tisdag 18 mars 2014

Det finns ljus

 
                                        Bild lånad från google

                                                               
                                          Bild lånad från google


Det är okej att känna sig nedstämd. Det är okej att känna, ilska, ångest, frustration och ledsenhet. Ledsamhet drabbar oss i livet ibland. Det är så. Slår till en likt en svidande örfil, när man minst anar det. Det hör till. Det är sånt som händer. Det är okej att känna som man känner. Man måste inte låsas vara glad, för att uppehålla en positiv inställning. Det är bättre att vara ärlig och sann mot sig själv än att lägga lock på eller förneka det man känner inom sig. Det kan inte hjälpa en att läka.

Va rädd om dig själv. Du är viktig, och likväl som du förväntar dig att andra ska behandla dig väl, behöver du också behandla dig själv kärleksfullt. Som du vore både den kärleksfulla föräldern och det kärlekstörstande barnet. Du är alla delar. Det här är din tid. Det är nu du tar plats. Döm inte dig själv för hårt, om du ibland reagerar på sätt som du inte vill. Om du ibland faller tillbaka till gamla tankemönster du trodde du stoppat i minnernas ryggsäck. Spöken kommer fram ibland. Sår rivs upp av nya omständigheter.

Acceptera för att läka. Du är du. Du är en fantastisk skapelse. En underbar individ. Du är kärlek. Detta har ingenting med hur mycket du tjänar att göra, hur många vänner du har, om du har alla de senaste och modernaste ägodelarna eller om du så är hemlös. Att du är en fantastisk och kärleksfull individ, kvarstår. Det förändras inte, och dessa egenskaper tas inte ifrån dig för att du stöter på prövningar eller besvikelser. Du är den du är ändå.

Hopplöshet är en jobbig känsla, jag vet. Ge inte upp din kamp! Ta inte ifrån dig själv ditt existensberättigande, för att du har förlorat dig själv. Du finns kvar där, om så även iu det nattsvartaste mörker. Du kommer att hitta dig själv igen. Du kommer att ta nya steg framåt, och återigen känna att grunden du står på är stadig. Det finns alltid ljus i mörkret. Om inte synligt för dig, så en bit längre fram. Kärleken finns där för dig. Den strålar genom hela dig och omkring dig, även när du inte känner det. För att den är en del av dig och för att du är en del av den.

Man är inte mindre hjälte/hjäthinna för att man förlorar sig själv ibland. Åh även den bästa av hjältar eller hjälthinnor har någon gång förlorat en strid. De lärde sig av situationen. Tog till sig av det som gjorts och vad som kunde gjorts annorlunda och fortsatte sin strävan för att nå sina mål.

Ledsamhet drabbar oss ibland. Och det är viktigt att känna att det är okej. De finns de där som är redo att lyssna till dig och dina känslor. De som överröser dig med omtanke och kärlek. När lyssnade du till dina känslor senast?

Det är så i livet ibland bara. Känn in det. Jag har inga svar på, varför vissa drabbas mer än andra. Men det är min övertygelse om, att man aldrig är ensam med det jobbiga man går igenom, även att man känner sig ensam. Och att det är viktigt att omfamna sig själv och acceptera sig själv i alla lägen. Acceptans för healing innifrån och ut.Ett steg i taget. Vissa kliv framåt måste få ta tid, men även det minsta kliv framåt är ändå ett steg framåt. Känn in den vetskapen. Du är duktig och du är i rörelse framåt. Din framtid. Din dröm. Ditt liv. Ditt andetag. Du, ditt liv. Din tid. Din stund att ta plats.  

Kanske finns det tröst nog i att veta att livet ibland gör ont, och att det är okej. För på ett eller annat sätt blir det alltid bättre igen. På ett eller annt sätt börjar man om på nytt.  Det finns ljus i mörkret, likt solen värmer en och fyller en med ny energi efter regnets rening. Återkommer glädje, ljus och mening efter renande tårar och besvikelse. Som en nyfödd fenix som reser sig ur askan.

Du är du. Du är en fantastisk och unik skapelse. Det tas aldrig ifrån dig.

Lite tankar som jag kände att jag ville dela.

Av kärlek <3 <3 <3

Jessika Poeten Johnsson

tisdag 18 februari 2014

Namnlös.

Inte ens i drömmens värld, vågade jag öppna min mun och säga min åsikt
ta striden och svare emot,
tala för mig och de mina,
han satt där överlägset flinande, och med sina härskartekniker
förklarade han för oss andra vid bordet,
att det minsann var han som hade rätt, att det skulle bli som han sagt,
att det inte fanns något motstånd att tala om,
att det lilla motstånd som fanns aldrig skulle kunna segra
de andra vid bordet instämmde nickande.

Men min själ skrek NEJ
mitt hjäta skrek NEJ, det är inte sant du ljuger
mitt sunda förnuft skrek LÖGNARE
hela min kropp spände sig
men mina läppar höll tyst,
jag teg, oförmögen att hitta argument nog att bemöta hans struntprat
oförmögen att lita till att någon av dem
skulle lyssna på vad jag skulle ha att säga.

Ynklighet, ditt namn,
mitt ansikte
för av hela min kropp och själ,
för mina systrar och bröder ville jag svara emot
men till och med i drömmen valde jag att kuvas
så jag teg.

Jag badar i självföraktet som jag lämnas ensam med,
över min egen feghet,
nästa gång jag möts av han och hans likars hånflin,
ge mig styrkan jag behöver i mig själv
för att använda mig av mina ord,
och att även om jag inte hittar argumenten jag behöver
så i alla fall visa kurage nog att framföra min åsikt,
att inte tappa rösten.

För i mina drömmar är det motstånd han han nämner som obefitnligt
starkt och kraftfullt, livfullt och i högsta grad levande
något jag ser överallt omkring mig, i det lilla och det stora,
och jag vet att kan jag drömma det,
kan det bli verklighet.

torsdag 16 januari 2014

Hon är jag

När du talar om och berömmer denna fantastiska kvinna
vänder jag mig om,
i hopp om att jag ska få se en skymt av henne också,
men jag känner, i varje brännmärkt ärr i mitt inre
att det är mig du tittar på,
att det är min defekta kropp
din vilande blick strålar kärlek mot.
När jag tittar i mina minnens ryggsäck,
finns där ingen som någonsin har tittat på mig
som du gör just då,
det är som om du ser något mer
som väcker tvivel till liv inom mig
för hur skulle jag kunna vara hon
hur kan det vara mig du tittar så kärleksfullt på
som om jag vore något dyrbart
knäppa, flummiga defekta och konstiga jag.

Hur kan du se henne
en fantastisk kvinna
och hur skulle hon kunna vara jag
trots att jag redan blottat en del av mitt ångestodjur
trots att jag varnat dig för monsterna och demonerna
nej vänta lite nu, det stämmer inte
hur skulle jag kunna vara hon
du tittar på som en dyrbar skatt
som du önskar behålla i ditt liv
och inte bara som ett objekt för dig
att avreagera din kåthet på,
eller någon som ska ha middagen färdig åt dig
och ett välstädat hem.
Hur kan jag vara hon
Som i ångest dör av självföraktet i spegelns blick
men som föds på nytt i kärleksljuset som reflekteras från din,
de där glädjestrålande ögonen
som tittar på mig som att jag verkligen betydde något för dig
hur kan du tolerant välja att se kärleken i mig,
även när jag riktar kalla stålspjut av ångest mot din hals,
en försvarsmekanism min rädsla ibland tar till,
hur kan du trots kvävningsrädsla
vara han som strålar kärlek tillbaka,
som smälter dessa ångestspjut till mjukt formade pärlor
som du lindar runt din hals och min 
för att du vill se oss omfamna varandra istället.

Hur kan du stå kvar så stolt och upprätt,
trots att nederbörd av ångestladdad rädsla piskar dig,
trots kyliga ord som mina demoner kräks ut,
en kyla som jag avskyr och som göder självförakt i mig
för jag försöker vara stark, men för att jag faller så lätt ibland,
en svidande käftsmäll ibland fullt tillräcklig, en hård örfil
för att jag ska bränna mina vingar och falla
från himmel till helvete,
en mjuk röst
”Men Jessika, Det är okej att känna så”

Du, du smäller inte i dörrar,
du skriker inte på mig
du står där trygg som en riddare
med empati och ödmjukhet
och om så själv osäker och rädd,
väljer du att vara en trygg person, väljer att skjuta ditt åt sidan en stund
för att just då väljer du att din uppgift är att vara ett stöd för mig,
en uppgift du går in för, tar på största allvar
du väjer att prioritera mig
för att jag ska känna mig trygg, för att jag ska kunna ta mig ur det jobbiga
och skratta tillsammans med dig igen
och återigen slås jag omkull av,
hur jag kan vara så viktig för någon, viktig för dig.

Du tittar på mig
och du ser mig
accepeterar sådant hos mig
jag själv ibland har så svårt att acceptera.
Du lyssnar till varje ord, verkligen lyssnar
på riktigt
och även när jag blarrar osammanhängande nonsens
upprepar mig grundligt i min egen förvirring,
som om jag har hakat fast, för att jag inte vet hur jag ska ta mig vidare
visar du tålamod, och försöker hjälpa mig att hitta det jag söker
istället för att gå därifrån
drar till dig, känner in,
motargumenterar pessimism med optimism och rationalitet,
när du tycker jag är för hård mot mig själv.
Projicerar tillbaka värmande meningar,
kärleksord
tittar på mig med din grönglittriga blick,
fortfarande,
bara tittar om än något bekymmersam, tittar
som om jag vore det vackraste som fanns där för dig att beskåda,
bland det mest fantastiska du sett
sen kysser du mig, på ett sätt
som raderar alla otillräcklighetskänslor inom mig,
som om jag vore värd all den kärlek du sänder till mig.

För att jag ska hitta tillbaka till det du vet egentligen är jag,
mitt bättre kärleksfulla jag
och hela det som jag vill ska vara jag,
den kärleksfulla glädjespriderskan
som man känner ett förtroende
och en glädje inför
trots hennes velande och något splittrade
flummiga natur.

Förlåt mig att du på så kort tid
har fått erfara så mycket ur mitt register,
det är bara det, att hela du
känns så mycket i mig på något sätt.

Jag blir nog lite skrämd när jag inte vet hur jag ska värja mig
för jag är inte van vid att få ta sådan plats hos någon,
jag har tidigare under flera år
aldrig fått vara så betydellsefull och viktig för någon man,
som vad du har fått mig att känna mig, på bara ett par månader
så förlåt mig om jag har svårt att smälta och förstå,
svårt att ta till mig
att jag skulle kunna vara, 
att jag är hon
som föder dina kärleksfulla blickar
jag är henne, hon
hon är jag
det är jag
jag


söndag 29 september 2013

Den raserade vänskapens ruin

Jag såg genom din smärtomur
och där bakanför såg jag dig
utan dina demoner
jag trodde att du ville förändra
att du ville skapa en bättre framtid för dig själv
fylla dig själv med lycka
sprida kärlek till dig själv
som du sedan kunde dela med andra
men du fortsätter att fylla dig själv med gift
injencera hat och ilska,
det är ditt liv och jag kan inte hindra dig
och även om jag kunde, är uppgiften inte min
inte ens med min önskan om ett bättre liv för dig
känner du det inte
vill du det inte själv
då spelar det ingen roll
hur många andra som vill finnas där för dig
för du gör det inte lätt
och alla som försöker finnas där för dig
har inte samma acceptansförmåga som vad jag har
inte samma tålamod
och när du väljer att falla tillbaka
för att det är enklare att ta den lätta vägen ut
än att kämpa mot det jobbiga
som skrämmer en till vansinne,
och när du sedan vänder din giftiga vredesblick mot oss andra
på de som bryr sig
som verkligen försöker finnas där för dig utan fördomar
trots att du ofta skriker mörker över oss
när du
väljer att hugga en av oss med din hatfyllda spruta i ryggen,
med mål att injencera,
vidriga elakhetsdrag
då kan du kan räkna med
att eftersom att jag såg bakanför din smärtomur
såg dig som du var, så är det inte din sjukdomsdemon jag väljer att se som skyldig
utan dig som person
och en människa kommer inte undan med
att kasta hur mycket elakheter som helst mot någon annan
då kan du stå kvar där i ruinerna av söndertrasad vänskap
med giftsprutan i handen och med medömkan upp till halsen,
med tårglittrande ögon
fråga dig själv varför du är så ensam
och jag kan inte lova

att det svar du får
inte kommer att förgöra dig.

torsdag 26 september 2013

Den nattliga läromästaren

Jag hade känt mig vilsen under dagen.. Bitvis hade jag varit riktigt lycklig och gett av mig själv. Kunant lyfta människor och fått dom att skratta. Känt mig behövd och värdefull. Men på ett annat sätt samtidigt, som om att hela jag är en diffus dimma som det inte riktigt går att greppa om. Jag är inget som går att ta på. Inget som tillhör mig, som förknippas med mig. Som att jag inte kan nöja mig med att bara vara jag. Jag måste åstadkomma något bra också. Få en klapp på axeln för att jag har varit duktig. Som att jag inte kan tillföra något.

Klockan är halv två på natten. Jag har varit hos en värdefull vän och druckit te och pratat i några timmar. Hon har lyssnat och pratat och vi har varit glada tillsammans, skrattat. Glittrande ögon i värmeljusens inbjudande sken. Inneslutande mjuk kärleksdimma. Hemmakänsla. Trygghet och lycka fyller mig. Jag är ett mirakel.  Under kvällen  har vi även påmint oss om våra rädslor och att vi är duktiga som kämpar vidare trots det. Växer oss starka, lär av livets läxa.. Försöker ta till oss tryggheten, drivkraften bakom. Vi är starkare än våra rädslor.. Jag blev påmind om vikten av att ha "pissdagar" emellanåt, för att kunna känna harmoni och lycka andra dagar. Yin o yan, sol o måne, natt o dag etc etc

Så nu går jag genom ett nedsläckt köping.. Det käns magiskt att se hur belysningen skäner ett annat liv. Kastar ljus över vinklar på byggnader och träd som man inte ser under dagtid. Bara gatubelysningen, stjärnorna, träden och jag och lägenhetslängornas talanade tystnad. När jag börjar närma mig mitt hem, är det lite mörkare runtomkring och jag svänger runt gaveln på en av lägenhetslängorna, en sträcka jag alltid brukar gå natt som dag, in till en mörk bakgård/innegård. Och innan jag hinner runda nästa gavel fylls jag av en väldig obehagskänsla och när jag svänger sista biten runt andra gaveln och reagera är den där. Jag ser det svarta djuret stå där, spänd med vartenda muskel i sin kropp redo för att kasta stig över mig.. En dobermann redo för attack. Den har fixerat mig med sin blick och vit löddrande fradga väller ur den öppna munnen när hunden morrar åt mig och jag ser de gulbleka tänderna glittra i sin salivglans.., Jag stannar upp vacklar till och vill vända mig om och springa. Hjärtat vill plötsligt slå sig ur bröstet på mig och jag känner pulsen i tinningarna och jag vill fly för mitt liv. Jag får ont i magen och jag fylls av mörker och obehagskänslor.. Det käns hotfullt och jag vill hem till tryggheten..

Lika fort som synen kommit till mig har den försvunnit. Jag blinkar till och tittar ut i mörkret framför mig. I den mörka buskens dans i vinden, ögnar igenom, söker av men den finns inte där.. Den fanns aldrig annat än inom mig och jag börjar återigen gå framåt men känslan i magen och hjärtat vill inte försvinna. Jag brukar inte vara rädd för speciella hundraser så men sen börjar jag ta in det. Det kommer till mig. Hunden var inte min fiende, det var inte hunden som var ett hot mot min hälsa. Det vackra respektfulla djuret kom som min läromästare. Plötsligt bara vet jag att det är så, hunde ville mig något.

Jag skyndar på stegen upp för trapporna hemma skyndar in till bokhyllan och slår upp dobermann i Djurens språk av solöga: "Säg ifrån och visa vad du vill. Du bestämmer över ditt eget liv. Min gåva till dig är att ta tillvara din egen självbestämmelserätt. Här gäller dett att fatta egna beslut utifrån dig själv." Tack där fick jag det. Hela känslan av att hunden inte var hotet. Den kom som min vän. Den visade sig ilsekn, för att stunden krävde det. Jag behövde bli rädd för att vakna upp. För om hela dagen varit en diffus dimma. Så kom djuret till mig med en påminelse om att jag är en kraftfull skapare som kan påverka mitt liv. Åh det största hotet jag har mot mig själv, är jag själv när jag vägrar att lyssna till mina egna behov och handla utifrån mina förutsättningar.

Så jag tackar djuret som kom till mig i den mörka natten. Min nattliga läromästare,en reflektion skapad ur mig själv. Jag tackar för att det gång på gång visar sig för mig att jag inte är ensam i min helande självförverklingsresa i livet. Livet är fantastisk och fantastiska saker kan hänsa oss om vi tillåter oss att tro att det är möjligt. Det finns magi i vardagen. Varför skulle en enkel kvinna som jag annars se en hund som egentligen inte existerar, lika tydligt som den gjorde det. För att sedan kunna lägga färdigt mitt puzzel. Gå över gränser, sudda bort diffushet och luddighet. Tillåtas att se glasklart och i själens djupa brunn se glittrande stjärnstoff.

onsdag 28 augusti 2013

Regnbågshjärta



Jag älskar mig själv. Jag är min egen kärleksfulla förälder och coach. Jag ser med kärleksfulla ögon på mig själv och väljer att ge mig själv ömhet, kärlek och respekt.Jag accepterar de brister jag har, som egenskaper som bidrar till att jag skiljer mig ifrån mängden. Att dessa egenskaper gör mig unik och att jag tillåts att stråla för den jag är. Jag älskar alla delar av mig...Jag är kraftfull och stark och det finns ingenting som jag inte klarar av. Jag accepterar att jag ibland i mitt liv har tillåtit mig själv att styras av  räsdsla. För att jag bär med mig vetskapen om, att det är där som jag har behövt vara just då. Det är där min prcosses har befunnit sig vid det tillfället.. Det är okej. Men nu är jag stark. Jag strålar av kvinnlig kraft. Ett strålande kärleksljus. En underbar själ som förtjänar så mycket gott.

Härmed tänker jag som är så modig, bestämma mig för att bli ännu modigare. Jag ska ta mig ännu längre. Jag ska ta mig ännu djupare in i mig själv och djupare runt omkring mig. Jag tänker stå som min egen gudinna och jag tänker skapa det liv jag vill ha och vet med mig att jag förtjänar.  Jag har stått och velat i dörrkarmen länge nog utan att våga gå över tröskeln. Tvivlat mig fördärvad på mig själv och mina egenskaper och analyserat sönder vartenda tanke, fastnat i detta beteendemönster utan att våga kliva ut. Utan att tillåta mig att våga chansa. Jag ska samla mod nu, så insikten når hela vägen in till mitt hjärta. Jag tänker inte längre låta min rädsla kontrollera mig. Jag tänker tygla rädslan och kontrollera mitt liv. Ska jag någonsin avstå ifrån något, så ska det vara för att jag känner att det är något som jag inte behöver eller vill ha i mitt liv. Det ska inte vara av rädsla, nej aldrig rädsla. Jag ska också bli maskmat eller aska en gång, min tid är nu.
Jag är en sprudlande, kreativ och kärleksfull människa som bär på mycket känslomässig visdom. Jag tänker fortsätta stråla omtanke, skina starkare än aldrig någonsin förr i mina färger. För jag känner kraften inom mig, jag känner förändringsprocessen för att den är min. Processen är min, jag är processen. Jag känner förändringen så som den nu är och vart den är påväg att leda mig. Fyller mig med längtan och glädjefylld förväntan. Jag är skaparen.

Jag älskar livet. JAG ÄLSKAR LIVET! Det är en underbar gåva och det finns så mycket kärlek och glädje. Jag älskar mig själv. JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV!! Hela virriga, sprudlande, vackra, kraftfulla, flummiga, visa, tokiga, nördiga, klantiga, grubblande mig. Jag älskar att skratta. Jag har roligt med mig själv och människor som jag väljer att ha runtomkring mig i mitt liv. Ja, jag är redo. Jag kröner mig själv till drottning med omedelbar verkan. Från och med nu och till mitt sista andetag. En bedårande vacker drottning med regnbågshjärta som inte förtjänar något mindre än det bästa i sitt liv. En sagolik vardagshistoria att hämta hopp och kraft ur. Ett mirakel ibland så många andra.

Det här är min tid.. Min tid är nu. Jag älskar mitt liv just där jag befinner mig precis nu. Jag har kanske inte allt som jag skulle vilja ha i mitt liv. Men jag har ingen anledning att känna besvikelse, min resa har fört med sig mycket. Jag blickar aldrig mer bakåt med ångest, utan bara för att ta med mig lärdommar. Jag är nu, min tid är nu. Det förgångna äger jag inte längre jag fokuserar min kraft på nuet och drömmer min framtid. Min dröm är viktig. Jag är viktig. Jag tänker fylla mig med min dröm, så att jag lever min sanning. Min resa har fört med sig så mycket, har fört mig så långt. Jag är stolt över mig själv och min bedrift. Det jag har, det som har gjort mig till den jag är. Allt det jag hitills skapat kan jag känna stolthet och glädje inför, just därför att det har lett mig dit jag är idag. Jag har tagit och gett mig själv en själslig kärleksfull omfaning. Jag är kärlek, jag är glädje. Jag älskar mig, och jag älskar min resa.  Jag tänker tillåta mig att stråla fritt i min färgprakt. Likt en gudomlig drottning, en gudinna. Mitt hjärta, mitt regnbågshjärta pulserar min energifulla levnadsessense, det är jag och det är vackert.

Jag vill skratta glädje, jag vill gråta av glädje, jag vill skrika och hoppa. För min kamp har varit lång och bitvis helvetesjobbig och svår, men jag börjar andas fritt nu. De sår och den ledsenhet som jag har burit inom mig så länge på min resa. Har jag inte längre grävt över och försökt glömma. Jag har grävt och karvat mig djupare in i ibland de köttiga sårslamsorna och jag har baddat mina sår.. Jag har tillåtit mig att känna in dom, låtit dom sprida sig i mig tills hela jag har värkt, tills jag har sett varje litet smärtsamt jack. Varje rispa.  Men detta har jag läkt, med kärlek till mig själv. Med förståelse för att jag har reagerat som jag har gjort i vissa situationer. Genom att älska alla delar av mig oavsett och oberoende av vad min omgivning tycker. Genom att fylla mig själv med acceptans för de sidor jag inte alltid uppskattar hos mig själv, istället för ångest.
 Jag har i sanning förlåtit och skapat mig en ny stabil och balanserad grund. Jag är här idag och jag älskar mig själv, älskar att få vara här. Jag är tacksam för all visdom och alla lärdommar som givits mig genom mina erfarenheter. Jag känner glädje över att det har fått mig att känna mig själv så som jag är. Jag står här nu. Ståtlig, stark och med ett brinnande mod.

Jag tror mig veta att det är dags nu. Att jag kan vara så pass trygg i mig själv, att jag innerst inne vet. Att steget vidare inte borde skrämma mig. Att jag kan tillåta mig själv att fortsätta min förändringsprocess, min pånyttfödelse. Åh om jag brinner passion nu, är det ändå dags för Fenix att träda fram. Ta klivet över tröskeln. Nej, det är inte rädsla jag tänker fylla mig själv med längre, det är min glädje. Det är det rosa, det gula ,det gröna ,det blåa, det lila, det turkosa, det röda och orangea. Det är mod och ett hav av beslutsamhet. Energi! Kraft!

Kraftfull! Likt en stenbock som spänner vartenda muskel i sitt språng i de branta bergen, likt en järv med klorna utfällda och salivglittrande tänder, likt ett lejons majestätiska rytande, likt en älgs resliga ståtlighet, likt en katts otroliga smidighet och en fågels frihet där den flyger, likt en fjärils lätta vingslag. Tänker jag tillåta mig att vara mig själv. Tänker jag tillåta mig att vara mitt rätta kraftfulla jag. Leva i min fulla kapacitet utifrån varje situation resan för med sig. Den sanning jag lever ska stråla ifrån mitt regnbågshjärta. Min glittrande dröm, ska vara min kristallgnistrande sanning..

onsdag 21 augusti 2013

Som små droppar


Bilden lånad ifrån google.



Som små droppar glänsande i sin vackra fullänständighet. Som längtar så efter att få höra till. Längtar efter att få vara sig själva, att få uppfylla sin innersta önskan, sitt väsens dröm. Dropparna kan tyckas vara identiska. För de är alla uppbyggda på samma sätt. Men i varje liten droppe, finns en egen önskan. Varje liten en är fylld av sina egna färgsammansättning som syns när solen lyser igenom. Strålar med sin engen energi.

 Varje droppe, lika viktig för en törstig moder jord. Hon gör ingen skillnad, för hon behöver dom alla.
Som en kaskad av regnbågar i regnvått bladverk. Droppar som gnistrar som vore de ädelstensar. Stannar upp. Förundras över naturens magiska sfär. Ett fulländat tempel vart än man går.Stannar upp, får kraft att ta nya djupa andetag. Påminna sig om att det är nuet som gäller. Det är nuet som man lever i, och ska fokusera på. Vi vet ingenting om vi är garanterade någon morgondag. Åh fårvi morgondagen i gåva, är det nu vi kan börja lägga grunden för den. Men se dig omkring. Visst har du det bra? Det kan finnas saker eller personer omkring dig som du saknar, en längtan efter att det vore på ett annat sätt. Det är inte fel att ha drömmar. Vår fantasi måste få måla drömmar så att våra själar få vara kreativa och så vi kan skapa oss mål och fylla oss med positiv längtan. Längtan. Härliga ord. Se till att saknaden inte tar överhand. Se till att även om du just nu inte lever din dröm. Tacksamhet. Ja, jag vet det pratas mycket om tacksamhet. Kanske låter det som tjat i dina öron. Det borde det inte göra. Det är för din skull det nämns. Just din. För att du när andas in ditt djupa andetag mår så mycket bättre om du fyller dig med tacksamhet. Låter glädjen över det du har sprida sig som en löpeld i ditt varande istället för att räkna upp allt det du vill ha. Framförallt om det gäller ägodelar, matriella ting. Visst får man unna sig att bli glad över materiella ting, men inte ska hela vår liv vägas på en lyckovåg med materiella prylar. Vi kan inte köpa oss lyckliga. Gå inte på den illusionen. Dom ljuger för dig. Den lycka du bär med dig får du själv skapa. För köpt lycka är sällan långvarig.

Kom ihåg när du målar dina drömmar. Att de är i sanning med dig. Att drömmarna tillhör dig och inte pressnade föräldrar eller bästa vännens förväntningar. Inte samhällets syn på vad som passar normenutan måla dina drömma med de färger som är dina. Med det liv som pulserar i ditt hjärtas slag. Ditt liv din målarduk. Din väg, dina skor att trampa ut. Du. Just du, just nu. Du det finns människor du älskar och skulle göra vad som helst för. Glöm inte bort dig själv. Du är den viktigaste personen i ditt liv. Du förtjänar all din kärlek och respekt. Du förtjänar din ömhet och din längtan. Du borde aldrig se på dig själv med fördomar. Låna in kärleken i din blick när du tittat på dig själv. Wow vilken fulländad skapelse. Vilken unik kreativ färgsammansättning. Tänk inte ens tanken att försöka måla dig en kopi av någon. Inspiratörer och förebilder är till för att du ska kunna måla de färger du har i dig ännu starkere och med mer glädje. Inte för att du ska måla över dina färger med någon annans.. Det vore ett brott mot dig själv och skulle kosta dig mycket smärta innan du återigen skulle tillåta dig att ta fram dig själv.


Så vem är du? Känner du dig själv? Om inte, varför är du nyfiken på främlingen som går där på andra sidan gatan, sitter intill dig på bussen om du inte är nyfiken på dig själv? Vad som finns där inom dig? Hur ska du helhjärtat kunna gräva dig in i en djupare relation med någon främling om du inte ved vad du själv har att ge av dig själv? Kom ihåg att din färgsättning är unik. Kanske finns det färger med som du inte gillar. Försök inte dölja dessa färger med att måla över dom, för det får dom inte att försvinna! Acceptera att dessa färger som du inte gillar också är en del av dig. Åh ingen del av dig borde döljas. Sen gäller det att fylla sig själv med glädje och kärlek. Livsmål som får en att vilja andas varje nytt andetag. Som får en att vilja sprudla i varje utandning. Då kommer de färger som du gillar, lysa starkast. Du kommer känna, att du är den du vill vara. Att det är en otrolig glädje att få leva som just dig. Åh du kommer inte suckande klaga över att livet är meningslöst. För du kommer att veta att livet har prövningar. Ibland mer än vad man orkar med. Men du kommer veta med dig. Att det är en del av ditt konstverk, en del av din resa och det kommer inte förgöra dig om du inte tillåter det. Det kommer få dig att stärka det du bär inom dig och få dig att lysa av gudomlig kraft. Din fulla mäktiga kapacitet.

Som små små droppar. Så lika varandra men så unika i sin egen sammansättning. Så rinner en droppe, faller och upplöses i havet. Förenar sig med oceanen och är föralltid en del av en större helhet. Droppen och havet har alltid hört ihop. Droppen välkommnar denna förening där den inte längre är en droppe. Där dess energi kan pulsera fritt utanför några fysiska former. Där den inte längre behöver anpassa sig till några fysiska former. Utan där den tillåts att vara fri. Där, som det finns grännslöst mycket kärlek. Där, där man kommer ihåg värdet av varje liten droppe. För även oceanen började byggas av en enda droppe. Så oceanen vet, hur viktig vart enda en av dom är. Därför strömmar oceanen med sin kärlek genom moder jord. Föreningen behövs för balansen i helheten.


Du är just som den, den första droppen som skapade oceanen. Du är viktig och din insats gör skillnad. För varje liten en, varje liten livsdröm är av betydelse. Du kan uträtta underverk om du tillåter dig att tro på dig själv. Tro på att du hör till och att du är ren stark kärlek. Att ur dig kan vad som helst födas till liv. Även den minsta av droppar kan uträtta underverk. Våga vara din egen konstnär. Våga måla ditt hjärtas drömmar.