måndag 16 juli 2018

Odågan


Hon hade precis hällt det kokande vattnet över pulverkaffet och skulle gå till köksbordet när hon kände hur den strök sig mot hennes ben, katten. Hon kände en stark vilja att sparka till den, hårt. Väldigt hårt. Istället gick hon och satte sig. Det skulle säkert kännas lite bättre bara hon fick sitt kaffe.

Det hade varit hans idé att dom skulle skaffa en katt. Han hade tjatat och tjatat trots hennes invändningar hade han inte gett sig. Han hade stått där med sina bruna rådjursliknande ögon och kommit med alla möjliga argument för varför varje hem behövde en katt för att kunna kallas för ett hem. Så hon hade varit en idiot och gett med sig för hans skull. Och en dag hade han kommit hem med ett grått litet yrväder med gröna ögon. Han hade gett henne namnet Smaragd, för att hennes ögon var så gröna. Hon hade tyckt att det var urfånigt men låtit honom hållas utan att säga något. Hon brydde sig inte om vad den hette den lilla krabaten. Hon kallade den för odågan.

Hon var ingen djurmänniska. Det hade hon aldrig varit. Djur var söta, men inget hon ville omge sig med hemma, en plats där det var meningen att hon skulle trivas. Hennes farhågor besannades. Överallt hade de där korta små djävulshåren letat sig in i hennes hem, överallt. Det fick henne att känna avsmak. Inte kunde man känna sig fräsch när även de nytvättade kläderna var fulla av dem. Och två soffor hade den klöst sönder för henne, odågan. Flertalet blomkrukor hade fått bytas ut då de gått i golvet när hon ville upp på fönsterbrädan. Där brukade hon sitta för att längtansfullt titta ut. Drömma sig iväg. Tillslut hade hon slutat att köpa nya krukor och nya växter. Och slutat att bry sig så mycket om sitt hem överhuvudtaget. Vad var det för mening när kattskrället bara förstörde det hon tyckte var vackert ändå. Hon fann det omöjligt att trivas där hemma längre.Allt var förstört.

Konstigt nog så hade det inte varit lika viktigt för honom att ta den med sig när han lämnade henne för en annan. Då var inte Smaragd den dyrbara ädelsten som hon först hade verkat vara för honom, då var hon lika totalt oviktig som hon själv. "Undrar om hon känner sig lika sviken som mig" mumlade hon medan hon smuttade på pulverkaffet som fortfarande var skållhett.  Men hon trodde inte katter kände känslor på det sättet.

Ändå kände hon en viss förening med odågan, ett slags systerskap, när mannen övergivit dem. Och nog var det Smaragd som hade legat där hos henne när hon hade gråtit ut sitt krossade hjärta. Den varma lilla kroppen hade känts tröstefull mot det iskalla sveket som brände. De hade till och med ätit glass tillsammans hon och odågan. Under de veckorna då de mer eller mindre bodde tillsammans i sängen. Direkt ur paketet hade det frossats.  

"Djävulshåren"Tänkte hon när hon gick bort till kylskåpet och hämtade en bit kokt skinka som hon böjde sig ner och gav till odågan. "Om det inte vore för de där djävulshåren!"  

måndag 2 juli 2018

Krackelering


Jag har lagt all min kraft i oss. Investerat mig trasig för det jag ville vi skulle få uppnå. För det jag ville att vi skulle bli. För framtiden jag drömde om för oss, familjen vi skapat. I den bästa av världar ville jag se oss skörda frukterna tillsammans, av den tid och kraft vi har lagt ner för att få se våra drömmar besannas. För att vi fortsatte att välja varandra, även när de själsliga såren smärtade rykande färska. Även när det inte alltid kändes självklart.

Subtilt smyger sig krackeleringarna genom fasaden. En gnagande oro som lämnar en mage i uppror och ett hjärta i rusning. Små små knappt märkbara förändringar. I hur dina ögon ser på mig. I ditt humör. I ditt röstläge. I hur hård du kan kännas. Kall, du som brukar vara varm. Hjärtlig. Som om luften i dina andetag tappar kraft utan att du ens är medveten om det.

Och jag är så fruktansvärt rädd att jag förlorar dig till sjukdomen igen. Rädd för att se hur drömmarna pulveriseras till oigenkännlighet. Rädd för att jag inte klarar av att gå igenom det med dig en gång till, utan att vara trasig till bortom reparerbart. Kroppsligt och själsligt. För all tid.

Rädd, åh så fruktansvärt rädd.



Skrivet med inspiration ifrån skrivpuffs ord: Rädd.

måndag 23 april 2018

Morgonskådespel


Stor och hotfull satt den där i trädet utanför mitt köksfönster, kråkan. Ett par centimeter ovanför låg ett stort skatbo och dess ägare kämpade nu för sina liv för att få iväg inkräktaren. Den ena på en gren ovanför och den andra på en gren underifrån kråkan. De väsnades och gjorde utfall med jämna mellanrum. Dramatiken var äkta. Snabbt fann jag sympati med de båda skatorna som kämpat och lagt ner tid för att bygga sig sitt bo och som nu riskerade att förlora allt. "Det tar tid att bygga nya drömmar" mumlade jag medan jag följde skådespelet därutanför.

Men det var något med kråkan som fängslade mig. Sättet kråkan satt där på, alldeles stilla, oberörd medan de två skatorna flaxade omkring och skrek. Alldeles stilla satt den, med ett respektingivande lugn. Som om den fann skatornas kamp lustig. Som om den övervägde om hotet var äkta eller om allt bara var en lek.
"Den tjuvaktiga kråkan är det aldrig någon som säger!" sa jag eftertänksamt och gnuggade mina trötta ögon. Lagom till att jag tittade ut igen såg jag kråkan flyga iväg genom luften över hustaken. Iväg bort mot nya mål. Något hade fått den att ge sig av till sist. Den ena skatan tog sig in i boet och den andra satt kvar utanför på grenen och vaktade. Ordningen var återställd.




Skrivet kring skrivpuffs dagliga ord: sättet. 

lördag 21 april 2018

Befrielsen.


Uppfläkt på bordet i en salig röra, låg mitt trasiga hjärta, i en hög av nedkladdade papper. Jag hade äntligen gjort det, formulerat meningar av lidandet inifrån. På spisen stod orörd mat kvar i sina kastruller. En fluga cirkulerade envist omkring i den sura doften. Jag satt där orörlig på kökssoffan. Jag var oförmögen att komma ihåg när jag hade ätit något senast. Det hade kostat mycket att öppna dörren till minnets brunn och det hade fört mig långt långt bort. Hur länge jag hade varit borta i mig själv det visste jag inte och ärligt talat så brydde jag mig inte heller. Det enda som betydde något var orden som bildade meningarna som talade min själs röst. Att skriva det hade varit en förutsättning för min fortsatta existens. Jag var bara där, som en krukväxt som smälte samman med inredningen i det instängda dunklet. Överallt så långt jag kunde se i rummet stod det kvarlämnade kaffeslattar. Jag visste inte ens att jag ägde så många muggar. Min kaffebryggare hade fått arbeta flitigt åt mig den senaste tiden, den saken var uppenbar. Jag satt bara där orörlig, iakttagande i kökssoffan bakom den tjocka sammetsgardinen som jag dragit för fönstret, för att förtydliga min isolering ifrån omvärlden. Jag visste inte vad som skulle hända nu, nu när jag hade gjort det. Nu när jag hade skrivit det som jag så länge hade behövt berätta.

Sätter man ett pris på sin själs lidande och sitt hjärtats tårar? Var det kanske inte för min överlevnad som jag hade skrivit orden? För att jag skulle kunna fortsätta att andas. Jag visste redan att jag ansågs vara lite egen i kvarteret där jag bodde. Jag som köpte mina kläder på second hand och klädde mig på ett personligt och i mångas ögon opassande sätt. "Ni skulle bara veta!" tänkte jag och blickade ner på papperna framför mig. Många kanske skulle ha brytt sig om vad andra skulle tycka och tänka men inte jag. Jag hade aldrig levt efter deras normer och jag tänkte verkligen inte börja nu.  
Okontrollerat bullrade ett skratt upp i halsen på mig och spred sig ut i tystnaden och det fortsatte en evighet. Flugan blev överrumplad av att jag till sist bröt tystnaden, och den satte sig förvånat på mitt köksbord. Visste jag inte bättre hade jag trott att den kände mig som en vän. I kroppen slog hjärtat ett extra tacksamt slag.  Jag är fri, till sist.




Skrivet kring meningen:  "Jag var bara där, som en krukväxt" ifrån skrivpuffs skrivutmaning.  



torsdag 12 april 2018

Eskapisten


"Jag har inga svar att ge dig, svaren du söker finns inom dig" sa han när han vände sin gudomliga bredaxlade ryggtavla mot mig och gick sin väg sådär charmigt som bara han kunde. "Kliché!" ropade jag efter honom. Hans otroliga närvaro, hans sätt att se varenda liten detalj var så oerhört attraherande för mig och jag fick bita mig hårt i underläppen för att inte springa efter honom och kasta mig över honom. Ett sådant beteende vore ytterst opassande, men impulsen bultade starkt. Min fläskläpp skulle nog bestå i ett par dagar framöver. "Där ängslan, tankarna och känslorna sitter fastnaglade i samma snurrande karusell. Snurrar runt runt runt tills jag blir alldeles yr" mumlade jag för mig själv i sorlet ifrån uteserveringen jag satt på. "Hur ska jag kunna hitta några svar i det trasslet jag bär omkring på?" tänkte jag och tog ytterligare en mun kaffe och tände en cigarett. Det här skulle bli en lång dag.

 Skrivet ifrån skrivpuffs dagliga ord : svar. 

fredag 9 mars 2018

Cigaretten


Hon drog ett djupt halsbloss där hon satt på balkongen, och med det sänkte sig genast ett visst lugn inom henne. Smaken i munnen var vidrig, det var den alltid vid första ciggen på länge. Hon borde inte hålla på med den där skiten det var hon väl medveten om, hon var ju inte ens rökare, egentligen. Luktade fan gjorde det också. Det var bara ibland när nerverna levde sitt eget liv utanför hennes kontroll som hon brukade köpa ett paket eller två, en väldigt destruktiv men trösterik självhjälp. Bloss efter bloss satt hon där som i trance och lyssnade till ett stillsamt droppande, som skapades av den smältande snön som letade sig ner genom luften ifrån taket och landade i en kruka med smältvatten, som snart rann över. Snön var tvungen att smälta för att lämna plats åt nästa årstid. Konstant droppande, en avskedshymn för vintern. Efter en olidligt lång väntan, blir det nog vår till sist ändå.   



Skrivet efter skrivpuffs ord: Vår

söndag 4 mars 2018

Trotjänaren


Vit var tingesten som innehöll det gift som påverkade hela hennes liv. En trotjänare som tillgivet stod på hennes nattduksbord intill ett glas vatten. Vit var pillerburken som skulle dämpa svärtan. Hennes privata skattgömma, som hjälpte besvärliga dagar att bli lite mer lättbesegrade. "Spelar roll vad den har för färg, det kunde inte bli mer ovidkommande din enfaldiga jävel!" Mumlade hon för sig själv när hon med en van handrörelse skakade ut en tablett i sin hand. Piller först, toalettbesök sen och därefter kaffe, den eviga slentrianmässiga morgonrutinen. Alltid samma sak, som om det vore lika självklart som att andas. Därefter kunde det skilja sig vilt mellan dagarna, det var bara att leva sig igenom dom allt eftersom att dom kom. Det var inte mer att göra. Man visste aldrig i förväg hur en dag skulle komma att bli eller hur främmande man skulle känna sig inför allt. Ett visste man, att de började alla med pillerburken, den som var vit.  Den som skulle få livet att kännas lite mindre miserabelt och lite mer värt att leva."Halleluja!" Det var lika osmakligt som tunt kyrkkaffe alltihop och någonstans luktade det bitter lögn. 


Skrivpuffs ord: vit. 
Nja jag vet inte det känns nog som dagens försök är lite trevande och ofullständigt men det var vad jag lyckades få ner just nu då det inte har blivit så mycket sömn inatt. Får se hur det känns när jag läser om det om en stund.