Dagen då månen slocknade

Jag minns inte vad det var för en dag, den där dagen när månens ljus slocknade och sången i bröstet tvärt tystnade. Jag minns bara att det var en ovanligt mörk oktoberdag och vindarna som drog fram var isande kalla och bistra mot min känsliga hy. Jag stod där vid den småländska hamnen i vad som kändes som en evighet och blev våt av det fina regnet. Tittade på de mörka vågorna som vilt men metodiskt böljade in mot land. Kylan kändes skön, trygg på något sätt mot mitt inre som var i totalt kaos. Jag har alltid varit en sådan person som tål kyla, för inget får mig att frysa mer, likt ett hårt kallt hjärta.

Jag minns att jag fick höra att jag är stark. att jag är rätt kvinna att klara av den här situationen som jag har hamnat i. Kanske är jag rätt stark, jag vill tro det, men jag vet inte. Det var sagt med väldigt mycket kärlek till mig jag vet det men jag minns att jag tänkte att det var något dom hävde ur sig bara. Egentligen var dom nog bara väldigt glada över att det inte var dom som var i min... Vår situation. För dom hade ju allt gått bra.  

Stark, ja kanske, jag kommer bara ihåg att livet tog slut ett par sekunder där och då, det gjorde det så klart inte men det kändes så, och jag minns hur smärtan kramade om hjärtat så att det stannade till och det flimrade framför ögonen. Jag ville bara skrika av förtvivlan och säga att nu räcker det ta mig fan! Jag vill inte bära det här oket på mina axlar också. Jag vill inte. Jag orkar inte. kan någon väcka mig ur denna mardröm? Det kändes som livselixiret rann ur mig, om så bara för ett par sekunder.

Jag tänker tillbaka på första gången jag kände dig sparka i mig efter det där tillväxtultraljudet, det som bara skulle vara en rutin för att se hur du växte eftersom att din storasyster var en lättviktsbebis när hon föddes. Ultraljudet som ändrade allt och som gjorde det så smärtsamt tydligt, men den bistra sanningen är, att alla barn föds inte friska. Så när jag kände dig sparka och böka runt därinne, kändes det inte längre på samma sätt. Hur jag fylldes av förtvivlan och ledsenhet över dina rörelse under min hud, istället för glädjen och längtan jag innan fyllts med. Nu blev det bara en smärtsam påminnelse om mardrömmen jag ville vakna upp ur. För jag visste inte hur du mådde därinne i mig. Ovisshetens vassa tänder slet mitt inre i stycken, trasade sönder något kolossalt. Min son....Vår son... Vad händer dig och varför?

Jag fulgrät likt ett barn och hulkade förtvivlat när jag slogs av tanken på att det skulle ha gjort ont på dig. Att du skulle ha märkt skillnad före och efter detta hände dig. Där du låg i min livmoder och växte till dig. Jag vet att bebisars hjärna inte är lika utvecklade som våra, men jag vet inte hur medvetna dom är, så kanske att du märkte att något gick galet med dig där inne? Kanske att du fick ont i ditt lilla huvud när hjärnblödningen drabbade dig? Jag fick skaka av mig den tanken, dels för att jag aldrig kommer att få svaren på de frågorna, mest för att det blev för outhärdligt för mitt mammahjärta att tänka så. För en hjärnblödning har du haft, hur mycket jag än önskade att det inte var så. Och det ändrar inte kärleken jag känner till dig.

Det finns en tacksamhet också mitt ibland all smärta, att detta upptäcktes, hur ont det än gör i din pappa och mig att inte veta hur något kommer att bli. Så finns det en plan för dig nu, när du kommer till världen. Och det gör ont i mammahjärtat att tänka att dom ska ta dig ifrån mig när du har kommit till världen och lägga dig i en operationssal och karva i din nyfödda lilla kropp. Men en otrolig tacksamhet i att dom gör allt dom kan för att hjälpa dig och göra det bästa för dig nu när det är som det är. Oron som kommer smygande ibland. Läkarna är väldigt duktiga på sjukhuset vi ska läggas in på, när du kommer att förlösas till världen. Men en operation kommer alltid med en viss risk, och narkos för en liten nyfödd, jag skulle ljuga om jag sa att tanken inte skrämmer mig emellanåt.

Jag minns hur jag brukade sitta och fantisera och dagdrömma om ditt utseende. Att jag brukade undra över om du och din storasyster skulle vara lika eller inte. Om man skulle kunna se på er att ni var syskon. Jag är fortfarande nyfiken på dig sonen min, och jag har en känsla av att du kommer att vara mörkhårig som din pappa. Men mest nu funderar jag över hur mycket men du kommer att ha fått av din hjärnblödning och ditt vätskefyllda huvud. 

Det är en sorg i mig att det inte kunde få vara normalt med dig som med din syster. Det gör ont i mig att vi ska ligga på ett sjukhus långt hemifrån dit ingen familj har möjlighet att komma och besöka oss. För att överösa dig med kärlek och önska dig välkommen till världen och välkomna dig till familjen. Det gör ont i mig, och det tänker jag inte ljuga om. Det gör något så förbannat ont, och ovissheten i att inte veta hur du kommer att må tär på både din pappa och mig.

Jag längtar bara tills allt det här ska vara över nu.

Längtar bara tills du finns här hos oss, och vi får landa i vilken verklighet det än blir.

Och när allt det här är över och, allt förhoppningsvis har gått bra, så ska du ligga hos mig i min famn min älskade son och höra hur mitt hjärta slår, sjunger kärlekssånger för dig och din storasyster. Och du ska känna dig varmt välkommen till vår familj, vårt andra lilla mirakel, och kanske att er pappa ska få se sin måne lysa upp på nytt, när allt det här är över.   

Med inspiration av skrivpuffs ord: Familj.
Jag har inte bearbetat texten utan bara flödesskrivit, så vissa förändringar kan komma att göras senare. Var mest lycklig över att jag fick lite tid över att skriva igen. Lämna gärna en kommentar den som känner för det.