söndag 7 januari 2018

Lögnen

Tydligen
var det inte så viktigt för dig
att vara närvarande längre
tydligen
var det inte så viktigt för dig
att vara pappa trots allt
Lögnare!


Skrivet kring skrivpuffs ord: tydligen.

fredag 5 januari 2018

Hotet


Jag vaknar förstenad. Kan inte röra mig. Min kropp känns som att den skulle väga flera hundra ton och den pressas ner i madrassen som om något stort osynligt satt på den. Jag kämpar och kämpar för att få igång kroppen men jag är fast, totalt förlamad och kroppen fortsätter att tryckas ner i madrassen. Jag vill skrika i panik. Men ingenting händer. Jag hör hur jag skriker inom mig men ifrån mina läppar hörs inte ett ord. Jag är totalförlamad och oförmögen att kommunicera.. "Sömnparalys jag har träffat dig förut. Jag vet vad som händer när du kommer på ovälkommet besök" tänker jag och får inte lika stark panik som första gången det hände men paniken jag känner är tillräckligt stark och obehaget är fruktansvärt.

Plötsligt blir jag varse om att någon har tagit vår lägenhetsnyckel. Nu skenar hjärtat iväg som om det försöker slå sig ur kroppen på mig. Det är någon i hallen och jag kan känna hur det hotfulla kommer närmre. Jag försöker förgäves att kasta huvudet fram och tillbaka för att bryta min förlamning. Jag skriker för allt vad jag är värd på min fästman som ligger bredvid mig men som jag inte kan vända mig till. "Älskling! Det kommer emot oss älskling. Det är någon eller något i lägenheten älskling. Jag kan inte röra mig älskling. Snälla hjälp mig! Barnet älskling, låt det inte komma nära barnet" Jag skriker i panik men utåt hörs bara gnyende, knappt hörbara.
  
Så ser jag den i skenet utav julgransbelysningen, hur den står där i dörröppningen in mot sovrummet och betraktar mig. En stor svart diffus gestalt som kunde den ta vilken form som helst. Som något stort demonliknande i ett moln av svart rök och den kommer emot mig och jag vet där jag ligger att den vill mig illa. Det är något hotfullt med hela dess uppenbarelse och den har kommit för min skull.  Paniken eskalerar när jag vill fly men ligger förlamad. Steg för steg närmar den sig. Den som vill mig illa. Jag känner hur den utstrålar ren och skär ondska. Demonen. Måtte den inte ta barnet, min vackra lilla dotter. "Älskling den kommer emot mig!" Jag ropar hans namn om och om igen. Högre och högre tillslut hörs mina gnyende högre. Min röst börjar bryta igenom. Ditt namn kommer ut väldigt sluddrigt över mina läppar, men det är ditt namn som kommer ut. Plötsligt släpper det, samtidigt som du har förstått att jag vill ha kontakt med dig. Vilken lättnad. Jag kan röra min kropp igen. Demonen är borta och jag vänder mig hastigt mot dig och kryper in i din famn. Du tror att jag har drömt en mardröm. Men jag berättar att jag haft en sömnparalys igen. Men att denna gången hade det varit annorlunda, jag hallucinerade och det var som hämtat ur en Stephen King bok och jag var otroligt rädd.

   Varelsen är borta, men synen av den sitter kvar på min näthinna och obehaget sitter kvar inombords länge länge. Jag ligger vaken tills det blir ljust ute, innan jag tillslut lyckas somna om. 









Lika obehagligt varje gång. Dock första gången jag hallucinerar under någon av mina sömnparalyser.

torsdag 4 januari 2018

Slutet

Tomheten
efter den utlästa boken
var fruktansvärd
mötet med verkligheten igen
brutalt smärtsam.


Skrivet utifrån skrivpuffs ord: efter.

onsdag 15 november 2017

Två mirakel

Jag kände förändringarna i min kropp direkt. Jag visste redan då att något fantastiskt var på väg att hända. Det var en visshet som flödade i blodet på mig. Trots att du inte hade varit därinne länge hade min känsliga kropp berättat det för mig. . Men jag var tvungen att få min längtan och glädje bekräftad, så idag för ett år sedan gjorde jag testet som bekräftade miraklet som växte inom mig. Gravid 1-2 veckor, så stod det för mina ögon att läsa. Så tydligt och ändå så magiskt obegripligt att ta till sig. Så stort. Nu om allt gick vägen, var det äntligen min tur att få bli mamma. Plötsligt var min kropp inte bara min, utan en skattkammare för det dyrbaraste i världen.


Årsdagen för glädjebeskedet. Firardags! "Älskling, låt oss ta en tur till konditoriet tillsammans och fira att vi nu är tre! Fira miraklet som gav oss titeln mamma och pappa. Den viktigaste titeln i hela världen."  "Habibi..älskling, vi tar det konditoriet, där jag bjöd dig på budapestrulle för första gången!" "Sen ska vi ju till min bästa vän som fyller år idag det kommer du ihåg va?" "Två mirakel värda att fira!" "Jalla älskling jag bubblar över av firarglädje nu, det spritter i hela kroppen och jag kan inte stå still!"


Skrivet kring ordet konditoriet ifrån skrivpuffs blogg.

söndag 5 november 2017

Sorgbrustet hjärta

Hennes händer skakade när hon förde ljuslågan mot veken och tände sitt ljus. Tårar av saknad rann längs med kinderna och höll ett krampaktigt grepp om hennes sörjande hjärta. Sen ställde hon ner sitt ljus bredvid de andra i minneslunden. Hon var övertygad om att hans livsljus brann vidare någon annanstans men hon saknade att se det i hans ögon, ljuset.

Hundratals ljus lyste i den mörka novembernatten och fick skogskyrkogården att kännas varm och kärleksfull. Hennes läppar viskade ut en tyst bön i ljusens sken medan människor kom och gick bredvid henne. En stund av stillsamhet i den ofattbara smärtan, därute i skogens lugn, där marken var helig. Där ett sorgbrustet hjärta kunde få en liten stunds frid i värmen ifrån alla ljus som brann.. Hundratals ljus i natten för tusentals saknade, varav minst ett utav dem brann för hennes älskade pappa. 


Skrivet kring ordet skakade ifrån skrivpuffs blogg.

torsdag 2 november 2017

Dagen då du föddes

Hon hade inte glömt den fantastiska känslan när hon fick upp dig på magen, det där obeskrivligt vackra ögonblicket när hon äntligen blev mamma. Hon hade inte glömt hur gott du doftade då du var alldeles ny och oförstörd. Åh hur hon hade kysst dig som om varje kyss hon gav dig både var den första och den sista. Hon hade inte glömt hur du förändrade henne, hur livet fick en helt annan mening sen du hade kommit till världen. Hur glädjen äventyrslustan och nyfikenheten regerade. Hur du satte färg på tillvaron. Hon kommer så väl ihåg dina framsteg. Ditt första leende, din första tand, hur du satt där i babysittern och sparkade för glatta livet med benen, hur lycklig du var när du lärde dig använda dina händer, när du började krypa, dina första steg, när du lärde dig skriva. Allt fanns kvar där inom henne i ett speciellt rum i hennes hjärta. Och hur ont det gjorde att trampa på de där legobitarna som låg utspridda överallt över golvet därhemma! Hon minns allt sådant!

Därför var det nu så satans obegripligt för henne att ta till sig att du kanske inte skulle klara dig. Så obegripligt att du nu ligger där blek och trött du som var så sprallig och färgfull. Du som hade drömmar det glittrade om. Som var omtänksam och kärleksfull. Nu ledsen och rädd. Hon var också ledsen och rädd, obeskrivligt rädd. Du var fortfarande hennes lilla flicka, hennes älskade dotter och nu var hon tvungen att bevittna om hur du kämpade för ditt liv. Nu fanns det inget hon kunde säga eller göra för att rädda dig. Det här var inget litet skrapsår på knät.


Inte trodde hon på något paradis heller där ni sedan skulle kunna återförenas om det inte gick bra för dig, hon trodde att jordelivet var det man hade och inget mer. Rädslan av att behöva förlora dig till mörkret var obarmhärtig. Hur skulle hon kunna förklara för dig något hon inte själv förstod. Det fanns ingen rättvisa i att barn blir sjuka! Vad skulle hon svara när du nu med rädda ögon tittade på henne och frågade vad som händer om dom inte hittar någon ny lever åt dig, ska hon ljuga om en himmel hon inte tror på?  Sånt var det ingen som lärde en när man blev förälder. Sådana saker gick det inte förbereda sig på eller ens föreställa sig. Vad händer när en förälder tvingas sluta vara förälder? En förälder skulle aldrig behöva tvingas överleva sina barn.Ännu för en tid var hon din mamma, och du hennes dotter. Kanske skulle det fortsätta vara så, kanske inte hon visste inte. Men hon skulle aldrig glömma den fantastiska känslan när hon fick upp dig på sin mage, dagen då du föddes.  


Skrivet kring ordet glömt ifrån skrivpuffs blogg. 

onsdag 1 november 2017

Demonen

Det syntes inte på honom men allt han gjorde kostade så mycket energi nu för tiden. Han visste att det var så. Men han hade svårt att acceptera det. Acceptera den del av honom som fanns där inom som en lurande demon som blivit en del av honom utan att han hade bett om det. Utan att han ville ha det så. Han reste sig med en beslutsamhet han inte kände. Det var dags att ta sin medicin igen. Hans händer skakade lätt när han förde vattenglaset mot munnen, bara en av biverkningarna medicinen hade på honom. Medicinen som höll demonen i schack. Som doktorn säger ska hjälpa honom att leva ett normalt liv. Vad är ett normalt liv? Vem hjälper honom egentligen med det dagliga krigandet för att orka stå på benen? Vem hjälper honom att hitta den puzzelbit av sig själv som han har tappat bort? Satans jävla sjukdom! Finns du ens eller är det också en lögn?


Skrivet kring meningen: "Han reste sig med en beslutsamhet han inte kände." ifrån skrivpuffs blogg.