Valet är svårt
grubblerierna plågar mig om nätterna
stressar mig om dagarna,
överväger noga
fram och tillbaka, om och om igen
hjärtklappning
jag väljer nog fel
hur jag än gör.
Skrivpuffs ord: Överväga
söndag 10 februari 2019
Beslutsångest
onsdag 16 januari 2019
Övertrampet
Mot sin vilja
förlät hon hans svidande övertramp.
För det som en gång hade varit,
vägrade hjärtat släppa taget om.
Krampaktigt klängde kärleken sig kvar,
så hon förlät honom,
igen.
Med sin egen lycka som offergåva,
älskade hon, och
han var alltid henne nära,
men själv var hon förlorad.
Med inspiration ifrån skrivpuffs: Mot sin vilja.
tisdag 15 januari 2019
Förströelsen
Jag hade yrat iväg mig i en dagdröm igen. Det hände allt
oftare nu för tiden att jag gjorde det. Undflydde min egen vardag och dess
tråkiga problem med drömmarnas rusande yrsel. Världar utan gränser att
försvinna i, där precis allting var möjligt. Där jag kunde vara den jag ville
vara, obunden av mina egna tillkortakommanden. Och med ens stod åter min egen
sorgliga situation livslevande för mina ögon. Jag hade kämpat så hårt för att
vårda mina relationer i livet, men min trasiga själ gjorde mig stört omöjlig
att ha att göra med någon längre period. Jag var för komplicerad helt enkelt och
ingen uthärdade att stanna vid min sida tillräckligt länge, för att se bortom
min trasighet och ta reda på vem jag verkligen var. Bortom min giftiga tunga,
som i självförsvar talade skadegörande nervgift till andra. Ingen brydde sig
om att ta reda på vad jag drömde om och vad jag ville med mitt liv och de
människor som jag så gärna ville ha däri. Jag var för alltid dömd till att vara
knäppskallen! Och likaså fördömd till ensamhet. Nog såg jag till att ge mig ut
på upptäcktsfärd i livet emellanåt. Jag såg till att utsättas för möten med
andra människor, något som både fascinerade mig och skrämde vettet ur mig. Men
ingen stod ut med att lyssna till det osammanhängande klagosvammel mitt hjärta
nynnade på, till följd av den brustna själens tårar. Det gjorde dem bara obekväma och fick dem att skruva nervöst på sig, och innan vi ens hade hunnit
lära känna varandra var personen ifråga lika bortflugen, som en flyttfågel
under vinterhalvåret. Kvar var jag. Ensam. Alltid lika ensam. Och jag skyllde
allt på min egen mamma som med sitt hat och sin egen trasighet hade förstört
mig ifrån mitt första andetag. För jag var aldrig menat att bli annat än en
fläck på ett lakan efter två människors älskog, men jag hade valt livet istället.
Det uppskattades inte av modern och hon var aldrig sen med att påpeka det för
mig så fort hon fick tillfälle den jävla ragatan! Jag var arg på henne för att
hon alltid hade fått mig att känna att jag inte var önskvärd här i livet. Som
om jag skulle ha fötts värdelös och helt omöjlig att älska, som att felet
skulle ha varit mitt, och inte hennes. Jag var rasande på henne, för att hon
aldrig kom till insikt och lärde sig något om sig själv och sitt eget mående.
För att hon inte förstod hur elak hon var. Jag suckade uppgivet för mig själv,
vem var jag att döma henne egentligen, som själv aldrig kom underfund med hur
jag skulle tackla min egen trasighet. Jag som drev runt i gränslösa skimrande drömvärldar istället. En ny dröm kastade sig över mig igen, som så ofta nu för
tiden. Plötsligt stod där uppklädda herrar och damer i de mest färggranna klänningar.
Överallt sågs människor skratta och klappa takten till musiken. Jag kände hur
den bjöd upp mig till en befriande dans och runtomkring mig stod de vackra
människorna och applåderade uppmuntrande åt mig medan jag gav mig hän åt de
rytmiska tonerna och försvann iväg, bort i den berusande dimman och dess
välkomnande befrielse.
Dagens utmaning på skrivpuff var att ta en bok som man just nu läser och välja en mening i mitten på sida 30 i den boken. Min mening blev:
"Och med ens stod åter min egen sorgliga situation livslevande för mina ögon." Sidan 30 i Knut Hamsuns bok, svält.
Etiketter:
berättarglädje,
Ord,
skrivglädje,
skrivpuff,
skrivövning
lördag 5 januari 2019
Tillsammans
Tillväxtultraljudet, allt började med tillväxtultraljudet.
En ren rutin, som skulle förändra allt. Min ofödde son, en hjärnblödning.
Vattenskalle till följd av blödningen. En förträngning som inte gjorde det
möjligt för vätskan i hjärnans ena ventrikel att rinna undan och tas upp av
kroppen. Åh du arma lille, varför?
Planerad förlossning i Linköping. Akutsnitt. Ny mr-röntgen
av din hjärna, den första utanför min mage. Operationen. Den fruktade operationen, som jag både längtat efter och bävat inför på samma gång, sen jag visste att
du var tvungen att få den.
Känslorna som svallade inom mig när jag följde dig och
ekipaget med läkare och barnsjuksköterskor genom de långa korridorerna ner till
operationssalen. Jag hade inte behövt följa med. Jag hade inte behövt se dig
så. Ändå kände jag att det var vad jag var tvungen att göra. Något jag ville
göra. Och jag fällde undan sidan på din intensivvårdssäng och ställde mig på tå
för att nå fram till dig under alla sladdar och papper och jag kysste din lilla
panna. Jag ville fylla dig med så mycket mammakärlek jag förmådde innan du
kördes in för att bli skuren i, endast en dag gammal.
Vi har tagit oss igenom
allt det där nu, tillsammans tar vi en dag i taget. Tillsammans möter vi det vi
måste, och tillsammans tar vi oss igenom allt. Det är vad jag behöver få tro,
för att orka stå upp, trots utmattningen som har kommit över mig. Tillsammans.
Skrivutmaningen på instagram hade en skrivövning som gick ut på att flödesskriva det man tänkte på under fem minuter. Här är mitt resultat.
Jag har så mycket som snurrar runt både tankemässigt och känslomässigt och jag längtar efter att få skriva igen, men oftast blir det bara små små fragment som kommer till mig. Hinner inte greppa någon större tanke, eller skriver jag utan att veta hur jag ska strukturera upp min text eller så. Men borde försöka ta mig tid att flödesskriva igen. Innan hade jag en period där jag flödesskrev en liten stund varje morgon. Kanske borde införa det igen, om jag kan få ihop det pusslet med två små barn. Att flödesskriva, ger oftast resultat hos mig och det är bättre än att inte skriv alls. Jag vill inte tappa min inre berättarröst.
måndag 26 november 2018
Dagen då månen slocknade
Jag minns inte vad det var för en dag, den där dagen när
månens ljus slocknade och sången i bröstet tvärt tystnade. Jag minns bara att
det var en ovanligt mörk oktoberdag och vindarna som drog fram var isande kalla
och bistra mot min känsliga hy. Jag stod där vid den småländska hamnen i vad
som kändes som en evighet och blev våt av det fina regnet. Tittade på de mörka
vågorna som vilt men metodiskt böljade in mot land. Kylan kändes skön, trygg på
något sätt mot mitt inre som var i totalt kaos. Jag har alltid varit en sådan
person som tål kyla, för inget får mig att frysa mer, likt ett hårt kallt
hjärta.
Jag minns att jag fick höra att jag är stark. att jag är
rätt kvinna att klara av den här situationen som jag har hamnat i. Kanske är
jag rätt stark, jag vill tro det, men jag vet inte. Det var sagt med väldigt
mycket kärlek till mig jag vet det men jag minns att jag tänkte att det var
något dom hävde ur sig bara. Egentligen var dom nog bara väldigt glada över att
det inte var dom som var i min... Vår situation. För dom hade ju allt gått bra.
Stark, ja kanske, jag kommer bara ihåg att livet tog slut
ett par sekunder där och då, det gjorde det så klart inte men det kändes så, och
jag minns hur smärtan kramade om hjärtat så att det stannade till och det
flimrade framför ögonen. Jag ville bara skrika av förtvivlan och säga att nu
räcker det ta mig fan! Jag vill inte bära det här oket på mina axlar också. Jag
vill inte. Jag orkar inte. kan någon väcka mig ur denna mardröm? Det kändes som livselixiret rann ur mig, om så bara för ett par sekunder.
Jag tänker tillbaka på första gången jag kände dig sparka i
mig efter det där tillväxtultraljudet, det som bara skulle vara en rutin för
att se hur du växte eftersom att din storasyster var en lättviktsbebis när hon
föddes. Ultraljudet som ändrade allt och som gjorde det så smärtsamt tydligt, men
den bistra sanningen är, att alla barn föds inte friska. Så när jag kände dig
sparka och böka runt därinne, kändes det inte längre på samma sätt. Hur jag
fylldes av förtvivlan och ledsenhet över dina rörelse under min hud, istället
för glädjen och längtan jag innan fyllts med. Nu blev det bara en smärtsam
påminnelse om mardrömmen jag ville vakna upp ur. För jag visste inte hur du
mådde därinne i mig. Ovisshetens vassa tänder slet mitt inre i stycken, trasade
sönder något kolossalt. Min son....Vår son... Vad händer dig och varför?
Jag fulgrät likt ett barn och hulkade förtvivlat när jag
slogs av tanken på att det skulle ha gjort ont på dig. Att du skulle ha märkt
skillnad före och efter detta hände dig. Där du låg i min livmoder och växte
till dig. Jag vet att bebisars hjärna inte är lika utvecklade som våra, men jag
vet inte hur medvetna dom är, så kanske att du märkte att något gick galet med
dig där inne? Kanske att du fick ont i ditt lilla huvud när hjärnblödningen
drabbade dig? Jag fick skaka av mig den tanken, dels för att jag aldrig kommer
att få svaren på de frågorna, mest för att det blev för outhärdligt för mitt
mammahjärta att tänka så. För en hjärnblödning har du haft, hur mycket jag än
önskade att det inte var så. Och det ändrar inte kärleken jag känner till dig.
Det finns en tacksamhet också mitt ibland all smärta, att
detta upptäcktes, hur ont det än gör i din pappa och mig att inte veta hur
något kommer att bli. Så finns det en plan för dig nu, när du kommer till
världen. Och det gör ont i mammahjärtat att tänka att dom ska ta dig ifrån mig
när du har kommit till världen och lägga dig i en operationssal och karva i din
nyfödda lilla kropp. Men en otrolig tacksamhet i att dom gör allt dom kan för
att hjälpa dig och göra det bästa för dig nu när det är som det är. Oron som
kommer smygande ibland. Läkarna är väldigt duktiga på sjukhuset vi ska läggas
in på, när du kommer att förlösas till världen. Men en operation kommer alltid
med en viss risk, och narkos för en liten nyfödd, jag skulle ljuga om jag sa
att tanken inte skrämmer mig emellanåt.
Jag minns hur jag brukade sitta och fantisera och dagdrömma om ditt utseende. Att jag brukade undra över om du och din storasyster skulle vara lika eller inte. Om man skulle kunna se på er att ni var syskon. Jag är fortfarande nyfiken på dig sonen min, och jag har en känsla av att du kommer att vara mörkhårig som din pappa. Men mest nu funderar jag över hur mycket men du kommer att ha fått av din hjärnblödning och ditt vätskefyllda huvud.
Jag minns hur jag brukade sitta och fantisera och dagdrömma om ditt utseende. Att jag brukade undra över om du och din storasyster skulle vara lika eller inte. Om man skulle kunna se på er att ni var syskon. Jag är fortfarande nyfiken på dig sonen min, och jag har en känsla av att du kommer att vara mörkhårig som din pappa. Men mest nu funderar jag över hur mycket men du kommer att ha fått av din hjärnblödning och ditt vätskefyllda huvud.
Det är en sorg i mig att det inte kunde få vara normalt med
dig som med din syster. Det gör ont i mig att vi ska ligga på ett sjukhus långt
hemifrån dit ingen familj har möjlighet att komma och besöka oss. För att
överösa dig med kärlek och önska dig välkommen till världen och välkomna dig till
familjen. Det gör ont i mig, och det tänker jag inte ljuga om. Det gör något så
förbannat ont, och ovissheten i att inte veta hur du kommer att må tär på både
din pappa och mig.
Jag längtar bara tills allt det här ska vara över nu.
Längtar bara tills du finns här hos oss, och vi får landa i
vilken verklighet det än blir.
Och när allt det här är över och, allt förhoppningsvis har
gått bra, så ska du ligga hos mig i min famn min älskade son och höra hur mitt
hjärta slår, sjunger kärlekssånger för dig och din storasyster. Och du ska
känna dig varmt välkommen till vår familj, vårt andra lilla mirakel, och kanske
att er pappa ska få se sin måne lysa upp på nytt, när allt det här är över.
Med inspiration av skrivpuffs ord: Familj.
Jag har inte bearbetat texten utan bara flödesskrivit, så vissa förändringar kan komma att göras senare. Var mest lycklig över att jag fick lite tid över att skriva igen. Lämna gärna en kommentar den som känner för det.
Etiketter:
föräldraskap,
graviditet,
känslor,
kärlek,
ovisshet,
rädsla,
skrivglädje,
skrivpuff,
smärta,
tankar
torsdag 19 juli 2018
Onda andetag
Ont
gör morgonens första andetag
demonerna smyger trofast runt
inom
livnär sig på att förgifta
mitt innersta
mitt egna jag
sveket bränner fortfarnde
rykande färskt i mitt hjärta
varför
åh varför
kunde jag bara inte få somna om,
slippa känna mer,
somna in.
Etiketter:
känslor,
mina alster,
skrivarglädje,
smärta,
ångest
onsdag 18 juli 2018
Mardröm
Jag slukas hellre av helvetets eldar
låter de sveda min kropp till oigenkännlighet
om och om igen
än lever en evighet i paradiset
tillsammans med dig.
låter de sveda min kropp till oigenkännlighet
om och om igen
än lever en evighet i paradiset
tillsammans med dig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)