Den raserade vänskapens ruin

Jag såg genom din smärtomur
och där bakanför såg jag dig
utan dina demoner
jag trodde att du ville förändra
att du ville skapa en bättre framtid för dig själv
fylla dig själv med lycka
sprida kärlek till dig själv
som du sedan kunde dela med andra
men du fortsätter att fylla dig själv med gift
injencera hat och ilska,
det är ditt liv och jag kan inte hindra dig
och även om jag kunde, är uppgiften inte min
inte ens med min önskan om ett bättre liv för dig
känner du det inte
vill du det inte själv
då spelar det ingen roll
hur många andra som vill finnas där för dig
för du gör det inte lätt
och alla som försöker finnas där för dig
har inte samma acceptansförmåga som vad jag har
inte samma tålamod
och när du väljer att falla tillbaka
för att det är enklare att ta den lätta vägen ut
än att kämpa mot det jobbiga
som skrämmer en till vansinne,
och när du sedan vänder din giftiga vredesblick mot oss andra
på de som bryr sig
som verkligen försöker finnas där för dig utan fördomar
trots att du ofta skriker mörker över oss
när du
väljer att hugga en av oss med din hatfyllda spruta i ryggen,
med mål att injencera,
vidriga elakhetsdrag
då kan du kan räkna med
att eftersom att jag såg bakanför din smärtomur
såg dig som du var, så är det inte din sjukdomsdemon jag väljer att se som skyldig
utan dig som person
och en människa kommer inte undan med
att kasta hur mycket elakheter som helst mot någon annan
då kan du stå kvar där i ruinerna av söndertrasad vänskap
med giftsprutan i handen och med medömkan upp till halsen,
med tårglittrande ögon
fråga dig själv varför du är så ensam
och jag kan inte lova

att det svar du får
inte kommer att förgöra dig.

Den nattliga läromästaren

Jag hade känt mig vilsen under dagen.. Bitvis hade jag varit riktigt lycklig och gett av mig själv. Kunant lyfta människor och fått dom att skratta. Känt mig behövd och värdefull. Men på ett annat sätt samtidigt, som om att hela jag är en diffus dimma som det inte riktigt går att greppa om. Jag är inget som går att ta på. Inget som tillhör mig, som förknippas med mig. Som att jag inte kan nöja mig med att bara vara jag. Jag måste åstadkomma något bra också. Få en klapp på axeln för att jag har varit duktig. Som att jag inte kan tillföra något.

Klockan är halv två på natten. Jag har varit hos en värdefull vän och druckit te och pratat i några timmar. Hon har lyssnat och pratat och vi har varit glada tillsammans, skrattat. Glittrande ögon i värmeljusens inbjudande sken. Inneslutande mjuk kärleksdimma. Hemmakänsla. Trygghet och lycka fyller mig. Jag är ett mirakel.  Under kvällen  har vi även påmint oss om våra rädslor och att vi är duktiga som kämpar vidare trots det. Växer oss starka, lär av livets läxa.. Försöker ta till oss tryggheten, drivkraften bakom. Vi är starkare än våra rädslor.. Jag blev påmind om vikten av att ha "pissdagar" emellanåt, för att kunna känna harmoni och lycka andra dagar. Yin o yan, sol o måne, natt o dag etc etc

Så nu går jag genom ett nedsläckt köping.. Det käns magiskt att se hur belysningen skäner ett annat liv. Kastar ljus över vinklar på byggnader och träd som man inte ser under dagtid. Bara gatubelysningen, stjärnorna, träden och jag och lägenhetslängornas talanade tystnad. När jag börjar närma mig mitt hem, är det lite mörkare runtomkring och jag svänger runt gaveln på en av lägenhetslängorna, en sträcka jag alltid brukar gå natt som dag, in till en mörk bakgård/innegård. Och innan jag hinner runda nästa gavel fylls jag av en väldig obehagskänsla och när jag svänger sista biten runt andra gaveln och reagera är den där. Jag ser det svarta djuret stå där, spänd med vartenda muskel i sin kropp redo för att kasta stig över mig.. En dobermann redo för attack. Den har fixerat mig med sin blick och vit löddrande fradga väller ur den öppna munnen när hunden morrar åt mig och jag ser de gulbleka tänderna glittra i sin salivglans.., Jag stannar upp vacklar till och vill vända mig om och springa. Hjärtat vill plötsligt slå sig ur bröstet på mig och jag känner pulsen i tinningarna och jag vill fly för mitt liv. Jag får ont i magen och jag fylls av mörker och obehagskänslor.. Det käns hotfullt och jag vill hem till tryggheten..

Lika fort som synen kommit till mig har den försvunnit. Jag blinkar till och tittar ut i mörkret framför mig. I den mörka buskens dans i vinden, ögnar igenom, söker av men den finns inte där.. Den fanns aldrig annat än inom mig och jag börjar återigen gå framåt men känslan i magen och hjärtat vill inte försvinna. Jag brukar inte vara rädd för speciella hundraser så men sen börjar jag ta in det. Det kommer till mig. Hunden var inte min fiende, det var inte hunden som var ett hot mot min hälsa. Det vackra respektfulla djuret kom som min läromästare. Plötsligt bara vet jag att det är så, hunde ville mig något.

Jag skyndar på stegen upp för trapporna hemma skyndar in till bokhyllan och slår upp dobermann i Djurens språk av solöga: "Säg ifrån och visa vad du vill. Du bestämmer över ditt eget liv. Min gåva till dig är att ta tillvara din egen självbestämmelserätt. Här gäller dett att fatta egna beslut utifrån dig själv." Tack där fick jag det. Hela känslan av att hunden inte var hotet. Den kom som min vän. Den visade sig ilsekn, för att stunden krävde det. Jag behövde bli rädd för att vakna upp. För om hela dagen varit en diffus dimma. Så kom djuret till mig med en påminelse om att jag är en kraftfull skapare som kan påverka mitt liv. Åh det största hotet jag har mot mig själv, är jag själv när jag vägrar att lyssna till mina egna behov och handla utifrån mina förutsättningar.

Så jag tackar djuret som kom till mig i den mörka natten. Min nattliga läromästare,en reflektion skapad ur mig själv. Jag tackar för att det gång på gång visar sig för mig att jag inte är ensam i min helande självförverklingsresa i livet. Livet är fantastisk och fantastiska saker kan hänsa oss om vi tillåter oss att tro att det är möjligt. Det finns magi i vardagen. Varför skulle en enkel kvinna som jag annars se en hund som egentligen inte existerar, lika tydligt som den gjorde det. För att sedan kunna lägga färdigt mitt puzzel. Gå över gränser, sudda bort diffushet och luddighet. Tillåtas att se glasklart och i själens djupa brunn se glittrande stjärnstoff.

Regnbågshjärta

Jag älskar mig själv. Jag är min egen kärleksfulla förälder och coach. Jag ser med kärleksfulla ögon på mig själv och väljer att ge mig själv ömhet, kärlek och respekt.Jag accepterar de brister jag har, som egenskaper som bidrar till att jag skiljer mig ifrån mängden. Att dessa egenskaper gör mig unik och att jag tillåts att stråla för den jag är. Jag älskar alla delar av mig...Jag är kraftfull och stark och det finns ingenting som jag inte klarar av. Jag accepterar att jag ibland i mitt liv har tillåtit mig själv att styras av  räsdsla. För att jag bär med mig vetskapen om, att det är där som jag har behövt vara just då. Det är där min prcosses har befunnit sig vid det tillfället.. Det är okej. Men nu är jag stark. Jag strålar av kvinnlig kraft. Ett strålande kärleksljus. En underbar själ som förtjänar så mycket gott.

Härmed tänker jag som är så modig, bestämma mig för att bli ännu modigare. Jag ska ta mig ännu längre. Jag ska ta mig ännu djupare in i mig själv och djupare runt omkring mig. Jag tänker stå som min egen gudinna och jag tänker skapa det liv jag vill ha och vet med mig att jag förtjänar.  Jag har stått och velat i dörrkarmen länge nog utan att våga gå över tröskeln. Tvivlat mig fördärvad på mig själv och mina egenskaper och analyserat sönder vartenda tanke, fastnat i detta beteendemönster utan att våga kliva ut. Utan att tillåta mig att våga chansa. Jag ska samla mod nu, så insikten når hela vägen in till mitt hjärta. Jag tänker inte längre låta min rädsla kontrollera mig. Jag tänker tygla rädslan och kontrollera mitt liv. Ska jag någonsin avstå ifrån något, så ska det vara för att jag känner att det är något som jag inte behöver eller vill ha i mitt liv. Det ska inte vara av rädsla, nej aldrig rädsla. Jag ska också bli maskmat eller aska en gång, min tid är nu.
Jag är en sprudlande, kreativ och kärleksfull människa som bär på mycket känslomässig visdom. Jag tänker fortsätta stråla omtanke, skina starkare än aldrig någonsin förr i mina färger. För jag känner kraften inom mig, jag känner förändringsprocessen för att den är min. Processen är min, jag är processen. Jag känner förändringen så som den nu är och vart den är påväg att leda mig. Fyller mig med längtan och glädjefylld förväntan. Jag är skaparen.

Jag älskar livet. JAG ÄLSKAR LIVET! Det är en underbar gåva och det finns så mycket kärlek och glädje. Jag älskar mig själv. JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV!! Hela virriga, sprudlande, vackra, kraftfulla, flummiga, visa, tokiga, nördiga, klantiga, grubblande mig. Jag älskar att skratta. Jag har roligt med mig själv och människor som jag väljer att ha runtomkring mig i mitt liv. Ja, jag är redo. Jag kröner mig själv till drottning med omedelbar verkan. Från och med nu och till mitt sista andetag. En bedårande vacker drottning med regnbågshjärta som inte förtjänar något mindre än det bästa i sitt liv. En sagolik vardagshistoria att hämta hopp och kraft ur. Ett mirakel ibland så många andra.

Det här är min tid.. Min tid är nu. Jag älskar mitt liv just där jag befinner mig precis nu. Jag har kanske inte allt som jag skulle vilja ha i mitt liv. Men jag har ingen anledning att känna besvikelse, min resa har fört med sig mycket. Jag blickar aldrig mer bakåt med ångest, utan bara för att ta med mig lärdommar. Jag är nu, min tid är nu. Det förgångna äger jag inte längre jag fokuserar min kraft på nuet och drömmer min framtid. Min dröm är viktig. Jag är viktig. Jag tänker fylla mig med min dröm, så att jag lever min sanning. Min resa har fört med sig så mycket, har fört mig så långt. Jag är stolt över mig själv och min bedrift. Det jag har, det som har gjort mig till den jag är. Allt det jag hitills skapat kan jag känna stolthet och glädje inför, just därför att det har lett mig dit jag är idag. Jag har tagit och gett mig själv en själslig kärleksfull omfaning. Jag är kärlek, jag är glädje. Jag älskar mig, och jag älskar min resa.  Jag tänker tillåta mig att stråla fritt i min färgprakt. Likt en gudomlig drottning, en gudinna. Mitt hjärta, mitt regnbågshjärta pulserar min energifulla levnadsessense, det är jag och det är vackert.

Jag vill skratta glädje, jag vill gråta av glädje, jag vill skrika och hoppa. För min kamp har varit lång och bitvis helvetesjobbig och svår, men jag börjar andas fritt nu. De sår och den ledsenhet som jag har burit inom mig så länge på min resa. Har jag inte längre grävt över och försökt glömma. Jag har grävt och karvat mig djupare in i ibland de köttiga sårslamsorna och jag har baddat mina sår.. Jag har tillåtit mig att känna in dom, låtit dom sprida sig i mig tills hela jag har värkt, tills jag har sett varje litet smärtsamt jack. Varje rispa.  Men detta har jag läkt, med kärlek till mig själv. Med förståelse för att jag har reagerat som jag har gjort i vissa situationer. Genom att älska alla delar av mig oavsett och oberoende av vad min omgivning tycker. Genom att fylla mig själv med acceptans för de sidor jag inte alltid uppskattar hos mig själv, istället för ångest.
 Jag har i sanning förlåtit och skapat mig en ny stabil och balanserad grund. Jag är här idag och jag älskar mig själv, älskar att få vara här. Jag är tacksam för all visdom och alla lärdommar som givits mig genom mina erfarenheter. Jag känner glädje över att det har fått mig att känna mig själv så som jag är. Jag står här nu. Ståtlig, stark och med ett brinnande mod.

Jag tror mig veta att det är dags nu. Att jag kan vara så pass trygg i mig själv, att jag innerst inne vet. Att steget vidare inte borde skrämma mig. Att jag kan tillåta mig själv att fortsätta min förändringsprocess, min pånyttfödelse. Åh om jag brinner passion nu, är det ändå dags för Fenix att träda fram. Ta klivet över tröskeln. Nej, det är inte rädsla jag tänker fylla mig själv med längre, det är min glädje. Det är det rosa, det gula ,det gröna ,det blåa, det lila, det turkosa, det röda och orangea. Det är mod och ett hav av beslutsamhet. Energi! Kraft!

Kraftfull! Likt en stenbock som spänner vartenda muskel i sitt språng i de branta bergen, likt en järv med klorna utfällda och salivglittrande tänder, likt ett lejons majestätiska rytande, likt en älgs resliga ståtlighet, likt en katts otroliga smidighet och en fågels frihet där den flyger, likt en fjärils lätta vingslag. Tänker jag tillåta mig att vara mig själv. Tänker jag tillåta mig att vara mitt rätta kraftfulla jag. Leva i min fulla kapacitet utifrån varje situation resan för med sig. Den sanning jag lever ska stråla ifrån mitt regnbågshjärta. Min glittrande dröm, ska vara min kristallgnistrande sanning..

Som små droppar

Bilden lånad ifrån google.

Som små droppar glänsande i sin vackra fullänständighet. Som längtar så efter att få höra till. Längtar efter att få vara sig själva, att få uppfylla sin innersta önskan, sitt väsens dröm. Dropparna kan tyckas vara identiska. För de är alla uppbyggda på samma sätt. Men i varje liten droppe, finns en egen önskan. Varje liten en är fylld av sina egna färgsammansättning som syns när solen lyser igenom. Strålar med sin engen energi.

 Varje droppe, lika viktig för en törstig moder jord. Hon gör ingen skillnad, för hon behöver dom alla.
Som en kaskad av regnbågar i regnvått bladverk. Droppar som gnistrar som vore de ädelstensar. Stannar upp. Förundras över naturens magiska sfär. Ett fulländat tempel vart än man går.Stannar upp, får kraft att ta nya djupa andetag. Påminna sig om att det är nuet som gäller. Det är nuet som man lever i, och ska fokusera på. Vi vet ingenting om vi är garanterade någon morgondag. Åh fårvi morgondagen i gåva, är det nu vi kan börja lägga grunden för den. Men se dig omkring. Visst har du det bra? Det kan finnas saker eller personer omkring dig som du saknar, en längtan efter att det vore på ett annat sätt. Det är inte fel att ha drömmar. Vår fantasi måste få måla drömmar så att våra själar få vara kreativa och så vi kan skapa oss mål och fylla oss med positiv längtan. Längtan. Härliga ord. Se till att saknaden inte tar överhand. Se till att även om du just nu inte lever din dröm. Tacksamhet. Ja, jag vet det pratas mycket om tacksamhet. Kanske låter det som tjat i dina öron. Det borde det inte göra. Det är för din skull det nämns. Just din. För att du när andas in ditt djupa andetag mår så mycket bättre om du fyller dig med tacksamhet. Låter glädjen över det du har sprida sig som en löpeld i ditt varande istället för att räkna upp allt det du vill ha. Framförallt om det gäller ägodelar, matriella ting. Visst får man unna sig att bli glad över materiella ting, men inte ska hela vår liv vägas på en lyckovåg med materiella prylar. Vi kan inte köpa oss lyckliga. Gå inte på den illusionen. Dom ljuger för dig. Den lycka du bär med dig får du själv skapa. För köpt lycka är sällan långvarig.

Kom ihåg när du målar dina drömmar. Att de är i sanning med dig. Att drömmarna tillhör dig och inte pressnade föräldrar eller bästa vännens förväntningar. Inte samhällets syn på vad som passar normenutan måla dina drömma med de färger som är dina. Med det liv som pulserar i ditt hjärtas slag. Ditt liv din målarduk. Din väg, dina skor att trampa ut. Du. Just du, just nu. Du det finns människor du älskar och skulle göra vad som helst för. Glöm inte bort dig själv. Du är den viktigaste personen i ditt liv. Du förtjänar all din kärlek och respekt. Du förtjänar din ömhet och din längtan. Du borde aldrig se på dig själv med fördomar. Låna in kärleken i din blick när du tittat på dig själv. Wow vilken fulländad skapelse. Vilken unik kreativ färgsammansättning. Tänk inte ens tanken att försöka måla dig en kopi av någon. Inspiratörer och förebilder är till för att du ska kunna måla de färger du har i dig ännu starkere och med mer glädje. Inte för att du ska måla över dina färger med någon annans.. Det vore ett brott mot dig själv och skulle kosta dig mycket smärta innan du återigen skulle tillåta dig att ta fram dig själv.


Så vem är du? Känner du dig själv? Om inte, varför är du nyfiken på främlingen som går där på andra sidan gatan, sitter intill dig på bussen om du inte är nyfiken på dig själv? Vad som finns där inom dig? Hur ska du helhjärtat kunna gräva dig in i en djupare relation med någon främling om du inte ved vad du själv har att ge av dig själv? Kom ihåg att din färgsättning är unik. Kanske finns det färger med som du inte gillar. Försök inte dölja dessa färger med att måla över dom, för det får dom inte att försvinna! Acceptera att dessa färger som du inte gillar också är en del av dig. Åh ingen del av dig borde döljas. Sen gäller det att fylla sig själv med glädje och kärlek. Livsmål som får en att vilja andas varje nytt andetag. Som får en att vilja sprudla i varje utandning. Då kommer de färger som du gillar, lysa starkast. Du kommer känna, att du är den du vill vara. Att det är en otrolig glädje att få leva som just dig. Åh du kommer inte suckande klaga över att livet är meningslöst. För du kommer att veta att livet har prövningar. Ibland mer än vad man orkar med. Men du kommer veta med dig. Att det är en del av ditt konstverk, en del av din resa och det kommer inte förgöra dig om du inte tillåter det. Det kommer få dig att stärka det du bär inom dig och få dig att lysa av gudomlig kraft. Din fulla mäktiga kapacitet.

Som små små droppar. Så lika varandra men så unika i sin egen sammansättning. Så rinner en droppe, faller och upplöses i havet. Förenar sig med oceanen och är föralltid en del av en större helhet. Droppen och havet har alltid hört ihop. Droppen välkommnar denna förening där den inte längre är en droppe. Där dess energi kan pulsera fritt utanför några fysiska former. Där den inte längre behöver anpassa sig till några fysiska former. Utan där den tillåts att vara fri. Där, som det finns grännslöst mycket kärlek. Där, där man kommer ihåg värdet av varje liten droppe. För även oceanen började byggas av en enda droppe. Så oceanen vet, hur viktig vart enda en av dom är. Därför strömmar oceanen med sin kärlek genom moder jord. Föreningen behövs för balansen i helheten.


Du är just som den, den första droppen som skapade oceanen. Du är viktig och din insats gör skillnad. För varje liten en, varje liten livsdröm är av betydelse. Du kan uträtta underverk om du tillåter dig att tro på dig själv. Tro på att du hör till och att du är ren stark kärlek. Att ur dig kan vad som helst födas till liv. Även den minsta av droppar kan uträtta underverk. Våga vara din egen konstnär. Våga måla ditt hjärtas drömmar.

Tack

Jag har sagt det till dig många gånger, tack
ändå känns det inte som att
den överväldigande tacksamhet jag känner inom mig
når fram,
det känns som att
jag aldrig kommer kunna tacka dig tillräckligt.
för när jag var som minst
när jag var fast i gamla tankemönster av mörker
oförmögen att se en utväg
när jag kände mig värdelös och otillräcklig
ledsen och äcklig
valde du att kliva in,
bre dina skyddande vingar över mig
valde att se min kraftfulla kärna
valde att se det positiva därinne i mig.
Tack,
för att du inte nöjde dig med att se
utan för att du valde att ingripa, stiga in
som en trygg kärleksfull vägvisare
för att du pekade framåt,
visade mig dörrar där framme jag inte hade ork
nog att upptäcka själv.
För att du gav mig modet att tro på mig själv
fick mig att tillåta mig att öppna dessa dörrar
fick mig att se på nytt och återupptäcka den kraftfulla energi
som jag så länge kuvat under min ångestdemon.
Tack, för att du valde
att inte bara vända dig om, tack för att du inte nöjde dig
förrän jag själv hade sett
vad jag gjorde mot mig själv.
För att du gav mig en chans att ta mig vidare på min resa
med lättat hjärta och en ny tro på mig själv
att du fick mig
att vilja ta kampen igen
fick mig att vilja se på mig själv igen
med kärleksfulla ögon.
Mitt hjärta svämmar över
hyser mängder av tacksamhet, slår kärlek
pulserar ömhet
och jag hoppas du förstår, att detta korta lilla ord
kommer direkt ifrån mitt hjärta
och för att det inte är något jag bara häver ur mig
utan att jag menar det av hela mitt jag
mitt varande, roten av min existens.
Ljusets och kärlekens vägvisare.
Min fina vän

Tack!

En resa i mitt inre

Jag grät innan, jag grät när vi packade ihop och jag jag stortjöt när jag tog din förkrossade kropp i min famn. Sedan med min min haka mot din axel, min mun mot din hals. Fann jag styrka, ett inre lugn som kom över mig och mina tårar byttes mot kärlek och trygghet. All kärlek min kropp och min själ någonsin kunde frambringa överförde jag till dig i den omfaningen medan jag talade lugna ord i ditt öra. Ord jag visste att du skulle ha svårt att ta till dig av för dom måste komma när du är redo att känna det, men som jag visste att du ändå behövde höra. För att jag älskar dig så mycket att ibland tror jag inte att hjärtat ska orka bära så mycket. Jag skulle nog kunna älska sönder mitt hjärta av min kärlek till dig. Det kändes så fint att jag mitt i detta känslomässiga tumult kunde ge dig den stunden, jag tror att du kände det, jag tror min styrka och mitt lugn rörde en bit av ditt inre, för du upplevdes lugnare efteråt.

Sen när jag vände min tårvåta blick mot honom, där han stod så fin i solens sken. När min egen förtvivlan och ledsenhet runnit över i hjärtat, för att det inte alls blivit som vi hade tänkt oss.För att jag hade längtat så länge efter dig. Efter att få skratta med dig. För att jag hade sett fram emot att få användning för min äventyrslystnad, För att jag hade tänkt att det skulle vara ett äventyr man pratade om hela livet. För att det var något vi skulle göra tillsammans som familj. För första gången på så länge, vi tre.. 

För att jag sänker min gard så bra och tillåter mig att dra till mig och på mig känslor av otillräcklighet när jag inte kan frälsa bort din smärta. När jag inte kan hela dig med min kärlek.  Då vände jag mig till honom, för att jag kände mig besviken och sårad trots att jag vet att det inte var avsiktligt och trots att jag vet att jag ibland är alldelles för känslig så var det så jag upplevde det hela. Utan att försöka spela dramaqueen. Då, ja just då, när han sa åt mig att inte vara ledsen. Att det blir så ibland och att allt kommer lösa sig. När han som har svårt för att utrycka sig i ord och känslor ödmjukt försöker och tar en under sitt beskydd genom att vara en stadig klippa. När man kände sig som ett ledset litet barn som söker uppmärksamhet och tröst hos sina föräldrar. Då växte den hjälte han alltid har varit i mina ögon, sig ännu större. Åh jag tittade på honom med ännu kärleksfullare blick och jag överväldigades av den tacksamhet som flödade genom min kropp. För att han var ett sådant stöd. För att han visade så tydligt att han fanns där trots allt. Om något tafatt och förvirrad ibland, så fanns han där. Finns han där. För dig och för mig. Med sin fumliga omfamning. Om så fummlig, så inte dessto mindre en omfamning. Åh vad jag strålade kärlek mot honom just då..

Åh när vi sedan körde över landsgränsen, när vi la kommun efter kommun bakom oss. Reste vidare och lämnade det, lämnade dig, Så spelade det ingen roll att jag blev irritabel mot honom ibland för att jag ibland kanske ville mer än honom. För att jag var trött på att han inte hyste samma äventyrslystnad. Åh blev han irriterad på mig så nog släppte vår irritation lika snabbt. För ibland är vi så lika varandra. Åh ibland så olika varandra som vi någonsin kan bli, men alltid förenade genom blodsband. Kärlek. Åh tvivlade jag någonsin innan på att han gör allt vad han kan för att finnas till för oss. så ska jag aldrig tvivla mer. Åh även om jag ibland kunde önska att vår relation såg annorlunda ut, var djupare. Så ska jag aldrig förkasta det fina som finns mellan oss. Aldrig förkasta eller vara otacksam för att han finns. För att han finns där som en trygg klippa. Även om han känner sig otillräcklig ibland, även om han inte alltid vet allt om allt eller förstår just vad vi behöver. Även om han inte känner oss så bra som vi skulle önska att han gjorde så finns han där. Han finns där. Men jag vet ifrån mitt hjärtas och själs röst, att han gör vad han kan. Åh mer skulle jag aldrig begära av någon annan. Det är något med hur jag fylls av vördnad och respekt när jag ser hans uppenbarelse framför mig. Ett ton med ömhet som pulserar ut i varje liten spor, liten cell och sendan vidare ut.

Så det blev allt tydligare där vi åkte på vår färd, där våra ögon matades med det ena storslagna intrtycket efter det andra. Naturens magiska skönhet.. Som en saga. Där vi färdades längs med vägarna fick jag lyfta honom så att han tog sig igenom sina rädslor och han lyfte mig och hjälpte mig att ta mig igenom en del av mina rädslor. För när han var tveksam var jag tvungen att vara frammåt och var jag tveksam var det han som sa precis det jag behövde höra eller distraherade mitt tankekaos genom att prata om annat. Så genom dalar, intill forsar, älvar och öppna slätter. Intill sjöar blev det glasklart för mig att det här var en resa som sträckte sig längre och bortom det fysiska.Nog var resan fysisk, men den var också så mycket mer. Det här handlade om mer än att bara lägga en väldans massa mil bakom sig. Det handlade om honom och mig. Det handlade om föräldraskap och dotterskap. Om att knyta an, om att komma närmre och lära sig se positivt trots att allt känns nattsvart. Att lära sig och ta tillvara på det man har runtomkring sig. Åh att inte se ner på olikheter utan hitta styrkan hos varje individ och ta sig vidare tillsammans. Åh framförallt så handlade det om personlig utveckling och kärlek. Det visade sig att det skulle handla mer om hjärtats och själens resa, än kroppens fysiska resa.

Att även med besvikelsens förkrossande tårar, så kan man se sig omkring och istället för att låta besvikelsen äta upp en innifrån så räknar man upp allt man är tacksam för istället. Så räknar man upp alla små kärlekstecken och alla små små vardagsmirakel som kan vara så små att de knappt syns, men som finns där mitt framför ögonen på en trots allt. Allt har en mening. Jag är tacksam över att jag lyssnade på min intuition. Jag är tacksam över att han helt spontant erbjöd sig att resa. Han som trivs bäst i hemmets lugna vrå. Jag är tacksam för att jag får den hjälp jag behöver, innan jag ens vet att jag behöver den.

Jag är tacksam för att ni finns i mitt liv, ni min underbara familj. Som trots att vi driver varandra till vansinne och ledsenhet ibland ändå finns där för för varandra med vår kärlek och att vi gör vad vi kan för varandra. För det är det familjen finns för. Inte för att man ska vara lika varandra hela tiden. Ibland kan en familj rymma många olika personligheter men allt är precis som det är meningen att det ska vara, Man kan inte kontrollera och styra någon annan, bara hur man själv är mot sina medmänniskor och hur man tillåter sig att reagera.
Jag har min familj, min medfödda och de vänner jag själv fått vara med och välja och jag hyser så mycket kärlek och tacksamhet till er alla.

Tack för att ni är med mig och berrikar mig med glädje och vishet på min resa... För att ni hyser kärlek för mig. Mitt hjärta svämmar över av kärlek och tacksamhet. Tack!


Med kärlek Jessi <3

Porslinsrommantik

Bild tagen av mig.

Gula

likt en maskros i vårgräsets grönska

det finns en till dig med,

koppar för två

så titta förbi mig

du är varmt välkommen

när du har tid över.
låt oss glömma vardagens problematik
låt oss glömma
att ensamheten ibland är olidligt påträngande
när han knackar på dörren,
låt oss glömma allt vi behöver pengar till,
låt oss dricka glädjen i livet
låt oss tillsammans skapa solminnen
stunder att minnas,
stunder att längta till
för vem kan tillåta sig att känna sig ensam
med en vän som dig,
vem kan tillåta sig att gråta över icke ägda pengar,
när det är gratis att vara med en kär vän.

Att umgås med dig
är som att lägga ett puzzel
där bitarna sakta faller på plats efter hand
allt blir lite mer vardagspoetiskt för en 
romantiker som mig,
när jag får dela min syn och utforskande blick på världen,
mina tankar, med dig.

För jag är tacksam för det jag har
tacksam, för det som är
fortfarande och föralltid hopplöst förälskad i livet
i det som är, just nu
att andas just nu
antingen närvarande eller också typiskt för mig
bortirrad i en fantasi, en dagdröm
där allt är möjligt.

Andetaget som är, just nu
är det som räknas,
det är solen som faller över sommarlandskapet
det är brisen i det darrande lövverket,
havets kluckande när vågorna rullar mjukt in mot land,
eller regnet som slår mot asfalten
hur det än ser ut, är det nu som räknas
och just nu känner jag mig stark nog
att dricka solen och sprida livet
att välja glädje
en kopp till mig, gul likt en
förevigad aprilmånad full av grönska
och en till dig
när du har tid
välkommen.

Levnadsglöd

Bild lånad ifrån google

Bara för att jag har svidat om
ifrån nattsvart klädsel
till hoppets lila,
ska du inte tro
att jag inte känner smärtans pinande sveda
jodå, jag vet hur det är
att trampa i likadana skor
som du gör nu
för jag vet
vad smärta innebär
hur själslig trasighet
ihärdigt värker sönder en
dödar glädje, frigör ångest
lämnar hjärtat uppsvält och sårigt
och själen i ett aldrig sinande evighetsmörker
jag vet
hur det känns
när varje dag, är en blodig strid
som man ska utkämpa,
ett oövervinnligt krig
med en fiende som tycks vara
en övermäktig
jag vet hur det är
att vilja slita av sig
sin för trånga hud
när man fallit till knä
i panisk smärta och gråter hysteriskt
för att man inte kan andas
oövervinnliga otäcka otillräcklighet
hopplöst svart
vaför
vad ska livet vara bra för
gnagande rädsla
nej jag har inte glömt,
har inte slutat kämpa
jag har bara valt att tro
tro på mig själv
på den kraft jag har inom mig
tro på att vi människor
kan uträtta storverk
fantastiska under
tro på
att även i ett jordligt
brinnande helvete
kan jag ta mig igenom de brännande lågorna
om så med svett kött och en frän doft
brännmärkt för livet
så kan jag göra det,
ja jag kan göra det
för en ljusare morgondag
striderna upphör kanske aldrig helt
men jag väljer att tro
att jag iallafall kan slippa, kanske bara behöva kämpa
vartannan dag
med den övertygelsen,
ska jag inte tillåta mig att kämpa?
Inte tillåta mig att
få njuta av den stunden
även om jag vet att de slickande lågorna
återigen kommer bränna mig imorgon,
att jag kommer bli grillad
tills jag önskar livet ur mig själv
nej
jag har inte glömt
har inte slutat min personliga strid
men jag har heller inte glömt
vilken fantastisk gåva livet är
och att det går att välja
att se och vara tacksam för det man har
istället för att lista och sörja allt det man inte har
att det finns
kärlek, finns
glädje
för jag vill välja att kontrollera och leva min gåva
och inte låta gåvan glida mig ur händerna
det är inte lätt
men det är en möjlighet
kan jag med mitt ångestbonade bröst
så kan även du min vän
och jag vill välja att
att tro att det kan fylla även mitt liv
måste få tro att allt inte
är förjäves
det håller min demon i schack
får mig att strida framåt med levnadglödgad blick
iklädd lila skrud,
istället för min tidigare nattsvarta
smärtoklädnad,
får mig att tända
hoppets eld
och kan jag tro på mig själv
borde även du kunna unna dig
att göra det.

Förbländande skönhetsillusion

Genom spritångande andedräkt
har vänliga ord talats till henne
genom alkoholglänsande blick
har man närmat sig henne
kärleksfullt smekt hennes hy
och hungrigt kysst hennes läppar
beskådat henne utan avsmak,
som om hon vore någon att titta åt
genom dimmbeslöjad alkoholglans
har man smekt,
monstret till en skönhet,
välsmakande kyssar
som har återupplivat en längtan inom hennes
välskyddade smärtande bröst,
hängivelsens ögonblicksförtrollning
och hon har gett av sig själv och
tagit farväl
med ett leende på läpparna
och en tår längs med kinden
för hon vet att gryningstimmen ska komma
den närmar sig, kommer
borta
är nattens magiska glimmer
och när hjälten vaknar till
och inser att det är en best
och inte en skönhet han har vilandes intill sig,
med avsmak i blicken
kommer han inte bära den längtan han väckt till liv inom henne
kommer det inte vara kärleksfulla ömsinta smekningar
som rinner längs med hennes kropp,
utan livets blod
när hon andas ut en sista gång
i grynningstimmens förbländande skönhet
naken och ful
och söker hans blick,
hjälten
som hon tog till sig
och kysste kärlek i
som inte ville veta av henne
inte kännas vid henne
i slutändan
som nu har gett henne
nådastöten,
blod över de läppar
som igår var kyssbara,
blivit hennes fall
ingen älskar,
ett monster
förblir ensamt.

Bild lånad från google.

Livets nät

Bild lånad ifrån google.

Som ett spunnet nät
med glittrande droppar av morgondagg
när dagen föds på nytt
ett vackert spindelnät
med en mittenkärna,
där allt börjar, allt har sin kraft
tunna skira trådar,
tråd på tråd
bildar ett helhetsmönster,
som ett ofärdigt konstverk
som hela tiden byggs på,
breder sig vidare ut mot universum
där varje liten del
är av betydelse för helheten
varje liten själ
inspunnet i evighetens nät
varje del
hör ihop,
för vi är ett
ett och samma,
här och var är nätet trasigt
små hål lite vartstans,
men minnet av de förlorade delarna lever kvar
föralltid sammanlänkade med mönstrets helhetsbild
försvinner aldrig helt,
och nätet stärks av de nya trådar som spinns längre ut i spetsen
ta ny form
fortsätter att växa
varje liten skir tråd
hör till
föralltid sammanlänkade

i nätets mönsterbild.

Aldrig annat än en dröm

Din blick
bränner upp en längtan i mitt bröst
känslor
som jag dolt så väl
för mig själv
inte visste att jag hade inom mig längre
längtan
en önskan efter mer,
vill smaka din hud
mot min
omfamnandes
runtslingrandes
nakna i natten
utan någon tid i världen att passa,
dina läppar så rätt mot mina
doften av dig intill mig,
mot mig,
överallt omkring och över mig,
det är något med hur din röst klingar
så rätt i mina öron
dina vackra händer
vet precis
hur de ska smeka mig i trance
till glömskan
till de problematikfria paradiset,
där fokus bara vilar på oss
dig och mig
just i detta nu
din blick
som hungriga lågor
i mina ögon
gör mig alldelles svag
bränner längtan i min själ
en sannerligen vacker fantasi
men aldrig annat än en dröm.

Oförbrukad

Lägg av nu
med dina patetiska fasoner
hur länge tänker du
vara vingklippt
snälla skärpning
föhelvete,
sluta analysera sönder
varje liten puzzelbit
ibland blir man sårad,
det suger att det ska vara så
det är något man ska växa sig igenom
sluta gömma dig
livet tillhör dig också
jorå visst sörru
kasta dig ut i det
drick upp varje liten droppe av det
lev lite människa
och njut av att leva
det hör tiden till
att nötas
bli kantstött och krackelerad
vem vill dö
oanvänd
utan minsta spår av
att man levt.

Bild lånad från google

Jordbunden Ängel

Bild lånad ifrån google.

Vacker i sitt slag
är den människa
som i kärleksfull omtanke
väljer att bre ut sina skyddande vingar
över en trasig medmänniksa
som i livets låga, sprider kärlekens fördomsfria ljus.

Unik skönhet i sin själ
har den människa
som väljer att vara en medmänniska,
som obedd delar med sig av sin levnadsvisdom
i det syfte att sträcka ut en hjälpande hand
när stunden kräver det
som väljer att se,
då andra väljer att titta bort.
Som gör en outsäglig skillnad i någons liv
genom tid, mod och omtanke
att ta till sig och lyssna till
en främling.

Vacker i sitt slag,
den människa som kan sprida sitt ljus och älska sig själv villkorslöst
utan att älska andra mindre för det
unik och fantastisk i sitt slag den människan,
en jordbunden ängel.





Till Peter.
fina omtänksamma kärleksfulla vän
en riktig inspiratör,
en jordbunden ängel.

Kärleksdrottning

Se där kommer hon åter gående,
bredvid ängar av blommande tulpaner och vildrosor
hon kommer med regnbågens alla färger,
hon som går med änglar och andar intill sig.

De visa ordens drottning,
i hennes välstylade blonda hår
syns tydligt det spår av den lekfulla levnadsglädje
som explosionsartat sprudlar inom henne.
Hon står stolt med båda fötterna på jorden
med kärleken strålandes ifrån evigheten,
ifrån moder jord själv och upp genom hjärtat
och vidare ut omkring sig
vidare mot en bredare rymd och ner igen.

Med händerna vilandes på de jeanskjols beklädda höfterna
beskådar hon med glädje, vördnad och respekt
de fyra underverk som hon burit inom sig, de vackra sönerna.
Runt hennes hals gnistrar ett skimmrande hjärta av strass
i hennes ögon glittrar ett magisgt glimmer av ljus
likt ögonen hos ett hoppfullt barn.
Hon tror att allt är möjligt och runt henne sker vardagsmagi, mirakel
när de frön hon vattnar med sin kärlek
mirakulöst slår ut till en färgsprakande praktfulla blomma
som hon hela tiden har vetat fanns där
för hon har sett det i ens ögon.
Hon strålar vacker likt solen själv
och hennes unika ljus och ledande visdomsord
helar,
likt en ömsint smekning över det gråtande barnets kind
berör hon ens hjärta.

Ibland händer det att hon känner sig liten
men aldrig att hon är liten i sin kärlek till andra
och i andras kärlek till henne förblir hon alltid stor.
Åh de blommor som hon så omsorgsfullt har skött om
kommer pollinera sig, ifrån en kruka, till en blomsterrabbat,
till en vildvuxen slätt av stora färgstarka blommor.
Så sprider sig regnbågens färger ifrån henne och vidare
så sprider sig kärlekens rosa skimmer
ifrån hennes gränslöst stora hjärta och vidare ut genom de hon har omkring sig
och åter vidare ut i evigheten.

Bild lånad ifrån google

Till min vackra Ann,
Tack för att du är en del av mitt liv.

Pånyttfödelse

Du har kraften inom dig
att likt fågel fenix
resa dig ur askan av ditt forna jag
du har alla möjligheter
att se en ny gnistrande vacker fjäderskrud bildas
som du kan bära med stolthet
och känna kärlek inför
för det är ur askan
där ingenting längre finns kvar
som allt kan börja om
skapas på nytt
pånyttfödelse

Syrran Sara

Jag minns
små elakheter, jävelskap
lite på skoj sådär,
jag minns
att du brukade läsa högt för oss
om kvällarna, innan vi skulle sova
jag minns hur ditt lockiga hår
flöt ut över kudden
i sängen med överkastet,
det brun vit virkade mormorsrutorna,
jag minns att den bilden
kunde vara en trygghet för mig
om jag vaknade rädd i mörkret,
tittade mig förvirrat omkring
om änuu en mardröm spökat för mig
och jag kände mig liten och övergiven
ljudet av dina och tvillingsysterns andetag, lättnad
jag var inte ensam.

Jag minns att vi tog långa promeader, vi tre
när luften i lägenheten blev för jobbig att andas
ut i grönskan, tid för oss
åh hur vi pratade med varandra, fanns till för varandra
och trots små syskonelakheter
fanns vi alltid där
redo
att ställa upp för varandra.

Jag minns hur våra små barnhänder
slöt sig om lupinernas stjälkar
där de stod högresta och stolta längs vägkanten,
rosa och blålila svajande i sommarbrisen
dina händer något större än våra
plockandes en bit hemtrevnad
kärlek.

Jag minns hur vi tryckte ihop oss i soffan
tätt, tätt intill varandra, så nära det gick
o närmre ändå,
du luktade så gott
och vi pysslade med varandras hår, minns
hur du läste texten högt för oss, om det var utländska filmer
hur du förklarade handlingen enklare
om det var invecklat
så att vi också skulle få
förstå.

Jag minns hur du tog hand om oss
lät oss vara med dina kompisar och dig
och leka häst ute i gräset
när våra jämnåriga kamrater
inte ville veta av oss.

Jag minns
hur vi plaskade i vattnet,
skvätte ned varandra
simmade mot varandra under ytan
bar omkring varandra i famnen
som om vi var små bebisar,
skrattade glädje tillsammans,
skapade liv tillsammans,
som vi kunde stå ut med, njuta av,
 så länge vi var tillsammans
för det var en självklarhet
att vi älskade varandra.

Jag minns alla dina färglada parfymflaskor på den översta hyllan
spännande och lockande, med alla sina färger och dofter
wow, vad du kunde mycket i mina ögon
du var alltid så intressant att prata med
hade mycket att lära ut.

Jag minns hur du gjorde varm choklad till oss
inte på oboypulver, utan på riktig kakao
wow, tänk att du kunde göra det,
och gjorde det för oss.
sen drack vi det tillsammans
som en liten högtidsstund
som
värmde både kropp o själ.

Jag minns så mycket kära du
ler för mig själv
jag har inte glömt
det är gamla minnen jag lever på nu
när vi inte ses så ofta längre
när sådana trivaliteter som tid och pengar
få vara med och bestämma om
hurvida vi ska få träffas eller inte.

Jag minns så mycket,
mycket vill jag glömma
men aldrig det, aldrig dig
tacksamhet och kärlek strålar genom mig
det är det jag lever på
tills vi ses igen
skrattar glädje tillsammans igen
och skapar nya vackra minnen
till livets fotoalbum.

Tack fina du.

Syrran Sara, sist vi sågs <3

Älskar dig

Av mitt hjärta.

Bild lånad från google.

De, som har valt att dela sina liv tillsammans med mig. Gå bredvid mig längs vägen i detta liv. Denna omtumlande och fantastiska resa som inte lämnar någon oberörd.

De människorna vet redan att poesin, texten flyter i mitt blod. Andas i mig, genom mig. Alla kan inte förstå det. Alla kan inte gilla det. Alla kan inte skriva likadant. Det är okej, det kräver jag inte av er älskade medmänniskor. Bara att ni ska acceptera mig för den jag är.. För jag måste vara sann mot mig själv även om ni uppfattar mig som flummig ;)

För jag kan gå i gång, bli exalterad, skriva ord om det allra minsta, till det allra tyngsta och jobbiga. Ångest, agression, glädje, positiv energi, reflektioner, grubblerier, flummande, Tankar och känslor allt i den härliga föreningen som är jag. En bit av poetens liv. VardagsPoetens liv. För att jag har skrivit så länge jag kan minnas och det tog fart på allvar redan i femte klass. Jag är inte på något sätt ett proffs, det är bara något jag brinner för, för att det brinner i mig..

För att jag älskar att bygga upp. Skapa med ord. Sätta fantasin till verklighet, om så bara på ett blad eller en skärm. Ibland kommer det över mig så häftigt, det bara sprutar ord ur mig till höger och vänster att jag knappt kan hålla isär det och veta vad som hör till vad. Som ett tvång som måste ut. Men ett glädjefyllt tvång.

Överallt, finns det ord.  Finns nog inte ett block jag äger där det inte någonstans är nedklottrade poesiord. För poesi, är en del av min vardag, mina andetag. Så nu har jag startat den här bloggen. För mina texters skull. För de behöver få hamna någonstans mer än bara i mappen för Mina dokument och ett och annat på fb.. Åh jag vet, att endel av er har intresset av att andas poesi med mig, och många av er är nyfikna även om ni inte säger er gilla poesi.

Så här är min skrivarblogg, en bit av poetens liv.
Varmt välkomen att läsa mina texter och tyck till.

Så varmt välkomna att glädjas, att förundras, att klia er oförstående i huvdet, att fråga er: Hur tänkte hon nu? Att vända er i avsmak, att skratta igenkännande, att gråta. Här bjuder jag er en bit,
av mitt hjärta.

Vänligen eder, JPJ

   Jessika Poeten Johnsson