onsdag 15 november 2017

Två mirakel

Jag kände förändringarna i min kropp direkt. Jag visste redan då att något fantastiskt var på väg att hända. Det var en visshet som flödade i blodet på mig. Trots att du inte hade varit därinne länge hade min känsliga kropp berättat det för mig. . Men jag var tvungen att få min längtan och glädje bekräftad, så idag för ett år sedan gjorde jag testet som bekräftade miraklet som växte inom mig. Gravid 1-2 veckor, så stod det för mina ögon att läsa. Så tydligt och ändå så magiskt obegripligt att ta till sig. Så stort. Nu om allt gick vägen, var det äntligen min tur att få bli mamma. Plötsligt var min kropp inte bara min, utan en skattkammare för det dyrbaraste i världen.


Årsdagen för glädjebeskedet. Firardags! "Älskling, låt oss ta en tur till konditoriet tillsammans och fira att vi nu är tre! Fira miraklet som gav oss titeln mamma och pappa. Den viktigaste titeln i hela världen."  "Habibi..älskling, vi tar det konditoriet, där jag bjöd dig på budapestrulle för första gången!" "Sen ska vi ju till min bästa vän som fyller år idag det kommer du ihåg va?" "Två mirakel värda att fira!" "Jalla älskling jag bubblar över av firarglädje nu, det spritter i hela kroppen och jag kan inte stå still!"


Skrivet kring ordet konditoriet ifrån skrivpuffs blogg.

söndag 5 november 2017

Sorgbrustet hjärta

Hennes händer skakade när hon förde ljuslågan mot veken och tände sitt ljus. Tårar av saknad rann längs med kinderna och höll ett krampaktigt grepp om hennes sörjande hjärta. Sen ställde hon ner sitt ljus bredvid de andra i minneslunden. Hon var övertygad om att hans livsljus brann vidare någon annanstans men hon saknade att se det i hans ögon, ljuset.

Hundratals ljus lyste i den mörka novembernatten och fick skogskyrkogården att kännas varm och kärleksfull. Hennes läppar viskade ut en tyst bön i ljusens sken medan människor kom och gick bredvid henne. En stund av stillsamhet i den ofattbara smärtan, därute i skogens lugn, där marken var helig. Där ett sorgbrustet hjärta kunde få en liten stunds frid i värmen ifrån alla ljus som brann.. Hundratals ljus i natten för tusentals saknade, varav minst ett utav dem brann för hennes älskade pappa. 


Skrivet kring ordet skakade ifrån skrivpuffs blogg.

torsdag 2 november 2017

Dagen då du föddes

Hon hade inte glömt den fantastiska känslan när hon fick upp dig på magen, det där obeskrivligt vackra ögonblicket när hon äntligen blev mamma. Hon hade inte glömt hur gott du doftade då du var alldeles ny och oförstörd. Åh hur hon hade kysst dig som om varje kyss hon gav dig både var den första och den sista. Hon hade inte glömt hur du förändrade henne, hur livet fick en helt annan mening sen du hade kommit till världen. Hur glädjen äventyrslustan och nyfikenheten regerade. Hur du satte färg på tillvaron. Hon kommer så väl ihåg dina framsteg. Ditt första leende, din första tand, hur du satt där i babysittern och sparkade för glatta livet med benen, hur lycklig du var när du lärde dig använda dina händer, när du började krypa, dina första steg, när du lärde dig skriva. Allt fanns kvar där inom henne i ett speciellt rum i hennes hjärta. Och hur ont det gjorde att trampa på de där legobitarna som låg utspridda överallt över golvet därhemma! Hon minns allt sådant!

Därför var det nu så satans obegripligt för henne att ta till sig att du kanske inte skulle klara dig. Så obegripligt att du nu ligger där blek och trött du som var så sprallig och färgfull. Du som hade drömmar det glittrade om. Som var omtänksam och kärleksfull. Nu ledsen och rädd. Hon var också ledsen och rädd, obeskrivligt rädd. Du var fortfarande hennes lilla flicka, hennes älskade dotter och nu var hon tvungen att bevittna om hur du kämpade för ditt liv. Nu fanns det inget hon kunde säga eller göra för att rädda dig. Det här var inget litet skrapsår på knät.


Inte trodde hon på något paradis heller där ni sedan skulle kunna återförenas om det inte gick bra för dig, hon trodde att jordelivet var det man hade och inget mer. Rädslan av att behöva förlora dig till mörkret var obarmhärtig. Hur skulle hon kunna förklara för dig något hon inte själv förstod. Det fanns ingen rättvisa i att barn blir sjuka! Vad skulle hon svara när du nu med rädda ögon tittade på henne och frågade vad som händer om dom inte hittar någon ny lever åt dig, ska hon ljuga om en himmel hon inte tror på?  Sånt var det ingen som lärde en när man blev förälder. Sådana saker gick det inte förbereda sig på eller ens föreställa sig. Vad händer när en förälder tvingas sluta vara förälder? En förälder skulle aldrig behöva tvingas överleva sina barn.Ännu för en tid var hon din mamma, och du hennes dotter. Kanske skulle det fortsätta vara så, kanske inte hon visste inte. Men hon skulle aldrig glömma den fantastiska känslan när hon fick upp dig på sin mage, dagen då du föddes.  


Skrivet kring ordet glömt ifrån skrivpuffs blogg. 

onsdag 1 november 2017

Demonen

Det syntes inte på honom men allt han gjorde kostade så mycket energi nu för tiden. Han visste att det var så. Men han hade svårt att acceptera det. Acceptera den del av honom som fanns där inom som en lurande demon som blivit en del av honom utan att han hade bett om det. Utan att han ville ha det så. Han reste sig med en beslutsamhet han inte kände. Det var dags att ta sin medicin igen. Hans händer skakade lätt när han förde vattenglaset mot munnen, bara en av biverkningarna medicinen hade på honom. Medicinen som höll demonen i schack. Som doktorn säger ska hjälpa honom att leva ett normalt liv. Vad är ett normalt liv? Vem hjälper honom egentligen med det dagliga krigandet för att orka stå på benen? Vem hjälper honom att hitta den puzzelbit av sig själv som han har tappat bort? Satans jävla sjukdom! Finns du ens eller är det också en lögn?


Skrivet kring meningen: "Han reste sig med en beslutsamhet han inte kände." ifrån skrivpuffs blogg.

tisdag 24 oktober 2017

Fastklistrad

Fastklistrad
febrilt fingrande på kaffekoppen
spänd nacke och axlar
nervöst bitande i underläppen
djup suck
mardrömmen upprepar sig

igen.


Skrivet kring ordet upprepa på skrivpuffs blogg.

torsdag 19 oktober 2017

Jodå åka ut i världen på äventyr och leva sitt liv det kunde hon göra minsann tösabiten. Men att förbarma sig över mig som blev lämnad ensam kvar med min oro, det gick inte för sig, nejdå!  Höra av sig och säga att man mår bra, det var tydligen något man skulle dra ut på så länge det bara gick. Att en annan fick ligga där i sängen och vrida och vända på sig i oro, det togs det ingen hänsyn till. Den kväll när hon rest till bergen kunde jag inte somna. Inte alls. Ja det gick nog åt säkert 30 cigaretter och ett halvkilo mörkrostat kaffe den natten. Det var fasansfullt. Jag satt där på min inglasade balkong och tittade ut över ett snötäckta landskapet som gnistrade i gatlampornas sken. Det var säkert jättevackert och stjärnklart, jodå det måste ha varit väldigt vackert och stillsamt men tror ni att jag kunde njuta av det? Nej aldrig får jag lugn och ro nu för tiden när det ska ut o resas hit och dit. Allt jag kunde se den natten, det var hur bussen hon reste med däruppe på de där smala bergsvägarna kom för nära kanten, tappade greppet och försvann ner över branten. Dom har ju inga vägräcken i de där länderna."Obegripligt! Det är fullkomligt obegripligt att någon vill ge sig ut där!" Det vet man ju minsann hur dom kör dom där utlänningarna. Dom är för bövelen inte riktigt kloka.

Så där satt jag alltså, men varken nikotin eller sobril kunde stilla min oro. Mina händer skakade så att jag spillde ut en hel del kaffe över det lilla bordet och mitt nattlinne i siden. Vilket vidrigt slöseri med så fina bönor. Oförlåtligt! Bara för att tösabiten vägrade höra av sig så fort hon kommit fram. Dagen efter fick jag ett sms om att hon kommit fram oskadd, jodå då gick det plötsligt bra att höra av sig. Hon hade inte orkat höra av sig tidigare för hon hade varit trött när de hade kommit fram till vandrarhemmet och somnat på en gång skrev hon. Jodå det kan man ju förstå. Att vara ute på äventyr och leva sitt liv måste vara väldigt tröttsamt. Ja det var väll tur att hon fick sova iallafall. Lilla trötta tösabiten. Men att jag som en gång burit henne i min kropp inte fick sova alls, det var det minsann ingen som tog någon hänsyn till. Nejdå, inte bry sig om sin mamma inte.

Jag undrar så vad det ska bli av den där däkan. Jag har minsann gjort mitt allt för att vara ett stöd för henne och lära henne att följa sitt hjärta genom livet. Jag lever och andas för henne, trots att hon nog är lite speciell den där tösen. Jodå och lite för överviktig har hon alltid varit också, och inte särskilt vacker. Nej det kan man inte påstå, egentligen ganska ful faktiskt. En på tok för stor näsa, sen smala ögon och liten mun. Hon har alltid sett lite enfaldig ut tösabiten.Det har hon fått efter sin far jodå. Han var också allt lite enfaldig och fruktansvärt ful när han levde. Men någon hade jag ju varit tvungen att gifta mig med och han var snäll och hade en trygg ekonomi och vi skrattade mycket tillsammans. Eller var det jag som skrattade mycket åt honom, han var ju trots allt lite enfaldig karln jag minns inte så noga.  Men hon har alltid haft en speciell utstrålning tösen, som har fått en att bortse ifrån att hon är ful.

Att skaffa karlar har aldrig varit något problem för henne ändå konstigt nog, nejdå det har varit den ena romansen efter den andra.

Men att stadga sig och ge mig barnbarn det har hon inte lyckats med. Nejdå jag får sitta där och lyssna längtansfullt medan mina väninnor i bokklubben berättar om sina barnbarn. Dom har alla barnbarn, flera stycken var, faktiskt! Men inte jag inte. Nej min dotter ska ut och resa hon. Se världen. Uppleva saker. Det är tydligen sådant som är viktigt nu för tiden. Ja jag får väl tacka min skapare för att hon iallafall inte är lesbisk. Alla måste vi gå svår egen väg, och man kanske inte kan begära av henne att hon ska förstå vilket mirakel det är att få ge och älska ett litet liv, för att sen överösa det med kärlek genom livet. Hon är trots allt lite speciell tösabiten, det är hon.  


Övning ifrån sidan skrivpuff: ta en valfri bok och slå upp en sida mitt i boken och välj en mening. 
Sidan 177 i Zahiren av Paulo Coelho: "På kvällen när hon rest till bergen kunde jag inte somna."



lördag 14 oktober 2017

Andas

Andas
måste andas
inte glömma bort att
andas
och le
det är viktigt,
inte visa dom
att det gör ont
inte visa dom
hur dåligt
man egentligen mår

andas.

Skrivet med skrivpuffs ord andas som inspiration.