tisdag 15 oktober 2019

Brevet


På väg till köket,  sin vana trogen
längtandes,
morgonrutin,
mörkrostat kaffe med mjölk,
stannar tvärt i hallen
när synen når henne,
på golvet,
nåbart bara en bit framför henne,
kuvertet,
beskedet som kommer,
kommer att påverka, styra
hur hon lever
sitt liv.

Sväljer nervöst
går fram på skakiga ben,
tar upp det,
trycker det varsamt mot sitt bröst
brevet doftar drömmar
och hon andas hoppets stoft
över det liv som ligger framför,
på väg
vidare ut i köket,
mot perkolatorn.



Skrivet med skrivpuffs ord Kuvert som inspiration.





onsdag 9 oktober 2019

Man omkom vid kraftig explosion i Eriksmåla




















Hon sprang för sitt liv och hjärtat bultade hårt i bröstet. När som helst nu skulle huset flyga i luften, det var för sent att ångra sig. Det skulle skapa tidningsrubriker. Det var trots allt inte ofta det exploderade i Smålands djupa skogar. Hon log med hela ansiktet där hon sprang. Äntligen fri tänkte hon. Smidig som en gasell över Afrikas slätter sprang hon med lätta steg över den breda gamla grusvägen. Alla som kände henne, visste att hon var ute och sprang sin dagliga runda vid tiden då olyckan skulle ske, ingen skulle misstänka henne. För hon hade aldrig utåt visat att deras äktenskap var dåligt. Hon hade aldrig berättat för någon.

De närmsta grannarna bodde flera kilometer bort i skogen och kunde inte veta vad som försiggick på hennes makes marker. Och även om hon hade gjort så att smällen skulle vara kraftig och inte lämna så mycket efter sig att utreda, hade hon varit noga med att inte lämna några spår. Föga anade hon att det skulle finnas bildbevis på henne när hon sprang ifrån huset. Hon såg aldrig den kamouflerade mannen som sin vana trogen stod gömd i skogens grönska med kameran redo. Hon visste inte att han hade ett helt rum fullt med upptejpade bilder på henne i alla möjliga vinklar. Men hon skulle snart bli smärtsamt varse.





Skriven med bilden ovan ifrån skrivpuffs sida som inspiration. 


tisdag 8 oktober 2019

Ruvande ondska


"Hur känns det nu?" Frågade han, dom, frågade alla. Alltid, hela jävla tiden. Det var ett evigt tjatande på dom. Som om medicinen var någon jäkla mirakelkur som skulle skingra mörkret och utplåna tårarna, som genom ett trollslag.  Åh nej, så enkelt var det minsann inte det visste hon, hon hade varit med förr. Och hon borde vara tacksam som hade människor  där som brydde sig, men just nu orkade hon inte med dom, och framförallt orkade hon inte med sig själv. Varje andetag var en svidande förbannelse, och obehaget i bröstet som en hård kall klump. Det var en jävla plåga som släppte loss dunklets demoner som lurade i det växande mörkret. Hjärtat galopperade fortare än en skenande häst i bröstet på henne. Rädslan var förlamande. "Lite bättre!" Ljög hon och la på luren. Muntorrheten var olidlig och tungan kändes som en sandpapper i munnen på henne. Han var allt ett älskvärt litet äckel den där, det skulle hon medge. Men hon hade det bättre där, ensam tillsammans med mörkret satt hon i den nedsläckta lägenheten och lurade på honom, någon, vem som helst som var dum nog att komma i vägen för henne.


Skriven med inspiration av skrivpuffs ord: Medicin.

måndag 7 oktober 2019

Det hemliga landet


"God morgon lilla gumman!" Sa pappa Lennart och tittade upp ifrån tidningen han satt och läste ur. "Pappa jag hade världens bästa dröm inatt!" Sa lilla Maja och klättrade upp i pappas knä och gav honom en puss. "Vet du, jag träffade farfar inatt och mormor också!"
"Berätta."
"Jag vet att det inte var längesedan farfar dog. Men han var inte död i min dröm pappa, inte mormor heller. Han hade bara rest till en annan värld och där bodde han i ett jättestort gult hus tillsammans med mormor och andra släktingar som är döda ifrån jorden. De hade alla en våning var att bo på så det var ett väldigt högt hus. En del bodde hela familjer tillsammans, och i en del precis som farfars fanns det rum som stod och väntade på oss. Men farfar sa att dom kan vänta länge än, så det är ingen brådska. För även om dom saknar oss, så har dom det bra och roligt tillsammans. Ingen är ensam där i deras värld, förutom när man vill vara ensam förstås. Och dom har en jättestor trädgård till huset med massvis med blommor,och där växer ett stort lila träd med guldfärgade blad, där det växer diamantfrukter på, som smakar precis som ens favoritgodis. Det kallas livets träd och farfar säger att mormor brukar koka saft på dom fina frukterna.

Ibland händer det att trädet sjunger, och sången sprider sig sen ifrån trädets rosa hjärta och sen vidare ut i grenverket som regnbågsfärgade virvelvindar som flyger genom världen, himmeln, rymden och evigheten. Och när stjärnorna hör sången så börjar dom att dansa och skratta lyckligt. Det är det vackraste trädet och den vackraste sång man någonsin kan tänka sig pappa. Mormor sa att när stjärnorna dansar brukar de släppa glittrigt stjärnstoff  över hela deras trädgård, så mormor brukar samla upp det och sen använder hon det för att sticka koftor, halsdukar och mössor med. Det blir glittrigt och jättefint. Och när man bär de kläderna blir man inte ledsen eller rädd längre. Jag bad mormor sticka en tröja till dig, för att du har varit mycket ledsen sen farfar dog, men hon sa att det tyvärr inte fanns någon postförbindelse mellan våra världar. Men visst skulle hon sticka en tröja att ha i beredskap ifall du skulle komma dit och hälsa på precis som jag gjorde inatt!" Åh sen lekte jag med deras hoppetossa." "Vad är en hoppetossa?" frågar pappa och tittar förundrat på sin lilla dotter. "Deras husdjur såklart. Fluffy, han är jättesöt. Han ser ut som en annorlunda ekorre, fast större och med jättelånga öron och ännu längre svans! Och pälsen är fluffig och lika orange som en apelsin. Och dom kallas hoppetossor för att dom studsar fram lätt som en plätt som studsbollar. Dom finns i alla möjliga färger och dom brukar använda regnbågar som rutschkanor. Sen åt farfar, jag och mormor nybakta kanelbullar och drack diamantfruktssaft tills jag plötsligt vaknade."
"Det var en fin och rolig dröm du hade Maja, tack för att du delar den med mig."
"Pappa. tror du att den världen finns därute någonstans?"
"Jag vet inte, det är inget som har synts på forskarnas satellitbilder. Det är nog en värld man bara kan besöka i drömmarna precis som du gjorde." svarar pappa Lennart och tittar ömt på Maja.
"Hmm" säger Maja aningen besviket. Pappa Lennart ändrar sig snabbt.
"Det är nog en hemlig värld Maja, så måste det vara. Det är därför forskarna inte har upptäckt den ännu!"
"Ja, hemlig värld!" Utbrister Maja glatt och hoppar ner ifrån pappas knä och springer mot sitt rum. "Jag är den som vet. Jag är den första som fick åka dit, jag ska måla teckningar så att du får se hur det ser ut!" Ropar Maja entusiastiskt där hon skyndar till sitt rum. "Bra idé! ropar pappa.
Hon har bra fantasi hans lilla Maja tänker han, och en bra historieberättare är hon också precis som hennes farfar hade varit. Det hög till i hjärtat av saknad. Men snart log pappa Lennart drömskt med hela ansiktet. Hur barnsligt det än var, så var det en trösterik tanke att se sin pappa sitta där i trädgården tillsammans med svärmor Gullvi och dricka diamantfruktsaft och äta bullar, omgiven av vackra blommor och en apelsinorange hoppetossa.




Inspirerad av skrivpuffs ord: Satellit.

söndag 6 oktober 2019

Galenskap


Genomskinlig är jag inför dig
jag talar utan att du lyssnar, 
egentligen.
Du som brukade lyssna så bra,
finnas där för mig 
under alla mina ångestmörka timmar.

Du tittar knappt åt mig längre, du
som brukade smeka min kropp med din blick
innan vi förenades till en, älskade
stirrar nu ändlöst in i skärmen.

Genomskinlig är jag nu
som luft framför dig,
men du behöver mig inte längre
för att kunna andas.

OCH,
jag vill rycka den där jävla smartphonen ur händerna på dig,
jag vill kasta den HÅRT
in i väggen,
så att den faller i bitar,
miljontals små vassa skärvor,
likt mitt trasiga hjärta
mitt framför ögonen
på dig.

Men ett sådant beteende,
skulle klassas
som fulländad galenskap.




Inspirerad av skrivpuffs ord: Genomskinlig.

torsdag 20 juni 2019

Det hemliga rummet

Hon tittade på den gamla tingesten där den hängde på en murad liten vägg över en igenvuxen gammal damm, nött och rostig efter tidens tand. Den hade överraskat henne då man inte först upptäckte den där den hängde i sitt hemliga rum i trädgården, med välvuxna buskage runt omkring. Hur gammal den var visste hon inte, möjligtvis att den var antik hon var inte så duktig på sådana där saker.  Hon gillade att man hade gjort ett hemligt rum i trädgården där man kunde försvinna bort ifrån alla måsten ett tag och sitta vid dammen som hon skulle göra vacker igen, och bara vara. Gnomen hade troligtvis hängts där för att bringa lycka till den stora trädgården som hörde till det gamla huset, och en gång i tiden när den fungerade och vatten forsade ur dess mun, hade den nog varit väldigt vacker. Fast hon tyckte att den var vacker nu också i sin trasighet och slitenhet. "Ett krackelerat ansikte åt en krackelerad själ" Tänkte hon. Det var något med ansiktsuttrycket som förförde hennes sinnen. Ett lugn hon längtade efter. Var det möjligt att finna frid i smärtan?
Det var dags att börja om nu. Skriva ett nytt kapitel, och ett bättre sånt än det som hade varit. Det gamla bönehuset som hade blivit ombyggt till bostad men sin fantastiska trädgård, gav henne en sådan hemmakänsla. En dragningskraft som talade till varenda cell i hennes kropp om att det var hon som hörde hemma där. Hon och ingen annan. Trollbands hon av huset med sina synliga takbjälkar, breda träplankor till golv, och den murade eldstaden, var det ingenting mot känslan hon fick i den vackra trädgården som hade anlagts på baksidan av den gamla byggnaden. "Ljuvlig, helt ljuvlig" tänkte hon. Som om alla hundraåriga böner i den gamla byggnaden hade helgat platsen med dyrbar kärlek och gjort det till ett eget paradis på jorden, och hon visste nu att det var hennes livsuppgift att få fortsätta att vårda platsen och ge den, den kärlek den behövde och förtjänade. "Det är jag som ska ge den här trädgården den kärlek den behöver, kosta vad det kosta vill! Du ska bli min" Viskade hon och blickade på det slitna gamla ansiktet innan hon vände på klacken för att gå därifrån. När en vindpust plötsligt kom likt en andedräkt ifrån ingenstans, och smekte hennes kind såg hon det som att gnomen gav henne sin välsignelse och hon gick vidare runt i trädgården och förfördes av den söta blommiga doften växterna förde med sig. Hon hörde inte skrattet som ljöd genom buskarna eller den obehagliga rösten som sa "Det är inte jag som ska bli din, det är du som ska bli MIN!" .










Uppgiften ifrån skrivpuff:
Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) med inspiration av fotot



fredag 12 april 2019

Vingklippt


Återigen störtade du ner
i den djupa avgrunden
visst visste jag att det skulle komma
förr eller senare, men
smärtan är inte mindre brutal för det.

En liten del av mig
hoppades
lät mig luras
rycktes med av din
återvunna livsenergi
väntade
på miraklet som aldrig
blev av.

Din påstådda frihet
blev bojan som fängslade dig,
så du störtade
djupt ner i avgrunden igen
och det vänjer man sig inte vid
fast att man vet
att sjukdomen alltid finns där,
det gör ont att se
den man älskar
personlighetsförändrad
och tårarna längs mina kinder
rinner även för barnen nu.

Jag saknar dig
den du är
när sjukdomen inte styr.