måndag 23 april 2018

Morgonskådespel


Stor och hotfull satt den där i trädet utanför mitt köksfönster, kråkan. Ett par centimeter ovanför låg ett stort skatbo och dess ägare kämpade nu för sina liv för att få iväg inkräktaren. Den ena på en gren ovanför och den andra på en gren underifrån kråkan. De väsnades och gjorde utfall med jämna mellanrum. Dramatiken var äkta. Snabbt fann jag sympati med de båda skatorna som kämpat och lagt ner tid för att bygga sig sitt bo och som nu riskerade att förlora allt. "Det tar tid att bygga nya drömmar" mumlade jag medan jag följde skådespelet därutanför.

Men det var något med kråkan som fängslade mig. Sättet kråkan satt där på, alldeles stilla, oberörd medan de två skatorna flaxade omkring och skrek. Alldeles stilla satt den, med ett respektingivande lugn. Som om den fann skatornas kamp lustig. Som om den övervägde om hotet var äkta eller om allt bara var en lek.
"Den tjuvaktiga kråkan är det aldrig någon som säger!" sa jag eftertänksamt och gnuggade mina trötta ögon. Lagom till att jag tittade ut igen såg jag kråkan flyga iväg genom luften över hustaken. Iväg bort mot nya mål. Något hade fått den att ge sig av till sist. Den ena skatan tog sig in i boet och den andra satt kvar utanför på grenen och vaktade. Ordningen var återställd.




Skrivet kring skrivpuffs dagliga ord: sättet. 

lördag 21 april 2018

Befrielsen.


Uppfläkt på bordet i en salig röra, låg mitt trasiga hjärta, i en hög av nedkladdade papper. Jag hade äntligen gjort det, formulerat meningar av lidandet inifrån. På spisen stod orörd mat kvar i sina kastruller. En fluga cirkulerade envist omkring i den sura doften. Jag satt där orörlig på kökssoffan. Jag var oförmögen att komma ihåg när jag hade ätit något senast. Det hade kostat mycket att öppna dörren till minnets brunn och det hade fört mig långt långt bort. Hur länge jag hade varit borta i mig själv det visste jag inte och ärligt talat så brydde jag mig inte heller. Det enda som betydde något var orden som bildade meningarna som talade min själs röst. Att skriva det hade varit en förutsättning för min fortsatta existens. Jag var bara där, som en krukväxt som smälte samman med inredningen i det instängda dunklet. Överallt så långt jag kunde se i rummet stod det kvarlämnade kaffeslattar. Jag visste inte ens att jag ägde så många muggar. Min kaffebryggare hade fått arbeta flitigt åt mig den senaste tiden, den saken var uppenbar. Jag satt bara där orörlig, iakttagande i kökssoffan bakom den tjocka sammetsgardinen som jag dragit för fönstret, för att förtydliga min isolering ifrån omvärlden. Jag visste inte vad som skulle hända nu, nu när jag hade gjort det. Nu när jag hade skrivit det som jag så länge hade behövt berätta.

Sätter man ett pris på sin själs lidande och sitt hjärtats tårar? Var det kanske inte för min överlevnad som jag hade skrivit orden? För att jag skulle kunna fortsätta att andas. Jag visste redan att jag ansågs vara lite egen i kvarteret där jag bodde. Jag som köpte mina kläder på second hand och klädde mig på ett personligt och i mångas ögon opassande sätt. "Ni skulle bara veta!" tänkte jag och blickade ner på papperna framför mig. Många kanske skulle ha brytt sig om vad andra skulle tycka och tänka men inte jag. Jag hade aldrig levt efter deras normer och jag tänkte verkligen inte börja nu.  
Okontrollerat bullrade ett skratt upp i halsen på mig och spred sig ut i tystnaden och det fortsatte en evighet. Flugan blev överrumplad av att jag till sist bröt tystnaden, och den satte sig förvånat på mitt köksbord. Visste jag inte bättre hade jag trott att den kände mig som en vän. I kroppen slog hjärtat ett extra tacksamt slag.  Jag är fri, till sist.




Skrivet kring meningen:  "Jag var bara där, som en krukväxt" ifrån skrivpuffs skrivutmaning.  



torsdag 12 april 2018

Eskapisten


"Jag har inga svar att ge dig, svaren du söker finns inom dig" sa han när han vände sin gudomliga bredaxlade ryggtavla mot mig och gick sin väg sådär charmigt som bara han kunde. "Kliché!" ropade jag efter honom. Hans otroliga närvaro, hans sätt att se varenda liten detalj var så oerhört attraherande för mig och jag fick bita mig hårt i underläppen för att inte springa efter honom och kasta mig över honom. Ett sådant beteende vore ytterst opassande, men impulsen bultade starkt. Min fläskläpp skulle nog bestå i ett par dagar framöver. "Där ängslan, tankarna och känslorna sitter fastnaglade i samma snurrande karusell. Snurrar runt runt runt tills jag blir alldeles yr" mumlade jag för mig själv i sorlet ifrån uteserveringen jag satt på. "Hur ska jag kunna hitta några svar i det trasslet jag bär omkring på?" tänkte jag och tog ytterligare en mun kaffe och tände en cigarett. Det här skulle bli en lång dag.

 Skrivet ifrån skrivpuffs dagliga ord : svar. 

fredag 9 mars 2018

Cigaretten


Hon drog ett djupt halsbloss där hon satt på balkongen, och med det sänkte sig genast ett visst lugn inom henne. Smaken i munnen var vidrig, det var den alltid vid första ciggen på länge. Hon borde inte hålla på med den där skiten det var hon väl medveten om, hon var ju inte ens rökare, egentligen. Luktade fan gjorde det också. Det var bara ibland när nerverna levde sitt eget liv utanför hennes kontroll som hon brukade köpa ett paket eller två, en väldigt destruktiv men trösterik självhjälp. Bloss efter bloss satt hon där som i trance och lyssnade till ett stillsamt droppande, som skapades av den smältande snön som letade sig ner genom luften ifrån taket och landade i en kruka med smältvatten, som snart rann över. Snön var tvungen att smälta för att lämna plats åt nästa årstid. Konstant droppande, en avskedshymn för vintern. Efter en olidligt lång väntan, blir det nog vår till sist ändå.   



Skrivet efter skrivpuffs ord: Vår

söndag 4 mars 2018

Trotjänaren


Vit var tingesten som innehöll det gift som påverkade hela hennes liv. En trotjänare som tillgivet stod på hennes nattduksbord intill ett glas vatten. Vit var pillerburken som skulle dämpa svärtan. Hennes privata skattgömma, som hjälpte besvärliga dagar att bli lite mer lättbesegrade. "Spelar roll vad den har för färg, det kunde inte bli mer ovidkommande din enfaldiga jävel!" Mumlade hon för sig själv när hon med en van handrörelse skakade ut en tablett i sin hand. Piller först, toalettbesök sen och därefter kaffe, den eviga slentrianmässiga morgonrutinen. Alltid samma sak, som om det vore lika självklart som att andas. Därefter kunde det skilja sig vilt mellan dagarna, det var bara att leva sig igenom dom allt eftersom att dom kom. Det var inte mer att göra. Man visste aldrig i förväg hur en dag skulle komma att bli eller hur främmande man skulle känna sig inför allt. Ett visste man, att de började alla med pillerburken, den som var vit.  Den som skulle få livet att kännas lite mindre miserabelt och lite mer värt att leva."Halleluja!" Det var lika osmakligt som tunt kyrkkaffe alltihop och någonstans luktade det bitter lögn. 


Skrivpuffs ord: vit. 
Nja jag vet inte det känns nog som dagens försök är lite trevande och ofullständigt men det var vad jag lyckades få ner just nu då det inte har blivit så mycket sömn inatt. Får se hur det känns när jag läser om det om en stund.

lördag 3 mars 2018

Stort


Att mötas av ditt leende
smälter mitt hjärta,
får det att rinna ut
i kärleksfulla andetag,
alltid och för evigt för dig.

Lätt väger din lilla kropp i famnen min,
men något så oerhört tungt,
väger du.
Med ögonkontakt förenas vi,
 i vår egen värld av kärlek,
bekräftar vi varandra
bortom ord.


Skrivet ifrån skrivpuffs dagliga ord: Stort. 

torsdag 1 mars 2018

Tårtkalaset



Hon la upp tårtan på sitt vackraste tårtfat, det där antika i pressat glas med fot, som hon hade kommit över för ett par år sedan. Sen ställde hon den på sin plats på bordet bredvid vasen med tulpanerna. Hon hade dukat bordet med dom röda gamla moccakopparna som pryddes med en guldkant, koppar som endast användes till detta speciella tillfälle. Det skulle drickas starkt kaffe som kontrast till den söta marsipantårtan, som dagen till ära var täckt med ett rosa marsipanlock. Vännerna som redan dykt upp satt förnöjsamt till bords och pratade med varandra och skrattade, det var en högtidlig känsla i rummet. Det var femte året i rad nu som dom träffades och firade denna dag tillsammans, som dom smålänningar dom var. Det gällde att ta vara på tillfällena att festa till livet lite extra. Piffa till vardagen. Det gällde att ta sig tid att träffa dom som var viktiga och betydde någonting för en. Vad kunde vara ett bättre sätt att tillbringa en torsdag på än med nära vänner och ett tårtkalas, nej det var svårslaget. Kaffet ställdes fram innan värdinnan satte sig till bords hon också. Där skulle dom sitta och prata till långt in på kvällen som dom brukade göra när dom umgicks.
"Vassegoda då, ta lite tååta denna fössta tossdan i mass!" Inflikade hon och kalaset började.



Skrivet kring skrivpuffs ord: gamla.