Cigaretten

Hon drog ett djupt halsbloss där hon satt på balkongen, och med det sänkte sig genast ett visst lugn inom henne. Smaken i munnen var vidrig, det var den alltid vid första ciggen på länge. Hon borde inte hålla på med den där skiten det var hon väl medveten om, hon var ju inte ens rökare, egentligen. Luktade fan gjorde det också. Det var bara ibland när nerverna levde sitt eget liv utanför hennes kontroll som hon brukade köpa ett paket eller två, en väldigt destruktiv men trösterik självhjälp. Bloss efter bloss satt hon där som i trance och lyssnade till ett stillsamt droppande, som skapades av den smältande snön som letade sig ner genom luften ifrån taket och landade i en kruka med smältvatten, som snart rann över. Snön var tvungen att smälta för att lämna plats åt nästa årstid. Konstant droppande, en avskedshymn för vintern. Efter en olidligt lång väntan, blir det nog vår till sist ändå.   

Skrivet efter skrivpuffs ord: Vår

Trotjänaren

Vit var tingesten som innehöll det gift som påverkade hela hennes liv. En trotjänare som tillgivet stod på hennes nattduksbord intill ett glas vatten. Vit var pillerburken som skulle dämpa svärtan. Hennes privata skattgömma, som hjälpte besvärliga dagar att bli lite mer lättbesegrade. "Spelar roll vad den har för färg, det kunde inte bli mer ovidkommande din enfaldiga jävel!" Mumlade hon för sig själv när hon med en van handrörelse skakade ut en tablett i sin hand. Piller först, toalettbesök sen och därefter kaffe, den eviga slentrianmässiga morgonrutinen. Alltid samma sak, som om det vore lika självklart som att andas. Därefter kunde det skilja sig vilt mellan dagarna, det var bara att leva sig igenom dom allt eftersom att dom kom. Det var inte mer att göra. Man visste aldrig i förväg hur en dag skulle komma att bli eller hur främmande man skulle känna sig inför allt. Ett visste man, att de började alla med pillerburken, den som var vit.  Den som skulle få livet att kännas lite mindre miserabelt och lite mer värt att leva."Halleluja!" Det var lika osmakligt som tunt kyrkkaffe alltihop och någonstans luktade det bitter lögn. 

Skrivpuffs ord: vit. 
Nja jag vet inte det känns nog som dagens försök är lite trevande och ofullständigt men det var vad jag lyckades få ner just nu då det inte har blivit så mycket sömn inatt. Får se hur det känns när jag läser om det om en stund.

Stort

Att mötas av ditt leende

smälter mitt hjärta,

får det att rinna ut

i kärleksfulla andetag,

alltid och för evigt för dig.

Lätt väger din lilla kropp i famnen min,

men något så oerhört tungt,

väger du.

Med ögonkontakt förenas vi,
 i vår egen värld av kärlek,

bekräftar vi varandra

bortom ord.

Skrivet ifrån skrivpuffs dagliga ord: Stort. 

Tårtkalaset

Hon la upp tårtan på sitt vackraste tårtfat, det där antika i pressat glas med fot, som hon hade kommit över för ett par år sedan. Sen ställde hon den på sin plats på bordet bredvid vasen med tulpanerna. Hon hade dukat bordet med dom röda gamla moccakopparna som pryddes med en guldkant, koppar som endast användes till detta speciella tillfälle. Det skulle drickas starkt kaffe som kontrast till den söta marsipantårtan, som dagen till ära var täckt med ett rosa marsipanlock. Vännerna som redan dykt upp satt förnöjsamt till bords och pratade med varandra och skrattade, det var en högtidlig känsla i rummet. Det var femte året i rad nu som dom träffades och firade denna dag tillsammans, som dom smålänningar dom var. Det gällde att ta vara på tillfällena att festa till livet lite extra. Piffa till vardagen. Det gällde att ta sig tid att träffa dom som var viktiga och betydde någonting för en. Vad kunde vara ett bättre sätt att tillbringa en torsdag på än med nära vänner och ett tårtkalas, nej det var svårslaget. Kaffet ställdes fram innan värdinnan satte sig till bords hon också. Där skulle dom sitta och prata till långt in på kvällen som dom brukade göra när dom umgicks.

"Vassegoda då, ta lite tååta denna fössta tossdan i mass!" Inflikade hon och kalaset började.

Skrivet kring skrivpuffs ord: gamla.