Stor och hotfull satt den där i trädet utanför mitt
köksfönster, kråkan. Ett par centimeter ovanför låg ett stort skatbo och dess
ägare kämpade nu för sina liv för att få iväg inkräktaren. Den ena på en gren
ovanför och den andra på en gren underifrån kråkan. De väsnades och gjorde
utfall med jämna mellanrum. Dramatiken var äkta. Snabbt fann jag sympati med de
båda skatorna som kämpat och lagt ner tid för att bygga sig sitt bo och som
nu riskerade att förlora allt. "Det tar tid att bygga nya drömmar"
mumlade jag medan jag följde skådespelet därutanför.
Men det var något med kråkan som fängslade mig. Sättet kråkan
satt där på, alldeles stilla, oberörd medan de två skatorna flaxade omkring
och skrek. Alldeles stilla satt den, med ett respektingivande lugn. Som om den fann
skatornas kamp lustig. Som om den övervägde om hotet var äkta eller om allt
bara var en lek.
"Den tjuvaktiga kråkan är det aldrig någon som säger!"
sa jag eftertänksamt och gnuggade mina trötta ögon. Lagom till att jag tittade
ut igen såg jag kråkan flyga iväg genom luften över hustaken. Iväg bort mot nya mål. Något hade fått
den att ge sig av till sist. Den ena skatan tog sig in i boet och den andra satt
kvar utanför på grenen och vaktade. Ordningen var återställd.
Skrivet kring skrivpuffs dagliga ord: sättet.
Djurs beteende är också intressant att studera :) Kråkan bestämde sig tydligen för lunch på annan plats.
SvaraRaderaJa den gjorde det tillslut till skatornas stora lättnad :)
RaderaFint.
SvaraRaderaTack snälla!
RaderaSpännande händelse! Fint beskrivet.
SvaraRaderaTack så mycket!
RaderaFin betraktelse. Lite tveksam till "dramatiken var äkta". Det känner man ändå.
SvaraRaderaTack, ja det har du nog rätt i.
RaderaVisste inte att kråkor brukar tjuva bon, de små rackarna!
SvaraRaderaSnyggt skrivet!