söndag 25 februari 2018

Drömmen om Grekland.


Hon stod och putsade kotlettraden som butiken hade marknadsfört som fläskytterfilé och som hon hade köpt till ett förmånligt pris eftersom att det var kort datum på den. Hon tittade ofta efter de röda lapparna på färskvarorna när hon var ute och handlade. Bra både för miljön som hon ville skulle räcka till framtida generationer, och för hennes egen överlevnad. Livet som pensionär hade visat sig  att bli en ständig kamp för att få pengarna att räcka till räkningar, mat, och att kunna hitta på något roligt med systern, väninnorna och barnbarnen. Men samhället brydde sig inte om en pensionerad änka, som hade jobbat flitigt och betalat skatt i hela sitt liv. Pensionen kändes som ett hån som skrattade henne elakt rakt i ansiktet. Hon och Bertil hade räknat med att få vara tillsammans den här tiden i livet, men ödet ville annorlunda och en hjärtinfarkt hade tagit honom för sex år sedan. Så hon hade berövats sin älskade man och hon hade lämnats ensam med att klara sig på en undermålig pension. Som tur var, var hon ekonomisk. Det var sällan hon slängde något i matväg och 20-tals huset hon och Bertil hade köpt tillsammans i sin ungdom, tillät henne att bo ganska billigt då nästan hela lånet var avbetalat.

Hon gnuggade in kotlettraden i härliga kryddor och slängde på några rejäla smörklickar och lite färsk timjan innan hon satte in den i ugnen. Hennes tvillingsyster skulle komma på middag och stanna över natten då deras flyg skulle avgå tidigt imorgon bitti. Dom skulle ut och resa bara dom två, få lite kvalitetstid tillsammans. "Zakynthos... Grekland. Äntligen kommer jag!" Utbrast hon glatt och tog en mun ifrån vinglaset som stod på arbetsbänken intill henne. Det var en dröm som hade funnits i henne sedan hon var ung. Hon hade sett bilder ifrån detta paradis när hon var en liten tös och bestämt att en dag skulle hon åka dit. Sen hade saker i livet kommit emellan och det hade aldrig blivit av.

Sen, igår eftermiddag, hade hennes tvillingsyster ringt och överraskat henne genom att berätta att om hon hade några planer den närmsta veckan så fick hon minsann avboka dem, för att hon hade  minsann bokat två flygbiljetter. Sen hade dom suttit och diskuterat över telefon och de hade även bokat ett hotell med "All inclusive", för att komma undan så prisvärt som möjligt. Som hennes syster hade sagt kunde dom ändå välja att äta på andra restauranger om dom skulle känna för det.

Så hon hade inte protesterat, det gällde att passa på när man fick en sådan chans. Hon blev varm i hjärtat när hon tänkte tillbaka på hur hennes syster hade insisterat på att få bjuda henne på flygbiljetten. "Älskade fina syster!" Tänkte hon medan hon blandade ner salladsosten i sin grekiska bondsallad, kvällen till ära. "Imorgon... Imorgon äter jag den äkta varan, med äkta feta och supergoda oliver" tänkte hon och log förnöjsamt. Hela köket uppfylldes av en angenäm doft ifrån kotlettraden i ugnen och radion spelade den gamla låten Carlifonia Blue med Roy Orbison. Förväntningarna var höga. Det här skulle bli en upplevelse hon skulle bära med sig så länge hon levde. Det var en stund av lycka för henne.

Mobilen låg urladdad i handväskan som hängde i hallen. Hon hade glömt att ta upp den och sätta den på laddning när hon hade varit och handlat tidigare under dagen. Så signalerna gick aldrig fram. Signalerna av samtalet, samtalet som skulle komma att förändra allt.



Skrivet utifrån skrivpuffs ord: Passa på

fredag 23 februari 2018

Den gamla koranen


Det var med stor vördnad som han tog upp den välanvända gamla koranen som låg på sidobordet intill hans favoritfåtölj. "Jiddo.(Farfar)" viskade han ut i tystnaden och tittade på de slitna bruna läderpärmarna med dess guldiga ornament. Han tryckte den ömt mot sitt hjärta sedan lyfte han den till sina läppar och kysste den, precis som han kom ihåg att hans farfar brukade göra när han hade läst i den, därefter brast han ut i våldsam gråt, när saknaden blev honom övermäktig.  

Han var inte girig, så när hans farfar hade dött, hade han inte som en del av de andra barnbarnen varit intresserad av att ärva någonting pengamässigt värdefullt. Han hade älskat sin farfar och hela hans stora varma hjärta med hela sitt väsen. De hade varit som bästa vänner. Så han hade frågat sin pappa om han kunde få sin farfars koran, och några andra boktitlar ur hans bokhyllor, som han visste var hans farfars favoritböcker. Så hans pappa hade fixat detta åt honom utan några större problem, när det gällde bodelningen var det ingen annan i släkten som var intresserad av gamla böcker och varsin koran hade alla redan. Kareem hade redan läst sin farfars favoritböcker och diskuterat dom tillsammans med honom när han levde. Men han ville ha dom ändå för hans farfar var bibliofil precis som han själv hade blivit tack vare honom och för att han kunde minnas honom genom att läsa om hans favoriter.

Han mindes sin farfar som en varm, rolig och ödmjuk men auktoritär människa, de flesta som träffade honom kom att älska honom. Han hade alltid en berättelse eller två redo för den som ville höra. Skratten samsades med doften ifrån det arabiska kaffet och vattenpipan mellan husets gamla tavelprydda väggar. Hans farfar stora tjocka lockiga hår levde sitt eget liv och hans väl tilltagna mustach som växte över hans smala överläpp gav hans ansikte karaktär. Ögonen var brungröna och strålade visdom, och trots svårigheter och smärtsamma förluster brann de av en levnadsglädje som inte gick att ta miste på. Hans skratt var bullrigt och hördes lång väg. OCh så många gånger hade de ögonen strålat kärlek mot Kareem. Och så många gånger hade skrattet bullrat bara för honom när han och hans farfar hade delat hemligheter med varandra.

Koranen efter hans farfar hade varit viktig för Kareem även att han hade sin egen. För gud var viktig för hans farfar och dom hade haft så många samtal om gud och tro. Kareem hade alltid trott på en gud, även om han hade blivit fostrad in islam så hade valet att stanna kvar där varit hans eget. Han hade haft en period när han läst på om andra religioner och han hade debatterat med så många olika muslimer och kristna och judar och lyssnat till många olika lärda. Men ateism var inte hans grej och islam var den religion där han kände sig hemma, sen fick andra välja det där dom kände sig hemma.  Man kan inte tvinga någon till att bli muslim eller till att tro på någonting överhuvudtaget, om personen själv inte har viljan i sig. Är det inte äkta i hjärtat, är det inte till för gud ändå. Och hans farfars berättelser om saker han sett och upplevt i sitt liv hade fått Kareem att sakna att växa upp i ett land där kärleken till gud var varm och vördnadsfull. Där kärleken till gud var någonting vackert och inte något man blev idiotförklarad och hatad för. Men ingenting skulle få ta hans tro ifrån honom, oavsett vad människor tyckte eller tänkte. Den var en del av honom, Allahu akbar, (Gud är störst.) Och definitivt större än trångsynta aggressiva människor.

Kareem hade under hela sitt liv älskat att lyssna till sin farfars berättelser. Genom dessa berättelser hade han inte bara lärt känna sin farfar och andra människor utan även sitt ursprung. Han hade lärt känna sitt hemland Palestina som han hade lämnat tillsammans med sin familj och sina syskon när han bara var några månader gammal. Han hade lärt känna landet där hans hjärta slog sina första slag, landet där han tog sina första andetag, landet som tillhörde honom men som hade stulits ifrån honom och hans folk.

Så han hade suttit med sin farfar och druckit det kardemumma kryddade arabiska kaffet, låtsats att han tyckte om det, tills han en dag älskade det. Han hade suttit där, han hade frågat ut sin farfar, och han hade lyssnat om och om igen hundratals gånger tills han kunde varenda detalj och berättelserna blev en del av honom och han en del av dem. De fanns där inom honom som en dyrbar skatt. Och han skulle skriva ner dom en dag när tiden var redo, Inshalla (ske Guds vilja)  Han skulle skriva sin farfars och sitt folks berättelse. För att de berättelserna tillhörde också honom.




Skrivet med inspiration ifrån skrivpuffs ord: Tillhöra.
Med reservation för eventuelle småändringar, då jag inte hunnit bearbeta den än.

torsdag 8 februari 2018

Brusten morgon


Kritiken träffade henne som ett slag i magen. Hon hade aldrig varit särskilt bra på att ta kritik, hon hade blivit bättre på det när hon blev äldre men riktigt bra på det skulle hon nog aldrig komma att bli. Självkänslan därinne som skulle hålla henne uppe på benen trygg i sig själv med en ömsint kärlek till sin egen existens, var trasig sedan barnsben och dväljdes tillsammans med hennes alltför brustna hjärta på en sluten anstalt, i ett rum av mörker någonstans långt därinom henne.   
"Jaja livet går vidare" muttrade hon knappt hörbart och tog en stor klunk av sitt nattsvarta morgonkaffe, rättade till glasögonen och fortsatte att ögna igenom sin tidning medan radion spelade en glad melodi ifrån sin plats på fönsterbrädan.  



Skrivet ifrån skrivpuffs dagliga ord: Kritik. 

torsdag 18 januari 2018

Selma

Dagen då du föddes
tändes en stjärna i mitt hjärta,
en lyster vaknade i mina ögon,
en annan levnadsglädje sprudlade inombords
likt grönskande blomsterängar
ett kraftfullt ljus i mins själ
för dig
min måne.

För att just jag har fått äran
att bli din mamma

Du mitt hjärta
min glädje
mina andetag
mina läppars leende
min själs sång.

Förut fanns du i en saga byggd av längtan
i hjärtats innersta vrå.
Nu finns du här hos mig,
hos oss.

Tänk att du kom till mig,
habibti Selma
älskade prinsessa
min färggranna regnbåge
jag älskar dig så
ya hayati Selma
mitt liv, mitt allt.
Den dyrbaraste gåva
min Gud har givit mig.


Till Selma ifrån mamma. 13/1-2018

söndag 7 januari 2018

Lögnen

Tydligen
var det inte så viktigt för dig
att vara närvarande längre
tydligen
var det inte så viktigt för dig
att vara pappa trots allt
Lögnare!


Skrivet kring skrivpuffs ord: tydligen.

fredag 5 januari 2018

Hotet


Jag vaknar förstenad. Kan inte röra mig. Min kropp känns som att den skulle väga flera hundra ton och den pressas ner i madrassen som om något stort osynligt satt på den. Jag kämpar och kämpar för att få igång kroppen men jag är fast, totalt förlamad och kroppen fortsätter att tryckas ner i madrassen. Jag vill skrika i panik. Men ingenting händer. Jag hör hur jag skriker inom mig men ifrån mina läppar hörs inte ett ord. Jag är totalförlamad och oförmögen att kommunicera.. "Sömnparalys jag har träffat dig förut. Jag vet vad som händer när du kommer på ovälkommet besök" tänker jag och får inte lika stark panik som första gången det hände men paniken jag känner är tillräckligt stark och obehaget är fruktansvärt.

Plötsligt blir jag varse om att någon har tagit vår lägenhetsnyckel. Nu skenar hjärtat iväg som om det försöker slå sig ur kroppen på mig. Det är någon i hallen och jag kan känna hur det hotfulla kommer närmre. Jag försöker förgäves att kasta huvudet fram och tillbaka för att bryta min förlamning. Jag skriker för allt vad jag är värd på min fästman som ligger bredvid mig men som jag inte kan vända mig till. "Älskling! Det kommer emot oss älskling. Det är någon eller något i lägenheten älskling. Jag kan inte röra mig älskling. Snälla hjälp mig! Barnet älskling, låt det inte komma nära barnet" Jag skriker i panik men utåt hörs bara gnyende, knappt hörbara.
  
Så ser jag den i skenet utav julgransbelysningen, hur den står där i dörröppningen in mot sovrummet och betraktar mig. En stor svart diffus gestalt som kunde den ta vilken form som helst. Som något stort demonliknande i ett moln av svart rök och den kommer emot mig och jag vet där jag ligger att den vill mig illa. Det är något hotfullt med hela dess uppenbarelse och den har kommit för min skull.  Paniken eskalerar när jag vill fly men ligger förlamad. Steg för steg närmar den sig. Den som vill mig illa. Jag känner hur den utstrålar ren och skär ondska. Demonen. Måtte den inte ta barnet, min vackra lilla dotter. "Älskling den kommer emot mig!" Jag ropar hans namn om och om igen. Högre och högre tillslut hörs mina gnyende högre. Min röst börjar bryta igenom. Ditt namn kommer ut väldigt sluddrigt över mina läppar, men det är ditt namn som kommer ut. Plötsligt släpper det, samtidigt som du har förstått att jag vill ha kontakt med dig. Vilken lättnad. Jag kan röra min kropp igen. Demonen är borta och jag vänder mig hastigt mot dig och kryper in i din famn. Du tror att jag har drömt en mardröm. Men jag berättar att jag haft en sömnparalys igen. Men att denna gången hade det varit annorlunda, jag hallucinerade och det var som hämtat ur en Stephen King bok och jag var otroligt rädd.

   Varelsen är borta, men synen av den sitter kvar på min näthinna och obehaget sitter kvar inombords länge länge. Jag ligger vaken tills det blir ljust ute, innan jag tillslut lyckas somna om. 









Lika obehagligt varje gång. Dock första gången jag hallucinerar under någon av mina sömnparalyser.

torsdag 4 januari 2018

Slutet

Tomheten
efter den utlästa boken
var fruktansvärd
mötet med verkligheten igen
brutalt smärtsam.


Skrivet utifrån skrivpuffs ord: efter.