måndag 26 november 2018

Dagen då månen slocknade


Jag minns inte vad det var för en dag, den där dagen när månens ljus slocknade och sången i bröstet tvärt tystnade. Jag minns bara att det var en ovanligt mörk oktoberdag och vindarna som drog fram var isande kalla och bistra mot min känsliga hy. Jag stod där vid den småländska hamnen i vad som kändes som en evighet och blev våt av det fina regnet. Tittade på de mörka vågorna som vilt men metodiskt böljade in mot land. Kylan kändes skön, trygg på något sätt mot mitt inre som var i totalt kaos. Jag har alltid varit en sådan person som tål kyla, för inget får mig att frysa mer, likt ett hårt kallt hjärta.

Jag minns att jag fick höra att jag är stark. att jag är rätt kvinna att klara av den här situationen som jag har hamnat i. Kanske är jag rätt stark, jag vill tro det, men jag vet inte. Det var sagt med väldigt mycket kärlek till mig jag vet det men jag minns att jag tänkte att det var något dom hävde ur sig bara. Egentligen var dom nog bara väldigt glada över att det inte var dom som var i min... Vår situation. För dom hade ju allt gått bra.  

Stark, ja kanske, jag kommer bara ihåg att livet tog slut ett par sekunder där och då, det gjorde det så klart inte men det kändes så, och jag minns hur smärtan kramade om hjärtat så att det stannade till och det flimrade framför ögonen. Jag ville bara skrika av förtvivlan och säga att nu räcker det ta mig fan! Jag vill inte bära det här oket på mina axlar också. Jag vill inte. Jag orkar inte. kan någon väcka mig ur denna mardröm? Det kändes som livselixiret rann ur mig, om så bara för ett par sekunder.

Jag tänker tillbaka på första gången jag kände dig sparka i mig efter det där tillväxtultraljudet, det som bara skulle vara en rutin för att se hur du växte eftersom att din storasyster var en lättviktsbebis när hon föddes. Ultraljudet som ändrade allt och som gjorde det så smärtsamt tydligt, men den bistra sanningen är, att alla barn föds inte friska. Så när jag kände dig sparka och böka runt därinne, kändes det inte längre på samma sätt. Hur jag fylldes av förtvivlan och ledsenhet över dina rörelse under min hud, istället för glädjen och längtan jag innan fyllts med. Nu blev det bara en smärtsam påminnelse om mardrömmen jag ville vakna upp ur. För jag visste inte hur du mådde därinne i mig. Ovisshetens vassa tänder slet mitt inre i stycken, trasade sönder något kolossalt. Min son....Vår son... Vad händer dig och varför?

Jag fulgrät likt ett barn och hulkade förtvivlat när jag slogs av tanken på att det skulle ha gjort ont på dig. Att du skulle ha märkt skillnad före och efter detta hände dig. Där du låg i min livmoder och växte till dig. Jag vet att bebisars hjärna inte är lika utvecklade som våra, men jag vet inte hur medvetna dom är, så kanske att du märkte att något gick galet med dig där inne? Kanske att du fick ont i ditt lilla huvud när hjärnblödningen drabbade dig? Jag fick skaka av mig den tanken, dels för att jag aldrig kommer att få svaren på de frågorna, mest för att det blev för outhärdligt för mitt mammahjärta att tänka så. För en hjärnblödning har du haft, hur mycket jag än önskade att det inte var så. Och det ändrar inte kärleken jag känner till dig.

Det finns en tacksamhet också mitt ibland all smärta, att detta upptäcktes, hur ont det än gör i din pappa och mig att inte veta hur något kommer att bli. Så finns det en plan för dig nu, när du kommer till världen. Och det gör ont i mammahjärtat att tänka att dom ska ta dig ifrån mig när du har kommit till världen och lägga dig i en operationssal och karva i din nyfödda lilla kropp. Men en otrolig tacksamhet i att dom gör allt dom kan för att hjälpa dig och göra det bästa för dig nu när det är som det är. Oron som kommer smygande ibland. Läkarna är väldigt duktiga på sjukhuset vi ska läggas in på, när du kommer att förlösas till världen. Men en operation kommer alltid med en viss risk, och narkos för en liten nyfödd, jag skulle ljuga om jag sa att tanken inte skrämmer mig emellanåt.

Jag minns hur jag brukade sitta och fantisera och dagdrömma om ditt utseende. Att jag brukade undra över om du och din storasyster skulle vara lika eller inte. Om man skulle kunna se på er att ni var syskon. Jag är fortfarande nyfiken på dig sonen min, och jag har en känsla av att du kommer att vara mörkhårig som din pappa. Men mest nu funderar jag över hur mycket men du kommer att ha fått av din hjärnblödning och ditt vätskefyllda huvud. 

Det är en sorg i mig att det inte kunde få vara normalt med dig som med din syster. Det gör ont i mig att vi ska ligga på ett sjukhus långt hemifrån dit ingen familj har möjlighet att komma och besöka oss. För att överösa dig med kärlek och önska dig välkommen till världen och välkomna dig till familjen. Det gör ont i mig, och det tänker jag inte ljuga om. Det gör något så förbannat ont, och ovissheten i att inte veta hur du kommer att må tär på både din pappa och mig.

Jag längtar bara tills allt det här ska vara över nu.
Längtar bara tills du finns här hos oss, och vi får landa i vilken verklighet det än blir.
Och när allt det här är över och, allt förhoppningsvis har gått bra, så ska du ligga hos mig i min famn min älskade son och höra hur mitt hjärta slår, sjunger kärlekssånger för dig och din storasyster. Och du ska känna dig varmt välkommen till vår familj, vårt andra lilla mirakel, och kanske att er pappa ska få se sin måne lysa upp på nytt, när allt det här är över.   






Med inspiration av skrivpuffs ord: Familj.

Jag har inte bearbetat texten utan bara flödesskrivit, så vissa förändringar kan komma att göras senare. Var mest lycklig över att jag fick lite tid över att skriva igen. Lämna gärna en kommentar den som känner för det. 

torsdag 19 juli 2018

Onda andetag



Ont
gör morgonens första andetag
demonerna smyger trofast runt
inom
livnär sig på att förgifta
mitt innersta
mitt egna jag
sveket bränner fortfarnde
rykande färskt i mitt hjärta
varför
åh varför
kunde jag bara inte få somna om,
slippa känna mer,
somna in.

onsdag 18 juli 2018

Mardröm

Jag slukas hellre av helvetets eldar
låter de sveda min kropp till oigenkännlighet
om och om igen
än lever en evighet i paradiset
tillsammans med dig.

Ljudet av sprickorna


Nu var gränsen för länge sedan övertrampad, när han satt och raderade foton och meddelanden ifrån hennes telefon utan hennes tillåtelse. Som att han hade rätt att bestämma vad som fanns på hennes telefon och inte. Rätt att bestämma vad hon skulle tycka om och inte tycka om. Hennes bilder, som hon tyckte om, som var en del av henne och hennes liv. Som att det var världens självklaraste sak att han hade rätt att avgöra och att hon bara skulle finna sig i att bli behandlad på det sättet. Trampad på, om och om igen. Hon bet sig hårt i underläppen, men sa inte ett ljud. Att skrika hjälpte inte hade hon fått lära sig, det var ett språk han inte förstod och det ledde aldrig någonstans. Hon slickade i sig det metallsmakande blodet som pulserade ifrån den sönderbitna läppen, reste sig upp och lämnade rummet.

Den smygande tystnaden blev mer och mer tilltagande. Smög sig in överallt i skrymslen och vrån i deras hem. Vilandes, påtaglig överallt som vore den ett fysiskt väsen. Kvar fanns bara ljudet av väggklockans eviga tickande, som dunkade obönhörligt i öronen på henne och fick hennes hjärta att rusa.

När han satt framför datorn en kväll gick hon ut till hallen och tog på sig sina ytterkläder. Hon tålde inte att se honom längre. Det hörs ingenting när skavsår letar sig in mellan något som en gång brukade vara vackert. "Ljudet av kärlek som går sönder har han ännu inte uppfunnit, skaparen." Tänkte hon bittert, öppnade dörren och gick ut.    





Skrivet med inspiration ifrån skrivpuffs ord: sönder.

måndag 16 juli 2018

Odågan


Hon hade precis hällt det kokande vattnet över pulverkaffet och skulle gå till köksbordet när hon kände hur den strök sig mot hennes ben, katten. Hon kände en stark vilja att sparka till den, hårt. Väldigt hårt. Istället gick hon och satte sig. Det skulle säkert kännas lite bättre bara hon fick sitt kaffe.

Det hade varit hans idé att dom skulle skaffa en katt. Han hade tjatat och tjatat trots hennes invändningar hade han inte gett sig. Han hade stått där med sina bruna rådjursliknande ögon och kommit med alla möjliga argument för varför varje hem behövde en katt för att kunna kallas för ett hem. Så hon hade varit en idiot och gett med sig för hans skull. Och en dag hade han kommit hem med ett grått litet yrväder med gröna ögon. Han hade gett henne namnet Smaragd, för att hennes ögon var så gröna. Hon hade tyckt att det var urfånigt men låtit honom hållas utan att säga något. Hon brydde sig inte om vad den hette den lilla krabaten. Hon kallade den för odågan.

Hon var ingen djurmänniska. Det hade hon aldrig varit. Djur var söta, men inget hon ville omge sig med hemma, en plats där det var meningen att hon skulle trivas. Hennes farhågor besannades. Överallt hade de där korta små djävulshåren letat sig in i hennes hem, överallt. Det fick henne att känna avsmak. Inte kunde man känna sig fräsch när även de nytvättade kläderna var fulla av dem. Och två soffor hade den klöst sönder för henne, odågan. Flertalet blomkrukor hade fått bytas ut då de gått i golvet när hon ville upp på fönsterbrädan. Där brukade hon sitta för att längtansfullt titta ut. Drömma sig iväg. Tillslut hade hon slutat att köpa nya krukor och nya växter. Och slutat att bry sig så mycket om sitt hem överhuvudtaget. Vad var det för mening när kattskrället bara förstörde det hon tyckte var vackert ändå. Hon fann det omöjligt att trivas där hemma längre.Allt var förstört.

Konstigt nog så hade det inte varit lika viktigt för honom att ta den med sig när han lämnade henne för en annan. Då var inte Smaragd den dyrbara ädelsten som hon först hade verkat vara för honom, då var hon lika totalt oviktig som hon själv. "Undrar om hon känner sig lika sviken som mig" mumlade hon medan hon smuttade på pulverkaffet som fortfarande var skållhett.  Men hon trodde inte katter kände känslor på det sättet.

Ändå kände hon en viss förening med odågan, ett slags systerskap, när mannen övergivit dem. Och nog var det Smaragd som hade legat där hos henne när hon hade gråtit ut sitt krossade hjärta. Den varma lilla kroppen hade känts tröstefull mot det iskalla sveket som brände. De hade till och med ätit glass tillsammans hon och odågan. Under de veckorna då de mer eller mindre bodde tillsammans i sängen. Direkt ur paketet hade det frossats.  

"Djävulshåren"Tänkte hon när hon gick bort till kylskåpet och hämtade en bit kokt skinka som hon böjde sig ner och gav till odågan. "Om det inte vore för de där djävulshåren!"  

måndag 2 juli 2018

Krackelering


Jag har lagt all min kraft i oss. Investerat mig trasig för det jag ville vi skulle få uppnå. För det jag ville att vi skulle bli. För framtiden jag drömde om för oss, familjen vi skapat. I den bästa av världar ville jag se oss skörda frukterna tillsammans, av den tid och kraft vi har lagt ner för att få se våra drömmar besannas. För att vi fortsatte att välja varandra, även när de själsliga såren smärtade rykande färska. Även när det inte alltid kändes självklart.

Subtilt smyger sig krackeleringarna genom fasaden. En gnagande oro som lämnar en mage i uppror och ett hjärta i rusning. Små små knappt märkbara förändringar. I hur dina ögon ser på mig. I ditt humör. I ditt röstläge. I hur hård du kan kännas. Kall, du som brukar vara varm. Hjärtlig. Som om luften i dina andetag tappar kraft utan att du ens är medveten om det.

Och jag är så fruktansvärt rädd att jag förlorar dig till sjukdomen igen. Rädd för att se hur drömmarna pulveriseras till oigenkännlighet. Rädd för att jag inte klarar av att gå igenom det med dig en gång till, utan att vara trasig till bortom reparerbart. Kroppsligt och själsligt. För all tid.

Rädd, åh så fruktansvärt rädd.



Skrivet med inspiration ifrån skrivpuffs ord: Rädd.

måndag 23 april 2018

Morgonskådespel


Stor och hotfull satt den där i trädet utanför mitt köksfönster, kråkan. Ett par centimeter ovanför låg ett stort skatbo och dess ägare kämpade nu för sina liv för att få iväg inkräktaren. Den ena på en gren ovanför och den andra på en gren underifrån kråkan. De väsnades och gjorde utfall med jämna mellanrum. Dramatiken var äkta. Snabbt fann jag sympati med de båda skatorna som kämpat och lagt ner tid för att bygga sig sitt bo och som nu riskerade att förlora allt. "Det tar tid att bygga nya drömmar" mumlade jag medan jag följde skådespelet därutanför.

Men det var något med kråkan som fängslade mig. Sättet kråkan satt där på, alldeles stilla, oberörd medan de två skatorna flaxade omkring och skrek. Alldeles stilla satt den, med ett respektingivande lugn. Som om den fann skatornas kamp lustig. Som om den övervägde om hotet var äkta eller om allt bara var en lek.
"Den tjuvaktiga kråkan är det aldrig någon som säger!" sa jag eftertänksamt och gnuggade mina trötta ögon. Lagom till att jag tittade ut igen såg jag kråkan flyga iväg genom luften över hustaken. Iväg bort mot nya mål. Något hade fått den att ge sig av till sist. Den ena skatan tog sig in i boet och den andra satt kvar utanför på grenen och vaktade. Ordningen var återställd.




Skrivet kring skrivpuffs dagliga ord: sättet.