Jag slukas hellre av helvetets eldar
låter de sveda min kropp till oigenkännlighet
om och om igen
än lever en evighet i paradiset
tillsammans med dig.
onsdag 18 juli 2018
Mardröm
Ljudet av sprickorna
Nu var gränsen för länge sedan övertrampad, när han satt och
raderade foton och meddelanden ifrån hennes telefon utan hennes tillåtelse. Som
att han hade rätt att bestämma vad som fanns på hennes telefon och inte. Rätt
att bestämma vad hon skulle tycka om och inte tycka om. Hennes bilder, som hon tyckte
om, som var en del av henne och hennes liv. Som att det var världens självklaraste sak att han
hade rätt att avgöra och att hon bara skulle finna sig i att bli behandlad på
det sättet. Trampad på, om och om igen. Hon bet sig hårt i underläppen, men sa inte ett ljud. Att skrika
hjälpte inte hade hon fått lära sig, det var ett språk han inte förstod och det
ledde aldrig någonstans. Hon slickade i sig det metallsmakande blodet som pulserade ifrån den sönderbitna läppen, reste sig upp och lämnade rummet.
Den smygande tystnaden blev mer och mer tilltagande. Smög
sig in överallt i skrymslen och vrån i deras hem. Vilandes, påtaglig överallt som vore
den ett fysiskt väsen. Kvar fanns bara ljudet av väggklockans eviga tickande, som
dunkade obönhörligt i öronen på henne och fick hennes hjärta att rusa.
När han satt framför datorn en kväll gick hon ut till
hallen och tog på sig sina ytterkläder. Hon tålde inte att se honom längre. Det
hörs ingenting när skavsår letar sig in mellan något som en gång brukade vara vackert. "Ljudet av kärlek som går sönder har han ännu inte uppfunnit,
skaparen." Tänkte hon bittert, öppnade dörren och gick ut.
Skrivet med inspiration ifrån skrivpuffs ord: sönder.
måndag 16 juli 2018
Odågan
Hon hade precis hällt det kokande vattnet över pulverkaffet
och skulle gå till köksbordet när hon kände hur den strök sig mot hennes ben,
katten. Hon kände en stark vilja att sparka till den, hårt. Väldigt hårt. Istället
gick hon och satte sig. Det skulle säkert kännas lite bättre bara hon fick sitt
kaffe.
Det hade varit hans idé att dom skulle skaffa en katt. Han
hade tjatat och tjatat trots hennes invändningar hade han inte gett sig. Han
hade stått där med sina bruna rådjursliknande ögon och kommit med alla möjliga
argument för varför varje hem behövde en katt för att kunna kallas för ett hem.
Så hon hade varit en idiot och gett med sig för hans skull. Och en dag hade han
kommit hem med ett grått litet yrväder med gröna ögon. Han hade gett henne
namnet Smaragd, för att hennes ögon var så gröna. Hon hade tyckt att det var
urfånigt men låtit honom hållas utan att säga något. Hon brydde sig inte om vad
den hette den lilla krabaten. Hon kallade den för odågan.
Hon var ingen djurmänniska. Det hade hon aldrig varit. Djur
var söta, men inget hon ville omge sig med hemma, en plats där det var meningen
att hon skulle trivas. Hennes farhågor besannades. Överallt hade de där korta
små djävulshåren letat sig in i hennes hem, överallt. Det fick henne att känna
avsmak. Inte kunde man känna sig fräsch när även de nytvättade kläderna var
fulla av dem. Och två soffor hade den klöst sönder för henne, odågan. Flertalet
blomkrukor hade fått bytas ut då de gått i golvet när hon ville upp på
fönsterbrädan. Där brukade hon sitta för att längtansfullt titta ut. Drömma sig
iväg. Tillslut hade hon slutat att köpa nya krukor och nya växter. Och slutat
att bry sig så mycket om sitt hem överhuvudtaget. Vad var det för mening när
kattskrället bara förstörde det hon tyckte var vackert ändå. Hon fann det
omöjligt att trivas där hemma längre.Allt var förstört.
Konstigt nog så hade det inte varit lika viktigt för honom
att ta den med sig när han lämnade henne för en annan. Då var inte Smaragd den
dyrbara ädelsten som hon först hade verkat vara för honom, då var hon lika totalt oviktig
som hon själv. "Undrar om hon känner sig lika sviken som mig" mumlade
hon medan hon smuttade på pulverkaffet som fortfarande var skållhett. Men hon trodde inte katter kände känslor på
det sättet.
Ändå kände hon en viss förening med odågan, ett slags
systerskap, när mannen övergivit dem. Och nog var det Smaragd som hade legat
där hos henne när hon hade gråtit ut sitt krossade hjärta. Den varma lilla
kroppen hade känts tröstefull mot det iskalla sveket som brände. De hade till
och med ätit glass tillsammans hon och odågan. Under de veckorna då de mer
eller mindre bodde tillsammans i sängen. Direkt ur paketet hade det frossats.
"Djävulshåren"Tänkte hon
när hon gick bort till kylskåpet och hämtade en bit kokt skinka som hon böjde
sig ner och gav till odågan. "Om det inte vore för de där
djävulshåren!"
måndag 2 juli 2018
Krackelering
Jag har lagt all min kraft i oss. Investerat mig trasig för
det jag ville vi skulle få uppnå. För det jag ville att vi skulle bli. För framtiden
jag drömde om för oss, familjen vi skapat. I den bästa av världar ville jag se
oss skörda frukterna tillsammans, av den tid och kraft vi har lagt ner för att
få se våra drömmar besannas. För att vi fortsatte att välja varandra, även när
de själsliga såren smärtade rykande färska. Även när det inte alltid kändes
självklart.
Subtilt smyger sig krackeleringarna genom fasaden. En
gnagande oro som lämnar en mage i uppror och ett hjärta i rusning. Små små
knappt märkbara förändringar. I hur dina ögon ser på mig. I ditt humör. I ditt
röstläge. I hur hård du kan kännas. Kall, du som brukar vara varm. Hjärtlig. Som
om luften i dina andetag tappar kraft utan att du ens är medveten om det.
Och jag är så fruktansvärt rädd att jag förlorar dig till
sjukdomen igen. Rädd för att se hur drömmarna pulveriseras till
oigenkännlighet. Rädd för att jag inte klarar av att gå igenom det med dig en
gång till, utan att vara trasig till bortom reparerbart. Kroppsligt och
själsligt. För all tid.
Rädd, åh så fruktansvärt rädd.
Skrivet med inspiration ifrån skrivpuffs ord: Rädd.
Etiketter:
dagligt ord,
krackelering,
mina alster,
rädsla,
skrivarglädje.,
skrivpuff,
smärta,
ångest
måndag 23 april 2018
Morgonskådespel
Stor och hotfull satt den där i trädet utanför mitt
köksfönster, kråkan. Ett par centimeter ovanför låg ett stort skatbo och dess
ägare kämpade nu för sina liv för att få iväg inkräktaren. Den ena på en gren
ovanför och den andra på en gren underifrån kråkan. De väsnades och gjorde
utfall med jämna mellanrum. Dramatiken var äkta. Snabbt fann jag sympati med de
båda skatorna som kämpat och lagt ner tid för att bygga sig sitt bo och som
nu riskerade att förlora allt. "Det tar tid att bygga nya drömmar"
mumlade jag medan jag följde skådespelet därutanför.
Men det var något med kråkan som fängslade mig. Sättet kråkan
satt där på, alldeles stilla, oberörd medan de två skatorna flaxade omkring
och skrek. Alldeles stilla satt den, med ett respektingivande lugn. Som om den fann
skatornas kamp lustig. Som om den övervägde om hotet var äkta eller om allt
bara var en lek.
"Den tjuvaktiga kråkan är det aldrig någon som säger!"
sa jag eftertänksamt och gnuggade mina trötta ögon. Lagom till att jag tittade
ut igen såg jag kråkan flyga iväg genom luften över hustaken. Iväg bort mot nya mål. Något hade fått
den att ge sig av till sist. Den ena skatan tog sig in i boet och den andra satt
kvar utanför på grenen och vaktade. Ordningen var återställd.
Skrivet kring skrivpuffs dagliga ord: sättet.
Etiketter:
morgonskådespel,
Ord,
skrivpuff,
skrivövning,
utmaning
lördag 21 april 2018
Befrielsen.
Uppfläkt på bordet i en salig röra, låg mitt trasiga hjärta,
i en hög av nedkladdade papper. Jag hade äntligen gjort det, formulerat
meningar av lidandet inifrån. På spisen stod orörd mat kvar i sina kastruller.
En fluga cirkulerade envist omkring i den sura doften. Jag satt där orörlig på kökssoffan.
Jag var oförmögen att komma ihåg när jag hade ätit något senast. Det hade
kostat mycket att öppna dörren till minnets brunn och det hade fört mig långt
långt bort. Hur länge jag hade varit borta i mig själv det visste jag inte och
ärligt talat så brydde jag mig inte heller. Det enda som betydde något var
orden som bildade meningarna som talade min själs röst. Att skriva det hade
varit en förutsättning för min fortsatta existens. Jag var bara där, som en
krukväxt som smälte samman med inredningen i det instängda dunklet. Överallt så
långt jag kunde se i rummet stod det kvarlämnade kaffeslattar. Jag visste inte
ens att jag ägde så många muggar. Min kaffebryggare hade fått arbeta flitigt åt
mig den senaste tiden, den saken var uppenbar. Jag satt bara där orörlig,
iakttagande i kökssoffan bakom den tjocka sammetsgardinen som jag dragit för
fönstret, för att förtydliga min isolering ifrån omvärlden. Jag visste inte vad
som skulle hända nu, nu när jag hade gjort det. Nu när jag hade skrivit det som
jag så länge hade behövt berätta.
Sätter man ett pris på sin själs lidande och sitt hjärtats
tårar? Var det kanske inte för min överlevnad som jag hade skrivit orden? För
att jag skulle kunna fortsätta att andas. Jag visste redan att jag ansågs vara
lite egen i kvarteret där jag bodde. Jag som köpte mina kläder på second hand
och klädde mig på ett personligt och i mångas ögon opassande sätt. "Ni
skulle bara veta!" tänkte jag och blickade ner på papperna framför mig.
Många kanske skulle ha brytt sig om vad andra skulle tycka och tänka men inte
jag. Jag hade aldrig levt efter deras normer och jag tänkte verkligen inte
börja nu.
Okontrollerat bullrade ett skratt upp i halsen på mig och
spred sig ut i tystnaden och det fortsatte en evighet. Flugan blev överrumplad
av att jag till sist bröt tystnaden, och den satte sig förvånat på mitt köksbord.
Visste jag inte bättre hade jag trott att den kände mig som en vän. I kroppen
slog hjärtat ett extra tacksamt slag. Jag är fri, till sist.
Skrivet kring meningen: "Jag var bara där, som en krukväxt" ifrån skrivpuffs skrivutmaning.
torsdag 12 april 2018
Eskapisten
"Jag har inga svar att ge dig, svaren du söker finns
inom dig" sa han när han vände sin gudomliga bredaxlade ryggtavla mot mig
och gick sin väg sådär charmigt som bara han kunde. "Kliché!" ropade
jag efter honom. Hans otroliga närvaro, hans sätt att se varenda liten detalj
var så oerhört attraherande för mig och jag fick bita mig hårt i underläppen
för att inte springa efter honom och kasta mig över honom. Ett sådant beteende
vore ytterst opassande, men impulsen bultade starkt. Min fläskläpp skulle nog
bestå i ett par dagar framöver. "Där ängslan, tankarna och känslorna
sitter fastnaglade i samma snurrande karusell. Snurrar runt runt runt tills jag
blir alldeles yr" mumlade jag för mig själv i sorlet ifrån uteserveringen jag satt på. "Hur ska jag kunna hitta några svar i det
trasslet jag bär omkring på?" tänkte jag och tog ytterligare en mun kaffe och tände en cigarett.
Det här skulle bli en lång dag.
Etiketter:
Drömma,
mina alster,
Ord,
skrivglädje,
skrivpuff,
skrivövning,
svar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)