Tydligen
var det inte så viktigt för dig
att vara närvarande längre
tydligen
var det inte så viktigt för dig
att vara pappa trots allt
Lögnare!
Skrivet kring skrivpuffs ord: tydligen.
söndag 7 januari 2018
Lögnen
Etiketter:
lögn,
mina alster,
Ord,
poem,
skrivglädje,
skrivpuff,
svek
fredag 5 januari 2018
Hotet
Jag vaknar förstenad. Kan inte röra mig. Min kropp känns som
att den skulle väga flera hundra ton och den pressas ner i madrassen som om något stort osynligt satt på den. Jag kämpar och kämpar för att få igång
kroppen men jag är fast, totalt förlamad och kroppen fortsätter att tryckas ner i madrassen.
Jag vill skrika i panik. Men ingenting händer. Jag hör hur jag skriker inom mig
men ifrån mina läppar hörs inte ett ord. Jag är totalförlamad och oförmögen att kommunicera.. "Sömnparalys jag har träffat dig förut. Jag vet vad som händer när
du kommer på ovälkommet besök" tänker jag och får inte lika stark panik
som första gången det hände men paniken jag känner är tillräckligt stark och
obehaget är fruktansvärt.
Plötsligt blir jag
varse om att någon har tagit vår lägenhetsnyckel. Nu skenar hjärtat iväg som om
det försöker slå sig ur kroppen på mig. Det är någon i hallen och jag kan känna
hur det hotfulla kommer närmre. Jag försöker förgäves att kasta huvudet fram
och tillbaka för att bryta min förlamning. Jag skriker för allt vad jag är värd
på min fästman som ligger bredvid mig men som jag inte kan vända mig till.
"Älskling! Det kommer emot oss älskling. Det är någon eller något i
lägenheten älskling. Jag kan inte röra mig älskling. Snälla hjälp mig! Barnet
älskling, låt det inte komma nära barnet" Jag skriker i panik men utåt hörs bara gnyende, knappt hörbara.
Så ser jag den i
skenet utav julgransbelysningen, hur den står där i dörröppningen in mot
sovrummet och betraktar mig. En stor svart diffus gestalt som kunde den ta
vilken form som helst. Som något stort demonliknande i ett moln av svart rök
och den kommer emot mig och jag vet där jag ligger att den vill mig illa. Det är något hotfullt med hela dess uppenbarelse och den har kommit för min skull. Paniken eskalerar när jag vill fly men ligger förlamad. Steg för steg närmar
den sig. Den som vill mig illa. Jag känner hur den utstrålar ren och skär
ondska. Demonen. Måtte den inte ta barnet, min vackra lilla dotter.
"Älskling den kommer emot mig!" Jag ropar hans namn om och om igen.
Högre och högre tillslut hörs mina gnyende högre. Min röst börjar bryta igenom. Ditt namn kommer ut väldigt
sluddrigt över mina läppar, men det är ditt namn som kommer ut. Plötsligt
släpper det, samtidigt som du har förstått att jag vill ha kontakt med dig. Vilken lättnad. Jag kan röra min kropp igen. Demonen
är borta och jag vänder mig hastigt mot dig och kryper in i din famn. Du tror
att jag har drömt en mardröm. Men jag berättar att jag haft en sömnparalys
igen. Men att denna gången hade det varit annorlunda, jag hallucinerade och det
var som hämtat ur en Stephen King bok och jag var otroligt rädd.
Varelsen är borta,
men synen av den sitter kvar på min näthinna och obehaget sitter kvar inombords
länge länge. Jag ligger vaken tills det blir ljust ute, innan jag tillslut
lyckas somna om.
Lika obehagligt varje gång. Dock första gången jag hallucinerar under någon av mina sömnparalyser.
Etiketter:
berättarglädje,
demon,
förlamning,
rädsla,
skrivglädje,
skräck,
sömparalys
torsdag 4 januari 2018
Slutet
Tomheten
efter den utlästa boken
var fruktansvärd
mötet med verkligheten igen
brutalt smärtsam.
Skrivet utifrån skrivpuffs ord: efter.
efter den utlästa boken
var fruktansvärd
mötet med verkligheten igen
brutalt smärtsam.
Skrivet utifrån skrivpuffs ord: efter.
Etiketter:
berättarglädje,
dikt,
mina alster,
Ord,
poem,
skrivpuff,
Skrivutmaning,
tomhet,
ångest
onsdag 15 november 2017
Två mirakel
Jag kände förändringarna i min kropp direkt. Jag visste
redan då att något fantastiskt var på väg att hända. Det var en visshet som
flödade i blodet på mig. Trots att du inte hade varit därinne länge hade min
känsliga kropp berättat det för mig. . Men jag var tvungen att få min längtan
och glädje bekräftad, så idag för ett år sedan gjorde jag testet som bekräftade
miraklet som växte inom mig. Gravid 1-2 veckor, så stod det för mina ögon att
läsa. Så tydligt och ändå så magiskt obegripligt att ta till sig. Så stort. Nu
om allt gick vägen, var det äntligen min tur att få bli mamma. Plötsligt var
min kropp inte bara min, utan en skattkammare för det dyrbaraste i världen.
Årsdagen för glädjebeskedet. Firardags! "Älskling, låt
oss ta en tur till konditoriet tillsammans och fira att vi nu är tre! Fira
miraklet som gav oss titeln mamma och pappa. Den viktigaste titeln i hela
världen." "Habibi..älskling, vi
tar det konditoriet, där jag bjöd dig på budapestrulle för första gången!"
"Sen ska vi ju till min bästa vän som fyller år idag det kommer du ihåg va?" "Två mirakel värda att fira!" "Jalla älskling jag
bubblar över av firarglädje nu, det spritter i hela kroppen och jag kan inte stå
still!"
Skrivet kring ordet konditoriet ifrån skrivpuffs blogg.
Etiketter:
barnlängtan,
glädje,
graviditet,
mirakel,
Ord,
skrivarglädje,
skrivpuff
söndag 5 november 2017
Sorgbrustet hjärta
Hennes händer skakade när hon förde ljuslågan mot veken och
tände sitt ljus. Tårar av saknad rann längs med kinderna och höll ett
krampaktigt grepp om hennes sörjande hjärta. Sen ställde hon ner sitt ljus bredvid de andra i minneslunden. Hon var övertygad om att hans livsljus brann
vidare någon annanstans men hon saknade att se det i hans ögon, ljuset.
Hundratals ljus lyste i den mörka novembernatten och fick skogskyrkogården att
kännas varm och kärleksfull. Hennes läppar viskade ut en tyst bön i ljusens
sken medan människor kom och gick bredvid henne. En stund av stillsamhet i den ofattbara smärtan, därute i skogens lugn, där marken var helig. Där ett sorgbrustet hjärta kunde få en liten stunds frid i värmen ifrån alla ljus som brann.. Hundratals ljus i natten för tusentals saknade, varav minst ett utav dem brann för
hennes älskade pappa.
Skrivet kring ordet skakade ifrån skrivpuffs blogg.
Etiketter:
allahelgona,
november,
Ord,
saknad,
skakad,
skrivglädje,
skrivpuff,
skrivövning,
tända ljus
torsdag 2 november 2017
Dagen då du föddes
Hon hade inte glömt den fantastiska känslan när hon fick upp
dig på magen, det där obeskrivligt vackra ögonblicket när hon äntligen blev
mamma. Hon hade inte glömt hur gott du doftade då du var alldeles ny och
oförstörd. Åh hur hon hade kysst dig som om varje kyss hon gav dig både var den
första och den sista. Hon hade inte glömt hur du förändrade henne, hur livet
fick en helt annan mening sen du hade kommit till världen. Hur glädjen
äventyrslustan och nyfikenheten regerade. Hur du satte färg på tillvaron. Hon
kommer så väl ihåg dina framsteg. Ditt första leende, din första tand, hur du
satt där i babysittern och sparkade för glatta livet med benen, hur lycklig du
var när du lärde dig använda dina händer, när du började krypa, dina första
steg, när du lärde dig skriva. Allt fanns kvar där inom henne i ett speciellt
rum i hennes hjärta. Och hur ont det gjorde att trampa på de där legobitarna
som låg utspridda överallt över golvet därhemma! Hon minns allt sådant!
Därför var det nu så satans obegripligt för henne att ta
till sig att du kanske inte skulle klara dig. Så obegripligt att du nu ligger
där blek och trött du som var så sprallig och färgfull. Du som hade drömmar det
glittrade om. Som var omtänksam och kärleksfull. Nu ledsen och rädd. Hon var
också ledsen och rädd, obeskrivligt rädd. Du var fortfarande hennes lilla
flicka, hennes älskade dotter och nu var hon tvungen att bevittna om hur du
kämpade för ditt liv. Nu fanns det inget hon kunde säga eller göra för att
rädda dig. Det här var inget litet skrapsår på knät.
Inte trodde hon på något paradis heller där ni sedan skulle
kunna återförenas om det inte gick bra för dig, hon trodde att jordelivet var
det man hade och inget mer. Rädslan av att behöva förlora dig till mörkret var obarmhärtig. Hur skulle hon kunna förklara för dig något hon inte själv förstod.
Det fanns ingen rättvisa i att barn blir sjuka! Vad skulle hon svara när du nu
med rädda ögon tittade på henne och frågade vad som händer om dom inte hittar
någon ny lever åt dig, ska hon ljuga om en himmel hon inte tror på? Sånt var det ingen som lärde en när man blev
förälder. Sådana saker gick det inte förbereda sig på eller ens föreställa sig.
Vad händer när en förälder tvingas sluta vara förälder? En förälder skulle
aldrig behöva tvingas överleva sina barn.Ännu för en tid var hon din mamma, och
du hennes dotter. Kanske skulle det fortsätta vara så, kanske inte hon visste
inte. Men hon skulle aldrig glömma den fantastiska känslan när hon fick upp dig
på sin mage, dagen då du föddes.
Skrivet kring ordet glömt ifrån skrivpuffs blogg.
Etiketter:
glömt,
Ord,
skrivglädje,
skrivpuff,
skrivövning
onsdag 1 november 2017
Demonen
Det syntes inte på honom men allt han gjorde kostade så
mycket energi nu för tiden. Han visste att det var så. Men han hade svårt att
acceptera det. Acceptera den del av honom som fanns där inom som en lurande
demon som blivit en del av honom utan att han hade bett om det. Utan att han
ville ha det så. Han reste sig med en beslutsamhet han inte kände. Det var dags
att ta sin medicin igen. Hans händer skakade lätt när han förde vattenglaset
mot munnen, bara en av biverkningarna medicinen hade på honom. Medicinen som
höll demonen i schack. Som doktorn säger ska hjälpa honom att leva ett normalt
liv. Vad är ett normalt liv? Vem hjälper honom egentligen med det dagliga
krigandet för att orka stå på benen? Vem hjälper honom att hitta den puzzelbit
av sig själv som han har tappat bort? Satans
jävla sjukdom! Finns du ens eller är det också en lögn?
Skrivet kring meningen: "Han reste sig med en beslutsamhet han inte kände." ifrån skrivpuffs blogg.
Etiketter:
psykisk ohälsa,
skrivglädje,
skrivpuff,
skrivövning
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)