Det hemliga rummet

Hon tittade på den gamla tingesten där den hängde på en murad liten vägg över en igenvuxen gammal damm, nött och rostig efter tidens tand. Den hade överraskat henne då man inte först upptäckte den där den hängde i sitt hemliga rum i trädgården, med välvuxna buskage runt omkring. Hur gammal den var visste hon inte, möjligtvis att den var antik hon var inte så duktig på sådana där saker.  Hon gillade att man hade gjort ett hemligt rum i trädgården där man kunde försvinna bort ifrån alla måsten ett tag och sitta vid dammen som hon skulle göra vacker igen, och bara vara. Gnomen hade troligtvis hängts där för att bringa lycka till den stora trädgården som hörde till det gamla huset, och en gång i tiden när den fungerade och vatten forsade ur dess mun, hade den nog varit väldigt vacker. Fast hon tyckte att den var vacker nu också i sin trasighet och slitenhet. "Ett krackelerat ansikte åt en krackelerad själ" Tänkte hon. Det var något med ansiktsuttrycket som förförde hennes sinnen. Ett lugn hon längtade efter. Var det möjligt att finna frid i smärtan?

Det var dags att börja om nu. Skriva ett nytt kapitel, och ett bättre sånt än det som hade varit. Det gamla bönehuset som hade blivit ombyggt till bostad men sin fantastiska trädgård, gav henne en sådan hemmakänsla. En dragningskraft som talade till varenda cell i hennes kropp om att det var hon som hörde hemma där. Hon och ingen annan. Trollbands hon av huset med sina synliga takbjälkar, breda träplankor till golv, och den murade eldstaden, var det ingenting mot känslan hon fick i den vackra trädgården som hade anlagts på baksidan av den gamla byggnaden. "Ljuvlig, helt ljuvlig" tänkte hon. Som om alla hundraåriga böner i den gamla byggnaden hade helgat platsen med dyrbar kärlek och gjort det till ett eget paradis på jorden, och hon visste nu att det var hennes livsuppgift att få fortsätta att vårda platsen och ge den, den kärlek den behövde och förtjänade. "Det är jag som ska ge den här trädgården den kärlek den behöver, kosta vad det kosta vill! Du ska bli min" Viskade hon och blickade på det slitna gamla ansiktet innan hon vände på klacken för att gå därifrån. När en vindpust plötsligt kom likt en andedräkt ifrån ingenstans, och smekte hennes kind såg hon det som att gnomen gav henne sin välsignelse och hon gick vidare runt i trädgården och förfördes av den söta blommiga doften växterna förde med sig. Hon hörde inte skrattet som ljöd genom buskarna eller den obehagliga rösten som sa "Det är inte jag som ska bli din, det är du som ska bli MIN!" .

Uppgiften ifrån skrivpuff:Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) med inspiration av fotot