Jag hade yrat iväg mig i en dagdröm igen. Det hände allt
oftare nu för tiden att jag gjorde det. Undflydde min egen vardag och dess
tråkiga problem med drömmarnas rusande yrsel. Världar utan gränser att
försvinna i, där precis allting var möjligt. Där jag kunde vara den jag ville
vara, obunden av mina egna tillkortakommanden. Och med ens stod åter min egen
sorgliga situation livslevande för mina ögon. Jag hade kämpat så hårt för att
vårda mina relationer i livet, men min trasiga själ gjorde mig stört omöjlig
att ha att göra med någon längre period. Jag var för komplicerad helt enkelt och
ingen uthärdade att stanna vid min sida tillräckligt länge, för att se bortom
min trasighet och ta reda på vem jag verkligen var. Bortom min giftiga tunga,
som i självförsvar talade skadegörande nervgift till andra. Ingen brydde sig
om att ta reda på vad jag drömde om och vad jag ville med mitt liv och de
människor som jag så gärna ville ha däri. Jag var för alltid dömd till att vara
knäppskallen! Och likaså fördömd till ensamhet. Nog såg jag till att ge mig ut
på upptäcktsfärd i livet emellanåt. Jag såg till att utsättas för möten med
andra människor, något som både fascinerade mig och skrämde vettet ur mig. Men
ingen stod ut med att lyssna till det osammanhängande klagosvammel mitt hjärta
nynnade på, till följd av den brustna själens tårar. Det gjorde dem bara obekväma och fick dem att skruva nervöst på sig, och innan vi ens hade hunnit
lära känna varandra var personen ifråga lika bortflugen, som en flyttfågel
under vinterhalvåret. Kvar var jag. Ensam. Alltid lika ensam. Och jag skyllde
allt på min egen mamma som med sitt hat och sin egen trasighet hade förstört
mig ifrån mitt första andetag. För jag var aldrig menat att bli annat än en
fläck på ett lakan efter två människors älskog, men jag hade valt livet istället.
Det uppskattades inte av modern och hon var aldrig sen med att påpeka det för
mig så fort hon fick tillfälle den jävla ragatan! Jag var arg på henne för att
hon alltid hade fått mig att känna att jag inte var önskvärd här i livet. Som
om jag skulle ha fötts värdelös och helt omöjlig att älska, som att felet
skulle ha varit mitt, och inte hennes. Jag var rasande på henne, för att hon
aldrig kom till insikt och lärde sig något om sig själv och sitt eget mående.
För att hon inte förstod hur elak hon var. Jag suckade uppgivet för mig själv,
vem var jag att döma henne egentligen, som själv aldrig kom underfund med hur
jag skulle tackla min egen trasighet. Jag som drev runt i gränslösa skimrande drömvärldar istället. En ny dröm kastade sig över mig igen, som så ofta nu för
tiden. Plötsligt stod där uppklädda herrar och damer i de mest färggranna klänningar.
Överallt sågs människor skratta och klappa takten till musiken. Jag kände hur
den bjöd upp mig till en befriande dans och runtomkring mig stod de vackra
människorna och applåderade uppmuntrande åt mig medan jag gav mig hän åt de
rytmiska tonerna och försvann iväg, bort i den berusande dimman och dess
välkomnande befrielse.
Dagens utmaning på skrivpuff var att ta en bok som man just nu läser och välja en mening i mitten på sida 30 i den boken. Min mening blev:
"Och med ens stod åter min egen sorgliga situation livslevande för mina ögon." Sidan 30 i Knut Hamsuns bok, svält.