lördag 14 oktober 2017

Andas

Andas
måste andas
inte glömma bort att
andas
och le
det är viktigt,
inte visa dom
att det gör ont
inte visa dom
hur dåligt
man egentligen mår

andas.

Skrivet med skrivpuffs ord andas som inspiration.

torsdag 12 oktober 2017

Överaskningen

Barnen står tätt tillsammans deras kinder är precis rosiga i kylan och ögonen lyser likt stjärnhimlar på dom. Elsa har ett leende som tar upp hela hennes ansikte. Båda trampar otåligt med fötterna på den snöfyllda marken. De båda tvillingsystrarna viskar, delar hemligheter med varandra som bara är för dem. Att de redan är ensamma därute är inget de reflekterar över. Ingen får höra deras hemligheter så de tar inga risker. De har lovat sin mamma att stå alldeles stilla därutanför husdörren medan de väntar på sin pappa. Hon sa att han ska ha med sig en överraskning till dem när han kommer och att det är därför han kommer hem senare än vanligt. De hade skyndat sig att få på sig sina ytterkläder och springa ut.
"Jag tror att jag dör nu!" Utbrister Jenny glatt där de står. "Det är ju inte ens julafton än!"

"Kommer han inte snart?" Frågar Elsa otåligt och hinner knappt avsluta meningen förrän de ser sin pappa komma lunkande i snön. "Pappa pappa vi är här skynda dig!" Skriker Jenny som nästan exploderar av nyfikenhet. "Det är inte sant! En valp. Jenny det är en valp!" tjuter Elsa när deras pappa kommer innanför grinden och hon ser det bruna lilla knytet han har i famnen och de båda springer honom överlyckliga till mötes. 

Skrivet kring orden Barnen står tätt tillsamman ifrån skrivpuffs blogg.

onsdag 11 oktober 2017

Rädda

Han fick aldrig chansen att hinna rädda den antika gamla skänken, han hade varit på affärsresa när det fasansfulla inträffade. Möbeln som han hade köpt en gång under sin studietid fast att han egentligen inte hade råd. Den med de knarrande dörrarna och den något unkna doften. Den med sin flagnade färg och spricka i ena benet. Han hade alltid haft svårt att försvara sitt inköp inför skeptiska familjemedlemmar och vänner som hade tyckt att det var idiotiskt av honom att köpa en antik möbel när man studerade och levde väldigt ekonomiskt begränsat. Han brydde sig inte om deras åsikter. Han hade blivit kär i den gamla tingesten och visste så fort han hade sett den att han inte skulle kunna skiljas ifrån den. Han hade varit tvungen att slå till innan någon annan hann före. Det var kärlek vid första ögonkastet. Skänken hade en historia att berätta, och det var som att den ville förmedla den till just honom.

"Vit" grymtade han medan han tänkte tillbaka. "Vit! Vilket vansinne!" Det kallades tydligen Shabby chic. Allt skulle vara vitt därhemma. Alla hade det tydligen så nu för tiden och hon hade tyckt att det hade varit en jättebra idé att måla om den där, som hon uttryckte det "gamla tråkiga möbeln."  
Han hade aldrig kunnat förlåta sin fru efter det som hade hänt hur mycket han än ville. Han kände det som att hon hade svikit honom. Det hade varit hans möbel och han hade älskat den precis som den var, men vitmålad kom han att avsky den. Han ville inte tillhöra ett helvitt hem, det var inte han.


Han hade varit lika oförmögen att rädda äktenskapet efter det inträffade, som han hade varit att rädda den där vackra gamla möbeln. Det blev som ett skavsår mellan dem, en tyngd utan namn som ständigt hängde över dem. Det gjorde ont i hjärtat på honom att behöva titta på den skändade gamla möbeln, dess berättelse hade tystnat, fått en annan ton. Talade inte till honom längre. Ingenting var längre som förut och ibland när han tittade på sin fru kom han att avsky henne lika mycket som han numer avskydde den vitmålade möbeln.Hon ville ha ett vitt liv. Hon hade tagit för givet att han ville ha det också, att det inte gjorde något. Men det hade gjort något. För det var inte han och det hade förstört allt. Så en morgon när kaffet smakade som bäst reste han sig ifrån frukostbordet och gick därifrån, han slängde en sista blick på den vitmålade gamla möbeln där den stod i vardagsrummet med en vas i klarglas med vita pioner i. En sista blick, ett sista farväl ifrån två som känt varandra väl men som nu hade blivit som främlingar inför varandra.


skriven ifrån skrivpuffs ord rädda.

tisdag 10 oktober 2017

Skrivkrampen

Hon bläddrar igenom de spruckna drömmarna medan hon avnjuter sitt morgonkaffe. Ögnar igenom sidorna, ord för ord. Så många år av hennes liv där i raderna mellan pärmarna. Det var längesedan nu som de hade skrivits dessa alster, och visst fanns det ett och annat där ibland de bleknade sidorna, som hon fortfarande kunde relatera till. En del som hon fortfarande tyckte var bra. Hennes skrivna ord. Hennes alster. Inte för att hon var något proffs på att skriva, och hon hade långt ifrån någon bra bokidé, berättelserna bara kom till henne och hon fick till sig stycken, karaktärer och uppslag lite huller om buller i ett totalt men rogivande kaos inom sig. Hon älskade de där stunderna när inspirationen som hon kallade det drabbade henne, och hon kunde skriva dygnet runt i ett aldrig tystnande flöde, ja eller hade kunnat göra det, om det inte hade varit för att hon hade varit tvungen att ta tag i andra saker i livet också, som att sköta jobb eller att man var tvungen att sova och äta ibland också. Hon ville så gärna ge ut en bok, det var en dröm hon burit på så länge som hon kunde minnas.

Men egentligen hade det aldrig varit det viktigaste för henne att vara bäst på att skriva även om hon gärna såklart ville vara duktig och blev lycklig när andra gillade det som hon hade skrivit. Men skrivandet var en självklar del av hela henne, något hon alltid hade gjort mer eller mindre. Så även om hon skulle ha varit dålig på det, skulle hon ha fortsatt ändå. För hon hade det som en brinnande längtan som flöt i hennes blod. Som en urkraft, ett eget väsen inom. Och det var för henne ett behov att få skriva lika starkt som att få avnjuta sitt älskade kaffe, lika starkt och viktigt för henne som att andas.  
  
En gång hade hon fått höra av en fin man att hennes ord berörde honom. "Fortsätt skriva! Fortsätt att beröra" Så hade han sagt till henne, och de orden hade träffat hennes hjärta och berört henne djupt. Bekräftelsen på att hennes ord kunde beröra en annan människa, berörde henne och träffade en längtan inom henne hon inte kunde sätta ord på. Han var en enastående människa på många sätt och vis, den där fina mannen. Så det slog henne aldrig att han skulle kunna ha ljugit för henne. För han hade inte haft någon anledning till att behöva ljuga.

Men något hade hänt med henne. Något hade stoppat hennes inre flöde, tystat hennes inre röst, eller kanske att den funnits där hela tiden men att hon hade blockerat sig själv ifrån den. Blivit döv inför den. Hon visste inte så noga. Men vad hon visste var att sidorna som brukade fyllas med ord, nu för tiden, förblev tomma. Och de få välsignade gånger som hon lyckades hitta dit, till inspirationens välsignade land, lyckades hon bara frambringa enstaka fragment, som vackra skärvor av en, en gång i tiden så vacker keramikvas, som nu var smärtsamt krossad.
  
Skrivkrampen hade träffat henne lika kraftigt som beskedet om den fina mannens bortgång. Hon hade blivt lamslagen och tom, hon som andades genom att fylla tomma sidor med neklottrade ord. Vanmaktens gift var obönhörligt smärtsam för henne där hon satt framför det oskrivna bladet utan att kunna fylla det med ord, sina ord.

Hon saknar den delen av sig själv. Hon saknar sitt skrivande. Hon saknar sina ord. Saknar att uppfyllas och bli betagen av meningar. Saknar att möta karaktärer som bara hon vet någonting om, som det är upp till henne att berätta om. Saknar att berätta sina berättelser. Hon känner sig mindre som sig själv nu, när hennes tystnad har stulit den delen ifrån henne. Men att bläddra igenom dessa gamla alster skänker henne en viss tröst. Hon vet att hon har det inom sig, orden på sidorna vittnar om detta. Bläddrar, ögnar igenom. Känner en viss stolthet.


Hon läppjar lite till på sitt välsmakande kaffe och fortsätter att bläddra igenom sina gamla dikter som hon drömde om att få utgivna. Hennes skrivkramp har hållit i sig länge och konstigt nog så måste hon erkänna för sig själv att hon andas ännu. Hon har tagit sig igenom detta tomhetens och tystnadens helvete också, hur smärtsamt det än har varit för henne.  

söndag 23 oktober 2016

Måste, måste inte

Muren ska rämna en dag
våga, få tro
hoppas i ett oövervinneligt mörker
muren måste rämna.

Jag ser, alla ser,
vilket vackert villaområde ni har byggt
där era barn lekandes kan springa omkring
skratta högljutt,
vad fint, hjärtvärmande
idylliskt
något att vara stolta över,
ni förtjänar att få bo i fina bra hem
verkligen,
men det finns problem
när era mysiga bosättningar
byggs på nerblodad ockuperad mark,
där era barn hörs nu,
finns minnet av andra barns röster
sjungandes i vinden
där era barn skrattar nu
har andra barns röster
brutalt tystats ned
där era hus står
ligger andra människors hem i ruiner
när ni behandlar de som bodde där innan er
som skadedjur som ska fördrivas
Förintas!

Flera timmar om fredagarna
frustrerat stampande
står kvinnorna i svart
tålmodigt i rondellen
fast skit kastas över deras namn
över det dem gör
tålmodigt
varje fredag
sedan många år tillbaka
tydliga skyltar i händerna
Stoppa Ockupationen!

Måste våga hoppas
måste våga få tro
ingenting varar för evigt
de kan leva tillsammans med er
men de vill ha frihet för sina barn och barnbarn
de vill ha sina mänskliga rättigheter,
som ni har stulit ifrån dem, tillbaka
de vill slippa vara fängslade i sitt eget land.

Det är lätt att vara kaxig
när man har tungt beväpnad militär
som bevakar ens intressen och beskyddar en
när man river människors hem och fördriver dem från deras mark
för att sedan bygga åt sig själv
och man stjäl deras tillgång till vatten
stjäl deras mänskliga rättigheter
ögon med vapen som kontrollerar allt
för att tvinga dem till underkastelse, lydnad
på marken som ni nu har stulit ifrån dem
stulit!

Muren ska rämna
måste inte fördriva
måste inte döda
måste inte kasta molotovbomber
splittra familjer
måste inte skada
måste inte behandla som skadedjur
måste inte begå folkmord
måste däremot
låta Palestinierna få leva
som människor,
ockupationen måste falla
måste falla
måste
frige Palestinierna





måndag 9 maj 2016

Din sjukdom

Solen lös för oss,
värmde oss för en stund
stjärnorna förtrollade oss bortom tid och rum i vår kärlek
och jag fick vara din egen magiska måne
tiden var för dig och mig
de två galningarna
allt skulle vi klara av tillsammans,
allt ville vi dela tillsammans,
men jag blev till en sjukdom
som spred sig i din kropp.

Jag blev ditt hjärtas lidande,
din svidande magvärk,
din bultande exploderande smärta i huvudet
jag blev de röda ärrfårorna över din hud
blåmärkena på dina armar och ben
dina axlars tunga börda
din vackra ryggs smärta
dina kinders tårar
din själs trötthet.

Andas fridsamt älskade
du får lysa stark i din egen kärlekskraft nu
du ska få se att du blir frisk nu,
nu
slipper du din sjukdom.


Ta hand om dig min älskade.

torsdag 25 februari 2016

Kärleken talar sitt eget språk


Åh vad det sticker i era ögon,
när jag går hand i hand,
med min älskade,
vad de kulturella och religiösa skillnaderna
kliar ert förstånd till vansinne
för att ni med era fördomsfulla ögon
ser ytteligare en arab, och det skrämmer er
för alla vet ju hur araber är,
så ni dömmer ut min älskade
redan innan ni har träffat honom,
han får ingen chans att visa er
sin fantastiska personlighet
för ni är rädda för muslimer,
tror att det ni ser på tv och läser i manipulerad media
är den enda sanning som finns,
ni tror att alla muslimer
är kvinnoförtryckare och terrorister
det gör ont i hela mig
att ni är så inskränkta,
men det är ni som går miste om
att lära känna kärleksfulla fina människor
säg vad ni vill
jag vet att
kärleken talar sitt eget språk,
inte människans
kärleken bryr sig inte
om kulturella skillnader
och så länge han väljer mig
och jag väljer honom
så är det också han och jag
som ska välja att ta striderna
som kan uppstå mellan oss,
inte ni
ni behöver inte tycka synd om mig
när jag går hand i hand med min älskade
den här ”svenska vikingen”
har hittat sitt hjärtas kung, glädje
i en vacker palestinier
och när han sjunger för mig på arabiska
så dör mitt hjärta av glädje,
när han skrattar
bubblar min själ över
överväldigas
och i hans kyss försvinner jag helt
i hans famn är jag totalt förlorad
och så länge jag väljer honom
och han väljer mig
och kärleken växer i oss,
kan inget i världen, förutom döden
skilja oss åt.