskar dig så.

Du har genomlevt mycket
som jag hade önskat att du hade sluppit
men du har vägrat att ge upp
och alltid återfunnit en tro, ett hopp i ditt bröst
om en ny morgondag.

Vackra blomma
du får flytta vart du vill i världen
jag får hantera min saknad bäst jag kan
men du får aldrig någonsin
lämna min livsande, lämna
mitt hjärta.

Jag skulle dö
och min själ långsamt förtvina
om du övergav mig
jag vore ingenting
ingenting vore jag
utan dig.

Må min livslåga slockna före din
så jag aldrig någonsin behöver uppleva
hur livet är att leva
utan dig.

Jag älskar dig
till tidens ände
vackra blomma.


onsdag 29 juli 2015

Stadsbesök

Jag for in till Kalmar,
det var något jag hade fått till mig, att jag skulle köpa
i den andliga butiken där, som numera ligger centralt i Kalmar
jag har känt mig skör de sista dagarna,
men jag vill leva, och jag vill njuta av mitt liv
så jag åkte iallafall, ensam
för jag tänkte att jag kan unna mig
att umgås lite med mig själv
det blir fint, tänkte jag

Men efter att ha hittat det jag sökte efter
tappade jag modet,
irrade jag bort mig någonstans där jag strosade runt
södra Långgatan, Sjögatan, Larmgatan, med flera
omgiven av människor som också ville njuta
av att få finnas till,
jag kom bort mig
och mörkret inom mig, fördunklade min blick
de förälskade som vackert gick och höll varandra i händerna
skar som knivar i mina ögon,
vännerna som skrattade tillsammans på uteserveringarna
fick mig att känna mig ensammare än någonsin
för jag gick där ensam utan någon intill mig
att dela stunden med.

Men det är okej tänkte jag
för en flummig förvirrad konstnärssjäl
att vara lite bortirrad där, längs med gatorna
i vackra Kalmar
ensam eller ej,
ensamheten borde inte skrämma så djupt.
Jag är lite konstig, och vissa begriper sig inte på mig,
det gör jag inte ens själv,
så hur ska jag begära att någon annan gör det.

Jag bara måste in på mitt favoritfik,
där kan jag nog få sitta med en underbar fika
och hämta andan
njuta av mina andetag,
det är ju ändå semester.

Jag går in på Kullzenska, det bästa fik jag vet
tittar runt
det finns gott om lediga platser,
jag har inte varit där sen jag var där med honom sist
jag minns speciellt,
en kall vinterdag, 
när han fick mig att nästan spotta ut kaffet över bordet
när han avslöjade för mig att han var gravid
då när mitt hjärta sjöng av glädje
och jag tilläts vara hur sprudlande fånig jag ville
för jag hade honom, "ölandssonen"
som hade bjudit min själ till att bo hos honom i Kalmar
och för en kort stund, var jag en älskansvärd kvinna.

Ställer mig i kön
men någonstans här blir rummet plötsligt
väldigt litet
Väggarna kommer mig för nära, människorna kommer mig för nära
jag börjar svettas
och de förnedrande blickarna de ger mig,
existerar bara i mitt huvud,
men smärtan är riktig
här kan jag inte stanna
jag måste ut.

Jag är ledsen Kalmar
jag måste lämna dig nu genast
det blir för mycket för mig just nu
jag har för kaotiskt i mig själv just nu
så jag behöver lugnet och inte det livliga
jag får acceptera det, acceptera mig
och hur det är att vara en människa
som lever med ångest,
och när barnet i mig gråter
så har jag lärt mig att jag måste
vara snäll mot det
ge det kärlek och trygghet
jag hoppas att du kan älska mig ändå
det är bara så jag fungerar
allt gott önskar jag dig
och jag bjuder dig ett ljummet farväl
tills vi ses igen.



onsdag 17 juni 2015

Alkoholens barn

I dina gråblåa själaspeglar,
förnimmer jag
ett smärtsamt minnesblänk
av en förälder som andas över dig
med alkoholdoftande andedräkt
du var bara ett barn
förstod inte,
vad som var fel
hur de kunde fortsätta att le
när du grät inombords
stökade och skrek som bara den,
vad som helst för lite uppmärksamhet,
när de valde alkoholen framför dig
och när du behövde dem
var det inte alltid de såg dig
när du ville vara ifred,
då klängde de sig fast vid dig
för att lindra sina egna dåliga samveten,
för att de visste i sina hjärtan att de hade försummat dig,
dina bröder,
tomhet
ensamhet
förtvivlan
inget av det
var någonsin ditt fel
berodde inte på ett ögonblick
över att du inte skulle ha varit ett älskansvärt barn
du sprang iväg med dina bröder
de jobbiga vuxna som betedde sig konstigt
kunde sitta där
med sina vidriga andedräkter
du borrade ner näsan i en mjuk och len kattpäls,
eller fann lyckan i tillgivenheten hos en hund
förlorad kärlek, av att inte vara tillräckligt sedd
blev till en tomhet i ditt ensamsargade bröst
och du klädde dig själv
i hoppets och andlighetens färg, lila
och som du sökte efter ljus att fylla
ditt annars så eviga mörker med
och du är vuxen nu
har lärt dig leva med det som har varit
lärt dig leva med smärtan som gör sig påmind ibland
och fylla ditt liv med meningsfullhet
du,
jag säger det igen,
tro inte för ett ögonblick på att något utav det
skulle ha berott på att du inte var tillräckligt älskansvärd
det var bara taskiga val, de gjorde i sina liv, 
de du råkade ha omkring dig just då
det var inte ditt fel, är
inte ditt fel,
du är inte som dem
jag har sett det ljus som bor i dig,
ditt ljus, som strålar som värme till människor runt om dig
jag har sett den kärlek som ryms inom dig,
den glimtar i hela din uppsyn, den bor i din själ

var inte rädd för att låta den synas.

fredag 12 juni 2015

Hon som är jag

Jasså, du igen!
Du står och hånler mot mig,
ditt vidriga jävla as
jag kan inte direkt påstå, att det är ett kärt återseende,
jag känner igen ditt ansikte,
det är du som sitter upp och ner i taket och stirrar på mig
med tom blick,
du som spottar svart fradga i mitt hjärta
och fördunklar mitt inre
som om jag vore besatt
jag ser dig själv i min egen spegelbild,
och det gör mig livrädd.
Jag kämpar mot dig varje dag,
krigar stort och heroiskt
men just när jag börjar känna mig bekväm, tro att jag har en chans
lider jag nederlag och du är tillbaka som om vore du aldrig borta.

Jag hatar dig
hatar vad du gör med mig;
en liten ängel, en vanlig människa och en övermäktig demon, och allt detta
i en och samma kropp, min
skapar den störda, flummiga jag som flamsar omkring i en slöja av dimma
hon den där konstiga missanpassade som ingen riktigt förstår sig på,
hon som är jag,
jag som inte kan behålla männen jag älskar i mitt liv
för att de förälskar sig i människan i mig och glimtar ängeln,
men den de får med sig hem, det är demonen,
och det monstret som är jag,
står ingen man ut att älska mot alla odds
det kostar på för mycket
och det är inte deras jobb att bekämpa mitt monster
det är mitt krig inte deras
och jag gråter mig själv till oigenkännlighet
och jag hatar dig för att du lever inom mig,
för att du smygande kryper omkring under mitt skin,
för att du får mig att vakna förbannad och ilsken och med
ett självförakt som inte är av denna värld, för att jag aldrig kan
mätta tomheten du skapar i mitt hjärta, och för att jag bara känns så fel
och jag tackar Gud för de vänner som står bredvid mig,
även när jag grillas i min egen helvetiska skärseld.


Försvinn ångestdemon!
Lämna mig ifred!
Jag vill inte ha dig i min kropp,
vill inte andas din tunga ilska längre
jag vill att andetagen ska vara lätta
och inte en förtvivlad smärtsam kamp!
Du må dväljas inom mig, men du är fan inte jag,
och jag ser dig i min spegelbild
men inbilla dig inte för en sekund att du är hela min spegelbild,
där finns människan också
och hon må vara trött,
men hon erkänner sig inte besegrad
hör du det ditt jävla äckel!?

Så raserades åter mina drömmar om ett liv i tvåsamhet,
och jag är tillbaka i ett liv i ensamhet,
och ensamheten i sig är vacker, den är ett komplement till kärleken, inte ett hot,
även kärleken behöver andrum
men för den som har en bröstkorg som är för trång
för hjärtat som sitter däri,
för den där varje andetag är smärtsamt
och för den som vill fylla tomheten med en kärlek och en närhet
bränner ensamheten som ett gift och inte en befrielse.

Så jag hittar på vad tusan som helst
för att fylla tomheten med en känsla av vara behövd, för att om andra kan behöva mig,
om jag kan vara till någon nytta för någon
om jag kan få någon annan att skratta eller må bra
så gör det kanske inget, att det gör ont i mig att leva just nu
så gör det kanske inget att jag har råkat misslyckas med mitt liv igen,
då kanske min patetiska uppsyn och mina vidriga andetag inte är helt

förgäves 

måndag 29 december 2014

...

Vad hjälper mig väl bönerna nu
mina rop på hjälp
vad hjälper mig mitt självförakt och min ångest
mitt dåliga samvete som toterar mig,
det här händer på riktigt,
denna mardröm kan jag inte vakna upp ur,
är verklig
och jag vet att ångest över att jag har varit en idiot inte hjälper,
för att jag inte kan ändra det som har varit,
ändra alla fel som jag har gjort,
tårarna som rinner,
skär sönder min hjärna,
om jag bara vore bättre... Om jag bara inte var en så värdelös flickvän..om bara..

Man är van vid att se mina kinder tårvåta och ögonen rödaglansiga,
jag, hon den sköra
man inbillar sig att smärtan som kramar om hjärtat
blir lindrigare med tiden.

Jag har käftat emot, jag har ljugit och sagt att jag minsann klarar mig själv,
trots att jag inte är någonting utan dig,
trots att du är det bästa som har hänt mig,
kommer jag nu få vänja mig vid denna tomhet 
tystnaden har kommit för att stanna,
är permanent,
och jag vet att du får det bättre nu, utan mig
nu när du kan få den kärlek och glädje som du förtjänar,
för att du är så himla fin,
och jag vet att du kommer att få njuta av ditt liv,
att allt elände du har tvingats gå igenom kommer att vara värt något till sist,
nu kan ditt liv bli den fantastiska dröm du bär med inom dig,
jag tar med dig i mitt hjärta, och jag förbannar mig själv, att jag inte tog bättre vara på allt,
när du fanns hos mig, att jag föll för mina rädslor och förintade oss.
Att jag inte lärt mig mer av mina misstag än så,
att jag inte lyckats bättre med mig själv,
att vara en bättre människa.

Det finns sår som aldrig läker,
när det underbara i livet, det som skulle vara en livstid
blir på tok för kort, slutar nu
slutar här
vad hjälper mig min ångest och mina böner nu
vad hjälper det att jag skriker mig hes att jag inte gå med på detta,
nu när det redan var så lägesedan det blev försent för att
göra alla dumheter ogjorda, nu
när han förstår vad jag pratade om,
när jag nämnde att jag är svår att älska,
nu när han vet vad det innebär att stå ut med att älska mig,
nu när han har insett, hur svårt det är,
nu när jag inte längre får vara med och bestämma att han ska bli kvar hos mig,
nu när mina kärlekskänslor för honom inte kan ändra något,
nu när orden jag älskar dig,
inte längre innebär ett tryggt varmt vi,
utan ett farväl..

lördag 18 oktober 2014

Mardröm



Det är becksvart och runt mig tassar monster med gula och röda ögon, och trots att jag knappt kan se dessa fasansfulla bestar, kan jag föreställa mig deras salivglittrande huggtänder, deras sylvassa klor som kan skära genom kött utan minsta svårighet.

luddigt. Plötsligt en man som är med hundratals andra i öknen, jag är en av alla de andra, mannen tror att han är med vänner. Om han bara visste hur fel han har. Vi är inte hans vänner någon av oss. Vi tänker mörda honom. Han går där i slitna smutsiga byxor. Hans mörka hår är ruffsigt av vinden och hans bara överkropp, mager. Han är lycklig, han känner sig hemma. Han vänder ryggen mot oss, och nu ska det ske. Han ska dö. Alla vet det utom han själv. Jag drar efter andan när skottet ljuder och träffar honom. Nu ska han falla ihop snart. Han vänder sig om, tittar förvånat på oss. Sen börjar hans hemska skratt ljuda och ett mörkt moln sluter sig kring oss och stiger mot skyarna. Någonting händer, han transformeras och det är ingen man vi ser framför oss. Det är en lång vacker ståtlig ond drottning. Och nu tänker hon ha ihjäl oss. Fast att vi bönar och ber. Vi hade bara följt order. Våra böner är lönlösa.

Hjälp, konflikten gnager i mig, tuggar sönder mitt förstånd. För jag ska spolas bort med dom otäcka monsterna. Dom besegras, något har öppnat en gång ner till underjorden och det är där dom sugs ner. Det ena monstret efter det andra. Ner i en djup svart tunnel, förvisade. Jag håller på att sugas ner tillsammans med dom. Jag håller krampaktigt fast mig i öppningen ner till det här oändliga mörka hålet. Jag är rädd. Jag vet att jag inte är så pass stark att jag kan hålla i mig så pass länge. Och jag vet att ingen kommer att komma till min räddning. Deras mol är att jag, ska med dom andra monsterna. Jag ska tillintetgöras. Jag vill inte följa med monsterna, jag vill stanna i ljuset, vill stanna hos det som är gott. Jag vill inte lyssna till demonerna i huvudet som skapar mörker kring mitt hjärta när de säger att jag är ett monster likaväl. Att jag måste gå samma öde till mötes. Jag är förlamad av min egen skräck. Jag försöker att förklara att jag inte är så hemsk ändå, även att mina ögon är fördunklade av mörker. Jag är inte ett monster skriker mitt hjärta förtvivlat i mörkret. Eller?


Min vackra sprudlande syster Sara, gestikulerar hejvilt när hon pratar med mig. Hon ler mot mig och hon är underbar, helt enkelt underbar. Men nej vad är detta? Hjälp någon skjuter min Sara i bröstet. NEJ. Min Sara dör. Detta får bara för fan inte hända. Inte kan någon döda min underbara syster. Inte kan man bestjäla henne hennes liv och tvinga oss efterlevande att stanna kvar utan henne. Detta händer. Sara är död, och en stor del av mig dog med henne. Jag blir som barn pånytt. Och jag minns hur hon läste högt för mig och tvillingsyrran. Jag minns hur vi promenerade och samtalade och nu ska hon aldrig tala mera. Aldrig le. Aldrig titta på en med sprudlande levande blick. Och jag gråter något så förtvivlat. Sara är död, och jag måste tvingas leva utan henne. Hur ska man begäras att klara av något sådant. Plötsligt ligger jag i en av barndomens sängar. Jag ligger på nedervåningen av våningssängen i furu. Tillbaka i lägenheten i jämjö. Men något stämmer inte, våningssängen står, där Saras säng brukade stå. Där Saras säng ska stå. Över mig ligger tvillingsyrran. Hon har lyckats somna. Om jag bara kunde begripa hur. För jag ligger där och gråter hysteriskt. Det finns ingen hejd. Jag saknar min Sara. Och jag vill ha min Mattias hos mig. jag kollar mobilen om och om igen, men inget meddelande tyder på att min älskade är på väg till mig. Varför kan han inte komma till mig? Varför kan han inte förklara hur någon kan ha gjort såhär? Förstår han inte att jag behöver honom? Jag vill ha honom hos mig, för jag vet inte hur jag ska kunna överleva detta. Jag vill få gråta i hans famn med mitt ansiktet tryckt mot hans varma bröst. Jag vill känna doften av honom och jag vill att han ska omfamna min sorg med kärlek. Men jag gråter hystersikt. Jag är ensam. Och inga omfaningar i världen kan få min Lullen att komma tillbaka. Att skriva med mig nätterna igenom, att prata drömmar med. Hon kommer inte att komma tillbaka. Detta är verkligheten. Jag kommer resten av mitt liv tvingas leva utan henne. Hur kan man begära något sådant? Hur kan man begäras vilja leva vidare. SARA ÄR DÖD!

Jag vaknar... Blickar ut i det tysta mörkret omkring mig. Lokaliserar Candys sovande andetag vid fotändan av sängen.. Det var bara en dröm. Sara lever. Vilken tur! Jäkla skitmardröm! Men jag kan inte skaka av mig den tunga känslan av trasighet runt hjärtat. För jag känner mig som en mindre värdig människa. Ett monster som ska sköljas bort med alla de andra.

Hm...lika bra att gå och sätta på lite kaffe då.

lördag 28 juni 2014

Trasighet

Fulgråter, fulgråter fulgråter. Om och om igen. Snoret står som rännilar ur snoken och jag snörvlar,tjuter, gnäller och gnyr och tårarna tycks bara inte vilja sluta rinna. Vilja ta slut.
Tankekaos. Tärande och  envetet gnagande. Fram och tillbaka och tillbaka igen. Kan inte hitta vägen ut, allt upprepas om och om igen, känns in och analalyseras utan resultat. JAg känner mig  så fruktansvärt trött.

Vem är jag? Vad har jag för mål med livet? Jag har alltid varit av en lite velig natur, men jag trodde jag visste dessa saker, nu känns det som att jag inte vet någonting längre. Bara att någonting inom mig känns trasigt. Fruktansvärt söndrigt.  Raserat, som om hjärtat långsamt vittrar sönder därinne. Som om lagningen som tidigare fick mig att känna mig som en något helare människa hela tiden var fejk, och nu är jag här med min själsliga smärta igen.

När jag väl har fått fotfäste, när jag trodde att jag begravt mina demoner. För alltid sagt farväl. Har jag dragit undan mattan under mina egna fötter och slagits till marken, bjudit in dem igen. Nu står de där och hånler åt mig och min ynklighet. Min egen trasighet förtvivlar mig. För någonting inom mig är trasigt, och det gör ont i varje andetag. Ont i hjärtat. Åh du bröstsmärta hur väl känner jag inte dig. Du var min följeslagare varje dag under så många år! Jag känner dig så pass väl att i min värld i min kropp är du norm. Det som är riktigt. Jag trodde du var borta den här gången. Det kändes så bra att kunna andas utan att känna dig. Utan den här som trycker och stramar åt över bröstet. Men du tog väll bara semester. Jag kan inte säga att jag har saknat dig. Du hade gärna fått stanna borta för resten av mitt liv. Det har iallafall gett mit vetskapen om att man inte behöver känna så här, och jag hoppas att jag ska finna kraft nog att besegra dig igen. Jag ska ta död på dig. Det är ett löfte!
Så fort blossade smärtan upp, så fort kom känslorna av otillräcklighet. Behövd. Hm, jag smakar på ordet, och jag vet att alla människor är värdefulla. Men jag kan bara inte förmå mig att känna mig värdefull. Känna mig behövd just nu. Tur att jag har ett jobb att gå till. Där kan jag känna att jag får göra någonting med mitt varande. Men för mig måste livet vara mer glädje, än att bara känna sig betydelsefull på jobbet.

Hjärtat skenar och jag kan bara inte skaka av mig känslan av att vara fel. Någonting är fel. Jag är fel. Något hänger över mig. Jagar mig, stressar mig åt det grövsta. Jag har gjort något. Förstöreskan...Jag är förstöreskan.. Det gör så ont. Minnet av orden som sas, som jag nu förstår. Monster! 

Jag känner mig starkare än sist jag mådde såhär, så även om min urkraft sugits ur mig och jag har förvandlats från min egen hjältinna till fröken vämjelig igen, så är det en tröst att det inte helt tycks ha övergivit mig. Det kostar så otroligt mycket energi att stå på benen just nu. Att bara orka andas nu, när det gör så ont att andas.. 

Fy fan vad jag fulgråter och svär gör jag ovkså som ni märker. Jädra vidriga helvetes agressiva demon! Jag kan inte andas, nu drar jag in ett andetag, men det finns ingen luft där för att fylla mina lungor, nu kommer hjärtat att ha rusat på för fort en sista gång, nu kommer det vara mitt sista, luften når inte fram, hjärtat slår för hårt pulserar sönder min hals och tinning, så fort att jag inte hinner med att känna dess slag. Och jag älskar livet och vill inte dö, men det inom mig som smärtar, säger att det kanske vore bäst så, att det vore en befrielse.

Jag är hon, det eviga ältandets patetiska häxa. Hon som går in sig så i sina känslor att det blir hennes sanning. Och jag är förbannad. Jodå flyförbannad. Det är ingen jävel som orkar vara trevlig när det gör ont att andas och man vill slita ut hjärtat i kroppen! Så jag svär och jag skriker och jag går in i det och raderar mitt rationella tänkande, när jag tar min ångestdemon i handen. Åh egentligen är jag så fruktansvärt ledsen att jag egentligen vill slippa vara bland folk. Slippa vara alls. Så jag spyr galla. Spottar spik. Och har ihjäl mitt inre välmående. Och varje tår fårar värk i min själ, trasar sönder.

Sen kommer självföraktet och knackar på. För jag älskar livet och jag vill egentligen vara en kärleksfull och omtänksam kvinna. En ljusarbetare som sprider kärlek och värme. Inte ångest och kyla. Så jag grillar mig själv kolsvart i mitt självförakt. Jag ser ingen som helst betydelse för min existens. Åh vad jag hatar mig själv just då! Hur kan det finnas någon mening med det? Hur kan det fortfarande vara här jag står och stampar? Har jag bara kämpat alla år för att slås ut så lätt, kämpat förjäves?

Hur kan jag som vill bygga med kärlek, vara hon som raserar sönder kärlek? Hon som ältar och klänger och förstör. Monstret! Förstöreskan! 

Och jag mediterar, affirmerar och tar mig tid att göra sådant som brukar göra mig glad, enligt konstens alla regler och jag antar att det är det som gör att jag fortfarande orkar stå på benen, och allt inte känns helt nattsvart.  Men det känns som mina ansträngningar inte når ändra fram till kärnan. 

Något är för sent. Det känns som att det är för sent. Och det som har gjort trasigt kan aldrig bli lika helt igen. Åh nog kan det vara vackert limmat, men fåran som fogar samman kommer alltid att vara synlig. Märkas av. Det är för sent. Det som är trasigt kan inte lagas igen hur mycket jag än försöker. Det är mitt fel och det gör så in i helvetes ont. Jag som skulle ha lärt mig. BORDE ha lärt mig. Men tydligen tyck jag inte ha lärt mig någonting.

Jag har redan förstört något så vackert. Något heligt. Det jag helst av allt inte ville förstöra. Och jag orkar inte bära den känslan av förstörelse på mina skuldror. Och för vad? Ren jävla dumhet! För att jag har lyssnat till negativa känslor som skapat förvirrade tankar i mitt inre. För att jag kopplade bort mitt rationella tänkande, när känslorna satte in. Jag är inget bra på det här.
Nu står jag här i min förtvilan och ledsenhet och vankar av och an. Hur ska jag orska stå på benen? Möta folk med ett leende, möta folk över huvudtaget?

Ett monster som skär i själarna på de jag älskar. Patetiskt!

Man kan inte alltid veta i förhand när man har sumpat sina chanser. Ibland blir man varse först när det är för sent, och då kan man stå där och ångra sig och gråta bäst fanken man vill.  Då kan man stå där och se segelbåten man borde varit med på segla iväg. Man står där i sin ensamhet och betraktar den eleganta båten. Så vacker och skuldbelägger sig själv, för man vet att om man bara varit lite tidigare, om man bara hade tagit ett annat steg. Då hade man varit ombord. Seglat mot sin frihet. 

Men nu är det för sent, och det är ens eget fel. Då kan man stå där med dumstruten på huvudet och skämmas, och möta demonens hånleende blick, känna hur det brännmärker hjärtat.

Känna sig liten, ensam och rädd. Känna sig överbliven och övergiven. Man är ensam, och de enda sällskap man mäktar bjuda in är antingen elaka demoner som hånar och skuldbelägger eller ensamhet som för med sig en tomhet i hjärtat. Och man blir bara trött. Så fruktansvärt trött. Man vill bara lägga sig ner.
 För om inte jag kan omfamna mig själv med kärlek?  Bjuda in det som är vänligt. När det gör så satanst ont i själen för att man måste betala priset av sin egen dumhet. För att något är trasigt som aldrig kan helt repareras igen.

 Hur ska man orka då? Hur ska jag orka?


Allt gott till dig underbara du <3
Med kärlek/
Jessika Poeten Johnsson